Någonting man får på köpet när man blir gravid är en himla massa ”goda” råd. Från alla möjliga personer man aldrig bett om råd ifrån. Och som en extra bonus får man höra massor av läskiga förlossningsberättelser från traumatiserade mödrar som tar ut det på helt fel person. Jag skulle vilja införa ett förbud att prata hemska förlossningsminnen med blivande mödrar som inte själva bett om att få höra dem. Det är inget utbrett problem att förstföderskor inte förstår att en förlossning kan göra ont, eller att det kan vara svårt att amma. Jag har både en och två gånger (säkert i all välmening) blivit försäkrad om hur ont, svårt och hemskt det är att föda barn och amma och att det förmodligen kommer bli samma sak för mig. Jag tvivlar inte en sekund på att det faktiskt är så där jobbigt för många. Men ibland känns det som att kvinnor berättar mer för sin egen terapis skull än för att vara till hjälp för andra. Snälla – håll det för er själva eller prata med kvinnor som redan fött barn och inte får ångest av era berättelser!

En kvinna som snart ska föda behöver bli peppad och uppmuntrad – inte skrämd och skräckslagen. Man behöver få veta att det finns massor av bra förlossningar och fina förlossningsminnen. Man vet i regel nämligen redan att det  kan vara precis tvärtom.  Det är inget man behöver göras uppmärksam på.

Vare sig man har svåra eller fina förlossningsminnen så tycker jag att man ska komma ihåg att de enda barn man fött är sina egna. Bara för att man själv fött barn betyder inte det att man vet hur det är för andra att föda barn. Man kan ha en aning, men man kan inte säga säkert. Därför ska man vara försiktig med att kategoriskt uttala sig om hur det är att föda barn. Och inte heller vara så övertygad om att alla vill eller orkar hantera ens egna berättelser. Det enda man kan säga om förlossningar är att det är olika för alla. That’t it!