En vanlig kritik mot bloggare av alla slag är att vi bygger upp låtsasvärldar på nätet. Att vi likt inredningsmagasin ger illusionen av perfekta liv som sedan skapar press på andra att också leva upp till. Så är det säkert delvis. Alla människor väljer ju vilka sidor av sig själv de vill visa. Och visst är det lite sorgligt – tänk vad skönt om livet var annorlunda. Samtidigt kan man inte klandra någon för det.  Speciellt inte på internet. För att vara fullkomligt ärlig och öppen på nätet är inte bara dumdristigt utan kan rentav vara skadligt. Vissa saker behöver man behålla för sig själv så att man inte går sönder av andras oömma hantering.

Tiden innan och efter min mamma dog skrev jag rätt mycket om min depression och upplevelse av panikångest. Viktiga bra inlägg som många säkert behövde läsa, men som delvis skadade mig själv. Jag var inte klar med den biten och hade varken ork eller förmåga att hantera andras  klumpiga och ibland elaka kommentarer. Jag förstår nu att jag borde varit mer rädd om mig själv.  I perioder har jag också  mått så dåligt att jag undvikit att läsa kommentarerna på bloggen trots att de utgör halva nöjet med att blogga.  Vi bloggare har ju till skillnad från andra offentliga personer inga team av pressekreterare och managers som hjälper oss. Inga kollegor som vi kan skratta bort det onda med. Elakheterna går rakt in i ens hem. Och om man sedan inte vågar vara lika ärlig igen blir man istället kritiserad för det.

Jag dömer ingen som bloggar tillrättalagt. Det krävs ett stort mod för att ens våga starta en blogg i sitt eget namn och exponera sig på internet. Jag tycker att vi ska ha den största förståelse för att alla inte vill berätta allt. Det beror sällan på att man är falsk och vill skapa en förljugen bild av sig själv. Det beror på att man har blivit bränd och att man av självbevarelsedrift vill skydda sig.  Och att vara aktsam med sig själv är väl en av de saker man verkligen vill uppmuntra unga människor till? Speciellt eftersom de är överrepresenterade på nätet.

Jag skriver fortfarande inlägg då jag är smärtsamt ärlig och bjuder på min svärta. Men de inläggen är färre än förut. Jag sörjer det för jag vet att dessa inlägg är viktiga. Samtidigt är integriteten en grundbult i bloggen. Den dag jag gör våld på den för att tillfredsställa mina läsare så tänker jag sluta blogga helt.

Allt är inte som i bloggvärldens stundom tillrättalagda inlägg. Men kanske får man kräva av bloggbesökare att själva läsa mellan raderna och fylla i luckorna?  Alla människor är i grunden rätt lika och alla är lika rädda för att blotta sig själva och sedan bli avvisade. Det är högst mänskligt och inte det minsta falskt.