En sak jag dagdrömde om i tonåren var att sitta på mitt rum och lyssna på sorglig musik och höra regnet smattra mot rutan. Så att det blev som i en amerikansk film. Där smattrar alltid regnet mot rutan när det ska vara sorgligt och man får bara sådan feeeeling av det.

Men inte smattrade det något regn mot min sketna ruta –  taksprånget var för brett. Jo en gång då det stormade blev det faktiskt lite blött på rutan. Vilken lycka. Jag kastade mig på sängen och satte igång att vara sorglig och eftertänksam. Försökte locka fram lite olycklig kärlek eller sorg över någon döing också.  Men innan jag ens kommit i stämning och fått feeeeling hade dropp-j*vlarna torkat upp.

Förstå då min lycka över att idag ha ett hus utan taksprång. Så fort det blir regn blir det blött på rutan. Jag slår på vemodig musik. Sätter mig på sängen, drar upp knäna under hakan och håller fast dem med armarna. Suckar djupt, ser tonårstrulig ut och verkar lite melankolisk och ledsen. Illusionen bryts dock av att jag måste ropa GUUUUD VAD MYYYSIGT ifall Jakob är i närheten.