Jag har en jobbig egenskap. Jag är sjukligt sentimental. Det är ju inte så farligt om det handlar om rimliga saker. Typ som att träffa barndomsvänner man inte sett på flera år. Men jag fäster mig vid sådant som inte alls har betydelse. Gör jag något särskilt den 13 maj som var trevligt är jag så sorgsen om jag nästa år inte får göra samma sak. För då var det ju sista gången. Jag är också sentimental åt andra som inte alls bett om det. När min vän slutförde sin juristutbildning fick jag magknip av att tänka på det – Tänk, Sanna kommer aldrig mer läsa juridik på Umeå universitet. Ja, tänk ändå, nu är den tiden förbi. Stackars mina vänner. Jag kan sucka om obskyra gymnasieminnen, en sten jag en gång ägde, ett skivomslag jag minns med värme. Sucka djupt och vemodigt och samtidigt lite lyckligt. Det här är ingen överdrift, har jag stannat på en p-ficka för att kissa på väg till mormor, måste jag peka och säga till Jakob när vi far hem igen; Tänk där kissade jag en gång! Minns du? Det var tider det…
24 svar
Åh Clara, du ska veta att jag tycker att det är så skönt att läsa det här inlägget. Jag är nämligen sådär jag också, jag blir sentimental för allting känns det som. Och ÅÅH vad jag pekar ut onödiga platser jämt. Det är ju inte alls intressant egentligen!
Häromdagen grät jag dessutom en liten skvätt när jag såg Barnen i Bullerbyn på tv och de gick hem i snöstormen och sa “Vi kommer aldrig till Bullerbyn igen!” och “Jag orkar inte längre”. Stackars barn!
haha åh, det där låter ju supercharmigt!
Hihi,det är som när vi åkte till Åsele en gång,och vi klev ut och kissade,och så upptäckte jag att jag hade råkat kissa på det som höll på att bli en myrstack.
Varje år när vi passerar så säger jag : det var där jag råkade kissa på några myrors blivande stack.
Haha! Du är så fin! Varje gång du tänker “..x kommer aldrig att plugga på ume universitet igen” så kan du fylla i med ngt positivt som kanske tom klår den tanken. Ex. …”men å andra sidan kommer hon ha mer pengar nu, slippa tentaplugga på nätterna, ha ett rikt yrkesliv..” Och du- du vet ju inte om hon faktiskt om 5 år anmäler sej till en kvällskurs på samma uni och pluggar lite till, man ska aldrig tänka aldrig. Kram!
Jag tycker att det är en rätt fin egenskap ändå, väldigt rar, och dina vänner lider nog inte så mycket av det 🙂 Tycker Ninas tips var bra också, tänk på vad det nya för med sig för positivt. Men annars så är det nog inte så farligt att bli lite sentimental då och då, bara man inte lever i det förgångna och glömmer nuet. Men det gör ju inte du, eller hur? 🙂 Kram! /Cecilia
Åh jag känner verkligen igen mig! Och när jag ändå håller på kan jag bli väldigt nostalgisk också!
JA! Akkurat sånn er jeg også! Når jeg kjenner duften av hegg, tenker jeg “ååå, det minner meg om eksamensperioden på gymnaset…” – som om DET er noe å minnes! Jeg fryktet jo eksamen! 😀
Långt bak i tiden ansågs nostalgi vara en sjukdom. Jag tror det är bra att tänka tillbaks, men att leva i nuet.
När min vän först visade din blogg så tyckte jag bara att du var rätt dryg, jobbigt och bara suckade när jag läste det du skrev, så överdrivet. Igår kväll kunde jag inte sluta tänka på dig. Hur fantastisk du är. Det var såklart jag som var småsint (om nu det är ett ord?). Jag kan bara tänka mig all skit du får ta för att du säger det du tycker och kör din stil, och ändå fortsätter du. Vad mycket skit du får ta från sådana som mig. Jag har ändrat uppfattning, du är awesome. Jag önskar jag kunde få vara med dig en dag, om du tänker hålla någon kurs nån dag om hur man kör sitt eget race, så hör av dig! Jag kommer aldrig dömma någon så fort igen! Tack för en härlig blogg.
CLARA: WOW! Vilken störhärlig kommentar. Tack snälla du för att jag fick en andra chans
Är ingen expert, men tror ändå att det är lättare att vara nostalgisk om man har någon sorts hjärtesorg. Då blir liksom hela livet lite melankoliskt. Ibland skönt, ibland jobbigt. Man blir ju så blödig…:)
Det påminner om mig. Varje gång jag åker mot Övik måste jag titta på en brevlåda som står längs vägen – för jag postade brev där en gång när jag var typ fem år(en av de första gångerna jag postade brev, vad jag minns i alla fall). En gång hade de flyttat lådan till andra sidan vägen och det var en hemsk upplevelse 😉
Haha. Finns Föreningen sentimentalas vänner? Jag borde gå med. Denna sentimentalitet tar sig även i uttryck att jag aldrig kan slänga grejer. En gammal ful kladd från högstadiet, ett historieprov från sexan. Mina nära får rensa ut och slänga bakom min rygg. För när jag ska göra det slutar det alltid i sentimentalt dravel
Jag är PRECIS likadan! Men jag håller stenhårt på att det är de andra som är konstiga, inte vi. Men man känner sig lite fånig när man sitter o suckar och drömmer sig bort, och ingen annan förstår en 😉 KRAM!
Jag känner igen mig! 🙂
(Detta fick jag här och nu från WordPress:
“Du postar kommentarer alltför snabbt. Sakta farten.”) ??
Haha. Du kanske minns att i högstadiet var jag ju sådär väldigt osentimental och tyckte nästan att du var lite fånig. Men nu är det annorlunda! Jag har också drabbats av denna åkomma och jag förstår dig helt och fullt. Nu när jag ska lämna Frankrike är det nästan olidligt. Jag tänker, åh jag kommer aldrig någonsin läsa ekonomi på universitetet i Aix en Provence, Jag kommer aldrig mer äta lunch med mina kurskompisar på studentmatsalen eller sitta och plugga i parc Jourdan… åååh det gör ont i hjärtat samtidigt som jag tycker det ska bli himla kul att flytta hem till Sverige igen. Jaa det är inte lätt när det är svårt. Kramar
du är verkligen inte ensam Clara.. 🙂
Hahaha, tack för ett gott skratt. Du är så härlig, vill bara krama dig och sitta i ditt kök och skratta med dig över en kopp the:)
Jag lider av samma åkomma, speciellt nu när så många tar studenten. Man blir fruktansvärt sentimental när man tänker på sin egen student och gymnasietid
Ja.. Jag är likadan, men var sak och plats har sin tid. Ack så svårt det är att komma ihåg! Om det än gäller studieplats och härliga somrar med vänner eller kissplatser och kära pennor från Ukraina. 🙂
Skönt ändå, att allt har sin tid, men att man ändå får glädjas åt det som tidigare varit.
Haha, jag känner igen mig väldigt mycket i det här. Är sådär om allt nästan. Ibland är det himla jobbigt.
Haha! Jag skrattade högt. Men måste erkänna: När jag var liten och vi skulle byta ut vårt gamla kylskåp grät jag som besatt. Övervägde seriöst att krypa in i kylskåpet som stod utanför dörren i väntan på avhämtning… Ja tänk, det var tider det 🙂
Jag i min tur är inte sentimental alls. Tyvärr har livet lärt mig att inte kunna vara det, för min egen bästa. Livet ville sig inte riktigt det för mig. Svårt att förklara på en kort kommentar varför.
Jag är likadan! Jag tycker att det är en fin egenskap.
Där gav du mig dagens skratt. För jag och min syster är precis likadana, och vi triggar varandra.
//Emma Hå