Jag har haft privilegiet att ha väldigt närvarande föräldrar. Inte karriärister för fem öre. Vi har alltid ätit middag ihop. Och fikat kvällsfika. Gärna med tända ljus till falukorven och en stunds prat vid middagsbordet. Om skolan och sånt.

 Några av mina bästa barndomsminnen är att komma hem från skolan på eftermiddagen, blöt av snö, och se att det lyser i köksfönstret.  Någon är hemma. Någon har tänt myslamporna. Pappa eller mamma. Kanske finns det nybakt bröd och varm choklad om man har tur. Eller så får man göra sitt fika själv. Av torrt knäckebröd. Men det är någon hemma i alla fall. Någon har tänt lyset.

Min pappa hade ett flexibelt jobb så han hämtade oss tidigt från dagis när vi var små. På hemmavideos bevarade från några av alla dessa eftermiddagar har pappa klätt ut sig i basker och lösmage under förklädet för att leka feta franska kocken medan han lagade vardagsmiddag åt oss.

 Med barn finns ingen kvalitetstid. Det handlar om att vara tillgänglig. Inte på lördag när pappa är ledig och tar med mig till Skansen. Utan idag. När jag har skrubbat knät, när någon varit dum mot mig, när jag har en teckning jag vill visa, när jag vill sitta en stund i ett vuxenknä och vila.  Den stunden svischar snabbt förbi. Med barn finns bara kvantitet. Att vara där – jämt och ständigt – eller i alla fall oftast.

Och nu när vi ska ha barn börjar jag fundera. Kommer vi att kunna erbjuda det där? Jag hoppas det. Själv är jag ju mycket mer karriärist än någonsin mina föräldrar. Fast jag försöker göra det på mitt vis.  Med att ha ett fritt schema, där jag själv planerar mina dagar. Jag skulle aldrig vilja jobba heltid om jag inte hade den möjligheten. Jag värdesätter min frihet och fritid alldeles för mycket. Det var därför vi köpte ett så billigt hus. Vi vill inte behöva jobba heltid för att ha råd att bo.  Det är nämligen inte inkomsterna som gör en rik utan utgifterna som gör en fattig. Vi vill ha ungarna lite mindre på förskolan (även om den är fantastisk)  för vi vill ha tid för barnen och för varandra. Att göra ingenting. Jag vet att det här inte är möjligt för alla – i alla fall inte för den lågavlönade eller ensamstående – så jag säger det inte för att ge dålig samvete till alla hjältar till föräldrar som kämpar och sliter. Men för oss är det en möjlighet och då har vi valt att ta den. Förhoppningsvis går allt vägen. Och om vi kan göra en bråkdel av vad mina föräldrar gjorde för mig kommer jag vara nöjd i alla fall.