I tider då man älskar att förfasa sig över alla bortskämda curlade ungar är det lätt hänt att det slår över. Ungar ska int klemas med! När ja var ung fick ja minsann gå sex mil till skolan, i snöstorm och fyrtio minusgrader endast iklädd badshorts – med uppförsbacke båda vägarna. Bad man om skjuts fick man smäll! Det var tider det.
Det är otroligt viktigt att barn får lära sig att ta ansvar och hjälpa till hemma. Men jag tror inte på att utkräva millimeterrättvisa. Jag tror inte att det gagnar den människan i längden. Man behöver inte köra stenhårt med ungar för att de ska växa upp till hyggliga varelser. För målet med uppfostran kan väl inte vara att få lydiga barn – utan så småningom empatiska inkännande vuxna?! Själv är jag lillasyster och var rätt bortskämd när jag bodde hemma. Med bara två barn hade mina föräldrar tid och ork för mig. Jag behövde inte göra särskilt mycket. Och se – inte blev jag en lat jävel för det. Tvärtom. Jag jobbar och fixar och sköter mitt hem och har försörjt mig själv sedan jag flyttade hemifrån. Allt handlar inte om tuktan, scheman och att alltid göra sina uppgifter utan pardon. Det handlar om att av barn skapa trevliga vuxna. Hur lär man barn empati egentligen? Jo – genom att ge mer kärlek än de förtjänar. Ibland kan man få smita från middagsdisken. Fast det inte är rättvist. Men för att någon ser att man är trött. Att få uppleva det – mer kärlek än man gjort sig förtjänt av – leder i förlängningen till att man själv kan ge andra samma sak. Att man i vuxen ålder själv erbjuder sina tjänster osjälviskt. Att ta middagsdisken, hjälpa en kollega, utföra en tjänst utan krav om att få samma tillbaka. Inte för att det är millimeterrättvist utan för att det är empatiskt.
Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst. Eller vad är det man säger?
36 svar
Detta är så klokt, så klokt, så klokt. Tack!
Du råkar inte ha en RSS adress jag kan använda för att prenumera på detta? =)
”Ungar ska int klemas med! När ja var ung fick ja minsann gå sex mil till skolan, i snöstorm och fyrtio minusgrader endast iklädd badshorts – med uppförsbacke båda vägarna. Bad man om skjuts fick man smäll! Det var tider det.”
Alltså Clara. Först vill jag säga att det var jättebra skrivet och så, som alltid såklart hehe, men alltså den första meningen. Jag skrattar fortfarande. SÅ ROLIG! Hehe. Ha det så bra!
Så bra skrivet!!! Tänker mycket på barnuppfostran, med en treåring och snart ny bebis. Det är såååå viktigt att inte bara försöka få fram ett visst beteende utan att faktiskt bygga en karaktär, ta vara på och ta hänsyn till barnets personlighet. Att bevara en nära relation till barnet känns viktigare än ”jag är förälder, jag bestämmer, punkt”. Dessa bergfasta regler och principer ”för att jag säger så!” tror jag mest föder uppror senare.
Uppfostran-ja, med massor massor kärlek och eftertanke!
Kram, du kommer bli en urbra mamma!
Som många andra här håller jag verkligen med dig, Clara! En fantastisk bok som handlar om barns utveckling ur just det perspektivet är ”Växa, inte lyda” av Lars H Gustavsson. Läs!
Ja han är superbra!
Jag älskar dig som mest både när du förtjänar det som mest och som minst! På pricken skrivet!
Jättejättebra skrivet. Mitt i prick! Tack för den!
Åh…vad härligt.
Jag älskar tanken på att människor i största allmänhet kanske tänker just så och jag
älskar hur du för fram budskapet..!
Tack för att du delar med av dig själv i en blogg för övrigt, så man får ta del av
en sån härlig människa!
Tack!
”Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst. Eller vad är det man säger?” Så sant!
Men, millimeterrättvisa funkar om man är många syskon. Så har jag och många av mina vänner lärt oss att dela och inte roffa åt sig allt:)
Mitt i prick Clara! Jag hade oturen att växa upp med en styvfar som aldrig accepterade mig som en del av familjen och som var mycket stängare mot mig än mot sina egna barn. Det var först i vuxen âlder som jag börjat tycka om att laga mat eller som jag märkte att hemmasysslor som att diska inte längre var en pest. Detta för att jag nu slipper diverse bestraffningsmetoder, utan har själv märkt värdet i att ta eget ansvar och vara självständig. Jag tror att detsamma gäller barn som istället fâtt mycket uppmuntran och kärlek hemifrân, när man mognar sâ märker man att vardagliga saker inte är sâ jobbiga som i man tyckte i barndomen. Jag tycker att konsten som förälder är att kunna inge respekt hos sina barn utan att behöva vara översträng.
Väldigt bra skrivet och helt sant tycker jag. Du blir nog en mycket bra mamma Clara! 🙂
Återigen skriver du så välformulerat och insiktsfullt att man vill få dig utnämnd till president på en gång!
åh, vad jag tycker du är klok!
men ellerhur! Uppfostrar man ”lydiga” barn så uppfostrar man per automatik ögontjänare. ”Man ska göra som mamma säger för annars kanske man får skäll”. Ingen bra egenskap när man kommer in i vuxenvärlden.
Sympatiska människor gillar jag mer än lydiga sådana.
Absolut! Bra skrivet! Det är klart att det kan gå till överdrift så det blir som i ”Ung och bortskämd”, men mina föräldrar har inte krävt så mycket av mig, utan gett mig massor av villkorslös kärlek, särskilt mamma, och nu hjälper jag dem så fort de behöver. När jag blev vegetarian tog jag dessutom själv beslutet att hjälpa till med maten eftersom min mamma inte visste något om vegetariskt då. Men jag tror också att det är viktigt att låta barnen vara och hjälpa till när de är små och VILL hjälpa till, även om det blir lite kladdigt. Det är också villkorslös kärlek.
Hoppas att många läser ditt inlägg och tar till sig och inser att man inte behöver gå från den ena ytterligheten till den andra.
Då vi vet att så många barn far illa, då ingen bryr sig om deras omvårdnad, så blir det ju märkligt då folk börjar gapa och förfasa sig över dessa barn som får all omvårdnad de flesta bara kan drömma om: Jag är helt säker på att dessa barn (även om de är 25) kommer att växa upp; och förmodligen kommer dessa barn då de själva blir föräldrar, också att ”klema bort” sina barn på samma sätt – men hellre det än de föräldrar som bara skiter i sina barn – klema bort barnen medan ni kan!!! säger jag bara (och där detta går överstyr så kan det finnas orsaker till detta också, då behöver BÅDE föräldrar och barn råd, tips & hjälp.)
Vi utvecklar tydligen vår grund till empatisk förmåga när vi är 3 och 4 år gamla. Enligt henne lär sig barn empati genom att de får, med förskolepersonalens/föräldrarnas hjälp, tänka sig in i hur den andra barnet eller vuxna upplever det om det blir biten, slagen eller liknande. Om barnet själv vet hur det är att bli biten eller fråntagen leksaker, så kan de också applicera de egna känslorna på hur den andre kan uppleva det. Men det är lika mycket att uppmuntra barnet i stora mått när de gör något bra, t ex berömma dem när de hjälper en kompis på med vantarna eller tröstar när någon är ledsen. En annan sak brukar vara om du har mer på beröm-vågskålen så är det lättare att sedan ta ut något i form av hjälp, eller tillsägelse, eftersom barn behöver förebilder och inte kritiker, som vis människa sa:)
Otroligt bra skrivet!
Ovillkorlig kärlek är det absolut viktigaste. Det kommer vi aldrig ifrån. Barnen ska känna vår kärlek oavsett vad som händer. Det skapar trygga barn.
…sedan är det aldrig fel att få ta lite ansvar, i lagom mängd.
Jag håller med om vad du säger, man samtidigt så handlar disken till största del inte om barnuppforstran enligt mig. Det handlar om att hjälpa till. Ofta så jobbar föräldrarna heltid och kommer hem trötta och därför bör barnen hjälpa till. Inte av på grund av att de inte kommer klara sig senare i livet om de inte gör det, utanför att faktiskt bör dra sitt strå i stacken för att de bor hemma (detta gäller ju såklart inte för mindre barn utan för tonåringar).
Jag har ingen aning om hur mina föräldrar tänkte, men jag är ganska så nöjd över hur jag och mina systrar blev. Jag vill ge mina barn samma start i livet. Och i det du hittills skrivit om vilken uppväxt ni vill ge ert/era barn känner jag igen mina föräldrars handlingar.
Bra skrivet!
SÅ fantastiskt bra skrivet! Precis detta har jagt försökt förklara för mina äldsta barns pappa men inte funnit orden. Tror jag ska tipsa honom att läsa detta 🙂
Kram!
”…för då behöver jag det bäst” har åtminstone jag alltid lärt mig.
Yes Clara! Jag håller med du!
Klokt och sant!
Jag har läst din blogg ett bra tag nu (och läst ikapp en hel del av det jag missade innan jag fann dig) och det är inspirerande, intressant och igenkännande! Jag älskar att se att det finns ett nytt inlägg som jag kan dyka ner i! Tack för en underbar blogg!
Snöiga hälsningar från ett vintervitt Linköping
Jeg er veldig enig! Har nok blitt oppdratt som deg, og har slett ikke blitt lat av det. Men jeg har lært at mennesker er til å stole på og at empati er det viktigste. Er det noe verden trenger er det vel nettopp det?! Kaldhet og blind autoritets-lojalitet er det nok av!
Du är klok du Klara, det är precis så jag har uppfostrat mina barn och det har blivit mycket trevliga vuxna av alla utom en som är en trevlig och hjälpsam fjortis:)
Jag håller med. I skolan var det en tjej som påstod att barn som inte gått i förskolan/dagis är bortskämda. Som att gränslös kärlek och mycket tid hemma med förlädrar/förälder hemma gör en bortskämd. Jag blev stum. Och inte är jag bortskämd eller handlingsförlamad. Tvärtom!
Jag tror kanske man säger så för att man har upplevt folk som inte har gått på dagis/förskola och som kanske har haft det svårt i skolan eller senare eftersom dom inte är vana att dela med sig av tid och uppmärksamhet från dom vuxna. Självklart är gränslös kärlek något barn har rätt till från sina föräldrar, men om man är van vid att vara enda fokuspunkten hemma hos föräldrarna som bara har ögon för en så tror jag man har risk för att få en lite speciel bild av verkligheten där man själv är i mitten…
I övrigt väldigt bra skrivet Clara 🙂
Haha.. kommer att tänka på Monty Pythons sketch… när de skryter om vem som hade det värst under uppväxten. Slutar med nåt i stil med: vi bodde i en kartong mitt på motorvägen, fick en näve grus till frukost och blev slagna av våra föräldrar hela dagen – och så vidare.
Visst är det så att av att få uppleva empati och kärlek blir man en kärleksfull och omtänksam människa. Att lära sig lydighet och plikten framför allt gör ingen människa lycklig. Då får man leva med ständigt dåligt samvete, känslan av otillräcklighet och känna sig lat när man inte gör sina plikter. Att vara ”duktig” kommer som en uppmaning från föräldrarna och omgivningen och blir en olustig piska istället för att man själv får upptäcka sitt sätt att handskas med måsten och gör det med lust och närvaro.
så sant som det är skrivet!
Vad bra skrivet! Jag tror också att det är hjälper lika bra att vara en bra förebild som förälder, att de vuxna (om man är två) hjälper varandra och att man gör det man kan helt enkelt. Det sägs ju att barn gör som man gör och inte som man säger.
Jag tror inte heller att barnuppfostran är samma sak som tuktan, jag tror att barnuppfostran är att ge barnet en stabil och kärleksfull grund att bygga sitt liv på. Däri ingår både att låta någon smita undan disken och att ge en kram i stället för en uppläxning, men också att sätta gränser och säga nej trots att det känns svårt. Men vad vet jag – jag är ju varken förälder eller gravid…
Men oavsett vilket så är jag övertygad om att den inställningen kommer hjälpa dig att bli en fantastisk mamma, Clara.
Varma adventshälsningar till dig.
Så bra formulerat!
Så sant 🙂