Är det något man inte får erkänna som nybliven mamma så är det att man inte mår så bra. Finns det något skamligare? ”Nu har hon gått och fått världens mirakel och så är människan ändå inte nöjd!” Samtidigt mår otroligt många nyblivna mammor rätt dåligt i perioder. En annan sak man inte heller ska säga när någon frågar (har jag upptäckt) är att det går jättebra och att man känner sig lugn och glad. Och man ska absolut inte påstå att man får sova på natten! Gud så provocerande. Det mesta kring moderskap är provocerande har jag märkt. Förlossningsdepression? – Oj så märkligt! Harmonisk och energisk? – Jamen det är väl ändå inte helt normalt?
Det verkar bara finnas utrymme för en sorts moder. Det viktigaste är att hon är lagom. Hon ska inte vara deprimerad (urs vad skamligt) men heller inte vara utvilad pigg och glad (för då är hon inte systerlig och lojal med alla utvakade mammor). Samma snäva ramar gäller inte för pappor. Det finns statistiskt sett inga som jobbar så mycket som småbarnspappor (!) men hur ofta hör man något om det? Nej en pappa han är superfin om han kan tänka sig att ta barnen till öppna förskolan någon gång i månaden. Tar han dessutom ut lite barnledighet? Oj vilken hjälte! Gör han inte det så är det ingen som höjer på ögonbrynen. Pappa är alltid pappa liksom. Pappor kan vara lite hursomhelst och ändå duga. Mammor däremot – oboj – det är känsliga saker! Faller man utanför mallen på ett eller annat sätt är man antingen en dålig morsa till sina barn eller illojal mot andra mammor.
Damned if you do, damned if you don’t.
.
173 svar
Precis sa. Och man trodde ända att Sverige hade kommit lite längre än sa.
Tragiskt att det ska vara så! Varför ska kvinnor och män alltid ses på olika…blir så trött.
Tycker din lilla familj verkar vara jättemysig! Man delar på allt…precis som det ska vara 🙂
Tyvärr sant. Hejja dig för att du tar upp viktiga saker! All värme!
Bra sagt! Jag har själv inga barn, men en massa vänner har och oboj vilka skräckhistorier som florerar om mammagrupper och hur du ska vara resp. inte vara.
En vän hade det så illa så hon blev utfryst av mammorna för hennes son var väldigt snabb i allting, det passade inte massan.
Kan inte alla bara få vara sig själva och så räcker det så?
”Kan inte alla bara få vara sig själva och så räcker det så?”
Vackert skrivet och jovisst borde det vara så.
Det är så synd att det ska vara så snävt när det ändå är 2011 nu.
Det är helt galet! Men tyvärr ack så sant.
Om vi fortsätter att berätta precis det som vi vill berätta och bara sträcker på oss och struntar i alla negativa kommentarer om hur man ”borde” vara, så kan det bli bättre! 🙂
Nja, jag tror det har luckrats upp lite på pappa-fronten. Det sägs rätt mycket kring kaffebord och liknande på arbetsplatser (iaf där jag har arbetat) om att pappor inte tar ordentligt med ansvar och att de kan smita undan mer än mammor. Men visst är det sant som du säger att mamma kan man bara vara på ett enda sätt. En glad och fin mamma som mår bra det är ganska skamligt och framförallt jävligt provocerande, men det ligger nog tyvärr i vår natur att vara missunsamma. Jag lever personligen livet i paradiset och om jag så mycket som nyser kan jag få höra saker som ”ja men lite får du väl ändå ta, du som har det så j*vla bra” och jag får ofta uppslängt i ansiktet att jag verkligen borde vara tacksam över att jag har det så himla bra för det är det minsann få som har. Vad jag tror att många missar är att för att komma till en plats som verkligen är bra är det precis som du skriver, prioriteringar och arbete. Ditt inlägg om prioriteringar häromdagen var det bästa jag läst på länge och jag lever, kanske inte riktigt lika ekologiskt som du men helt utan alkohol och bio, resturanger och annat, inte tro fasiken att man har råd att lägga pengar på annat då…..
Stå på dig och våga vara lycklig!!!!
Jag håller helt med! Ingenting får sticka i ögonen på nån..
Det är inte bara ett med att bli mamma, utöver själva mammarollen ka man dessutom behaga alla andra! Som du skriver, man får inte må dåligt och man får inte säga att amningen fungerar. Dessutom bör man passa sig med att säga hur man väljer att göra, för attans vad råden haglar in!
Den klassiska härskartekniken dubbelbestraffning. Hur du än gör så gör du fel. http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4rskarteknik
*gillar*
Ja, det är sanslöst vad förväntningarna är olika. Alla magasin som riktar sig till mammorna och berättar hur man ska vara som mamma och hur man ska klä sig och pynta babykrubban – hur många finns det för pappor? När jag skulle få barn fick jag mest höra att det skulle bli så uuunderbart och mysigt att bli mamma, min kille fick höra ”höhö, ja nu tar livet slut, är du skräckslagen?” och olika historier om typ bebisbajs.
(Fast Sverige är ändå långt i framkanten. Här i Tyskland där jag bor hör man daligen kommentarer som att ”mamman har ju ändå en annan roll än pappan, han är ju bra till att leka och busa medan mamman är den som naturligt är varm och vårdande.” Puh. Och om man har barnet på dagis kallas man för rabensmutter, alltså korpmamma – en som överger ungarna. Puh puh. Fem månaders pappaledighet är helt extreeeeeemt länge. Osv.)
Ja, usch, tyvärr stämmer det så väl. Det märks ju inte minst i ditt kommentarsfält, eller stackas Ebbas! Hur man än gör är det alltid nån som tycker det är fel.
Jag håller med, delvis. På vissa håll är det nog så här, men jag tror (kanske naivt…?) att det blivit bättre. Jag är en supernöjd, pigg och harmonisk mamma till en 5 mån tjej som är glad, pigg, äter bra och sover på natten. Amning fungerar bra hela tiden, hon har sovit 8-9h många nätter sen hon var liten, hon älskar babysitter och jag njuter av livet (och nej, jag ägnar inte tiden åt att städa, handla, tvätta, det hjälper min sambo till med). Jag har faktiskt aldrig fått höra något missunsamt/dömande på bvc, föräldragrupp, öppen förskola etc. Och jag dömer såklart själv inte andra mammor pga detta. Jag hoppas att den här bilden är något cliché, men så kanske tyvärr inte är fallet…Vad gäller pappor har jag inte hört så mycket än. Vi delar på föräldradagarna, liksom alla mina vänner gör. Hälften av dagarna är ju mina, hälften hans. Punkt.
Det är även provocerande att må bra igenom hela graviditeten och att inte gå upp något nämnvärt i vikt, det är även provocerande att ha enkla förlossningar och värst sticker det i ögonen på folk om man föder barn utan bedövning och utan att spricka. *suck*
Tagga ner nu!! Kan vi slippa kommentarer om just att spricka vid förlossningen….det är ett MYCKET stort lidande för de som drabbas, med allt vad eftervård heter. Har en kompis som sydde 40 stygn, tycker inte har med provokation att göra överhuvudtaget. Tänk innan du skriver!!
Va? Jag förstår inte vad i Apans kommentar som gör dig så arg?
Har du fått barn?! Om inte, sluta läs här. Har du spruckit?! Har du sytt dig x flera i underlivet både inne och på utsidan? Har du läkt ihop utan problem efteråt!
Hoppsan Sara!
Du verkar definitivt vara en sådan som blir provocerad av kvinnor som inte spruckit under sin förlossning. Vet du vad Sara? Jag känner också kvinnor som spruckit illa. Jag vet folk som inte kan bajsa längre tack vare att de sprack hela vägen upp i baken.
Du är fräck. Läs Claras inlägg igen, sen läser du min kommentar. Addera ett med ett och försök åtminstone utföra någon form av analytisk tolkning av texterna innan du brusar upp. Tror du på fullaste allvar att jag försöker driva med svårt skadade kvinnor?
Det ar aven provocerande om man mar FRUKTANSVART illa under sin graviditet. Illa det ska man nasta ma i borjan, men mar man sa illa att ens liv till stor del avstannar, da ar det inte heller ok. For da ska man bara bita ihop att fortsatta – livet maste ju ga vidare och man kan ju ”inte lata lite illamaende stoppa en”. Samma personer som sager sant ar oftast duktiga pa att ta sjukdagar for minsta forskylning..
Bra skrivet Clara!
Vill ändå kontra med ett pappa-perspektiv också.
http://www.aftonbladet.se/debatt/article12785730.ab
Vad gäller magasin som Mama osv. är det väl inte någon som tror att det är så här det är?? Jag (liksom många andra) som läser modetidningar såsom Elle eller Damernas värld med nöje har förstånd att se att inte alla kan ha Gucci-klänningar för 27 000 kr eller Pradaskor för 12 000 kr, men de är ju vackra att se på och tidningen är ett lättsamt nöje. Likadant med klädreportage för bebbar i Mama? Eller har jag fel?? Att det finns fler mammatidningar – ja – men de flesta modetidningar är ju också för kvinnor. Vill jag ha seriösa bebistips så tittar jag definitivt inte i Mama….
Just för att de flesta tidningar riktade till kvinnor är så verklighetsfrånvända så väljer jag att inte läsa dem alls. Jag känner inte igen mig. Kanske man ska skita i mamma-tidningarna också när den dagen kommer…
Clara, du är underbar! Jag älskar att läsa din blogg!! Jag förstår inte hur du lyckas skriva såna inspirerande och intressanta tankeställande inlägg, varje gång dessutom! Fortsätt som du gör, var dig själv. Det uppskattas av en som jag i alla fall! Kram
Fy tusan. Precis som allt i samhället om du är kvinna, på alla fronter.
Det handlar om den egna inställningen.
Her kan damene skylde seg selv. Det er de som dømmer hverandre ihjel. Det er verken Norge, Sverige eller mennene. Kvinnene må gi hverandre mer rom! (Heia Clara!)
De roligaste tyckte jag var när en gravid kompis gav svar på tal när det var en på hennes jobb som kommenterade att hon va så fiiiin nu när hon hade gått upp i vikt. ”ja du har också gått upp några kilon ser jag” svarade hon. Sen va de ingen som kommenterade hennes vikt längre!
Läs det här inlägget skrivet av Micah, en tjej som blev mamma när hon var 15:
http://micah.myshowroom.se/index.php/2011/04/jamstalldhet/
Läser inte hennes blogg, hittade inlägget på en skvallerblogg, men som jag uppfattat det fick hon barn när hon var 15 och verkar ha det ganska ångestfyllt periodvis.
Folk kör över henne som mastodonter.
Jo men så är det. men jag tycker den värsta fällan är ytfällan som man får av Mama och liknande tidningar. Ett ständigt bombardemang av att den rätta outfiten, mannen, vaxingen, träningen, guccipyntet på BB, hemmet, maten, resan, tidningen, hunden, jobbet gör dig lycklig. Jag vet att det finns miljoner tidningar som livnär sig på att sälja livslögner och jag gillar det ur alla aspekter men mama stör mig eftersom jag kunde se en förändring med egna ögon. Lattemamman framväxt, kvinnan som måste ha en buggaboo eller vad fasen det kan heta, bo i innerstan eller chickt på landet. inte i västerås precis. inte i radhus i västerås. med man som jobbar med bilprovningen.
Haha! Precis sådär är det ju. Det är alltid typ Gry Forsell eller någon annan framgångsrik mediabrutta som berättar om sin dålig självkänsla men nu har hon gått i terapi och blivit mamma så nu är hon inte lika självcentrerad. (Men tackar inte nej till en omslagsbild i ett glossy magasin) OBS! Absolut inget ont om Gry Forsell eller de andra som prenumererar på en plats Mamas omslag, detta är snarare en kritik mot tidningens tjatiga berättelse om dagens mammor.
Sant så sant, vi får vara rädda om varandra, både mammor och pappor och ta för givet att vi ska ha det jämställt, så kanske det blir så, det finns inga mallar för ett lyckligt liv, men alla strävar väl efter det. Ibland är det en självklarhet, ibland är det en kamp, men då kanske kampen leder till självklarheten, huvudsaken ingen ger upp!
Fint skrivet 🙂
Jag har märkt att det även är väldigt provocerande för andra om en gravid kvinna eller nybliven mamma vill ha lite snygga underkläder. Om hon inte enbart vill ha bomullstrosor, utan kanske en liten spetskant eller rolig färg. Gud förbjude att hon skulle välja satin och spets! De mest fördömmande är dessutom andra kvinnor, enligt min notering. Hur sorgligt är inte det?! Varför förväntar sig andra kvinnor att den gravida/nyblivna mamman plötsligt får en helt ny personlighet och smak?
Precis. Det är en situation som kvinnorna själva skapar och sätter varandra i. Så himla onödigt!
Väldigt bra sagt! trodde först att det skulle handla om något annat då en medlem i mama and the papas våldtog sin dotter när hon var 13 och uppåt , hemskt!
Jag tycker att Clara också dömer lite mycket. Är det verkligen så det är? Kanske däruppe i Norrland och ute på vischan, men härnere i söder och i civilisationen känner jag inte alls att det är så. I alla familjer som jag känner och som jag hör om talas pappaledigheten om som en självklarhet och ansvar för hämtning och barnpassning är uppdelat. Sen vet jag också någon enstaka familj där mamman är den som själv vill ta barnen till tex öppna förskolan- jag kan inte tänka mig att pappan inte får om han vill, men om han inte är intresserad av att göra det med barnen men mamman är det istället, vad gör det? Min pappa gjorde andra saker med mig och min syster istället, tog oss på utflykter och lekplatser på olika ställen och sen gjorde vi kanske andra saker med mamma, som att gå en eftermiddag på bibilioteket eller något sådant.
Samhället är inte så svartvitt som du vill måla upp det längre Clara. Det är nog många fler än du tror som lämnat det gamla synsättet och som inte ser föräldrauppgifterna som något som mamman mest ska ta ansvar för. Dessutom tycker jag inte alls att man antar att en mamma ska må jättebra, man antar inte heller att hon ska må jättedåligt. Man hoppas väl att mamman ska må så bra som möjligt men att om hon mår dåligt är väl det förståeligt? Klart att det sedan finns en oro för att det ska utvecklas till förlossningsdepression, dels eftersom det kan vara en fara för barnet. Men jag håller inte alls med om att folk har sådana fördomar som du tror att de har. I de sammanhang där jag rör mig stöttar man i alla fall en nybliven mamma och om hon får sova nätterna igenom och är pigg om dagarna, då tycker man att hon har tur och vad bra att du får göra det.
(vad jag menar med den sista delen är alltså att jag håller inte med om att folk dömer nyblivna mammor så som du verkar tycka- kanske är det lustiga kommentarer du får på bloggen som påverkar dig att tro det men folk som ska vara elaka tenderar väl att kommentera oftare än de som vill säga något snällt. så bara för att några få tänker så behöver inte det vara ett allmänt synsätt).
Jag får nog hålla med Sandra. De jag känner försöker dela på föräldraledigheten och papporna ses som en lika självklar förälder som mamman.
Tyvärr är det just så svartvitt. Det är fortfarande skrämmande få män som tar ut sin föräldraledighet.Och den ökning man kan se är att några män tar ut allt mer ledighet per person medan den stora massan fortfarande nästan inte är hemma alls. Sedan är det stora skillnader på klasserna också. Medeklassmän (som säkert är de både du och jag stöter på) tar ut mer ledighet medan arbetarklass och överklass ligger långt efter. Därför är det lätt att luras om man litar på den känsla man har inför pappaledighet istället för den statistik som faktiskt förs.
Det är inte alls så svartvitt. Enligt statistiken ökar antalet som tar ut lång pappaledighet hela tiden, och det är vanligare i vissa åldersgrupper. Pappor som är mitt i karriären (kring 35) tar ofta ut färre pappadagar, men är det inte så också att kvinnor som vill satsa på sin karriär tar ut färre mammadagar också? Det är ju ett högst individuellt val. Så även om vi inte helt är där i den perfekt gråa zonen än så har vi ändå lämnat det svartvita såpass mycket att man inte kan säga att det är svartvitt längre. Annars hade det ju inte varit så vanligt att alla jag känner och bekantas vänner ser på pappaledighet och pappaansvar som något så naturligt att det inte ens är någon diskussion. Jag och mina bästa kompisar diskuterar ofta sådanahär frågor och i den här frågan har vi inte lyckats komma på någon som lever ett såntdär ojämnställt förhållande som du ibland verkar tro är de vanligaste.
http://tco.se/Templates/Page1____238.aspx?DataID=11392 här finns statistik över pappadagarna och när det handlar om att dela på arbetsbördan i hemmet så lägger kvinnor i snitt en arbetsdag mer i veckan än män på obetalt arbete. Anledningen till att människor i din närhet delar på pappadagarna är förmodligen för att just ni diskuterar detta. Bland många medelklassfamiljer är det tabu att inte ta ut pappadagarna medan det i resten av samhället inte är ovanligt att man inte tar ut en enda dag. De flesta i min högst medelklassiga omgivning tar ut pappadagar men går jag utanför den så är trenden inte alls samma.
när det handlar om arbetarklass så är ju frågan också en ekonomisk sådan. Oftast har ju pappan i en arbetarfamilj det mer välbetalda jobbet (vilket är en annan fråga att diskutera) och det finns inte alltid ekonomiska möjligheter då att ta ut alla pappadagar. Det är visserligen svårt att bedöma om de hade gjort det om det fanns möjlighet men eftersom samhället går mer och mer åt det hållet så har jag svårt att tro att de inte skulle vilja ta ut pappadagar.
Det är inte alla dessa familjer som jag umgås med och diskuterar saker så ofta med. Och alla familjer har ju olika förutsättningar. I en familj i släkten har mamman inte tagit ut mer än fyra månaders full mammaledighet eftersom hon måste jobba då hon är egenföretagare. Hon och hon pappan har nu delat upp så att hon är mammaledig någon dag i veckan och så han några dagar i veckan.
Och eftersom länken du visar också visar att pappaledigheten ökar, om än inte så snabbt som önskvärt vore, så är det väl ändå inte alls så illa som jag tycker att du vill framställa det. Och det är ju så att någon som är så djupt inpräntat är lätt att ändra på direkt. Men det går definitivt åt rätt håll och ju fler som tar ut pappaledighet desto fler kommer kanske lockas av det. Hurra!
Håller med Sara och Clara om att somliga – t ex Kavata Kajsa och Sandra – ägnar sig åt väl mycket ”anekdotisk bevisföring”, av typen ”Mina vänner och bekanta tycker… och därför har alla feministiska åsikter”, ”Jag och min man har feministiska åsikter men skulle drabbas ekonomiskt… och därför är orsaken till att kvinnan tar ut mest föräldraledighet rent ekonomisk.” Det är ju som att sluta sig från det faktum att man sett en man eller två män med träben röka till att alla män som har träben röker.
Om man verkligen vill veta hur det ser ut med uttag av föräldradagar bör man läsa statistisk över uttaget. Att det ev finns ett par män (eller kvinnor) i Sverige som är hemma med sina barn och inte tar ut föräldrapenning, och därför inte syns i statistiken, visar inte att den bild som statistiken ger av fördelningen mellan män och kvinnor i uttag är grovt missvisande.
Om man vidare undrar hur det står till med attityder och förväntningar kring föräldraskap hos män och kvinnor, kan man också läsa forskning på området inom sociologi och genusvetenskap. (Forskningen bekräftar Claras upplevelse). Om statistiken också visar, som Daniel skriver, att det är relativt få i Sverige som inte skulle klara av en individualiserad föräldraförsäkring ekonomiskt, verkar det rimligt att tänka sig att det ofta är andra faktorer än ekonomi – attityder och värderingar t ex – som förklarar just den ojämna fördelningen av uttaget av föräldra- och vab-dagar.
Att uttaget av föräldraledighet ökar bland män motbevisar inte påståendet att det fortfarande idag år 2011 finns olika förväntningar på män och kvinnor som föräldrar, eller påståendet att kvinnor tar ut den största delen av föräldraledigheten. Att påstå att kvinnor faktiskt fortfarande tar ut den största delen är föräldraledigheten är inte detsamma som att påstå att det inte är positivt att fler män än tidigare tar ut föräldraledighet. Och man kan också tycka att det är positivt att fler män tar ut föräldraledighet, och samtidigt tycka att män och kvinnor borde dela lika på ledigheten.
Nej, det är inte alls så svartvitt. Visst, jag kan också läsa statistiken som säger att betydligt färre pappadagar tas ut än mammadagar – men det finns också siffror som talar om att andelen som väljer att ta ut pappadagar faktiskt ökar. Det är något POSITIVT och ska inte sopas undan med en högfärdig rynka på näsan som att ”nåja, men det kunde varit ännu mer”. Vi är på väg däråt, men visst går det långsamt.
Men, har du/ni någonsin funderat på att det i vissa familjer vore en fullständig ekonomisk katastrof om de tvingades ta ut lika många dagar var? Skulle min sambo ta ut föräldrapenning just nu skulle vi inte klara oss. Ska jag tvingas ut i arbetslivet när min dotter är 6 månader och kanske fortfarande ammar för att jag inte haft råd att spara på dagarna och ta ut bara 4-5 dagar i veckan? Ska jag tvingas sluta amma/börja pumpa etc för att någon annan bestämt så istället för att ta det i vår egen takt? Ska min sambo tvingas tacka nej till en eventuell befordran för att mina föräldradagar är slut och nu måste han vara hemma?
Och tänk om statistiken inte visar allt (hemska tanke!)?? Jag har bekanta som inte behöver ta ut föräldradagar, utan har råd att vara hemma ändå. Är han en mindre jämställd pappa för att han inte syns i statistiken, trots att han är hemma med sina barn?
Eller min sambo som spenderar all sin lediga tid med vår dotter eller med att hjälpa mig med hushållet – är vi mindre jämställda än något annat par som delar 50/50 på dagarna? Handlar jämställdhet verkligen bara om det man kan mäta i siffror?
Jag är 100% feminist och all for jämställdhet – men jag är inte dum. Verkligheten är inte svartvit. Det finns ett helt spektrum av färger däremellan. Det ska finnas FÖRUTSÄTTNINGAR för alla att ta ut så mycket föräldraledighet som de behöver och dela så lika som de kan, men det ska inte tvingas på någon. Det passar inte alla. Av miljoner olika anledningar. Däremot ska mammor och pappor SJÄLVKLART bemötas på lika villkor i fråga om arbete och ledighet, vilket inte ännu är fallet. Det är synd. Det måste bli bättre. Pappor ska uppmuntras att vara hemma med sina barn. Föräldrar ska uppmuntras att dela lika. Delad föräldraledighet ska förespråkas, uppmuntras, på alla sätt lockas till men INTE PÅTVINGAS!
Nej, verkligheten är inte svartvit.
Bra sagt!
Ledsen att det blev en så lång kommentar, men att ett jämställt föräldraskap skulle vara så svartvitt som antal mamma/pappadagar trycker lite på en ond nerv…
dock så tyckte inte jag att Claras inlägg handlade om pappadagar utan om hur laddat modersbegreppet är. att det inte går att göra rätt oavsett vad man gör, och man kan göra många och långa kopplingar på det och hur patriarkatet grundar sig på både den självuppoffrande modern och matriarken. (horan/madonnan).
och kalla det svart eller vitt eller färggrant, men jag tycker inte att det går att blunda för. hur kommentarerna här har förändrats sen Clara blev mamma, (och jag gissar att de allra värsta får vi aldrig se), hur det är ok att bedöma henne på ett annat sätt. och som flera nämnt så görs det samma sak på Ebba von Sydows blogg. och jag har följt samma sak under några år på Linnas blogg, tex när Alex Schulman skrev att hon verkar hata sina barn: http://linnajohansson.se/alex-schulman-och-lyckokravet/
och det upphör aldrig, och det är nog det jag bävar mest inför om jag skulle bli mor, att plötsligt bli ett slags allmängods. att folk plötsligt VET så mycket om hur man ska göra och inte göra och vad som är rätt och fel.
jag skulle hemskt gärna se en diskussion kring detta istället, varför det är så och hur jag bemöter och förändrar det. vad jag gör som upprätthåller såna strukturer.
Absolut. Attitydskillnaderna mot mammor respektive pappor och fenomenet att folk plötsligt har rätt att tycka och döma när man blivit förälder och bilden av hur en mamma ”borde vara” osv – där håller jag fullständigt med. DET är helt galet, DET är den kraftigt felande länken i kampen om jämställdhet, DET är något vi måste bekämpa.
Att ursprungsinlägget inte handlade om just pappadagar är jag fullt med på. Det har dock blivit en sidodebatt sprungen ur inlägget och därmed likafullt legitimt att kommentera tycker jag.
Clara är ju själv med och pratar om statistik och delad föräldraledighet här ovan, det är den diskussionen och de påståendena jag kommenterar. Kommentar på ursprungsinlägget har jag också givit en bit ner, men detta är ju ett lite annat spår, som sagt.
Det låter som om du argumenterar mot individualiserad föräldraförsäkring? Dvs 50/50? Nu är det ju inte så många partier som har detta som ett politiskt mål (typ V och Fi?) så det lär väl inte bli verklighet under de närmaste 50 åren eller så…. 😉 Däremot tycker jag att man ska försöka tänka lite på hur vi kom hit vi är idag. Ökningen av pappor som tar ut föräldradagar beror inte på att tidigare generationer kvinnor varit ”nöjda” och ”glada” över hur fin ökningen har varit. De 2 pappamånader vi har idag var säkert mycket provocerande för vissa när de kom och jag kan tänka mig att de använde ungefär samma argumentationsstil som du gör idag. Sedan är det inte svart eller vitt och i vissa fall kan det säkert vara så att man inte har råd, men för de allra flesta är det en ursäkt. För precis som med allt annat handlar det om prioriteringar. Man har inte ”råd” att vara hemma med sitt barn men man har råd med bil och hus och utlandssemestrar….;)
eh, det är inte alla som har råd med det heller. det är ju dömande om något, att säga att folk hellre köper en utlandssemester än tar ut sina föräldradagar.
klart vi ska fortsätta kämpa för att fler pappor ska ta ut sina pappadagar. Men jag menar att så jäkla få är det inte som gör det att man ska springa och skrika om hur dåligt det är. Man kommer längre med sol än med snålblåst.
Vi har inte råd med hus eller bil heller. Och utlandssemester vågar jag inte ens drömma om på ett par år. Vi bor extremt trångt (sliten gammal hyresrätt), men har inte möjlighet att flytta till större. Jag har bättre föräldrapenning än min sambo tackvare vilande SGI sedan innan jag studerade. Skulle min sambo vara hemma skulle han få enbart lägstabelopp och jag – studerande/arbetslös, skulle inte få mycket. Alltså har vi inte råd.
Vi prioriterar så bra vi bara kan. Det finns inte en utgift vi kan skära ner på. Vi köper ingen färdig mat eller halvfabrikat, vi går inte ut och festar, vi röker inte, vi dricker knappt, vi köper inte kläder. Min föräldrapenning är snart slut trots att jag varit hemma knappt ett år och då vet jag inte hur vi ska klara oss, men vi klarar oss. Vi klagar inte, vi är hur lyckliga som helst. Men kom inte och påstå att vi skulle kunna ha det annorlunda bara vi prioriterar på ett annat sätt.
Självklart ska vi fortsätta uppmuntra föräldrar att dela på ledigheten så långt det är möjligt. Jag säger inte att vi ska vara ”nöjda” och sluta nu. Men vi ska inte förringa de framsteg som görs.
Kavata Kajsa, min kritik är inte personlig utan en samhällskritik. Ni har säkert prioriterat bäst ni kunnat, jag har absolut ingen åsikt om det. Har själv erfarenhet att dela lika på föräldradagarna med en ”ekonomisk förlust”. Min poäng var att det är ofta är andra faktorer (könsroller, normer etc) som styr hur människor agerar i denna fråga snarare än privatekonomiska. Generellt, på en samhällelig nivå. Jag tror att politiska medel är viktiga för att öka takten i vilken pappor tar ut sina föräldradagar. Därmed inte sagt att vi ska införa en individualiserad föräldraförsäkring idag, men jag tycker vi kan öka antalet öronmärkta dagar för pappan. Varför inte fyra?!
Sandra, men är det inte så ändå (från ett makro-perspektiv) att många som lever med en väldigt bra standard ändå inte delar på föräldradagarna?!?! Och tyvärr så tror jag att vi kommer längre om vi inte ”nöjer oss” utan kräver mer jämställdhet. För jag är rätt så övertygad om att vi kan tacka våra ”missnöjda” mödrar och mormödrar för vår rösträtt, vår barnomsorg och våra öronmärkta pappamånader! :))
Anna; Jag håller absolut med om att det finns många som skulle kunna prioritera annorlunda. Fast skulle man öronmärka fler månader skulle ju sådana som jag och min sambo få det ännu sämre. En viss ekonomisk förlust klarar ju de flesta, men inte alla. Vi skulle inte klara det om vi fick ut ännu mindre än vi redan får.
Ändra istället attityderna kring mammor/pappor/arbete/földraledighet och lär folk räkna på hur de faktiskt skulle kunna lägga upp det på bästa sätt. I många fall har ju pappan bättre fp och då kanske det skulle vara mer fördelaktigt att ha honom hemma. Det är dock inte alla som vet. Men att ta bort möjligheten för folk att fördela det på bästa sätt för just deras situation genom vidare öronmärkning blir väldigt galet.
Hjälpa mig med hushållet?
Är det inte ert gemensamma hushåll kanske?
Sen tycker jag att det är fascinerande med alla som säger att de inte skulle klara sig ekonomiskt om pappan var tvungen att vara hemma. Om det nu är han som drar in pengarna så borde väl hans föräldrapeng bli ganska fet och bra med?
Och nej, det låter ju hemskt att man ska tvingas tillbaka till jobbet innan man själv vill det, och kanske bli tvungen att avbryta sin amning, men samtidigt måste man ju fråga sig själv vad det är för samhälle man vill att skattepengarna ska finansiera.
Så skönt att nån mer än jag reagerar över fraseringen ”hjälper mig med hushållet”. Jag vet sällan om jag ska skratta eller gråta när detta i princip alltid används i sammanhang där nån ska försöka förklara hur otroligt jämställda vi alla faktiskt är.
Det är nästan lika skrämmande som när pappor är ”barnvakt” åt sina barn så att mammor kan ”få ledigt”. Har nån någonsin hört någon säga att en mamma är _barnvakt_ åt sina barn?
Jag har spenderat hela mitt vuxna liv i storstan – i en social krets av högutbildad medel- till övre medelklass. Jag förbluffas verkligen av att det finns folk som försöker hävda att kvinno-/mansrollerna (både för föräldrar och barnfria) skulle vara något förlegat som bara existerar ute på vischan nuförtiden. Det absolut första man märker när ens kvinnliga vänner blir gravida till höger och vänster är just hur utsatta och ansatta de blir. Och nästa steg är att se hur ett tidigare någorlunda balanserat förhållande snabbt glider in i ett slentrianmässigt mönster av mamma=familjens projektledare, pappa=familjens maskot (jag brukar oftast få en mental bild av lisebergskaninen; lite roande fast oftast mest tafatt och i vägen).
Varför det blir så är en komplex fråga som definitivt kräver uppmärksamhet, snarare än mästrande i stil med att ”det faktiskt är bättre nu än på 1800-talet” ungefär.
Nämen snälla, inte såna låga argument vem som ”hjälper” vem kring hushållet. Det där är bara töntigt. Om något är det jag som ”hjälper” honom med hushållet här hemma.
Och nej, min föräldrapenning är dålig men betydligt bättre än min sambos. Därför vinner vi ekonomiskt på att jag är hemma och skulle inte klara motsatsen.
Men självfallet är jag fullt med på att de flesta faktiskt skulle få ut bättre fp om pappan var hemma så i de allra flesta fall håller det inte som argument. Det säger jag ingenting om. Det jag menar är att det inte går att göra samma i alla familjer utan att det måste finnas möjlighet att fördela dagarna på ekonomiskt bästa möjliga sätt. Om det så är 60/40 till mamman eller 70/30 till pappan.
Hade du förresten reagerat om jag skivit att han spenderar all sin lediga tid med vår dotter och SKÖTER hushållet? Hade du då undrat varför det är HANS hushåll och vi inte delar på det?
Ja, jag tycker i alla fall att den formuleringen är lika illa. Jag hade inte reagerat på ”sköter hushållssysslor” eftersom det inte implicerar att personen ifråga tar hand om samtliga sysslor.
Men jag tycker faktiskt att formuleringen ”hjälpa någon” väldigt tydligt signalerar att man gör något man inte måste, av god vilja. Jag kan tex hjälpa mina vänner flytta, men inte hjälper jag till när jag själv flyttar. Och det är verkligen inte en småsak; språket är en otroligt stark kraft i det mänskliga samhället och bör behandlas därefter.
Här hemma hjälper vi varandra i alla fall. Jag hjälper honom, han hjälper mig – oj så vi hjälper åt höger och vänster. Om han börjat med något hjälper jag till för att underlätta, om jag börjat är det han som hjälper mig. Fast, det bästa vore kanske om jag slutar plocka och fixa medan jag är hemma om dagarna, för att inte riskera att vi uppfattas som ojämställda. Bättre att vänta tills han kommer hem så att vi gör allt hushållsarbete ihop och ingen riskerar att ”hjälpa” den andra.
Sak, jag önskar att du bloggar! Du skriver så bra tycker jag.
”Det ekonomiska argumentet” – enligt de utredningar som gjorts i frågan är det ytterst få som _drabbas_ ekonomiskt av att pappan är hemma. Alltså i form av ”inte har råd”. Den stora massan har möjlighet att vara hemma utan problem. Att det påverkar ekonomiskt är en annan sak.
Och alla de frågor du ställer om din sambos befordran osv. Dessa frågor ställs _alltid_ när det handlar om männen, men _aldrig_ om kvinnorna. När en egenföretagare som är kvinna blir mamma, ja, då blir hon föräldraledig på något sätt. När en egenföretagare som är man blir pappa, ja, då blir det problem! Hur ska han kunna lösa det?
Jag tycker det är väldigt märkligt att se en _indvidualiserad_ föräldraförsäkring som _tvång_? Jag blir förälder: jag får rätt att vara ledig med mina barn. Inte konstigare än så. Det är redan idag uppdelat, men man har rätt att överlåta dagar på den andre. Att hävda att en begränsning av denna överlåtelse är ett _tvång_ är väldigt skevt. Är det tvång att jag inte kan överlåta min a-kassa? Är det tvång att jag inte kan överlåta min sjukpenning? Är det tvång att jag inte kan överlåta min rösträtt?
Vi skulle drabbas ekonomiskt. (Läs gärna ovan) Vi skulle VERKLIGEN drabbas ekonomiskt (jag är utbildad nationalekonom och jag känner mig ganska bekväm med att räkna bästa ekonomiska vinning fram och tillbaka). Jag är fullt medveten om att de flesta inte skulle göra det, men att komma och styra över hur folk ska fördela sin föräldrapenning vore katastrof för många. A-kassa och sjukpenning handlar om skydd för dig och din ekonomi när DU inte KAN arbeta. Föräldrapenningen handlar ju om vård av ert gemensamma barn, därför måste det ju vara ett gemensamt beslut att dela dessa dagar fritt för att uppnå bästa möjliga försörjning för familjen, om det så är mamman eller pappan som tar flest dagar. Allt funkar inte för alla. INDIVIDUALISERAD föräldraförsäkring borde ju ändå betyda rätten att dela den på det sätt som fungerar bäst i just min familj.
Problemet är ju att många väljer att avstå ”pappadagar” bara pga föreställningen om att mamman SKA vara hemma. Trots att de skulle ha möjlighet, eller till och med vinna på det ekonomiskt.
jag skrev innan om min släkting, en egenföretagande mamma, som också hade problem med att ta ut mammaledighet och hon var bara fullt mammaledig i cirka fyra månader. jag tror det är likadant bland mnga kvinnor mitt i karriären.
Okej, nu räcker det med fjanterier. Eftersom jag förstår att det här med läsförståelse kan vara lite knivigt så stolpar jag upp vad jag ville få fram med min ursprungskommentar här:
Jämställdhet = BRA! VIKTIGT! POSITIVT!
Jämställdhet = MER än vad som kan mätas med siffror!
Antalet pappadagar om tas ut ökar = POSITIVT!
Gamla attitydskillnader mot mammor resp pappor = NEGATIVT!
Fortsätta påverka folk åt rätt håll = ABSOLUT! VIKTIGT!
Styra och bestämma hur varje enskilt par ska ta ut sina föräldradagar = INTE! FEL! GALET!
Finns det par som borde dela mer? ABSOLUT!
Finns det par som gör vad de kan men inte har möjlighet att dela mer? ABSOLUT!!
Så, nu lämnar jag detta. Läs gärna kommentaren från läkarstudenten som är på utbyte i Argentina en bit ner. Tänkvärt.
Ha det gott allihop. Och Clara – jag gillar fortfarande dig och din blogg väldigt mycket. Om nu du eller någon annan fått för sig att tvivla på den saken.
här ute på norrländska vischan där jag kommer ifrån finns just inga sverigedemokrater, vi har inga gängbråk, ingen märkbar barnfattigdom eller hemlöshet. här i min by är det bara ett par som skiljt sig under 30 år. så om jag vore civiliserad så skulle jag därmed anta att det är så det ser ut i resten av Sverige då också och allt de skriver om i tidningarna är bara folk som gillar att klaga?
kanske menade du sin första mening som humor eller ironi, tyvärr gick det mig isf rakt förbi i all sin nedlåtenhet och ignorans.
de jag känner (som bor i Stockholm, vet inte huruvida det räknas som civiliserat) delar också lika och strävar efter att leva jämställt och är väldigt kloka. men det säger mer om mig och min umgängeskrets än det säger om samhället.
Jo, det var ganska ironiskt faktiskt. Eftersom Clara verkar tro att det faktiskt är så gammeldags och jag och folk i min omgivning i södraste Sverige (Skåne) inte alls upplever att det är så, inte på långa vägar. Därför undrar jag lite ironiskt om det är Norrland som är efter eller om det var Clara som kanske ser saker lite för svartvitt.
Tyvärr är ”upplevelsen” av jämställdhet ett ganska dåligt mätinstrument. Man kan uppleva att folk i Sudan inte alls är fattiga om man bara besöker de allra rikaste. Men hur rättvisande är den upplevelsen i jämförelse med statistik?
Det är märkligt hur just jämställdhetsfrågor gör att folk går tillbaka till sig själva för analys som sedan appliceras på hela samhället. ”Hemma hos oss diskar vi varannan gång, så jag upplever inte att kvinnan har större ansvar för markservicen.” Väldigt sällan hör man någon säga ”Jag brukar inte springa omkring på nätterna och misshandla folk, alltså finns det ingen problematik med gatuvåld.” eller ”Jag har inga problem med att betala räntan på mina banklån, så det där med överbelåning är nog bara svammel.”
Här är mer statistik som tål att läsas:
http://www.scb.se/Pages/PublishingCalendarViewInfo____259923.aspx?PublObjId=12049
(Clara, jag älskar att du tar upp så här viktiga frågor!)
en av delarna med att vara civiliserad är att förstå att världen ser ut på andra sätt än den man har just omkring sig.
det förstår jag väldigt bra. Och jag umgås, är bekant med och hör talas om väldigt olika typer av människor, dels tack vare mitt arbete. Jag är väl medveten om att det inte är så jämställt för alla. Men det går definitivt åt rätt håll och det är inte alls som för bara några år sedan. Men sen har det ju som sagt också att göra med ekonomiska förutsättningar, och det har ju inte att göra med att pappor antas vilja ta ut mindre pappaledighet. Så menar jag i alla fal. Precis som i en del överklassfamiljer där båda föräldrarna tar ut mindre ledighet.
”där upp i norrland?” om du skulle kunna din statisitk så hade du vetat att inga pappor tar ut så mycket föräldraledighet som de i västerbotten… men det är fortfarande alldeles för lite. för även om det finns MÅNGA män och kvinnor som delar typ lika på sin ledighet så finns det också många pappor som inte är hemma mer än några dagar (hence, mäns andel är fortfarande bara ca20%)
som jag sa, jag menade inte att jag verkligen tror att det är så illa och gammeldags i norrland, jag undrade bara om det är så eftersom Clara upplever det på sättet hon gör.
Jag håller med er allesammans – på samma gång! Att möjligheterna och samhället ibland tycks gå åt rätt håll får vi sannerligen lov att hurra för. Samtidigt får vi aldrig sluta kämpa! Vi får aldrig sluta sträva efter att ha det bättre – och bättre – och ännu bättre! Om vi jämför vårt samhälle med ett för 100 år sedan kan vi glatt konstatera att bra saker hänt, men om vi jämför vårt samhälle idag med vår dröm om det?
Bra saker händer (vid sidan om dåliga, givetvis, det måste man förstå) och vi måste uppskatta de små stegen framåt. Men vi får aldrig sluta kämpa för de stora stegen, de betydelsefulla förändringarna som kan göra vår omgivning och våra liv ännu bättre.
självklart ska vi inte sluta kämpa!:) men jag blir lite ledsen när framstegen ändå ska ses som negativa eftersom det ändå inte är det ideala. Som Kavata Kajsa också skrev ovan, uppmuntra istället! Man får mer lust att kämpa då än om man bara bemöts av att äsch, det är ju ändå inte tillräckligt bra. Säg istället att fy fan vad bra att det blivit så bra, så bra att det ökar. Nu fortsätter vi såhär!:)
Jag tycker inte det låter som om Clara ”upplever” det här, utan snarare att hon tagit del av relevant statistik inom området. Som nämnts tidigare finns naturligtvis undantag och viss går det åt rätt håll, men det förbannat långsamt (även här i stenålders-hufvudstaden). Generellt är det fortfarande kvinnorna som tar ut nästan all föräldraledighet och även om ”pappamånaden” (skitlöjligt och självuppfyllande smeknamn!) fått statistiken att se lite roligare ut så har vi fortfarande låååååååång väg att gå innan vi är jämställda inom hemmet.
”Pappamånaden” är visserligen ingen månad längre, utan två… Men är jämställdhet detsamma som exakt-lika-många-föräldradagar-och-exakt-jämn-statistik?? Vi som inte har ekonomisk möjlighet att dela precis lika då? Eller de som tjänar så pass bra att de kan ta massa lediga dagar på egen hand utan att ”slösa” föräldradagar och inte syns i statistiken?
Vi som delar ansvar för barn och hushåll väldigt lika trots att bara en är hemma – är inte det jämställt?
Missförstå mig rätt, jag säger inte att det är perfekt på något sätt… men sopa inte undan de framsteg som görs som otillräckligt nonsens. Lyft det till skyarna istället så kommer allt fler lockas av att fortsätta förbättra.
Kajsa, det är väl ingen här som sopar undan de framsteg som görs, men du talar om en individuell nivå, Clara (och jag) menar en statistiskt generell skillnad. Genrellt är det inte så jämställt vad gäller föräldradagarna, som det kan vara individuellt. Statistik är en bra fingervisning på hur samhället generellt ser ut, ingen absolut sanning för hur det är i ALLA familjer.
Inte heller vi i vår familj har råd att dela helt lika på föräldraledigheten och egentligen är vi ett statistiskt hål då ingen av oss faktiskt tar ut några föräldradagar just nu trots att jag är hemma med den yngsta. Men nu talar vi inte om individer för då blir det genast så personligt, att man talar om den generella nivån i landet är ingalunda individuell kritik mot de som gör vad de kan för att jämna ut skillnaderna i deras egna liv.
Det är klart man kan jobba på jämställdheten på många sätt, men det faktum att de flesta män jobbar och de flesta kvinnor blir vid hemmet under småbarnsåren är inget som kan tolkas på annat sätt än att vi fortfarande är ojämställda. Generellt 😉
Alltså, det här med delad/individualiserad föräldraförsäkring… Ni skriver att pappor fortfarande inte tar ut nog mycket pappaledighet, och ja det stämmer, det går mycket sakta på den fronten, men ingen av er nämner orsakerna. Orsakerna som är väldigt svåra att mäta statistiskt. Kan det vara så att det inte alls är att ”pappor väljer bort att vara lediga med sina barn” utan snarare ”mammor VÄLJER att vara lediga med sina barn”? Jag upplever, efter många samtal med just pappor, att de faktiskt inte FÅR ta ut så mycket ledighet som de vill på grund av att MAMMORNA VILL vara lediga hela tiden. Och det är ju ngt att fundera på när man pratar om delad eller ”påtvingad” föräldraförsäkring. Pappor har fortfarande väldigt svårt att hävda sig i barnafrågor, både gentemot samhälle men även gentemot sina kvinnor. Modersrollen sitter som sten i oss kvinnor och det verkar vara svårrubbat. Om inte JAG hade insisterat på att överlåta bebisen till pappan efter 6 månader, och sagt att JAG minsann vill va hemma hela tiden, så hade han bara snäll accepterat mitt beslut och fortsatt jobba. Och det sorgliga är att det nog ofta är så det är. Och! Om pappan aldrig är hemma med bebis-barnet, får pappan heller aldrig en känlsa för hur det är att vara ensam på dagarna med ett spädbarn. Och nej, att leka och vara med sitt barn efter jobbet kan INTE jämföras med att vara ensam hemma med sitt barn på dagarna medan mamman jobbar, och ta hand om den dagliga ruljansen.
Så jag tycker att man faktiskt borde undersöka just VARFÖR pappor inte tar ut ledighet istället för att anta att pappor inte vill eller att det är ekonomiska skäl som hindrar. Och jag tror, på gott och ont, att en individualiserar föräldraförsäkring skulle snabbare ta oss ur denna fälla. Jag ser rätt krasst på denna försäkring. Det är en skattefinansierad försäkring och då ska den delas lika mellan föräldrarna tycker jag. Båda ska få lika mycket. Vill man sen vara hemma längre än den andra, ja då får man finansiera det själv med egna medel.
Och ja, jag håller med, pappaledighet är en klass- och utbildningsfråga snarare än en ekonomisk fråga. Mammor som är medvetna skulle aldrig få för sig att ifrånta sin partner en sån värdefull upplevelse som att få vara hemma på heltid med sitt spädbarn, även om det skulle kosta dem ekonomiskt. (Jag kan säga att vår ekonomi blev mycket sämre av att han var hemma, då jag pluggade… men det gick, och mycket glad är jag för det.) Och pappor som är medvetna har ofta en större kraft att hävda sin rätt i denna fråga.
OCH! En enorm eloge till Clara för den fantastiska lösning som hon och hennes man har fixat. Att båda är hemma i början under en längre tid. Där pratar vi om ett viktigt inlägg i debatten. Det verkar ju gå att lösa, både praktiskt och ekonomiskt. Jag tror att alla tjänar på en sån lösning. Pigg mamma som hinner med annat än bara amning, pigg pappa som får vara med om den första tiden på riktigt. Jämlikt uppdelat. Ett barn som får ha BÅDA sina päron, redan från start. Fantastiskt!
E, klokt skrivet. Jag tror så mycket skulle förändra sig så snabbt i samhället om man individualiserar föräldraförsäkringen. Som jag var inne på här ovanför, så tror jag att all laddning kring föräldraskap i allmänhet och moderskap i synnerhet beror på att vårt samhällssystem grundar sig på ”den självuppoffrande Modern” som sköter alla livsuppehållande sysslor (barn, mat, hem) medan ”männen” ägnar sig åt att leka sina statusspel och bestämma vad som är viktigt och värdefullt. Och jag tror, och nu använder jag mig av grova generaliseringar så jag hoppas ni är kloka nog att ha överseende med det, att det är avgörande för hur ”den vite mannen” har kunnat exploatera både djur människor och natur för makt och ekonomisk vinnings skull. Att om man aldrig upplevt känslan av att vårda och bli vårdad, eller som Nina Björk skriver i Fria Själar, att vi är relationsbundna varelser, utan kärlek mat och omsorg dör vi, så kan man kanske utan samvete skövla en regnskog eller förgifta ett hav med olja. (Jag påminner om de grova generaliseringarna.) Och jag tror att behovet och förmågan att vårda är något djupt mänskligt, inte kvinnligt. Ja jag skulle tom vilja slå till och säga att det är något naturligt. Och att vår värld ser ut som den gör just nu för att vi lever onaturligt. Jag tror faktiskt att en naturlig värld är jämställd och jämlik, och för att det är så pass vridet som det är nu så måste vi lägga om styrningen med krafttag uppifrån för vi klarar det ju uppenbarligen inte helt själva. Så därför, ja dela föräldraförsäkringen lika. För detta har jag inte just nån statistik eller vetenskapliga belägg, men det är iaf vad jag tror.
”Kanske däruppe i Norrland och ute på vischan, men härnere i söder och i civilisationen känner jag inte alls att det är så.”
Det där var väl att döma om något !!!!
Återigen vill jag poängtera ironin i det uttrycket, jag är ledsen att folk tar så illa upp. Vad jag ville ha fram med det (och jag fick ju reaktioner och svar också) var att så tycker jag inte att det är alls i de områden där jag håller med och hör talas om- jag menade att jag tycker att Clara överdriver hur dåligt det är och uttryckte mig därför så.
Men din upplevelse av det hela är väl ändå helt irrelevant när det ställs mot statistik?
jag har också tittat på statistiken och jag håller ändå inte med clara om att det är så himla dåligt som hon vill framställa det, tack.
Jag förstår mig inte på din argumentation överhuvudtaget? Bara för att något ökar eller blir bättre betyder inte det att det är bra. Och bara för att de du känner beter sig på ett visst sätt, betyder inte det att alla i samhället gör det. Clara hänvisar till _fakta_, inte magkänslor. Det är strukturella problem vi har att göra med, inte problem i din bekantskapskrets.
som sagt, visst baserar jag delvis mitt argument på att jag inte tycker att det är så i samhället eftersom verkligen alla jag känner till har det så. jag skriver också om statistiken ovan. och har läst mer än den jag tar upp. och visst kanske det inte är så utopiskt som man skulle önska men det är inte heller så fisigt som clara vill framställa det.
Hur fisigt exakt menar du att jag framställer det?
”Nej en pappa han är superfin om han kan tänka sig att ta barnen till öppna förskolan någon gång i månaden. Tar han dessutom ut lite barnledighet? Oj vilken hjälte! Gör han inte det så är det ingen som höjer på ögonbrynen. Pappa är alltid pappa liksom. Pappor kan vara lite hursomhelst och ändå duga.”
Du kanske inte menade det så alls men formuleringen du valt tycker jag är onödigt nedlåtande. Faran med att skriva saker när mottagaren inte kan höra tonfall eller avläsa kroppsspråk, men tonen i detta (speciellt det översta) tycker jag som sagt är extremt nedlåtande med tanke på utvecklingen som faktiskt håller på att ske i allt snabbare takt. Klart vi inte ska vara nöjda och säga ja, men några är ju så duktiga. Absolut inte! Men det finns ju, som även Kavata Kajsa skriver om, andra anledningar än pappors ovilja till att ta barn till öppna förskolan eller ta ut ledighet. Det är jättefint att både du och Jakob kan vara hemma med er lilla parvel men det scenariot är inte mer än en dröm för många, och många gör det bästa de kan av sin situation, det är jag helt övertygad om. Det finns ju de familjer som är gammeldags strukturerade fortfarande men dessa familjer blir allt ovanligare.
En helt annan sak; Du som har koll på allt som handlar om miljö, eko, och så vidare, vad använder du för hygienprodukter? Linoljesåpa till tvätten, läste jag så sent som i dag, men vad använder du till kropp och knopp? Schampon, balsam, you name it! Såg nyligen Stefan Jarls dokumentär Underkastelsen, vilken blev något av ett wake up call för mig. Ut med gammalt och otäckt och in med nytt och kroppsvänligt.
Jag är ju inte Clara, men vill ändå tipsa dig lite!
Jag har dreads, så jag använder inga hårprodukter annat än Navarra (www.navarra.se) som också fungerar utmärkt som tvål, massageolja och badskum! Använder det till och med när jag tvättar min hund.
Deodorant och hudkrämer köper jag från Rosenserien (www.rosenserien.com) .
Annars är Lush (www.lush.se) produkter jättebra också med naturliga ingredienser.
jag svarar gärna: No poo!
Jag använder varken shampoo eller tvål. Jag tvättar kropp och ansikte med honung, oljor, bikarbonat och vinäger. Håret kan du tvätta med bikarbonat eller ägg. Och jag har aldrig haft så fint hår eller hud som nu.
Jag har massvis med bra recept i min blogg under kategorin No Poo. Titta gärna in!
(ber om ursäkt Clara!)
rätt adress.
Ja, men visst är det inte klokt!
Själv är jag gravid i 7 månaden och har än så länge haft en ganska klanderfri graviditet. Vilket jag också svarar då folk i allmänhet frågar. För Alla vill ju veta hur man mår. Responsen på mitt svar, märkte jag ganska snart, är en gnutta besvikelse.
VA?! Mår hon bra? Kan hon inte klämma till med någon liten smaskig detalj som svullna fötter i alla fall, foglossning eller varför inte total invaliditet…
Vad är det vi önskar andra människor igentligen? Varför kan man inte bara få må bra och vara lycklig. Det önskar jag att fler kunde fråga sig.
Tack för en bra blogg och frisk inspiration 🙂
/frida
Nja får jag faktiskt ta och säga. För några år sedan så skulle jag ha hållt med om det du skriver. Visserligen så kan det fortfarande vara lite så. Men jag känner inte alls att man har den bilden av mamma/pappa-rollen längre. Depressioner har lyfts fram mer och när jag hör att någon blir mamma så tänker jag absolut inte på att hon kommer att få sova och ha det bra. Tvärtom. Självklar tänker jag att hon/han är världens lyckligaste och att det är ett litet mirakel som komemr till världen. Men samtidigt tänker man att det kommer en tuff period.
Så jag håller faktiskt inte med dig här.
Sedan kan ju anledningen till att jag tänker såhär vara att jag jobbar på en förskola där man träffar nyblivna föräldrar dagligen och där man diskuterar sånt här på arbetsplatsen. Jag tycker är det är uråldrat. Hoppas verkligen inte att folk tänker så längre. Det trodde inte jag i alla fall.
Tummen upp till dig! Som alltid!
Så sant så, i Sverige ska man vara lagom och inget annat. 😉
Ganska sant faktiskt! Det får inte gå för bra då måste de vara nått galet!
Den viktigaste egenskapen man kan ha som förälder (oavsett om man är mamma eller pappa) är skinn på näsan så man kan ta alla knäppa fördomar och knepiga råd med en klackspark 😉
Håller med. Så fort ungen är ute då ska man vra så himla käck och glad. Jag blev jätte osäker och ”ångrade” mig emellanåt för att folk runtom hade så höga krav på att man skulle vara pigg, glad och lycklig hela tiden!!
Eller hur! Man får vara varken si eller så, inget verkar ändå passa in i normen.. Jag är glad att du finns som förebild, ung kvinna som står på sig och gör som hon tycker och inte minst av allt vågar säga ifrån och påpeka sånna här viktiga saker.. Kanske vågar jag en dag också stå upp och bara vara mig själv, utan att smyga med det 🙂
Så sant! Och bland det värsta kring detta att man gör fel hur man än gör är att det i de allra flesta fall är vi kvinnor som rackar ner och himlar med ögonen över varandra. Här är männen bättre upplever jag, de håller inte på med skitsnack i samma utsträckning.
Pappa-dagarna…en mångbottnad problematik.
Jag har gått en entreprenörsutbildning med lysande AddGender (www.addgender.se) och de berättade om ett jämställdhetsuppdrag som de fick på en plåtverkstad (tror jag det var). På denna verkstad jobbade det uteslutande män och föreställningen innan jämnställdhetsarbetet var att ”nu skall de väl se till att det kommer in hälften kvinnor på den här arbetsplatsen”. Men det handlade ju inte alls om det. Här jobbade man med normer och värderingar. Det var en typiskt ”grabbig” arbetsplats där man om man mot förmodan hade en ”mjuk ådra” inte vågade visa den eftersom det inte var socialt tillåtet. Efter detta arbete sjönk sjuktalen, fler pappor var hemma på pappaledighet osv. Det hade blivit tillåtet att visa vem man var och att tex vilja ta pappaledigt inte var någon svaghet.
Det här tror jag det måste jobbas massor med. Och det var så himla intressant att höra dessa aspekter på jämställdhetsarbetet.
Superbra inlägg du haft på sistone. Och vilka intressanta debatter det blir. (Eller du har ju alltid bra inlägg – men dessa är viktiga och engagerar!)
Kram
Intressant! Jag tror att det är så man måste jobba med jämställdhet för att få till en varaktig förändring som faktiskt är på riktigt och inte bara ser bra ut på ytan.
Jag tycker om att du vågar ta upp frågan, att du svarar snyggt men försvarande på motangrepp och att du (till skillnad från många) vågar säga det du ser, hör, upplever och läser dig till. Det är många av dina texter som jag har sparat på min dator för att läsa om och om igen då de ger mig ett lugn i kroppen – vetskapen att någon annan känt samma sak, att någon annan vågar berätta och säga det högt istället för att låtsas vara ngt annat. ”Att orka bry sig när man är ledsen” och ”vad man gör när man bara går hemma” har jag läst miljoner ggr nu och de texterna fick mig att gråta av lättnad första gången jag läste dem. ”Någon mer än jag känner just så!”. Gemenskap är viktig hos människan, och att känna att man tillhör en grupp, ”är som alla andra” hjälper en sårad själ. Men det sticker i ögonen på dem som inte känner igen sig, eller känner sig missförstådda. Tack Clara för att du säger saker rakt ut, kan stå för dem och låter oss känna oss mänskliga!
Word.
Om vi lämnar pappadagarna därhän, för där finns det ju faktiskt statistik att luta sig emot, men går till det där hur man ”ska vara” som nybliven mamma, så har jag nog en känsla av att det går i vågor. Det finns inget förr och nu. Däremot olika trender, kanske olika i olika sociala grupper i samhället t o m.
Och det kan gå jäkligt snabbt! Jag födde tre barn på mindre än tre år. På den tiden hann det där med BB-vistelse ändras från att ha varit 4-5 dagar till att man skulle hem så fort som möjligt. Bäst var den som åkte direkt hem från förlossningen! Och det var inte personal som drev på utan mammorna själva.
Sen kom nästa våg med gröt i huvudet och det stora symbioset och alltihop. Mammor – och om möjligt även papporna – skulle gå i nåt slags ide i månader tillsammans med barnet (svårt när man hade flera). Och ve den som påstod något annat än att man bara gick omkring i mjukisbyxor i tre månader eller påstod att man kunde tänka en klar tanke. Jag blev utskälld av en annan kvinna för att jag deltog i ett styrelsemöte tre månader efter att trean hade fötts! Jag skulle ju vara hemma i idet! När jag fick ettan sa ingen ett knäpp om att jag satt på BB och läste korr.
Osv.
Men sen, bortsett från trenderna, så tror jag att alla, speciellt förstagångsföräldrar och de omkring dem, gärna vill att just det de gör är exakt rätt. Det är inte lagom ”de andra” är ute efter utan ”rätt”. De har ju lyckats så bra med detta fantastiska att få barn – och då måste de ju ha gjort och känt exakt rätt. Hur de än har gjort. Så var det när jag fick barn för 19-22 år sedan och så är det säkerligen nu. Jag kunde tycka det var rätt gräsligt att umgås med andra småbarnsföräldrar pga det. En släkting hade fått barn året innan min första och utgjorde dessutom släktidealet för allt.
Kanske har du hamnat lite i den fällan själv Clara. Och därför känner dig ansatt. Jag säger som andra; allt är inte svartvitt. Du har också vant dig vid att vara den som gör rätt och intagit en rådgivarroll. I den här rollen finns det en oändlig massa andra där ute som har eller skaffar sig egna erfarenheter. Där är du bara en i mängden.
Du och din familj har era upplevelser, dom är bara era. Det är viktigt att bygga upp en egen gemensam trygghet kring hur man förhåller sig till olika saker när man har fått barn. Men se upp med pekpinnandet. Dom andra kan också! På sitt sätt. Kanske klarar dom t o m av jämställdhetsfrågorna på sätt som du inte riktigt ser.
Fantastiskt bra skrivet!
Ja det är oerhört trist att vi kvinnor inte kan låta bli att spy galla över varandra i alla tänkbara sammanhang. Jag har i perioder haft det väldigt tufft efter att min dotter kom. Jag har också haft förmånen att ha en dotter som alltid sovit om nätterna, alltid ätit bra osv. Jag har dock stött på väldigt lite dömande kommentarer åt något av hållen. Mycket stöttande genom mina tuffa perioder, mycket förståelse och empati, lika mycket positiva kommentarer kring hur snäll och fin min tjej är och hur bra det är att hon sover och äter som hon gör.
Jag håller absolut med om att det är ofattbart att det fortfarande finns en sådan attitydskillnad mot mammor resp. pappor. Det där med föräldradagar är ett svårt ämne då det är betydligt mer komplicerat än att bara dela 50/50 i alla lägen. Jämställdhet är betydligt mer än vad som kan mätas i siffror. Men att synen på mammor och pappor fortfarande är så olika är verkligen galet.
Jag kommer bli så tacksam om jag är lika vis som dig när jag blir äldre!
Jag har bojkottat en av butikerna på orten där jag bor, då maken kom hem och berättade följande: Att kvinnan som äger butiken hade stått ute en dag då maken gick förbi på väg till jobbet och sagt till honom att hon tyckte att han var så ”duktig”, för hon hade minsann sett att det alltid var han som lämnade vår dotter på förskolan på morgnarna (DUKTIG!!! MORR) och att han även var ute så mycket och gick med vår hund. Varpå hon hade sagt: Din fru, gör inte hon någonting??????? Jag höll på att smälla av!!! För det första: att en man är duktig om han tar hand om sitt barn??? (Jag tar alltid hämtningarna på förskolan, är jag oxå DUKTIG då???:/) Och VEM tror att livet endast beror på hämtningar på förskolan och promenader med vovven??? 🙁 En del lever verkligen kvar på 1800-talet!!!
Gud sa arg jag skulle blivit om jag vore du. Helt ratt att bojkotta!
Finns så himla mycket som sticker i folks ögon.. Man får inte vara för tjock, inte heller för smal. Man får inte ha för mycket pengar men inte heller ha en allt för kärv ekonomi. Man får inte som du nämnde häromdagen hinna med för mycket som nybliven mamma, men om man inte heller hinner med nått är inte det ”rätt” heller..
Är här inne och snurrar ibland men inte kommenterat! Måste säga att dina texter är helt amazing..och det är skönt med någon som verkligen står för det hon tycker!
Väntar själv en liten skatt nu i juni och kan inte längta mer!
kram
Du har såå rätt! Nu har jag inte läst dom andra inläggen … men …(jag spinner vidare)… -det verkar vara svårt för männen att förstå att Amning tar på krafter humör och hormoner. Dom har hört någon gång av en kvinna på miljoner att amning är mysigt och avslappnande. Ha ha ha jo tjena! Inte för alla.
Bra skrivet! Håller helt med om att moderskap tycks vara väldigt provocerande och att det är snävare ramar för mammor än för pappor. Även om utvecklingen går framåt och vi ska glädja oss åt detta, så lever vi inte i ett fullt jämställt samhälle ännu och förväntningarna på mammor är annorlunda än för pappor, precis som på småpojkar respektive småflickor. Tror att det är viktigt att se detta för att sakta men säkert uppnå en förändring.
Jag känner inte riktigt igen det här med att man måste vara på ett visst sätt när man blivit mamma. Vem är det som ställer de kraven? Vilka är ”de” som tycker en massa om hur man känner och beter sig? Bland folk jag träffar och känner är det helt ok att vara deppig eller inte och att vara utsövd eller inte. Känns lite mossigt att säga att man inte ”får” vara som man vill. Det får man visst.
Redan innan jag fick barn fick jag höra hur jobbigt det var, hur lite man fick sova och så vidare. När jag väl fick min bebis som är lätt att ha och göra med, sover bra om natten och sånt så sa dessa personer ”Vänta bara…” Jag är så jädra trött på att så många föräldrar inte kan unna mig och andra föräldrar att jag har en bra första tid med min bebis. Jag lägger upp en statusrad om det på facebook då och då så de kan hålla sig uppdaterade om hur bra det går. Hihi.
Jag tycker det är jättebra att du skriver om detta så ”folk” kan ta sig en funderare.
Det här skrämmer mig, den dagen jag blir förälder. Att vad man än gör så tolkas det genom allt-är-fel-glasögon. Därför är det viktigt att prata om det, ställa sig frågan varför. Varför vill så många döma och peka finger?
Jag har blivit bättre på att välja vilka människor som jag mår bra av och välja dom. De får svepa förbi som en prutt i luften.
Viktigt ämne att ta upp!
Givetvis, de ANDRA får svepa förbi som en prutt i luften! 🙂
Clara, du har helt rätt. Som mamma SKA man lida, lite sådär lagom mycket, men man ska kunna hantera det såväl att man fortfarande duschar nästan lika ofta som förut och bara har liiiite stök i hemmet. Man ska ha situationen under kontroll, men bara med liten mariginal. Inte må så dåligt att man faktiskt mår dåligt, men inte heller vara nöjd och glad och inte ha något att gnälla om – för som förälder MÅSTE man ju ha något att gnälla om!
Tråkigt och tröttsamt för det blir bara en massa dömanden och de som mår riktigt riktigt dåligt eller bara är totalt slut vågar knappt erkänna det för den närmsta familjen för då har man ju inte riktigt lyckats.
Hej!
Jag har precis börjat läsa din blogg. Just nu befinner jag mig i Argentina och gör ett utbyte inom ramen för läkarutbildningen. Jag har fått möjligheten att vara på förlossningen och också på barnsjukhuset och därmed träffat många familjer härifån. Hur funkar det då i Argentina? Mamman får TOTALT 3 månaders mammaledighet, om hon har tur (det är bara vissa företag som erbjuder detta) och de flesta tar ut en månad sista graviditetsmånaden. Så de har således TVÅ månader att vara hemma med sitt nyfödda barn. Vad händer? Jo, med extremt få undantag slutar hon jobba. Det finns dagis, ungefär, men de är inte speciellt accepterade eller vanliga. Jag sa till dem att i Sverige så har pappan MÖJLIGHET (precis som mamman har MÖJLIGHET) att vara hemma upp till 9 månader – och de förstår inte ens vad jag pratar om. Vadå, pappan hemma? Nej nej, pappan jobbar och betalar för allt. Jobbar kvinnan så betalar hon fortfarande inte för delar av hushållet utan de pengarna går till presenter till mannen. VEM pratade om stenålders?? Vi ska vara otroligt glada över hur vi har det i Sverige, jag skulle inte ens drömma om att skaffa barn någon annanstans. Samtidigt är det också för att vi har en evig debatt som Sverige går framåt – så fortsätt diskutera, fortsätt ifrågasätta vad som är norm och ”normalt” – är det inte så att man inom sin familj ändå måste ha möjligheten att dela som det passar bäst just nu?
För övrigt vill jag säga till all mödrar och fädrer runt om i landet: läkare är fullt medvetna om hur det är att vara gravid, depressioner, hormoner upp och ner, illamående, foglossningar osv och gläds med er även när det går som smort!
Ha en bra dag allihopa!
OERHÖRT bra skrivet!!
EXTREMT bra skrivet!!
Det värsta är att det oftast är mammor som klankar ned på andra mammor.
Det är trist, men vad kan vi göra för att ändra den negativa synen på oss själva och andra?
Ja, vi är hårda på varandra. Trevligare om vi kunde tycka att alla är bra som de är oavsett hur de är i jämförelse med en själv. Alla är bra!!
Det här var bra skrivet. Och så sant.
Ja, precis så är det, men alla är olika och känner olika, så det går egentligen inte att jämföra med varandra heller.
När vår lilla dotter var bebisliten var hon nöjd med livet. Hon åt, sov och bajsade som hon skulle. Vi fick hela tiden höra ”ni vet inte hur det är att ha barn”.
Det är lite samma som ditt inlägg pekar på. Man får inte ha det bra, för då räknas det liksom inte… Det var smått irriterande att höra, för vi visste ju hur det var att ha barn; vårt barn.
Som vanligt ännu ett klockrent inlägg! Du skriver på det sätter jag önskar jag kunde göra, men tyvärr blir jag för förbannad när jag väl skriver om det.
Bra och viktigt skrivet om mammarollen, Clara!
Men åh, vad fantastiskt välskrivet! På pricken!
Du har ett fantastiskt skarpt sinne, Clara, vilket jag uppskattar något enormt!
Att vi ska vara så likriktade i Sverige, inte få glädjas euforiskt över det vackraste som hänt oss, den största nåden, och inte heller få skrika ut vår förtvivlan när vi är för trötta, för villrådiga för att veta hur eller vart vi ska ta nästa steg.
Att föda och leva med barn är ett stort äventyr, fantastiskt och skitjobbigt omväxlande.
Jag önskar att vi alla kunde stå upp för precis det i våra föräldraskap, och inte falla in i det kollektiva grågnället.
Jag har som du välsignelsen av en fantastisk far till mitt barn, och vi tillbringade första året hemma tillsammans (hon är snart två år nu, och bild finns på bloggen om du vill se. =)) vilket var helt underbart. Mamman är inte viktigare för barnet än pappan, och det blir så tydligt när barnet fått lika stor tillgång till mamma och pappa under de första viktiga åren.
Stor tack för ett brilljant inlägg.
Läser alltid din blogg med förväntan.
Allt gott önskar jag dig och din familj. Lycka till med sparrisarna.
Du är så himla klok. Jag älskar att läsa din blogg.
När vår underbara Ruth inte ville sova kände vi efter 5 månader att nu jäklar får det vara nog. Vi tröttnade på BVC:s råd om att alla barn behöver olika mycket sömn och alla barn är olika. Som om vi inte kunde fatta det själva, men vi gick på knäna och orken räckte inte ens till att glädjas över det bästa som hänt oss. Då fick vi nys om Anna Wahlgrens sova hela natten. Denna ”kontroversiella” metod (och här skrattar jag) för det var egentligen det mest enkla jag gjort med tanke på utdelningen. 2 nätter tog det – sen dess sover Ruth 12 h per natt och är den gladaste varelsen på jorden – och ännu bättre hennes mamma och pappa oxå.
Det jag ville sagt med det är att jag säger att jag får sova, men har ork att peppa alla andra mammor omkring mig som kanske har det tufft. Jag är avundfrisk på mina vänner – på inrådan från Clara – och ger alla råd och tips jag kan om nån vill ha. Hjälpa inte stjälpa!
Men för mig är delad föräldraledighet en viktig del av, och ett mått på jämställdhet. Vi kanske har olika definition av begreppet? Kan hursomhelst förstå att det är tröttsamt att behöva försvara att ni valt att göra på ett sätt som passar er familj. Vill för övrigt tillägga att jag absolut försöker uppfostra mina barn på ett genusmedvetet sätt och jag hoppas så klart att min son kommer ta ut sin del av föräldraledigheten om det nån gång blir aktuellt.
Oj, svarade på fel inlägg…
nä det höjs inte på ögonbrynen åt männen om de inte tar ut föräldradagar men mammorna klankas det ner på om deras barns pappor inte stannar hemma. De talas om att mamman snor åt sig dagarna och inte låter sina män stanna hemma. Stackars alla pappor som styrs av mammorna och inte får vara med sina barn.
Det värsta är att det främst är kvinnor som dömer andra mammor. Männen är inte alls lika hårda mot mammorna.
Mitt hjärta blir ännu lite gladare av att titta in här. För det är så fina bilder. För att din lilla B verkar helt fantastiskt snosig och go. För att du är verklig. För att du är så vis.
Nej, inte för att du verkar så vis. För att du ÄR så vis.
Hurra för dig Clara! Det du skriver är så sant och om alla bara kunde köra sitt och strunta i om det är eller inte är på samma sätt som alla andra! Av egen erfarenhet vet jag att man visst kan sova gott på natten med ett litet barn i huset och vara lugn och lycklig och ha det jättebra… och även bli ledsen, trött och inte känna igen sig själv ibland. Varför envisas så många med att dela in världen och livets erfarenheter i svart och vitt när det aldrig är så!!!
Haha, känner igen det där med hur synen är annorlunda på hur mammor och pappor gör. Min sambo och jag delade på föräldraledigheten 50/50 med vår dotter. Jag märkte att folk tyckte det var märkligt av mig att inte ”vilja” vara ledig hela perioden. Min sambo däremot var en fantistisk man och pappa som ville vara hemma sååå länge.
Många tittade också lite snett då jag erkände att jag njöt av lite egentid då och då, med vänninnor och så, medan min kille aldrig upplevde det. Herregud, en man måste väl ut och roa sig ibland.
Jag ammade inte, av olika orsaker, vilket också flyttade mig längre ner på mamma-skalan, men när min sambo satt där med nappflaskan var han så underbar & fantastisk…
Det värsta av allt är att det är bara kvinnor som fäller dessa kommentarer och ger varandra blickarna, helt otroligt att det kan ge sån tillfredsställelse att tänka och tycka om andra hela tiden.
Heja Clara friskt humör!…
Minsta lilla kraftansträngning en man gör i förhållande till sina barn och han får stående ovationer från alla runt omkring, men en kvinna förväntas bara göra allt och lite till utan någon form av erkännande. När jag blir pappa vill jag vara närvarande och få uppleva världen på nytt genom mina barn. Kan det finnas något underbarare?
Och som kommentar på Daniels inlägg en bit upp. Vart börjar de strukturella problemen? Jo, hos oss människor. Men det är väl så med jämställdhet, ju närmare den egna sfären man kommer desto mer hemmablind blir man.
Nu blir jag lite förbannad. Det var ju inte så länge sedan som det pratades om (här i bloggen) att mammor som varit med om hemska förlossningar inte skulle prata om detta med andra. Detta för att man inte skulle skrämmas. Vilken dubbelmoral. Den åsikten är ju helt i led med det som kritiseras i inlägget ovan!
Nu förstår jag inte riktigt vad du menar? Nej, man ska inte gå omkring och berätta hemska förlossningsberättelser för blivande mödrar som inte bett att få höra. Det var vad det gamla inlägget handlar om. Vill någon däremot höra så kör i vind! Det var däremot inte vad det här inlägget handlade om – det här inlägget handlade om att många mödrar inte alls är genomlyckliga efter en graviditet och att förlossningsdepression tvärtom är väldigt vanligt. Men att det finns mycket skam kring det.
Om att dela lika. I min familj kan inte jämställdhet mätas i antalet dagar min man tar ut. Det går inte att köpa statisktik så rakt av. Det är jag som tagit och tar merparten av dagarna, för han har ETT ARBETE. Jag har inget just nu (bara en massa studiesskulder). Han får alltså dra jobb-lasset och jag föräldraledig-lasset om man vill se det så och att göra tvärtom är just nu omöjligt. Dels tjänar han ganska bra numera och dels så passar en hemmatillvaro bättre för mig där jag kan koncentrera mig på barnen och slippa tidig förskola och ibland hinna ägna min tid åt att skriva då det ligger inom mina yrkesutbildningar samt sköta mitt hobbyföretag. Den dagen då jag kan söka ett arbete kommer, men just nu är våra gemensamma barn viktigast och då ser vi till att få ihop tillvaron på bästa sätt för vår familj, trots att vårt bidrag till statistiken blir av negativ sort. Men i den där statistiken står inget om att min man ansvarar helt för all daglig matlagning, bakning, festmat vid släktträffar, trädgårdsskötsel, all storhandling och föräldramöten m m. Jag gör mycket annat som passar mig bättre och vi är nöjda, det är väl det viktigaste? Påtvingad föräldraledighet exakt lika ser vi som en mardröm. Tänk om min man hade velat vara hemma merparten av tiden för att min lön varit så bra, men inte kunnat p g a en lag? Sedan är det ju ett faktum att om jag inte ”stannat hemma” så länge som jag har gjort så hade vi absolut inte kunnat ha så pass många barn som vi snart har (6 st). Och det är ju barnen som gör livet värt att leva. Men OBS! Detta gäller för oss. Å, nä vi har ingen bil, ingen TV, inga utlandssemestrar. Förvisso går alla våra pengar till ekologisk mat, allt som allt är det nog en prioriteringsfråga. Barn och ekomat är vår grej. Andra gör som de vill/kan/måste.
Fast om du inte tagit merparten av föräldradagarna kanske du haft ett jobb nu? Av det du beskriver låter det som ett klassiskt fall där mannens karriär prioriteras framför kvinnans. Det är ju det man vill undvika med delad föräldraledighet, bl a. För övrigt tycker inte jag att föräldraledighet är ett särskilt tungt lass att dra utan en fantastisk förmån, känns det inte ledsamt att din man går miste om den? Undrar också lite över när din man hinner umgås med sina barn om han både jobbar (heltid?) och sköter trädgård, matlagning och allt annat som du beskriver. Låter inte alls jämställt i mina öron (fast jag vet ju inte mer om din familj än det du skrivit ovan).
Föräldraledigheten är bland det finaste med att bo i Sverige och jag tycker då inget annat. Jag hade möjligen haft ett fast jobb (har dock gjort lite inhopp i arbetslivet under åren), om min man tagit över efter mig, men vi hade definitivt inte haft alla de barn vi har nu och det var ju det som var den största önskan i livet. Dessutom vågar inte alla chansa att lämna över sin föräldraledighet, om de inte har ett arbete som kan påbörjas direkt, lön måste ju komma in varje månad. Längtar inte tills jag blir en löneslav och är tacksam att han kan ta jobb-biten så jag slipper (då är jag ändå högutbildad inom intressanta områden). Men vad jag än tycker om allt så är det ett faktum att en ”jämställd” föräldraledighet förutsätter att bägge har stadigvarande arbeten. Vi skulle inte haft råd med att min man varit hemma mesta tiden och att jag skulle ha arbetat för en taskig lön, som det blir i början innan man arbetat upp sig. Det är vår verklighet och visst kan vi sörja över att han missat en del vaken tid med barnen. Men vi visste oss ingen annan råd. Min man började som timvikarie och är nu rektor med ansvar över flera skolor. Det blir min tur sedan. Om du undrar så pensionssparar vi privat till mig. När han träffar barnen? Ja, de som har barn vet att det är i de vardagliga sysslorna som barn lär sig mest och därför är ofta barnen med i hans göromål och lär och umgås. Jag träffar inte heller mina stora barn på halva dagen då de är i skolan, så är ju samhället uppbyggt. Det är väl de små som kunde se mer av sin pappa på dagtid, men då har han fixat så att i alla fall fredagarna (och helgerna) är vikta för dem. Så då kan vi båda ta ut föräldrapenning (för varsitt barn). Vill man ha barn ganska tätt så är bästa lösningen att mamman är hemma (OM hon inte har förmånen att ha ett arbete, märk väl!). Jag vill inte sitta och ljuga på intervjuer om min framtid på arbetsplatsen, då min önskan bara är att bli med barn och få följa det nya livet under några år hemma. Min tid kommer och då är min man där för mig och hämtar och lämnar (vi har haft det så för långe sedan en period mellan 3:an och 4:an). Han har också funnits där under flera år när jag började min andra utbildning. Jämställdhet går inte att mäta, så är det. Jag känner mig inte orättvist behandlad, jag har frihet och eget ansvar och mår så himla mycket bättre än alla de jag ser som flänger med småttingar mellan förskola och arbete. Är att finnas ute i arbetslivet ett bevis på att man uppnått ett egenvärde och lever jämställt? För mig är det inte det. Jag vill helst inte arbeta ute i samhället alls, tråkar ut mig enormt, vill vara min egen chef och arbeta efter inspiration. Tur jag har en man som försörjer mig… En dag kanske jag också kan ge den gåvan till honom!
Det här är inte till dig Clara, som ska ha eloge att du kan starta debatter. Några av er som kommenterar: det är lätt att sätta sig på höga hästar och säga att någon inte är jämställd. Vem har mandat att döma det? Det är ett så otroligt komplext begrepp och går inte alltid att se i det enskilda. Helheten avgör. Dessutom så tror jag att många av er som höjer rösten glömmer bort de egna barnen och att ge dessa en likartad uppfostran oberoende av kön. Ser man sig om i samhället så har flickorna söta, nätta namn och pojkar tuffa eller gubbiga namn och så kläderna som fortfarande är vansinnigt uppdelade och så tilltalet till barnen som kan variera efter kön, o s v. Och så att själv att vara en förebild, visst! Det kan man vara på många olika vis, ibland känns det som att föräldraledigheten är alltings utgångspunkt. Men den krassa ekonomin kanske inte alltid tillåter delad föräldrapenning rakt av. Då är allt förlorat liksom. Varför går inte detta med ekonomin in? Jag får ju för tusan inget jobb som det är nu. (Inväntar 40-talisterna som aldrig tycks pensionera sig). Ska vi ge upp barnalstringen, när den biologiska klockan tickar obönhörligen? Alla har faktiskt inte ett jobb att gå till bara så där och det är inte som någon skrev en klassfråga rakt av. Detta har faktiskt blivit delvis en fånig fråga i samhället. Pappor som är föräldralediga höjs till skyarna, när det ofta bara handlar om några månader. Sedan så är ofta resten av tillvaron för paret väldigt könsuppdelat och det kan då som jag nyss sa återspegla sig i barnens kläder, namn etc. Behandla människor som individer, inte kön! Samtidigt är vi i det faktum att det är kvinnan som bär och föder barnen och ammar. Men sedan är det fritt fram för båda föräldrarna att visa sina personligheter. Och de kan vara olika (oberoende av kön)! Och bör nog inte värderas.
Skrev ett svar som råkade hamna lite högre upp om du orkar leta…
Du (Klara) skriver att föräldraledigheten är en viktig del av och ett mått på jämställdhet och det är ett mått förvisso, men ett ganska ytligt sådant. Finns inga bevis på att resten av varje familjs tillvaro är jämställd och efter föräldraledigheten så finns alla chanser till att rasera det som byggts upp, eller inte. Jag och min man är två personer, inte två kön som har en kamp om tillvaron. Han stöttar mig i olika saker och jag honom. Men visst hade jag väl önskat att min man delat föräldraledigheten med mig, men jag säger ju att det inte har gått för vår del. Vad vi kunde ha gjort var att fortsätta leva jämställt och välja bort barn. Men det fanns inte på kartan, så nu är det som det är. Självklart är det underbart för dem som kan dela den, kanske rakt av. Men föräldraledigheten är en så begränsad, om än viktig, period att vi helt enkelt får se framåt och jag kan lova att han tar igen det på kvällar, helger, lov och semestrar. Inte samma sak? Möjligt, men han finns där i alla fall och jag kan lämna över för en stund. En liten tröst är att våra tre äldsta (som vuxit till sig och visat på resultatet av vårt experiment med att jag ”tog” så gott som all föräldraledighet), är otroligt nära sin pappa (ändå) och ser oss som två föräldrar man kan växla mellan för trygghet och frågor och vad som. Människan gör väl så gott den kan. Önskvärt vore att föräldraförsäkringen tog hänsyn till de som inte följer mallen som de flesta verkar göra med eget arbete först och barn sedan. Fast vi ska väl vara glada att den alls finns.
Du är så klok klara! Nyss hittat din blogg och nu har det blivit den första bloggen jag läser när man trillar in här på internet 🙂
Men om man inte vill höra är det ju bara att säga till…? Eller? Att man inte är lycklig efter en graviditet eller en förlossning kan ju ha enormt mycket att göra med att man just haft en hemsk förlossning. Förlossningsdepression beror ofta just på det.
och du kan nog ana vilka kommentarer jag fick när jag valde barnen framför att gå tillbaka och jobba. Då för 20 år sedan handlade samtalen runt sandlådan om när det äntligen skulle ta slut på föräldraledigheten, hur fort de kunde sätta ungen på dagis och när de äntligen skulle få ETT LIV… eller om NÄR jag städade/tvättade/lagade mat eftersom jag var ute med mina barn så mycket. Långt senare fick jag höra att vi måste leva på bidrag eftersom jag var hemma med barnen – jag har aldrig fått ett öre annat än föräldrapenningen. Jag undrar fortfarande varför de valde att skaffa barn. blogga gärna om detta Clara, för det skulle vara intressant att veta om tongångarna är de samma idag som då och skitsnacket lika utbrett. Jag hoppas att det är bättre på alla vis idag än vad det var då. Tack för en fin blogg!
Vad sur jag låter! Förlåt =). Jag tycker din blogg e super bra.
Klassik dubbelbestraffning på tal om inlägget!
Måste säga att du, din partner och den lilla verkar ha det alldeles utomordentligt i ert otroligt fina hus! Blir imponerad och glad av att kunna se ett konkret exempel hur jämställdhet ger så mycket fördelar. Tycker att du tar upp många viktiga saker, fortsätt stå på dig! Har förstått att det blivit lite liv i luckan när läsare inte fått veta könet på bebisen, att du har (vad det verkar som) ett jämställt förhållande och gör det du tycker om. I mina öron låter det underbart, heja!
Känner flera par där kvinnan är den drivande parten i huruvida mannen ska vara hemma eller inte. Där hon rätt och slätt bestämt att hon ska vara hemma mycket längre tid med barnet än pappan, av rent egoistiska skäl. Vet med säkerhet att det i dessa fall inte handlar om ekonomin utan om att kvinnan i förhållandet anser sig ha större rätt än sin partner att vara hemma med barnet/barnen. Har även sett att dessa pappor knappt ”får” ta hand om sina barn när de är hemma heller utan kvinnan hela tiden ska vara där och säga åt honom vad han får och inte får göra. Och att lämna pappan och barnet/barnen hemma SJÄLVA för att göra något på egen hand är absolut uteslutet för inte kan ju HAN ta hand om ungarna själv, inte ens en timme. Det finns bara ett sätt och det är hennes sätt. Så himla sorgligt tycker jag.
Bra inlägg!
Min självbild är helt sne av alla förväntninga på hur en mamma ska vara. Hur mycket jag än försöker distansera mig själv från samhällsnormen går det inte. Kraven jag ställer på mig själv blir ändå skyhöga. Min bebis (4 mån) är rund go och glad. Amning funkade från första stund, sömnen funkade super vid ca 1 1/2 mån dvs hon sover 8- 12 timmar i sträck. Återhämtning efter förlossning gick fort rent fysiskt. Hennes pappa är bara borta för studier högst två dagar i veckan och bara några timmar åt ggn. Jag har själv redan börjat plugga lite och börjar på riktigt nästa vecka(Kul!). Vi har mkt hjälp av familj och vänner. Allt är så bra det kan vara och precis så som vi vill ha det. Men ändå kan jag inte känna mig tillräcklig mer än rent intelektuellt. Känslorna far runt. Jag kan gråta åt både det ena och det andra. Att bli förälder är omvälvande även när allt funkar bra. Bilden av hur det ska kännas och vad vi ska göra mosas in i huvudet på mig. När vi jobbade på att kunna flaskmata vår bebis för att jag skulle kunna komma ifrån och dottern kunna få sina grundläggande behov stillade av både mamma och pappa kände jag extrem skuld eftersom amningen funkade så bra och jag förvägrade min dotter det en gång om dagen då pappa fick truga i henne ersättning. (nu funkar det super för oss alla tre). Pappans vänner kan gnälla när han inte kan gå ut så mkt. När jag har kommit i väg ut och tagit ett glas vin får jag höra att jag borde vara hemma med bebisen och ge den mat av folk jag inte ens känner. Herre jävlar vad de olika förväntningarna på mammor och pappor gör mig illa ibland fast jag vet att mitt barn mår bra och får allt hon behöver så känner jag hela tiden skuld.
Wow Clara! Längre kommentarer och en sån här debatt har jag aldrig sett på en blogg innan. Jag hoppas du lyckas slå de dumma kommentarerna ifrån dig. Att folk ens orkar debattera genom att bara skriva elaka saker eller inte så genomtänkta åsikter förstår jag inte. You keep going strong girl! 🙂
Dumma kommentarer?! Alla människor har en egen åsikt!
Så sannt så sannt! Jag mådde inget vidare i perioder….då fick man skämmas! Jag har dock inte upptäckt att folk har reagerat negativt på mina uppåtperioder….bara: Hur Orkar du?!
Men…..man är ju fortfarande människa….moder OCH människa. Ibland mår man pest; Hormonerna spelar nog stor roll -tar makten över ens psyke….
Min väg ut ur de dåliga känslorna var genom att göra saker med händerna….det hjälper….Göra leksaker till barnet…kläder….skapa, man hittar tillbaka till sig själv, är då inte bara en länk…MEN DÅ: har man stulit tid från sitt barn….ja ja, det är inte lätt……
börjar bli smått trött på hur du moraliserar kring andras sätt att leva, tänka och agera även om du döljer det med fint ”pepp talk”. Indirekt klankar du ner på andra, hör du inte det själv? Annars en bra blogg.
Instämmer till fullo. Börjar bli lite mycket sådant tyvärr. Smakar lite surt, så att säga, trots att det döljs med söta formuleringar.
Nåväl, jag gillar Clara och bloggen i övrigt. Hon (du, Clara) verkar vara en jättego människa egentligen, med fina drömmar och ideal och mån om sina prioriteringar. Det är alltid inspirerande när folk går in för att leva efter sina drömmar och gå sin egen väg. Jag gör så gott jag kan på den fronten jag med. Men lite självrannsakan kring egen syn på andra människors val och egna dömande (om än förklädda) formuleringar vore inte så dumt emellanåt. (Och ja, jag jobbar med den biten själv också, om någon ville hugga på det)
Papporna måste ställas till svars angående deras engagemang vad gäller deras kött och blod. De ska inte kunna ”vara lite hursomhelst och ändå duga”. Om vi förkastar detta som moraliserande då ska också mammorna kunna vara lite hursomhelst och ändå duga. Allt annat vore att betunga kvinnor en annan moral än vad som gäller för männen.
Det är lite tröttsamt med så smalt utrymme för hur man ska och inte ska vara. Nu är inte jag i mammasituationen, men kan ändå dra paralleller till att så många ska tycka och tänka om just mitt val av livsstil.
Ett jämställt föräldrarskap är då båda föräldrarna tar gemensamma beslut vad som är bäst för dem och deras familj.
Jag kan faktiskt inte hålla med, riktigt så illa är det väl inte. Är nybliven mamma och jag upplever absolut inte att det är något skamligt med att ”inte må så bra” eller att prata öppet om depression efter förlossningen. Tvärtom har jag märkt att omgivningen är mycket lyhörd för hur man mår som nybliven förälder och psykolog/terapi hjälp erbjuds generöst till mammor och pappor som mår dåligt. Och jag tycker inte alls att det längre är så att ”pappor kan vara lite hursomhelst och ändå duga”. Absolut inte. Jag tror att dagens många ansvarstagande pappor skulle bli förbannade om de fick höra att det är så bilden av dem fortfarande ser ut. (För så ser den inte ut enligt mig).
Well, eftersom jag ser mig själv som en ansvarstagande pappa och du lägger stor vikt vid personlig upplevelse kan jag intyga att jag inte blir ett dugg förbannad. Eller, visst blir jag förbannad, men snarare på att pappor _överlag_ tar så dåligt ansvar både för barn och hushåll. Eller rent allmänt på det faktum att kvinnor på många sätt fortfarande är underordnade män.
En annan karamell att suga på, förutom de Clara bjudit på: Kamratposten frågade 2008, 6000 barn i åldrarna 8-14 år, vem de helst ville bli tröstade av. På första plats hamnar så klart mamma. Andra plats ”en kompis”. Tredje plats ”någon annan”. Fjärde plats ”ingen alls”. På femte plats kom till slut pappa.
Åter igen: vi har en lång väg kvar att gå och det finns ingen anledning att ännu kollektivt klappa papporna på axeln.
Jag minns för fyra år sen när Annika Dahlström släppte sin bok ”Könet sitter i hjärnan” och pratade i P1 morgon om hur män inte är lämpade att vara föräldrar eftersom de tex inte förstår sin egen styrka och därför ofta skadar sina barn. Det var inte heller naturligt för män att sköta hemmet eftersom de inte hade den typ av seende som gör att man upptäcker dammråttor mm. Jag förberedde mig på lyssnarstormen som skulle följa i Ring P1, alla kränkta lessna män som skulle rasa mot att ha blivit utmålade som inkompetenta idioter. Inte en enda karl ringde in, ja inte nån kvinna heller för den delen. Jag har faktiskt inte sett en enda reaktion från en man tills jag googlade nu och hittade denna: http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article11038187.ab
Samma här. Var nedstämd en period med mellanbarnet och jag tycker jag fick fint stöd från både BVC och omgivningen när jag sa som det var.
Och apropå föräldraledigheten… med samma barn så ville vi vara så prick jämställda så jag började jobba heltid när hon var 6 1/2 månad (hade inte råd att ta ut färre dagar än 6-7/vecka). Det var inte helt lyckat för vår anknytning kan jag säga…
Vet inte riktigt vad jag vill säga med det men tänk dig Clara att du har ett vanligt jobb och ska lämna hemmet 5 dagar i veckan om några få månader och träffa lilla bebisen en stund på kvällen och på helgerna. Ja, jag vet att det ofta är vardag för papporna, och jag är väldigt mycket för jämställdhet, men den längtan och ångesten som jag kände, hujedamej.
Kram o fin blogg!!
Hejja Clara! Som någon annan skrev, jag har aldrig sett en så lång kommentarstråd på ett inlägg på en ickekommersiell blogg. Du har verkligen träffat rätt.
Två ögonblicksbilder från min nuvarande arbetsplats:
Jag och kollegorna tittar igenom ett antal ansökningar till en ledig tjänst och en kvinnlig kollega i 40-årsåldern läser ett CV och säger sedan – Jaha, hon har två små barn och hon har väl varit hemma 1,5år med bägge så hon har nog inte jobbat så mycket de sista åren. Hon är säkert inte uppdaterad på det senaste.
När jag kom tillbaka från min senaste föräldraledighet frågade en kollega ”Hur gammal är lillan nu då?” ”Nio månader” ”Jaha, men är inte det lite tidigt att börja på dagis?” ”Eh, min man ska vara hemma lite drygt ett halvår nu och sen ska hon börja på dagis”
Högljudda debatter i all ära men jag är övertygad om att ju fler som lever jämnställt ju FLER föreställningar skapar vi om hur det är att vara såväl mamma som pappa.
Kram
Åhh va trött man blir på allt moraliserande.. Måste dock säga att jag tycker att kvinnorna är de som är bäst på att döma andra kvinnor. Har en kompis som jobbar på förskola som berättar om ”den där gulligt flummiga pappan” Han som glömmer hämta sina barn när det är hans tur osv. Hade det varit mamman som glömt hade personalen på förskolan inte alls tyckt att det var så gulligt med glömda matsäckar, regnkläder eller hämtningar..