Jag har haft privilegiet att ha väldigt närvarande föräldrar. Inte karriärister för fem öre. Vi har alltid ätit middag ihop. Och fikat kvällsfika. Gärna med tända ljus till falukorven och en stunds prat vid middagsbordet. Om skolan och sånt.
Några av mina bästa barndomsminnen är att komma hem från skolan på eftermiddagen, blöt av snö, och se att det lyser i köksfönstret. Någon är hemma. Någon har tänt myslamporna. Pappa eller mamma. Kanske finns det nybakt bröd och varm choklad om man har tur. Eller så får man göra sitt fika själv. Av torrt knäckebröd. Men det är någon hemma i alla fall. Någon har tänt lyset.
Min pappa hade ett flexibelt jobb så han hämtade oss tidigt från dagis när vi var små. På hemmavideos bevarade från några av alla dessa eftermiddagar har pappa klätt ut sig i basker och lösmage under förklädet för att leka feta franska kocken medan han lagade vardagsmiddag åt oss.
Med barn finns ingen kvalitetstid. Det handlar om att vara tillgänglig. Inte på lördag när pappa är ledig och tar med mig till Skansen. Utan idag. När jag har skrubbat knät, när någon varit dum mot mig, när jag har en teckning jag vill visa, när jag vill sitta en stund i ett vuxenknä och vila. Den stunden svischar snabbt förbi. Med barn finns bara kvantitet. Att vara där – jämt och ständigt – eller i alla fall oftast.
Och nu när vi ska ha barn börjar jag fundera. Kommer vi att kunna erbjuda det där? Jag hoppas det. Själv är jag ju mycket mer karriärist än någonsin mina föräldrar. Fast jag försöker göra det på mitt vis. Med att ha ett fritt schema, där jag själv planerar mina dagar. Jag skulle aldrig vilja jobba heltid om jag inte hade den möjligheten. Jag värdesätter min frihet och fritid alldeles för mycket. Det var därför vi köpte ett så billigt hus. Vi vill inte behöva jobba heltid för att ha råd att bo. Det är nämligen inte inkomsterna som gör en rik utan utgifterna som gör en fattig. Vi vill ha ungarna lite mindre på förskolan (även om den är fantastisk) för vi vill ha tid för barnen och för varandra. Att göra ingenting. Jag vet att det här inte är möjligt för alla – i alla fall inte för den lågavlönade eller ensamstående – så jag säger det inte för att ge dålig samvete till alla hjältar till föräldrar som kämpar och sliter. Men för oss är det en möjlighet och då har vi valt att ta den. Förhoppningsvis går allt vägen. Och om vi kan göra en bråkdel av vad mina föräldrar gjorde för mig kommer jag vara nöjd i alla fall.
43 svar
Vilken lycka att höra någon uttala det där (eller i det här fallet, se det på skärmen en tidig morgon). För mig var det precis likadant när jag var barn, och jag vill inget hellre än att kunna erbjuda mina framtida barn samma sak. Men så fort man hamnar i en diskussion om barnuppfostran verkar de flesta tycka att man är helknäpp om man inte tycker det är normalt att ha sina barn på dagis, fast man är föräldraledig med en bebis. Eller att ha dem kvar på dagis/fritids för att uträtta egna ärenden. Min största lycka var att åka till B&W och veckohandla när jag var barn, ett sådant äventyr, och dessutom lärde jag mig massor om mat 🙂
Allt snack om kvalitetstid är bara ett hittepå för föräldrar som inte tar sig tid, och även om vissa inte har möjlighet att göra det, så har majoriteten det och väljer att inte göra det. Då tycker inte jag att man ska ha några barn. Om man väljer karriär och egna aktiviteter framför tid med barnen är det bättre att skaffa en till hobby.
Jag hoppas verkligen det blir som ni önskar för er. Ett av mina mål i livet är just att bli förälder en dag, och att lyckas planera mitt liv så att jag får mer tid för mina barn än vad mina egna föräldrar hade.
För det är just som du säger, vikten av att någon finns där. Även om jag aldrig tvivlat på mina föräldrars kärlek så har jag alltid tvingats sakna dom lite grann.
Det är därför 30 timmars arbetsvecka är ett oerhört bra förslag. Tänk om ALLA föräldrar kunde umgås mer med sina barn. Tänk om alla vuxna hade tid för annat än jobbet. De skulle antagligen inte bränna ut sig lika lätt och de skulle må mycket bättre. När föräldrarna mår bra och inte känner sig stressade då har de tid att på riktigt umgås med sina barn, fantastisk. Nu finns det så många föräldrar som tvingas jobba mycket mer än de egentligen vill och därför inte hinner umgås med sina barn. Jag tror att om föräldrar var hemma mer med sina barn så skulle vi sänka antalet vålsdbrott något extremt.
Tack Clara för att du alltid har så kloka inlägg!
Verkligen bra inlägg. Det är just det som du beskriver som gör att jag själv ser barn som en omöjlighet. Hur ska jag hinna? Jag vill ju ha en karriär, har så mycket fantastiska idéer att förverkliga och saker att göra. Jag vill kunna resa närsomhelst, i jobbet eller på fritiden, jag vill kunna gå helt upp i jobbet om jag vill och det krävs av mig. Då kan man nog inte ha barn.
Det här är viktigt. Jag blir tillochmed tårögd.
Ni verkar sträva så medvetet mot att få det så, mot att få tid för er(a) framtida barn och även för varandra, så ni kommer säkert också lyckas med det. Annat är det med de föräldrar som inte reflekterar över sådant här, som inte funderar över vad deras barn egentligen behöver – en massa tid att bara vara tillsammans eller en dyr resa en gång om året som är det enda tillfället familjen verkligen umgås? Tyvärr har ju många familjer det som i det senare exemplet. Man vill inte döma och inte se ned på andra människors val på något vis, men jag tror ändå som du att det är kvantitet som är viktigast för barnen. Det jag minns allra mest från min barndom är alla de stunder när vi bara var hemma, hade picknick på golvet, var ute i skogen och plockade svamp, när jag och min lillebror lekte på golvet i köket medan mamma lagade mat. Det var så värdefullt! Precis det vill jag ge mina framtida barn också. En massa tid, en lycklig barndom. Kram! /Cecilia
Jo!
Precis så.
Varmaste lycka till-hälsningar från en 4-barnsmor som också valt tiden tillsammans med familjen… och fortsätter att välja den, igen och igen…
Hej Clara! tack för att du skriver om kvantitetstid. Har två barn på dagis, vi jobbar båda heltid. turas om med hämtning och lämning och äter alltid middag ihop. I helgen tänkte jag på det där med tid med barnen. Mina barn får vara med när vi städar, lagar mat, handlat mat osv. och jag har alltid dåligt samvete för det, att vi inte gör något kul med barnen istället. men så igår tänkte jag om, barnen får ju faktiskt hänga med oss, vilket verkar vara det bästa dom vet, och de får lära sig att städa, laga mat osv. kanske inte är så dumma föräldrar ändå. och nu när du skrivit ditt fina inlägg fick jag det liksom bekräftat. tack! nu kommer den här dagen kännas så mycket bättre. och jag kommer inte ha dåligt samvete för att jag måste laga mat så snart efter att vi kommit hem från dagis.
Håller med om att kvantitetstid är viktigt när barnen är små, men jag måste säga att jag inte tycker att det blir lika viktigt med kvantitet när barnen blir tonåringar.
Jag blev arg och less när jag såg att lamporna lyste hemma när jag kom hem från skolan. I en stor familj betydde det att man inte skulle få den där ensamtiden som man så gärna ville ha. Däremot att fika med mamma, få skjuts med bara pappa och jag i bilen, gå på bio med en förälder, vad sjutton som helst var skönt. Jag ville nog ha mer kvalitetstid när jag kom upp i tonåren. Tid där man kunde prata ensamma utan alla syskon. Så jag tror att kvalitetstid kan vara himla viktigt det med, i alla fall när barnen blir lite större och får syskon.
CLARA:Så kan det säkert vara, jag tror att det var lite så för mig med, men eftersom jag hade en sådan liten familj fick jag det ändå
Nackdelen med att jobba halvtid är ju att man får så dålig föräldrapenning. Det är straffet för att tänka annorlunda =(
CLARA: åh jag håller med. Det är svårt det där. Och har man redan dålig lön så gör det ju inte saken bättre precis
Så sant! Jag tänkte på precis samma sak själv idag, jag är inne på min 6e termin av 7 och är snart färdig socionom, så ung som man kan vara som sådan eftersom jag började efter gymnasiet. Jag vill göra karriär. Jag vill ha ett utvecklande jobb. Men aldrig aldrig aldrig på bekostnad av det du just beskrev. Så jag är i valet och kvalet; ska jag satsa på att bli kurator eller handläggare, där det rimligtvis inte är så svårt att bara gå ner i arbetstid om jag behöver, eller bli chef och jobba mycket, men kunna styra lite mer över min tid? (Och tjäna mer pengar)… jaja, först ska ju c-uppsatsen bli klar…..Tack Clara för en fin blogg!
Så bra skriver Clara! Jag känner verkligen igen mig i det du beskriver från din uppväxt, jag har också haft föräldrar som nästan alltid varit tillgängliga. När jag var liten såg det inte som något märkvärdigt, men nu i vuxen ålder förstår jag hur speciellt det är och är oerhört tacksam. Om jag får barn någon gång vill jag göra samma sak för dem, men tyvärr känner jag ofta att det kommer att bli svårt.
Jag älskar hus och inredning och vill bo fint men inte alltför långt från stan, och tyvärr kostar sånt boende multum på de platser jag kan tänkas hamna (Gävle eller Halmstad). Men det är väl så att man helt enkelt måste inse att man inte kan ha allt, man kan inte ha både pengar och mycket fritid, och som du säger är det utgifterna som gör en fattig. Tack för dina kloka ord och den påminnelsen Clara!
Hej Clara! Klokt inlägg!
Trots att jag är högskoleutbildad var valet enkelt när barnen kom! Jag avstod från karriär och nu när de är vuxna har jag återgått i jobb. Att ha fått finnas till för dem är en stor förmån. Jag ser det som den värdefullaste tiden i mitt liv och kommer aldrig att ångra det! Ingen karriär i världen går upp mot detta!
Lycka till med din lilla familj!
Kram!
Hej Clara, jag har just hittat din underbara blogg! En fråga: härom dagen skrev du att du bakat ett bröd som Citat:” var så gott att man pep när man åt det”.
Snälla, ge oss receptet!
Kram Louise
Hej Clara! Tack för ett fint inlägg, som alltid. Jag håller verkligen med. Själv har jag två små barn och jobbar halvtid. Jag tycker det är fullt tillräckligt för i slutändan struntar barnen i om dom haft den senaste cykeln eller vad det kan vara för prylar dom tror att dom vill ha. Det enda som spelar nån roll är att man hunnit leka tillsammans eller varit tillsammans. Sen om man plockar äpplen eller läser spelar det inte så stor roll. Mina barn älskar att baka och att laga mat, 2-åringar är perfekta att ha med sig i köket för dom älskar att hjälpa till 🙂 Jag tror du kommer bli en jättebra mamma. kram!
Barn är ett otroligt stort ansvar. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi reflekterar om just det du skriver och verkligen bemödar om oss att ta reda på vad som är det bästa för våra barn. Inom utvecklingspsykologin finns det många rön som visar hur viktigt det är med just föräldratillgänglighet och närvaro. Föräldraskapet och anknytningen är en unik och oersättlig relation och plattform för barnets trygghet, bara genom att finnas där och älska våra barn ger vi som föräldrar något som pedagoger och kompisar aldrig kan ge.
Sant! Min mor har alltid fnyst åt begreppet kvalitetstid. Mina föräldrar tackade nej till fina jobberbjudanden, de lade finfina idéer på is (uppfinningar, forskningsprojekt), de höll sitt företag ganska litet tills de kände att vi barn var så stora att vi inte spenderade så mycket tid hemma. Jag vill kunna ge mina barn en sådan uppväxt, med närvarande föräldrar, särskilt som min sambo är uppvuxen med en mamma som slitits mitt itu mellan barn och jobb och en pappa som bara gav julklappar. Men samtidigt känns det svårt. Jag vill skaffa barn tidigt, men samtidigt vidareutbilda mig när jag jobbat några år, jag kanske till och med vill doktorera. Än är det inte läge att oroa sig, men jag kan inte låta bli att fnula på problemet redan nu. Lycka vore att ha det som du och din man! Jag ska bara få min asfaltsunge till sambo att inse att ett litet hus på landet inte vore så dumt ändå… 🙂
Jag tror att det är lättare att ha kvantitetstiden när man inte bor i en storstad. Boendet på en mindre ort är billigare och transportsträckorna kortare. I en storstad ägnar man halva dagen åt att åka kommunalt till och från jobb och dagis, och betalar ockerpriser för minsta lilla skrubb att bo i.
Jag tror att det är enormt viktigt för barn att vara med sina föräldrar, självfallet. Men jag tror att det viktigaste är att vara närvarande och kärleksfull när man väl är tillsammans. Prata och lyssna, kramas, läsa böcker och göra skojigheter.
Dagis är toppen också! Jag tycker det är viktigt att påpeka det. Det är en toppengrej som gör att vanliga kvinnor kan kombinera familj med jobb, och man borde inte ha så dåligt samvete över att man lämnar barn där över dagen. Alla kan inte disponera sin arbetstid fritt, eller har råd att gå ner i tid, men kan vara finfina päron till sina barn trots att man jobbar heltid.
CLARA: Klart man kan det och jag kommer gladeligen skicka mina barn till dagis när jag och Jakob jobbar!
Sv: tack babe! Det bor verkligen en galet glammig transvetit i min kropp! Älskar smink! =)
Krma på dig söta
Du verkar förvånansvärt vettig trots att du inte är äldre.
fast när du som kallar dig kristen svär i bloggen regerar jag.
snapphane
bra skrivet!
Ja, kvantitet är grejen! Har vuxit upp med en ensamstående Pappa, men han har kunnat jobba hemifrån mkt så han har varit hemma väldigt mkt. Komme rihåg när han vinkade av mig när jag gick till skolan… En trygghet, verkligen! Har likande jobb själv så jag hoppas kunna vara lika närvarande med mina barn! Vi är ju två föräldrar också och jag hoppas att vi kommer fortsätta vara det (tar som sagt inget för givet eftersom min mamma dog när jag var liten)
Jag tycker att det grymt när man lyckas hitta sin egen väg. Grattis till det. Utifrån sina förutsättningar och preferenser så får man försöka lösa det sitt livspussel på bästa sätt. ” man är den man mäktar att vara i varje sekund” Mer än så kan man ju inte göra/vara. Men det är himla fint att ni båda kan jobba halvtid.
Fint och tankeväckande. Väntar barn i Jan 2011 och ser fram emot att få vara hemma länge och pyssla, fixa och få en massa tid med alla små barn som jag hoppas få i framtiden.
Clara, du är väldigt inspirerande.
ÄNTLIGEN! Allt detta tjat om kvalitetstid är bara för att lätta dåliga samveten. Jag skulle säkert inte heller ha tid att avra där alltid, så ser inte mitt liv ut, men jag tänker förbaske mig inte rättfärdiga det med att det är det bästa för barnen, för det är det inte. Kvaliteten ligger i kvantiteten. Att min pappa tog mig på resor eller köpte prylar åt mig när jag var liten vägde rätt lätt emot att mamma hjälpte mig med läxorna varje kväll..
På tal om dagis och kvinnor som sköter om hemmet åt männen. Jag har aldrig gått på dagis, det är jag glad för. Min mamma har dock varit hemmafru större delen av sitt liv. Det beror dels på att vi är 5 barn o att min pappa är bonde (och inte har tid att laga mat etc.). Hon har alltid varit närvarande och lagat den godaste maten i världen till vår familj. Jag tycker synd om henne som är hemmafru, därför att hon inte direkt valt det själv. Men samtidigt så vet jag inte vad jag skulle göra om jag inte fått den uppväxt jag fått, just därför att hon varit hemma istället för att jobba någonstans som en annan morsa. Varför jag är glad att jag inte gått på dagis? Jo, jag har en lillebror som är sladdis med 8 år, o han har gått på dagis till skillnad från oss andra syskon. Han har blivit som ett litet ”samhällsbarn”, klemig liten unge som skriker och gapar efter uppmärksamheten han inte fått tillräckligt av på dagis. Nåväl, han är ju sladdis också, men ändå!
Måste först bara tacka för att du bjuder så mycket på dig själv. Tror att du betyder mycket för många!
Håller verkligen med dig i resonemanget om tid. Det är kvantitet och inte kvalité som gäller!!! Något att tänka på i den tid vi lever i när den som har mest saker när vi dör tydligen vinner…:(
Åhhh! Jag blir så glad att du skriver såhär. Jag trodde sen ett tidigare inlägg att du var skeptisk till förskola, att man ska vara hemma med barnen, ja ungefär som en kristdemokrat eller kanske ännu farligare, folkpartist. Men se, det är ju bara din tanke om att vilja vara med dina barn och du tycker ju förskola är bra och du ser ju verkligen inte ner till människor som har sina barn heltid på förskola. Åh, det var så mycket som lättade för mig. För jag har tänkt på det där, mycket. Men nu, se nu förstår jag hur du menade. KRAM
Hoppas att vi kommer att kunna ge vårt barn precis det. Kvantitet. Kvantitet kan ju faktiskt vara likamed kvalitet. ”Kvalitetstid”, tror jag är ett uttryck som delvis kommit till för att döva ett dåligt samvete – som tack och lov finns i ett samhälle som ofta kräver för mycket av oss.
Ack så klok hon e… Håller fullständigt med! Härligt att du clara alltid står upp för vad du tycker och tänker och vågar ta upp alla mer eller mindre känsliga ämnen.
TACK CLARA!! tack för att du skriver förskola (och inte dagis!!) Älskar din blogg och nu steg du ännu lite mer i mina ögon( om det är möjligt :P)
Stoor kram från en blivande förskollärare
Jag läser din blogg och gillar vissa delar. Men det här blir jag provocerad av:
1. Ska man verkligen vara med sina barn jämt? Behöver inte barn fler personer än sina föräldrar?
2. Alla kan inte vara hemma när barnen kommer hem! Det är en väldigt inskränkt människosyn att säga så.
Jag var alltid kvar sist på dagis men min mamma var tvungen att jobba. Hon hade ingen annan och hade hon inte jobbat så mycket som gjorde hade vi inte riktigt överlevt. Hon var lärare och älskade sitt jobb och älskar det fortfarande. Men hon älskade mig också och det kände jag hela tiden även om det väldigt sällan var några myslampor tända när jag kom hem från skolan. Men på helgerna var det mys i parti och minut.
CLARA: MEN ÅÅÅÅÅH! Jag skriver ju PRECIS det du nu säger så det finns ingen anledning att bli provocerad.
Ah vad jag har tänkt på det du skriver om i detta inlägg.
Vår 16 månaders dotter började på dagis för två veckor sedan och hon stortrivs! Det märks så tydligt, varje morgon hämtar hon jackan och skorna redan innan frukost och håller dem upp mot mig i en uppfordrande gest. Fattar jag inte vinken hämtar hon mina skor..
Men trots att det är en enorm lättnad att hon trivs där så vill vi inte att hon ska gå alltför långa dagar. Vi vill ha tid med henne, tid tillsammans som en familj. Därför försöker vi hämta henne i rimlig tid varje dag, och om jag är ledig någon dag låter jag henne vara hemma med mig, eller hämtar henne direkt efter lunch på dagis.
Just nu arbetar jag heltid och min man studerar heltid. Det är ett pussel, där farmor är en oumbärlig bit. Och jag tror att dagis kan fylla en viktig funktion med stimulans och sociala möten. Men jag längtar samtidigt efter mer tid, jämt. Tid med mannen tid med barnet, tid med oss! Kvalitetstid är for barn kvantitetstid, och kärlek.
Som yngst och uppvuxen på bondgård, med hemmamamma och hemmapappa, kan jag bara säga att jag längtade mig blå efter en massa saker som jag inte kunde få, pga tid, ekonomi, geografiskt läge osv:
att umgås med barn och inte vuxna
att få följa med på utflykter och göra pyssel och bus som mina kompisar på fritids
att få gå på någon aktivitet som dans eller sång
att få åka på semester nånstans med min familj
att inte vara så instängd
Det finns massa varianter kring barn och tid, men det finns inget som är rätt eller fel. Man kan inte säga att kvantitetstid är rätt och bra och kvalitetstid fel och dåligt. Både och behövs. Och olika barn mår bra av olika saker.
…och det är därför kristdemokraterna behövs i Sverige. Snälla läs lite om kristdemokraternas familjepolitik, den tar upp precis det du skriver om. http://kristdemokraterna.se/VarPolitik/Politikomraden/Familj
…och det är därför kristdemokraterna behövs i Sverige. Snälla läs lite om kristdemokraternas familjepolitik, den tar upp precis det du skriver om. http://kristdemokraterna.se/VarPolitik/Politikomraden/Familj
Lycka till med allt du gör! 🙂
Jag rekommenderar att du kollar in kristdemokraternas familjepolitik. Försök att inte tänka på fördomar.
Du har rätt. Att ge barnen tid och trygghet är det viktigaste man kan göra för dem. Att jobba heltid ger en möjlighet att köpa en massa saker (man inte behöver) eller att ha ett dyrare, men man kan faktiskt klara sig med mindre pengar om man prioriterar på ett annat sätt.
Jag tror att du kommer att bli en fantastisk mor! Många kloka ord.
Hej Clara! Tiden går så fort när man har fått barn. Själv har jag varit hemma i snart tio år, driver en gårdsbutik hemma. Älskar det, välgörande för hela familjen. Behöver aldrig fundera på sjukdagar, passa dagistider etc. Vi har väl inte levt så fett, husreparationer har tagit 13 år, men det är värt allt! Så heja dig, stanna hemma med barnen. Mia
Man får inte glömma bort kvaliteten i kvantiteten.Att vara hemma samtidigt är inte=att umgås och ge varandra tid.Jag tror att det är lätt att bli hemmablind om man alltid är med varandra.Man måste underhålla familjerelationen och jag tror att alla familjemedlemmar uppskattar varandra än mer om man är ifrån varandra en stund emellanåt,kanske på förskola.Det är nog även lätt att barnet blir inskränkt om det bara ser hur saker är hemma och inte hur det kan vara när inte mamma och pappa är med.”Men mamma gör såhär och det är rätt”.
Jag är själv uppvuxen med en mamma som varit hemma fram till skolåldern.Det hade nog inte varit fel om jag kommit ut i”det sociala livet”lite tidigare än vid 5-års ålder.Särskilt då vi bodde lite ensligt.
Jag har nu en son som är 7 månader.Om vi får ihop det,vill jag gärna att han börjar på förskola först när han är 18 månader,när han har lite mer att sätta emot =)
Tack Clara för tipset om den franske kocken! Jag ska genast gå och köpa mig en basker!
Det handlar om prioritering. Jag som ensamstående jobbar ej heltid, dock har jag en medelinkomst. Går dessutom på uppehållstjänst vilket tar ner lönen än mer. Men så hemskt säger en del tänk på pensionen. Jaaaa den dagen den sorgen måste jag säga då. Tiden med min lilla kommer aldrig tillbaka. dessutom får jag naturligtvis prioritera bort vissa saker som kostar för mycket. Men man behöver inte alla saker eller upplevelser just nu.
Detta är någonting som jag tänker på ganska mycket också. Jag är ung och funderar på utbildning och jobb till framtiden, en del av mig vill utbilda mig till jurist men en släkting som är advokat som jag pratade med sa att det var ett otroligt krävande yrke, nu behöver jag ju inte bli just advokat men det känns i alla fall inte lätt att gå ner i halvtid med ett sådant yrke. Eller om jag, vilket jag helst skulle vilja, stannade hemma helt med barn i ett antal år skulle det nog vara omöjligt att komma tillbaka till arbetslivet igen. Ett alternativ jag funderar på är att gå en kortare utbildning nu och jobba inom det tills jag får barn och ta juristutbildningen när jag är 40. Men min kära mamma har också sagt till mig när vi pratade om detta en dag att jag har ju inte barn nu och borde främst fokusera på mig själv nu, att resten kommer senare. Är kanske lite av en övertänkare… Men karriär är inte ett dugg viktigt för mig, bara jag får göra det jag mår bra av och tycker är kul.