Är det något man inte får erkänna som nybliven mamma så är det att man inte mår så bra. Finns det något skamligare? “Nu har hon gått och fått världens mirakel och så är människan ändå inte nöjd!”  Samtidigt mår otroligt många nyblivna mammor rätt dåligt i perioder. En annan sak man inte heller ska säga när någon frågar (har jag upptäckt) är att det går jättebra och att man känner sig lugn och glad. Och man ska absolut inte påstå att man får sova på natten! Gud så provocerande. Det mesta kring moderskap är provocerande har jag märkt. Förlossningsdepression? – Oj så märkligt! Harmonisk och energisk?  – Jamen det är väl ändå inte helt normalt?

Det verkar bara finnas utrymme för en sorts moder. Det viktigaste är att hon är lagom. Hon ska inte vara deprimerad (urs vad skamligt) men heller inte vara utvilad pigg och glad (för då är hon inte systerlig och lojal med alla utvakade mammor). Samma snäva ramar gäller inte för pappor. Det finns statistiskt sett inga som jobbar så mycket som småbarnspappor (!) men hur ofta hör man något om det? Nej en pappa han är superfin om han kan tänka sig att ta barnen till öppna förskolan någon gång i månaden. Tar han dessutom ut lite barnledighet? Oj vilken hjälte! Gör han inte det så är det ingen som höjer på ögonbrynen. Pappa är alltid pappa liksom. Pappor kan vara lite hursomhelst och ändå duga. Mammor däremot – oboj – det är känsliga saker! Faller man utanför mallen på ett eller annat sätt är man antingen en dålig morsa till sina barn eller illojal mot andra mammor.

Damned if you do, damned if you don’t.
.