I tider då man älskar att förfasa sig över alla bortskämda curlade ungar är det lätt hänt att det slår över. Ungar ska int klemas med! När ja var ung fick ja minsann gå sex mil till skolan, i snöstorm och fyrtio minusgrader endast iklädd badshorts – med uppförsbacke båda vägarna. Bad man om skjuts fick man smäll! Det var tider det.

Det är otroligt viktigt att barn får lära sig att ta ansvar och hjälpa till hemma. Men jag tror inte på att utkräva millimeterrättvisa. Jag tror inte att det gagnar den människan i längden. Man behöver inte köra stenhårt med ungar för att de ska växa upp till hyggliga varelser. För målet med uppfostran kan väl inte vara att få lydiga barn – utan så småningom empatiska inkännande vuxna?! Själv är jag lillasyster och var rätt bortskämd när jag bodde hemma. Med bara två barn hade mina föräldrar tid och ork för mig. Jag behövde inte göra särskilt mycket.  Och se – inte blev jag en lat jävel för det. Tvärtom. Jag jobbar och fixar och sköter mitt hem och har försörjt mig själv sedan jag flyttade hemifrån. Allt handlar inte om tuktan, scheman och att alltid göra sina uppgifter utan pardon. Det handlar om att av barn skapa trevliga vuxna. Hur lär man barn empati egentligen? Jo – genom att ge mer kärlek än de förtjänar. Ibland kan man få smita från middagsdisken. Fast det inte är rättvist. Men för att någon ser att man är trött. Att få uppleva det – mer kärlek än man gjort sig förtjänt av – leder i förlängningen till att man själv kan ge andra samma sak. Att man i vuxen ålder själv erbjuder sina tjänster osjälviskt. Att ta middagsdisken, hjälpa en kollega, utföra en tjänst utan krav om att få samma tillbaka. Inte för att det är millimeterrättvist utan för att det är empatiskt.

Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst. Eller vad är det man säger?