Många har undrat hur det känns att få barn när jag inte har någon mamma i livet att rådfråga. Om jag inte känner mig förvirrad och ensam? Och visst är det fruktansvärt hemskt och sorgligt. Ja, så sorgligt att jag knappt vill tänka på det. Men mitt i allt det där finns den en annan känsla också, för jag märker att jag håller på att bli precis som min mamma. Och det gör mig så himla stolt. Min mamma var världens snällaste och alla barn och djur tydde sig till henne. När jag tänker på min mamma så får jag en alldeles varm, lugn och trygg känsla i magen. Hon hade helt enkelt talang för att vara mamma! Så, visst, jag är trött och irriterad mellan varven – man tenderar ju att bli det när nattsömnen störs – men ändå tycker jag att det varit mycket mindre omtumlande att få barn än vad jag föreställt mig. För jag är så redo, mogen och trygg i min nya roll. Och undrar jag något brukar jag tänka – hur skulle mamma ha gjort? På så sätt är jag alltid nära henne, och hon blir levande för mig. Och mormor blir levande för lilla B. Det är en vacker tanke.











44 svar
Superfint skrivet! Du verkar vara en JÄTTE bra mamma och har en otroligt inspirerande blogg.
Åh så fint skrivet! Dina ord berör.
Har själv ingen särskilt nära relation till min mamma, hur konstigt det än kan låta. Låg i hennes mage i 9 månader, javisst, men därefter var vi aldrig riktigt så där som man ska vara…mor och dotter. Så jag ser det inte riktigt som att mitt barn som kommer i sommar har en riktig mormor. Däremot kommer hon ha en alldeles fantastisk farmor som jag ser upp till väldigt mycket. Min sambos mamma är en stor trygghet och väldigt engagerad i sina barnbarn, och jag tror jag kommer lära mig mycket av henne! Det gäller att se ljusglimtarna i vardagen 🙂 Tack för en fin blogg!
Vad fint du skriver. Det är tufft att mista en förälder speciellt när man är ung. Flera skriver om föräldrar som inte är närvarande i sina barns och barnbarns liv och det är tragiskt. Det kanske är dags att fråga dem varför! Sedan finns det barn som inte vill ta vara på sina föräldrars visdom och aldrig frågar om råd utan vet alltid bäst själv.
Ha en fin dag och ser fram emot nästa inlägg i din blogg.
Min mormor gick bort nästan exakt 5 år innan jag föddes, men mamma har alltid gjort henne levande för mig genom att berätta om henne.
Det låter som att din mamma är mer närvarande än vad min mamma är, som faktiskt lever. Och bor en timme ifrån mig. Hon bejakar sig själv för fulla muggar, och är inte helt bekväm i sin mormorsroll. För att uttrycka sig snällt. Jag har aldrig känt att jag kan rådfråga henne om ngt rörande föräldraskap. Att ta sig tid för barnbarnen, eller för den delen sina vuxna barn, står tyvärr inte högt upp på listan. Och det är en stor sorg. Tack och lov har vi en farmor och farfar som fyller många hål. Hurra för FARföräldrar!
Oh , hela inlägget är så vackert att man ryser, och den sista meningen – att hon blir levande för dig och B ger mig gåshud. Att man varit tillräcklig god och bra så ens efterlevande värnar som ens minne och att deras goda gärningar är en symbol till kärleken till den som passerat. Då inser man hur viktigt det är att vara en bra förälder!
väldigt fint tänkt tycker jag.
Det är så underligt med döden. Att personer som finns bara kan försvinna. Att de som är så väldigt nära mig kan bli en person på ett foto för mina barn, så som min mormors mamma och bror är för mig. Men de känns ändå närvarande, som att jag känner dem, trots att jag aldrig träffat dem. Min mormor skev en bok om sin mamma som hon har gett till alla barn och barnbarn, det är en väldigt fin sak att göra tycker jag! Då får man liksom en relation med henne.
Det måste verkligen kännas jättekonstigt för dig att inte ha din mamma nu 🙁
Vilken bra idé! Det ska jag göra tills min son blir så stor så han börjar fråga saker om min mamma.
Blir alldeles rörd av dina fina ord…
Det är en väldigt vacker tanke. Jag låter mina farföräldrar leva vidare på liknande sätt. Roliga minnen har blivit liksom fasta uttryck i familjen och på så sätt lever de alltid med oss.
Jag hade och har min mamma i livet men hon fanns ändå inte alls närvarande när jag fick mina barn. inte på något sätt. Självklart är det ju stor skillnad om någon lever eller är död men jag tror att din känsla av din mamma och att du minns henne så starkt och nära är en bra guidning till det egna mammalivet.
Skärp er! Så fantastiskt är det minsann inte. Det är helt fruktansvärt hemskt. Jag har inga föräldrar alls (för 10 och 1 år sedan). Jag tänker också att de kommer att leva genom mig ibland, men det kommer de aldrig att göra, punkt, de är borta.
Fint skrivet!
… och så stolt din mamma måste vara för sina kloka, fina, begåvade dotter – och barnbarn!
Fantastisk tanke. Att genom dig blir din mamma levande och verklig för ditt barn. Tack för den!
Jag ska öva mig att tänka på samma sätt i saknaden efter min pappa.
väldigt fint skrivet! din mor finns säkert med dig och stöttar dig även om hon inte är i den fysiska världen.
fint och vackert, hon är nog väldigt stolt över både dig och lilla B också!
Vill börja med att tacka för en fantastisk blogg!!
Dina ord och tankar om din mamma går alltid rakt in i hjärtat och just nu trillar tårarna nerför kinden. Du är modig och stark, jag vet att dina ord och tankar hjälper många!
Min mamma lever i allra högsta grad men jag har ändå den senaste tiden känt en sån rädsla för att hon skulle dö. Hur ska jag klara mig utan henne?
Dina ord lugnar, så TACK!!
Vilka fina ord!
Vad fint! Lilla B har det så bra. Och jag känner igen mig. Jag förlorade min pappa när jag var 20 och jag känner också så, att han är med.
Min son är 1,5 år och har inte heller någon mormor här nere på jorden. Dock har han världens bästa som alltid ser honom från sitt moln uppe i himlen. Och så har han även turen att ha fått världens bästa farmor som lätt axlar rollen som både mormor och farmor och även är som en mor till mig. Jag känner mig väldigt lycklig lottad som har denna fina människa i mitt liv.
Och vad det gäller mamma, så var hon den enda föräldern jag hade, och nu när hon är borta och jag har min son att dela livet med så tänker jag precis så som du beskriver det. Min mamma är min förebild för hur man ska vara som mamma. Blir jag som min mamma så är min son väldens lyckligaste fina lilla kille.
Kram till alla ni med föräldrar uppe i himlen!
De där nedpräntade tankarna träffade mig rakt i hjärtat.
Du skriver så fint. Och nära.
Sofia
Verkligen fint 🙂
Jättefin tanke! Och så fint uttryckt: ”Hon hade talang för att vara mamma!” Skulle nån säga så om mig skulle jag bli stolt. Trots att mammor och deras sysslor inte är precis topvärderade nu för tiden. Men det känns som det håller på att ändra sig det där.
Vi skall ha barn i maj och min sambos mamma är inte heller i livet. Jag vet att det plågar honom. Jag skall faktiskt tipsa honom om ditt sätt att tänka. Jag tror det kommer kasta ljus på saker och ting. Tack Clara, för att du är så klok!
Vad vackert och kärleksfullt skrivet. Det kom till och med en liten tår när jag läste det.
Hej Clara,
tack för en underbar blogg. Har följt dig ungefär ett år och har ofta tänkt fråga dig, precis denna fråga. Förlorade själv min mamma när jag var 16 (är 21 år nu), och har ofta tänkt att om/när jag får barn, kan bli in svår tid eftersom ”hon som alltid finns där” inte finns för mig. Jag tycker det är underbart det du har skrivit och sitter här med tårar i ögonen. Du är verkligen en förebild när det kommer till just denna punkt (och många andra) och jag hoppas på att kunna ha dig och dina ord i tankarna när jag själv når dit nån dag. Tack!
hälsningar,
Fie
Det är en jättevacker tanke, jag är säker på att hon är med dig.
I veckan berättade min mamma att hon än en gång har en knöl. Den där jävla oron hänger över mig precis hela tiden. På torsdag, på torsdag, på torsdag… Kanske är det ovissheten som är ännu värre än det faktum att hon skulle vara sjuk? Förra året kämpade kämpade hon sig igenom en tuff bröstcancer. Måtte det denna gång bara vara något annat, för jag vet inte hur jag återigen skall orka se henne lida återigen.
Trots Claras hemska förlust ger mig hon på något vis hopp då jag vet om att jag inte är ensam om det jag själv är med om nu. Hon är en riktig kämpe, tack för det!
:’)
har du kvar din mormor? de är ju alltid som ens mamma på ett vis.. och det är ju en spegelbild av sin egna mamma också… tur man ha släkten om man kanske mist en förälder.. det värmer ju det med. en pappa, morfar eller farfar har ju också visdom och kunskap som man kan vända sig till… familjen ♥
Vackerhetens tankar är oftast sorgliga och fina på samma gång…
Ville egentligen bara säga hej, har följt din blogg i något år nu och tycker att det är himlans skönt med en blogg där det verkligen känns som att det är en riktig människa som sitter därborta någonstans och skriver och inte någon som gör sig till och slätar över och ut.
Ha en finfin vecka!
Verkligen en vacker tanke. Kram
Min pappa dog när jag var liten. Min bror är världens bästa pappa. Har man bara en förälder så frågar man väl den, har man ingen så får man fråga någon annan. Man ska inte räkna sina förluster och allt som fattas. Man ska räkna sina lyckor.
Fin tanke, liksom wwmd istället för wwjd!
Tack för fina rader. Min mamma gick bort när jag var arton år. Det är nu snart tio år sedan, men jag tänker på henne varje dag. Och jag har även funderat på hur det ska bli om jag någon gång själv får barn (vilket jag verkligen hoppas att jag kommer få). Jag tycker om att läsa dina reflektioner kring detta och tror att det är viktigt att man känner att man har sin mamma med sig. Det är nog det allra finaste man kan känna i all sorg som man bär med sig. Lycka till som nybliven mamma!
Mycket vackert skrivet ! Jag vet inte hur gammal du var när din mamma dog. Min mamma dog när jag var 12 år gammal men för mig finns hon alltid närvarande ändå. Sina nära och kära lever vidare för alltid i själ & hjärta. ”Tiden går men minnena består” heter det visst. 🙂
Ann-Louise
Vad vackert, du är så himla duktig på att skriva så det berör!
Kramar Lisa
Hej Clara och tack för en fin blogg!
Det är första gången jag kommenterar tror jag faktiskt, men jag har följt dig i minst 1,5 år nu. Anledningen att jag kommenterar just detta inlägg är att en bekant till mig har skrivit en bok som rör detta, att förlora en mamma och själv bli en. Jag har själv inte läst den än, men det ska jag! Här är en länk där man hittar info om boken: http://www.charlotteqvandt.se/bocker/.
Jag vill även gratulera till sonen, fick själv en på nyårsafton. 🙂 Det var roligt att läsa om din graviditet när man själv var det, trots att jag var väldigt avundsjuk på hur snyggt du bar din mage, själv såg jag ut som en uppsvälld padda!
Fortsätt blogga är du snäll, du inspirerar på många sätt!
väldigt vackra tankar, clara. många lyckokramar!
Underbar tanke, verkligen. Min mamma blev också sjuk i canser i höstas och hela livet blev ställt på sin spets. Jag ville gör allt nu nu nu för att inte gå miste om något, och för att hon inte skulle gå miste om något.
Nu mår hon bättre, till min lycka, men man blir verkligen varse om hur skört livet är.
Jag har alltid fått höra så mycket om min morfar, och på något sätt känns det som vi kände varann, som jag tyvärr inte hann träffa men ibland när livet känns för jävligt brukar jag tänka på att han vakar över mig. Då känns det bättre!
Kramar till dig!