Det mest oattraktiva drag som finns måste vara missunnsamhet. Det spelar i en helt annan liga än avundsjuk. Eller avundfrisk som man också kan vara, när man är lite hälsosamt avundfrisk på vad någon annan är och blir sugen på att bli lite mer likadan. Eller uppnå liknande saker. Det sporrar en helt enkelt.
Men missunnsamhet är avundsjuka som växer ohämmat likt en stor cancersvulst. När man inte längre unnar någon framgång och glädje utan måste trycka ner den personen. Oftast genom att sluta bekräfta den. Jag brukar tänka att uteblivna komplimanger ibland är den ärligaste form av komplimang man kan få. Om någon aldrig säger grattis eller unnar en något, aldrig berömmer eller uppmuntrar så kan man misstänka att den förmodligen är avundsjuk och därigenom missunnsam.
Oj vad jag har varit avundsjuk och missunnsam under tonåren. På allt möjligt. Tillslut blev det riktigt jobbigt eftersom jag ständigt jämförde mig med andra och hade svårt att glädjas för deras skull. Och så skämdes jag över det och försökte mörka genom att spela oberörd, fast hu vad det märks när man låtsas att man inte alls är avundsjuk. Det finns inget fjantigare!
Men så upptäckte jag att det bästa sättet att bota missunnsamhet är att peppa den man är avundsjuk på och samtidigt erkänna att man är lite sotis. Det är verkligen inte lätt, men det är som trolleri – avundsjukan släpper direkt! Istället för att vara missunnsam och dessutom skamfull över det, blir man stolt för att man är en sådan där härlig typ som unnar andra framgång. Och då blir man framgångsrik själv. Ingen vill nämligen umgås eller slösa positiv energi på en sniken snåljåp. Så den missunnsamma brukar i verkligheten faktiskt ha massor av saker att vara avundsjuk på.
Jag är ofta avundfrisk på vad andra människor är och har. Men missunnsam är jag nästan aldrig längre. Det bottnar dels i trollformeln här ovan men också i att jag numera faktiskt är nöjd med mitt liv och vad jag själv har. Jag känner inget direkt begär efter någonting annat. Jag litar på att om jag vill något så når jag dit en vacker dag. Och där finns kärnan i missunnsamhet: missnöje över sin livssituation och rädslan för att inte kunna förändra den. Men om man förmår att släppa den där snipiga missunnsamheten får man enormt mycket tid, energi och glädje att lägga på annat! Plötsligt står man där en morgon och är riktigt avundsjuk på sig själv.
72 svar
Men så kloka ni är allihopa. Jag är fortfarande kvar i missunsam-träsket, eller rättare sagt tillbaka. Jag testade den här metoden att stötta och lyfta framgångsrika personer några år, men fick aldrig något tillbaka. Nu hjälper det väl i och för sig inte mig att få uppskattning och cred för mitt jobb, genom att låta bli att belysa andras framsteg, men det bor en liten jävul på min axel som viskar att det är så. Att om inte jag berömmer de här personerna så blir det en hyllning mindre, att det räcker att alla andra tycker att de är helt fantastiska. Jag lyfter hellre de som har det svårt eller inte får så stor uppmärksamhet. Nåja, livet är väl ingen tävling men det är lätt att bli missunsam när all uppmärksamhet riktas mot de högljudda som tar plats och som förlåts alla dumheter bara för att de är så ”charmiga”.
Sorry, nu ska jag gå och dränka det här gröna missunsamhetsmonstret som dyker upp ibland! 🙂
Hej! Så klockrent skrivet. Jag jobbar på en mansdominerad arbetsplats och har märkt vissa mindre bra sidor hos mig själv just angående andra tjejer på jobbet – jag har trivts bra med att vara enda tjejen, för då får man mycket uppmärksamhet. Andra tjejer betyder konkurrens, och jag har tvingats erkänna för mig själv att jag inte gillar det.
MEN! jag bestämde mig för att, i stället för att dissa nya tjejer och använda min erfarenhet i jobbet som maktövertag, peppa och stötta, och framförallt berömma nya tjejer inför mina manliga kollegor. En ren win-win situation, jag mår bättre, jag får nya vänner bland tjejerna och faktiskt också ännu mer respekt bland killarna (respekt som jag var rädd för att mista om det skulle komma någon tjej som var bättre än jag).
Vilket bra och sant inlägg!
Var med om något liknande tidigare i livet. Avundsjuka är så himla jobbigt att känna. Till exempel höll jag på att dö av avundsjuka när min bästa kompis blev tillsammans med killen jag gillade. Då kom jag på en sak. Jag kan VÄLJA om jag vill vara avundsjuk eller inte. Antingen kan jag vara avundsjuk och må fruktansvärt dåligt och typ dö över det. Annars kan jag VÄLJA att glädjas. med god vilja så funkade det till slut! Mina känslor gick över och jag blev iställetglad för hennes skull. För jag ville inte dö av avundsjuka, jag ville vara glad. och för att överleva var jag tvungen att anpassa mig. och tänk vad det har hjälpt mig senare! En sådan stor sak hjälper en mycket. och att vända avundsjuka till att unna andra saker gör en så mycket gladare! istället för att gå runt och må dåligt, sprida negativ energi och gnälla så mår man istället bra. och det vill man ju! Jag brukade vara avundsjuk för allt. För att mina kompisar hade pojkvänner, för att de var snyggare, smalare och hade typ ett mer MVG i slutbetyg än vad jag hade. För att det kändes som att de var mer populära än mig. Och så. Det är tufft att vara tonåring och tjej. men kan man vända negtiva känslor till någonting bra känns allt så mycket bättre. och livet kommer flyta på bättre automatiskt. Som om någon högre makt belönar en för att man unnar andra saker.
Blogga på Clara. jag älskar din blogg. Den är bäst! Jag mår alltid så bra när jag kollar in den. jag läser din kloka inlägg, jag kollar på dina vackra bilder och jag tänker att när jag har mer tid ska jag göra alla de där pysslena som du gör. De är så fina. Jag älskar att pyssla.
You rock woman! och lycka till med bebisen med:)
tack själv du unga kloka! Kram
Hej, du vet ju att jag har detta ämne som ett ständig följeslagare, både i livet och i bloggen. Och jag gillar ordleken avundsfrisk, för när jag erkände min avundsjuka blev den lättare att bära och därmed blev jag ’friskare’. Saken är ju den att jag alltid avunds människor som är fantastiska, ambitösa och duktiga på en massa saker. Samma människor jag ser upp till och beundrar. Som dig och C Blankens. Efter erkännandet blev allt mycket bättre och idag kan jag säga att avunden är mindre och glädjen är större. En dag ska avunden vara helt bort. Ganska snart tror jag är En Dag 🙂 Kram
Ja det är så fint ! För precis så är det för mig – och när man erkänner (om så bara inför sig själv) så växer man själv på något bakvänt vis 🙂
Clara, det här var så rysligt bra skrivet! En liten uppvaknare för mig att sluta jämföra mig med andra och istället vara glad över det jag har. Och framför allt, tack för bästa tipset för hur jag ska vara avundsfrisk istället för avundsjuk och tack för en finfin blogg! Jag har inte läst den så länge ännu, men den gör mig lugn. Så tack!
Sant i mycket. Jag har känt mig missunnsam mot en del vänner särskilt en tjej som hittat sin stora kärlek. Själv har jag kämpat med det i flera år.
Det är lätt att säga så när man har man, barn på väg, förmodligen en fin familj som älskar en, kanske flera syskon, ett bra jobb, ett hus, det har gått bra för en i livet, man har kommit till den punkten osv. Det kan lätt låta lite arrogant tyvärr.
Mycket svårare för en t.ex. barnlös singel på 45 år som knappt kan umgås med gamla vänner pga allt prat om barn, hus, man osv. Men visst, alla har ansvar för sina liv. och man får väl skaffa nya vänner om det inte funkar med de gamla. Och det är en attitydfråga i mångt och mycket.
Sedan känns det som att en del blir väldigt uppblåsta över sin framgång, som min vän som träffade sin stora kärlek som aldrig kunde prata om annat de första åren. Jag berättade om mina sår och känslor av misslyckande och sorg över att det var så svårt för mig med samma sak men fick ingen som helst respons och medkänsla tillbaka. Det var hårt! (det var genom mig de blev tillsammans. Jag pushade och hjälpte mkt i början, sedan behövdes man inte längre)
Jag tycker råden om att man ska försöka uppmuntra dem man är avundsjuka på är bra men även där har vi alla olika förutsättningar. Vi är inte alla där än så att säga. Men vi får sträva mot det.
Sedan behöver inte uteblivna komplimanger vara ett tecken på avundsjuka eller missunnsamhet. Folk kanske verkligen inte gillar ens stil, person eller whatever. Och jag tycker att det är fel med att gå runt och förvänta sig att alla ska hylla en, särskilt om man bloggar och har stor publik. Men mer uppmuntran skulle samhället generellt må bättre av.
Jag har aldrig påstått att det är enkelt att inte vara missunnsam,det är otroligt svårt. Bara idag när jag var på vårdcentralen och såg en mamma med sin dotter högg det i hjärtat av avundsjuka att inte längre ha min mamma i livet. Så kommer det nog vara hela livet…och jag tror inte att det är lättare att låta bli att vara missunnsam för att man har barn och man och hus. Det där sitter ju i huvudet på den som är missunnsam! Många som har familj unnar i sin tur inte sina vänner singelskap och frihet. Alltid finns det något att vara avundsjuk på. Och det är just det som är roten till missunnsamhet – känslan av att bara jag hade just den där saken skulle jag vara lika lycklig. Fast då kanske man skulle sakna något annat istället? Hänger du med?
(bara för att förtydliga meningen med uteblivna komplimanger; Jag syftar på relationer där man kan förvänta sig ett visst givande och tagande av uppmuntrande ord och när det plötsligt uteblir från en persons sida. Självklart menar jag inte komplimanger från vilt främmande människor)
Om jag hänger med? Klart jag gör, skulle jag inte det?. Och jag håller med. Och jag håller med om att mycket sitter i huvudet.
Tänkte på ett tidigare inlägg där du kastat paj på bloggkommentarer som inte var upplyftande, känns verkligen som att du fiskar efter komplimanger ibland. Men det gör vi väl alla. 🙂
Ja gör vi kanske. En fråga bara, varför skriver du inte kommentarerna i ditt riktiga namn?
Och då förstår jag. Menade inte heller att låta hård men uppfattade dig lite arrogant. Ber om ursäkt! 🙂
Ingen fara alls!
Och by the way: (sista jag skriver på din blogg) är det inte ett klädsamt drag att ha problem med att andra tycker och ifrågasätter och kritiserar när man själv gör det hela tiden, sorry, men du verkar väldigt känslig för mothugg och andras åsikter.
Nej men så har jag aldrig utgett mig för att ha några klädsamma drag heller. Jag nöjer mig med mänskliga 😉
Det är mitt riktiga namn! Jag heter Elin Sofia Westberg och bor i Kungsängen. Något mer du vill veta? Är inte rädd för att outa mitt namn om du tror det. Jag tycker bara att Elin är ett mkt vanligare namn som förekommer på folks bloggar.
Fan, nu blir jag bara irriterad på dig. Synd, för det var inte meningen. Vet bara inte vart du vill komma?
Jag vill inte komma någonstans alls. Vad fint att du skriver ditt riktiga namn!
TACK Clara, det här behövde jag höra! Efter en mörk och deppig höst har jag gått och blivit missunsam mot flera av mina vänner, som jag egentligen älskar och vill väl… Tack Clara för att du rycker upp mig ur skoskaften!
Så himla bra. Så himla klockrent.
Ibland är det svårt att inte vara avundsjuk. Livet har inte varit en dans på rosor för mig, jag har fått många slag, både med en dysfunktionell uppväxt, utanförskap, mobbning etc och kämpar idag både med kronisk sjukdom och med själsliga sår efter vad som har varit. I vissa svåra stunder är det lätt att då se på andra som verkar ha gått igenom livet med färre blåmärken och avundas dem. Men å andra sidan är det så lätt att bara se till ytan, vad vet vi egentligen om varandra? Det finns nog många som vid en första anblick skulle se mig som en mycket lyckad person, allt syns inte utanpå. Man blir inte lycklig av avundsjuka, ingen blir lycklig av den. Men den går inte att undvika helt, nej jag tror att man måste erkänna för sig själv att avundsjukan ibland finns där och acceptera det, men inte låta den ta över. Om man accepterar så kan man lättare släppa. Jag tror att det är viktigt att acceptera också sin egen situation.
Tack för en fin blog!
/ Hanna
clara! tack för nya ordet avundfrisk… får jag stjäla det?
på dig är jag just detta – wannabe a star like you 🙂
fast jag är 46, lite tjock och just… wannabe.
stor kram//js.
Klokt!
Word! Har precis börjat läsa din blogg och gillar den mycket! Den gör mig glad och bilderna är vackra och inspirerande!
Tack 🙂 Kul att du hittat hit – varmt välkommen tillbaka !
Vad skönt med någon som kan sätta ord på problematiken. Jag har länge funderat men inte kunnat skriva om det! Tack Clara, du är bäst.
Håller med helt och hållet. Men jag kan väl erkänna att jag känt missunnsamhet. Men jag vill nog försvara mig lite för det är inte lätt att inte känna så. När man får höra och läsa och se alla glada familjer. Medan man själv har fått må så himla dåligt i snart 2 års tid och dåliga saker bara kommer efter varann. Då är det inte lätt alla dagar. Men jag är inte sådan att jag är sur och hemsk nej jag ger komplimanger och berömmelse och säger ofta hur avundsjuk jag kan bli ibland 🙂
Jag håller med dig Clara men det är inte lätt att att alltid vara äkta och ärligt glad åt andras framgångar. Jag känner mig ofta missunsam eller avundsjuk men försöker ändå vara glad åt mina vänners framgångar, peppa dem och ge komplimanger. Att ”missunsamhetens fula tryne” lyser igenom och att det är det fulaste som finns låter hårt. Man måste ju också ha förståelse för att ens vänner/bekanta kan ha en tuff period i livet, dålig ekonomi, arbetslöshet, dålig partnerrelation, problem på jobbet eller vadsomhelst som gör det svårt att bli uppriktigt glad. Ha lite medkänsla med dom som inte förmår sig att vara uppriktigt glada eller till och med missunsamma jag lovar att de oftast har skäl till det. Ingen vill nog vara missunsam egentligen för det är en hemsk känsla.
Vem har sagt att man måste vara äkta och ärligt glad? Inlägget handlar ju precis om det: beröm och erkänn att du är avundsjuk så känns det genast bättre!
Naturligtvis kan komplimanger och erkänd avundsjuka lätta upp stämningen mellan två rivaler, men som Jenna skriver har de missunnsamma ofta skäl till sin missunnsamhet. Det är inte lätt för den som känner sig otillräcklig, och någon måste väl också vara generös mot de som är missnöjda, missunnsamma och små? Så att de i sin tur kan växa och sluta tänka på allt de inte har. Vidare har väl framgång i princip alltid varit förknippat med att drabbas av avundsjuka? Att vara framgångsrik innebär en slags alienation, folk beundrar en men kan inte älska en längre. Kanske skulle både missunnsamheten och framgångens ensamhet mattas av i ett mindre framgångs- och skönhetsinriktat samhälle. Personligen kan jag få lite besk eftersmak av att ge mina tjejkompisar komplimanger för att de är vackra till exempel – det är de ju, men de är så mycket annat också. När jag under en period fick många komplimanger för mitt utseende (och nästan bara för det) blev jag också en väldigt fåfäng person, och när jag fick komplimanger för mina prestationer blev jag extremt fokuserad på mitt eget genius och på att fortsätta prestera. De bästa komplimangerna är istället de om att jag gör människor glada, och de måste jag förtjäna!
Vem har sagt att man inte ska vara generös och överseende mot de missunsamma? Det är klart man ska vara!
Underbara kloka du,låter som poesi i mina öron!!!! Med viss igenkännande från tonåren, visst var man sotis på vad andra hade och gjorde. Det är skönt att slippa bry sig om det, man måste gilla sig själv , hur ska annars andra kunna gilla en?? m
Det här behövde jag höra precis just nu. Tack Clara! 🙂
Jag är avundfrisk på dig!
Vill också bo i hus, pyssla med saker och värma eld i kaminen.
Ha naturen runt husknuten!
Tack för mycket fina, bra och tänkvärda ord. Jag har i många år varit mer eller mindre missnöjd med det jag har/inte har och är, och varit mer eller mindre avundsjuk på andra som haft det (enligt mitt tycke) mycket bättre. Men för snart 3 1/2 år sedan föddes mitt första barnbarn och då förändrades jag. Jag har alltid haft en bra relation med min dotter men när detta lilla underverk föddes så fick mitt liv en ny och annan mening. Man kan inte ju inte gå om kring och ödsla energi på onödiga saker när denna lilla varelse finns och bara är och älskar en för den man är och vad man har. Helt plötsligt blir kropp och själ fylld med glädje, energi och kärlek som jag kan ge till både stort och smått.
Tankar från en som snart blir mormor för 3:e gången =).
Okej, jag erkänner. Jag är avundsjuk på dig, men du inspirerar mig också att ta tag i mina kreativa sidor och faktiskt genomföra en del av de projekt jag vill göra. Avundsjukan kan verkligen ge en en kick i baken, och jag är ju medveten om att jag är lite avis men att den enda som kan göra något åt det är ju…jag!
Första gången jag kommenterar hos inspirerande du! Idag kan jag inte låta bli… så märkligt men din text är så galet lik mina egna tankar jag hade häromdagen. Smurfigt! Tack för en galet trevlig blogg!
åh vilka underbara kloka ord!! =)
Det är PRECIS sånt här jag menar, det här är varför vi kommer trivas så bra ihop!
Förr sved det alltid när någon fick det jag ville ha och klart det kan svida lite fortfarande, men jag skulle ändå aldrig vilja ta ifrån någon dess lycka. Jag önskar dig verkligen allt och jag hurrar högt här hemma när det går bra för dig, för jag vet att du hurrar precis lika högt för mig!
Clara, jag kan inte annat göra än att hålla med dig.
Det är en stor insikt att inse att man inte ska jämföra sig med andra.
Alla andra är ju inte du och du är speciell och fantastisk precis som du är.
Väldigt intressant ämne. Jag har sagt upp kontakten med en vän på grund av att hon inte klarade av att jag var lycklig. Hon såg allting som gick bra för mig (och våra andra gemensamma vänner) som ett nederlag för henne själv så pass att hon aldrig klarat av att vara vän med någon av mina pojkvänner och talade om för mig att jag förstörde mitt liv när jag skaffade barn. Fast det värsta var när hon sa att hon ”nästan hatade” mig för att jag hade gått ner en del i vikt och hon inte gjorde det. Det är nog det värsta jag har upplevt när det gäller missunnsamhet. Nuförtiden väljer jag vänner med mycket större omsorg och försöker hålla missunnsamma energitjuvar på avstånd. Hoppas du får en fin dag! Kram
Klokt sagt. Själv är jag avundfrisk på dig. Inte så att jag vill ha ditt liv alls, jag älskar mitt eget, men jag avas ändå… Hejaheja på dig!
Bra skrivet, som vanligt.
Det fanns en tid när jag var mycket missunnsam och avundsjuk. Det berodde helt och hållet på en dålig självkänsla. I stället för att se det bra jag hade så var jag avundsjuk på andras tillgångar, både saker och som människor.
Men ju längre tiden gick och jag fick jag bättre och bättre självkänsla och därmed mindre ”behov” av att jämföra mig med andra. Jag dög faktiskt som jag var och inte bara det, jag upptäckte att jag hade en hel del att komma med. Följaktligen öppnade jag mig mer och upptäckte att, precis som du, att komplimanger öppnar människor hjärtan och vänder dem till ens vänner i stället.
”Älska dig själv som du älskar andra.”
Mycket kloka ord! Ibland är det en konst att inte bli missunnsam och bitter, särskilt på saker (och då menar jag såklart inte materiella ting) som man faktiskt inte KAN uppnå själv, eller ha själv. Man får försöka tänka att man har andra positiva saker som andra inte kan ha och försöka lyfta upp dem för sig själv.
Du är så klok! 🙂 o att du lyckas sätta så pricksäkra ord på känslor, du är verkligen en inspirations källa! Kram o trevlig helg!
Så bra skriver!
Så himla sant! Missunnsamhet är ruskigt obehagligt, både att känna och att mötas av. Det är dessutom så bra när folk gör bra saker så det bör absolut uppmuntras. Tänk bara så mycket fulare och tråkigare världen hade varit om jag hade varit snyggast och bäst på allt. Nu finns det istället så mycket vackert och trevligt att njuta av här i livet 🙂
Men avundfrisk var baske mig ett fantastiskt ord – det är jag ofta och det tycker jag om att vara. Det talar om för mig att jag tycker och vill något.
hej clara! i ett gammalt avsnitt av pikant så gjorde du läppbalsam, har jag alldeles för mig. nu tänkte jag att det är ju en himla fin julklapp att ge bort, men jag kan för mitt liv inte hitta programmet. kanske det är för gammalt för att fortfarande ligga uppe? i så fall lägger jag in det här som ett önskeblogginlägg någon gång under december 🙂
Vilket klokt inlägg. Och nyttigt att läsa. Jag kan vara avundsjuk på andra och jämför mig ofta. Givetvis kommer jag till korta. Det är otroligt tröttsamt. Men jag har kommit till liknande insikter som du. Det ger mer att stötta och glädjas åt andras framgång. När jag läser din blogg blir jag så inspirerad. Jag vill jobba med liknande saker som du. Fasen va kul att det går så bra för dig! Du är en härlig förebild. Tack Clara! <3
Oj, vad rätt du har. Det är ju annars typiskt kvinnligt att bekräfta varandra. När det inte sker kan man vara rätt säker på att missunsamhet är inblandat.
Fantastiskt bra inlägg! Det var höjd på det! Mycket imponerad!
Hej Clara! Jag har funderat lite på det där inlägget om karlakarlar och hur du tycker att det är fel, min tolkning, att man tycker att denna stereotyp är bra. Mina tankar kommer då osökt in på att du förespråkar husmors rollen. Är inte detta motsvarigheten till karlakarlen? Själv tycker jag inte att det är fel att gilla det som man anser vara manlighet. Det är ju naturligt att som kvinna känna en dragning till en starkare person, beskyddande, händig och motsatsen till det vi betraktar som kvinnligt. Det är inte bara den allmänna föreställningen om manligt och kvinnligt som avgör detta utan även det hormonella. det hör till naturlagarna. Precis som man som kvinna har starka moderskänslor så har männen faderskänslor. Även om det kan tyckas patriarkalt så är det ju ändå så det är… eller?
Jag vet inte vad Clara tycker i frågan men personligen eftersträvar jag att koppla bort enskilda egenskaper från könsnormer. Jag tror inte att att vara stark eller beskyddande är något som är vare sig ett manligt obligatorium eller monopol. Att vi har en överrepresentation av dessa egenskaper hos män idag är ju inte konstigt eftersom de uppmuntras hos och krävs av män. Likaså med egenskaper som vi tillskriver kvinnor.
När Clara förespråkar sysslor som traditionellt har utövats av kvinnor, sk husmorssysslor, så har jag aldrig fått intrycket av att hon hävdar att hon
1) gillar dessa saker pga sitt kön
2) förespråkar dem enbart till andra av kvinnligt kön
3) tror att män inte skulle kunna intressesera sig för eller kunna utföra dessa saker
Här ligger dessutom en mycket viktig del av debatten kring jämställdhet. För mig innebär inte ett jämställt samhälle att saker som har setts som klassiskt kvinnliga/manliga blir förbjuden frukt för kvinnor/män. Istället bör vi eftersträva att människor ska kunna välja helt fritt och vare sig pådyvlas eller ens förväntas gilla vissa saker utifrån könstillhörighet. Varför ska min man behöva känna sig omanlig för att han inte är lika händig som jag? Vad har egenskapen händighet med hans manlighet att göra? Han är ju en man rent definitionsmässigt utifrån rent biologiska fakta – inte för att han gillar bilar och inte gråter.
På samma sätt är det märkligt att särskilja ”moderskänslor” som en specifik typ av känslor som skiljer sig från mäns känslor inför sina barn – vi lever i ett samhälle som gör gällande att mödrar ska vara mer fästa (nästan rent bokstavligt) vid sina barn men jag tror inte alls att det ligger i vår könsbestämda hormonbalans att ha olika känslor för våra barn. Detta kan man enkelt se genom att se hur olika barnkärhet ter sig mellan olika kulturer.
Klokt! Ungefär vad jag själv tänkt skriva. Kan ju tillägga att jag absolut inte förespråkar husmodersrollen för någon. Jag bara lever som jag vill och om någon blir inspirerad så är ju det kul!
Jag tror klokheten kommer med åren. Jag har varit avundssjuk när jag var yngre..men jag är sällan det nu för tiden. Jag är istället stolt och glad över mitt eget liv. När man är det föder man sin egen lycka. Du Clara är så trygg i dig själv och din glädje till livet lyser igenom allt annat. Tack kloka du!
Kram Lotta
Tack Lotta! Vad fint att du kommenterar. Och du har så mycket att vara stolt och glad över 🙂
Det fula missunsamhetstrynet kan visa sig när någon som är lik en själv är ”framgångsrikare”, när någon från samma utbildning får en bättre karriär etc, alla andra har trevliga förhållanden etc. Men fy vad hemskt det är att möta den där missunnsamma människan. Det värsta. För mig hjälper det då att tänka: Vi går alla samma väg till mötes; vi trillar av pinnen. Och alla har vi vedermödor och pinsamheter och ledsenheter i bagaget att gömma eller visa upp. Unnar alla alla framgångar som man kan nå!
Du har så rätt, jag skrev ett blogginlägg idag om att det är konstigt att jag som jobbat halvtid inte har rätt att få a-kassa, så nu är jag helt utan inkomst, jag tycker ju att det borde vara jämlikt så alla har rätt till a-kassa, och OJ vad kommentarer jag fick, de flesta anonyma och elaka, och jag blev anklagad för att vara snål och slösaktig och jag vet inte vad, haha, tur att jag inte är sån som blir ledsen, jag tyckte bara det var fånigt, för antagligen är de missunnsamma att jag trots allt har råd att vara hemma utan lön tills jag får ett nytt jobb.
Du är verkligen underbar Clara, ofta skriver du just det jag behöver läsa, och på ett så bra sätt, stor kram på dig 🙂
Tack för en finfin blogg! Du är så uppfriskande vettig. Och jag erkänner att jag är lite avundfrisk på din kreativitet . 🙂 Kram!
Håller med helt och hållet, mycket bra skrivet.
Så otroligt bra Clara! Det är så fint och härligt att glädjas med andra.
riktigt bra skrivet Clara ! (som vanligt med andra ord) :o)
Funderade härom dagen på vad den största brisen är i världen, kom fram till att det var att många människor saknar empati. Tror det är grogrunden till allt ont här i världen…..
Word!
True that.
Men så bra skrivet!! Som vanligt. 🙂 Ha en bra fredag kväll.
Himla bra skrivet!
Beundransvärda ord! Tack, så har jag tänkt också! Ha en skön och trevlig kväll!/ Sandra
Väldigt klokt och bra skrivet. Lustigt nog så satt jag och tänkte på det här för ungefär 10 minuter sen… Att jag kunde vara missunsam när jag var yngre, men när jag började komma med ärligt menade komplimanger till såna jag var avundsjuk på så försvann den där missunsamheten direkt och jag började glädjas åt andras framgång. Det som fick mig att fundera över det är att jag känner mig så snål med komplimanger. Inte att jag känner mig missunsam, utan mer att jag tänker ”äsch, de bryr sig ändå inte om ifall jag kommenterar deras blogg, nya frisyr, nya jobb osv.” Men så kan jag ju inte går omkring och tänka heller, klart folk blir glada över komplimanger.
Åh, vad skönt. Detta har jag gått och tänkt på hela veckan. Det är inte kul att ha missunnsamma människor omkring sig, därför är det värt att kämpa mot missunnsamheten i en själv. Vi ska unna varandra allt gott!
Kram från en trogen men tyst läsare