Barn föds inte till att bli livets medelpunkt. De föds in i vår gemenskap och våra liv. Det är ett fruktansvärt ok att lägga på barn, att de ska vara grunden till hela ens lycka och glädje. Att hela mitt liv som förälder ska snurra kring mitt barn. Missförstå mig inte, min son är det absolut viktigaste i mitt liv. Min största glädjekälla och mening. Jag vill honom allt gott.
Just därför kämpar jag med att också vilja andra saker. Vara andra saker. Inte alltid bara mamma, utan Clara också. Göra sånt som jag – helt själviskt – mår bra av. Det är konstigt att jag vet det här och ändå kan få dåligt samvete när jag gör sånt. För en mor ska vara självuppoffrande och självförintande. Det sorgliga är att det nästan är en slags egotripp för många föräldrar. Den som offrat allt och kört över alla egna behov äger också sina barn när de blir större. Jag har ju gjort allt för dig! Jag offrade allt för dig! Jag bar dig i min kropp och fick hängbröst och bristningar. Torkade ditt bajs, städade ditt rum, hjälpte dig med läxorna, vabbade och gick miste om pensionsgrundande inkomst. Slutade träffa vänner, passade upp dig dag som natt. Jag har offrat allt för dig och så vill du ändå inte städa rummet/fira jul/komma och hälsa på/ringa till mig så ofta som jag tycker att den uppoffringen förtjänar.
Och – svarar ungen om den har någon insikt – bad jag dig om det? Bad jag dig uppoffra hela ditt liv för mig? Vägrade jag nöja mig med mindre?
Jag hoppas att min lilla son kommer växa upp och känna att han inte står i tacksamhetsskuld till mig. Att jag inte väntar mig något tillbaka. Att jag inte offrade allt och sedan är bitter när han inte är oändligt tacksam över det.
203 svar
Du är klok som en bok! Jag tänker ungefär som så att för varje sak jag gör och gjort för mina barn (som snutit deras näsor, bäddat deras sängar, suttit uppe med dem när de varit sjuka) har jag fått så otroligt mycket mer tillbaka. Någon tacksamhetsskuld ska de aldrig behöva ha. Och jag tror du har så rätt i det där att barnen inte får vara centrum kring vilket allt cirklar. Ok att det kanske är så alldeles i början. Men ju äldre de blir dess viktigare är det att både man själv och de inser att de inte är världens mitt. Hur skulle de kunna få en vettig självbild då? Och hur skulle de kunna våga bryta sig fria om de visste att föräldrarna inte har något annat i sitt liv än de. Barnen är det viktigaste ansvaret och den största glädjen i våra liv, men ändå bara en del av livet.
Jag håller med dig. Du skrev så bra så jag skriver ingen egen kommentar.
Ett rätt in i hjärtat inlägg. Har aldrig tänkt på det på det sättet.
Vet inte.. men ibland /ganska ofta uppstår det magi när du talar. Fast jag inte känner dig så ser jag dig som en “vis människa ” som passerar mitt liv för att jag ska få hjälp åt rätt håll på livets tråd. Tack. Tusen sådana.
Amen på den!
Amen. Just idag talade jag om det med en vän, hur det var när vi växte upp (jag är född 1970). Att våra föräldrar minsann inte ägnade all sin fritid åt att leka med oss och serva oss och hela tiden vara närvarande. Det fanns inte på kartan liksom. De hade fullt upp med andra saker och vi barn lekte oftast själv/med kompisar. Gick alldeles utmärkt och ingen av oss har tagit skada av det, tvärtom har vi blivit rätt självständiga och driftiga typer.
Det viktigaste är väl att finnas där när barnen verkligen behöver en, och att alltid ösa ur kärlekens källa. Så försöker jag tänka med mina två små solstrålar (4och 2 år gamla).
Kram till dig Clara, som är klok som en bok!
vettiga ord som alltid clara! med så klok mor så kommer nog lillen absolut bli detsamma! don´t worrie, han har en fantastisk grund med sunt förnuft i spetsen 🙂 du rockar!
Nej lyckliga föräldrar gör ju barnen lyckliga! Och man kan nog inte bli lycklig av att bara leva för någon annan, någon som alltid kommer ha en egen vilja. Och att man skaffar barn är ju ofta också en egoistisk handling, det gör man ju för att man själv längtar efter ett barn, inte för att göra det ofödda barnet en tjänst, så den “uppoffringen” kan man ju inte lägga på barnet.
Bra skrivet och tänkvärt.
Tror oxå att man (läs: jag) måste få vara andra roller än bara “mamman”, skulle kvävas om jag inte fick andas min egen luft emellanåt. Och hur kul mamma är man då?!
Men tror du verkligen att vår generation kvinnor har den där inställningen? De av mina vänner jag har pratat om detta med har helt varit inne på “vårt” spår… Hoppas iaf att den där attityden du beskriver dör ut!
Dock är det så att hedrar man sin far och sin mor så följer välsignelse på det. http://www.apg29.se/index.php?artid=1316
Vad man vänjer barnen med som små följer den sen genom livet.
Det där var ytterst bra skrivet. Dina ord ska jag försöka minnas när det blir dags för mig så att jag kan bli en lika klok mor som du.
Jag håller med dig så jag nästan blir tårögd! Tycker att du har såå rätt! Med tre barn (snart 5, 6, 8 år) som jag älskar över allt annat så känner jag att jag måste få vara mer än bara mamma ibland. För när jag inte är det så blir jag en riktigt sur och grinig mamma, får jag leva ut lite av mina drömmar så blir alla gladare!
/Kram Victoria
Fantastiskt bra! 🙂
Men hjälp så bra Clara! Precis så har jag också tänkt men aldrig kunnat formulera mig så bra som bara du kan. Tack för en härlig blogg och ditt fantastiska sommarprat.
Ha det fint!
Hälsningar från tanten
Sanna ord! Nu är jag inte mor. Men tänker mycket på uppfostran och föräldrarskap (utifrån mitt perspektiv). Du har så rätt att det är viktigt att få vara sig själv och inte bara en roll för sitt barn – mammarollen. Jag tror att detta ger barn viktiga synvinklar på livet och själv kan inse att man kan vara mångfacetterad och ändå både ge och ta mycket kärlek. Du är så klok Clara! Din blogg står mig nära.
Jag känner denna skuld till min mor varje dag. Jag slås ner och förtärs av den. Vilket får mig att förakta henne. Men jag borde trotts detta vara en snäll och duktig dotter eller hur? För allt hon gjort. För allt hon offrat. Ja jag borde mycket.
Ska jag tacka eller be om ursäkt för att jag kom till jorden?
Tack för att du hittade ordet för vad jag känner för min mor. Skuld.
Tänk om alla människor hade varit lika smarta som dig Clara! För att kunna bli en underbar och grym mamma/pappa så måste man ju få hämta energi på annat håll, återhämta sig från blöjbyten, läxläsning och allt annat det innebär att vara förälder. Hur roligt är det om barnet istället blir en börda och man är utsliten vid 40 års ålder bara för att man tror det är det bästa för barnet att prioritera bort saker som gör en glad. Jag minns när jag stod i dörren och grät, skrek hysteriskt för att min mamma skulle åka på kvällsmöten inom politiken. Hur pappa fick bära in mig och min syster som vägrade gå in för mamma åkte. Idag kan jag känna hur viktigt det var, både för henne och för oss. Mamma var dagmamma på den tiden och fanns ALLTID där för oss, på loven fick vi sovmorgon när andra barn blev uppdragandes till dagis för deras föräldrar jobbade. Vi hade det bästa, alltid en mamma i närheten. Och hur skulle hon orka med oss om hon aldrig fick göra något som gjorde henne glad (inte för att vi inte bringade någon glädje till henne, men något utan oss). Du kommer nog få en väldigt tacksam son, som älskar dig lika högt om du ibland gör något “egoistiskt” för i slutändan kommer det gynna honom! En glad och pigg mamma är ju såå mycket bättre än en som inte orkar med att leka med en! Så länge man inte väljer bort barnet alltid, för att man vill ha det roligt 24/7 och aldrig orkar vara en bra mamma! Kram på dig Clara och lilla B!
Men ÄNTLIGEN! Någon som lyckats sätta ord på det jag känner och hur jag lever. Men som man ofta får höra en jävla massa skit om.
Tack Clara!
Tack Clara för att du säger det. Jag vet ju det innerst inne jag också. Men man glömmer så lätt. Och så får man dåligt samvete när man surfar runt på nätet istället för sitter på golvet hela dagarna. När man inte orkar hålla i händerna och lära gå i timtal utan måste sätta sig och läsa tidningen en stund. Eller bara vill äta frukost och inte byta den där bajsblöjan som man känner doften av.
När man känner att man så hemskt gärna vill duscha eller måla naglarna eller vad som helst. Och sedan gör det. Med dåligt samvete för att man inte sätter sitt barn i främsta rummet. Men man borde ju inte känna skuld över det egentligen. Det är väl en träningssak. För jag blir ju ingen bra mamma om jag inte tar hand om mig själv. Tack för att du hjälper till att intala mig att jag faktiskt måste njuta och ta hand om mig själv också. Och inte bara offra mig hela tiden!
Gud vad glad jag är att du fortsätter reflektera över föräldraskap även efter du blivit mamma. Så himla smart skrivet! mer sånt här!
Du är ju helt underbar!
Sunda fina tankar och ideér och det känns som att du tar saker ur mitt huvud och sätter det på pränt!
Halkade in på din blogg för någon vecka sen och jag måste säga att jag är imponerad och stolt över att vara kvinna i samma ålder som du!
Jag kan fortsätta med komplimangerna men jag tror du förstår vad jag vill komma. Ingenstans! Hehe!
Du verkar vara en mycket mycket fin människa.
Kram J
vad himla bra skrivet. ska minnas detta den dagen jag får barn.
Älskar hur du skriver och tänker! Helt rätt! GO GIRL!
He he Ååååå jag är precis en sån Mamma, och jag älskar det. Inte för att jag tycker att jag uppoffrar mig, tex att jag inte målar just nu. Jag vet att det kommer en tid när min dotter flyttar hemifrån, till Stockholm, Japan, eller Afrika, en tid när jag inte har en chans att finnas vid hennes sida dygnet runt. Jag ser att jag ger henne så mycket mer än “upptagna” föräldrar. Hon har så stor livserfarenhet för sin ringa ålder, för vi finns för henne, inget samtal med henne, kan vara mindre viktigt än en “app” till min mobil, ett blogginlägg, eller en ansiktsmassage…! Det kanske låter tragiskt i många öron, men för mig är dte bara ljuvlig musik. För mig är livet alldeles för kort, och alldeles för skört, för att göra precis så…! Men vi är ju alla olika och det är ju precis därför vår värld färgas så vackert av alla kulörer! Men självklart finns det inga som helst likheter med mig och dina avslutande rader, jag skulle inte hålla nånting emot henne, hur kan man ens tänka så! Om mitt barn kommer bli en fri och trygg själ- först då får jag svaret på min uppfostran!
Mvh AS
🙂
Jag är med en “sån” mamma som kallas uppoffrande, men jag uppoffrar inte. Jag njuter:) Självklart är en bra mamma en glad mamma. Men jag tror mer på kvantitetstid än kvalitetstid. Barnen har vi bara till låns, sedan är dom vuxna och då finns mängder av tid till att vara ego:)
Bra skrivet! Det är ju viktigt att få lite tid till sig själv oavsett vilken roll i en familj man har. Jag känner att jag har fått bra egenskaper som framåtanda, självförtroende och nyfikenhet mm från min föräldrar och de gjorde saker utanför familjen/huset 🙂 Jag skulle nog aldrig ha modet att flytta utomlands för att plugga utan att känna en kotte om det inte hade varit för mina föräldrar men även mina mor-och farföräldrar. Jag har alltid känt mig älskad och att jag är viktig av mina föräldrar och mor-och farföräldrar samtidigt som de hade saker som de gjorde.
Hoppas du börjar känna mindre skuld eftersom du gör saker rätt. Det är intressant att läsa om hur du gör för att få en balans i livet 🙂
Kram
Jag gillar det här inlägget, och jag delar din uppfattning här. Det är väl det vanligaste misstaget de flesta kvinnor gör som skaffar barn, de glömmer bort sig själva. Män gör inte det på samma sätt tycker jag. Men för att kunna vara en bra förebild för sitt /sina barn, kan man inte glömma bort sig själv. Ha en fin kväll!
Så kloka ord!!! Ens barn ska aldrig behöva stå i tacksamhetsskuld. För att bli en riktigt bra mamma som orkar så måste man ju få hämta energi på annat håll, allt som mamman gör för att må bra i sig själv kommer ju tillbaka till barnet♥.
Kram Johanna
Precis så här tänker jag också! Vi väntar barn nu när som helst i dagarna, och jag har hela tiden varit inställd på att så snart jag orkar kommer jag ta upp mitt liv som hundtränare igen. För det är något jag älskar att göra, och har längtat efter hela mitt liv att kunna göra. Varför skulle jag låta ett barn hindra mig från att utöva min hobby? Barnet har ju dessutom en pappa som ska få ta hand om barnet när jag är iväg med hunden på klubben! Så är det bara! Men precis som du säger betyder inte det att jag kommer älska mitt barn mindre för det – jag tror tvärtom att jag måste få vara mig själv för att kunna _orka_ älska mitt barn på det där hjärtliga och avspända sättet!
Vilket härligt inlägg att läsa 🙂
Har 2 underbara barn & älskar dem över allt, men visst måste man få kunna göra saker som inte har med de & göra ibland. Just nu längtar jag till att kunna fara & lämna dem hor mormor/farmor för att tex bara se på bio, eller att få bara rå om mig själv, det är som bränsle för att kunna vara en nöjd & glad mamma…utan att dessutom känna skuld för att man gör så.
Kram
Jag skrev ett inlägg med samma andemening för ett tag sedan fast inte med lika många ord. Håller med dig till fullo!!
Tack för fina tankar, som sätter ord på det jag känner. Du är grym!
Jag undrar om det är någon speciell händelse eller något annat specifikt som fått dig att tänka på det här ämnet och reagerat på det sätt du gör? Vad är det du syftar på? Mer än bara den generella känslan av att inte vilja offra alla sina egna behov bara för att man blir förälder.
Jag har träffat mången kvinnor (enbart hittills) som säger att de inte vill förknippas endast vid att vara mamma, de vill inte vara “Sara, 28 år, mamma”. Några så till den grad att de inte ens vill bli kallade för “mamma” av sina barn. För mig ÄR det viktigt att bli förknippad med att vara mamma! Det är något jag längtat och sett fram emot en stor del av mitt liv så för mig ÄR barnen och föräldraskapet en stor del av det som gör mig till mig liksom. Men jag tycker inte att föräldraskapet har begränsat mig som person, trots att jag ändå har gjort en hel del som många kanske skulle anse vara just självuppoffrande, kanske tillochmed självförintande. Fast så ser absolut inte jag på saken, framförallt inte när jag ser hur vårt arbete får effekt på barnen. Jag förväntar mig inte en mer långvarig effekt än den relativt omedelbart önskade. Det vi gör gör vi för att barnen ska bli tryggare och självsäkrare individer, inte för att de ska ringa oftare när de är 34 år.
Och man ska väl offra en del för sina barns skull? Är man inte annars endast självupptagen? Att bli förälder och ansvara för mer än sitt eget liv ÄR ju ett uppoffrande av, om inte mer än det, sin egen frihet. Och vem avgör var gränsen går mellan vad som är sunt bonnförnuft och självuppoffring? Jag menar, det är väl långt fler faktorer än summan av vad man offrar för barnens skull som gör människor så pass nedriga och cyniska att de faktiskt förväntar sig att barnen ska leva i tacksamhetsskuld resten av föräldrarnas liv?!
Vidareutveckla gärna lite, Clara!
Klart man offrar massor för sina barn – hur mycket som helst – men att sedan lägga skuld på barnen för det – det är ju det som är det tokiga. jag tror att du missuppfattat hela inlägget. Om du inte ser det som att det du gör är självuppoffrande så är det ju inte så och dina barn har heller ingenting att känna skuld för. Då är ju allt fantastiskt fint och bra i er relation. Hurra!
Tack för att du tog dig tid att förklara!
Det var så jag tänkte också – så länge man inte tycker att man offrar sig så är det ju inget man lägger på minuskontot liksom. Och visst har du rätt, man måste också vårda sina egna intressen utanför familjen. Bara vara mamma är det nog få som är, fast de finns väl och kanske är det inte när man är 30 och har de där små kottarna som cynismen dyker upp, utan långt senare…
Jag tänker också på det du skrev i inledningen, att barn inte föds till att vara livets medelpunkt, att det var ett tungt ok att bära. Jag kan tycka att dessa barn kanske inte har det så väldigt tungt, utan snarare de barn som har föräldrarna som offrar FÖR LITE som har det tyngsta oket att bära. Jag tycker nog att det också oftast är dessa föräldrar som anser att barnen ska stå i tacksamhetsskuld för föräldrarnas uppoffringar. Men självklart är det aldrig ok om man som förälder förväntar sig betalt tillbaka. Förstår du hur jag menar?
Javisst förstår jag hur du menar 🙂 Angående att vara hela sin familjs medelpunkt så är det ett tungt ok att bära – och ett alldeles fruktansvärt sådant om man får för lite av det precis som du säger. Jag tänker bara att man aldrig kan lägga på någon annan enskild, varken man, barn, föräldrar, vänner att vara enda källan till ens lycka och glädje.
Nej, det har du rätt i. Och om man nu mot förmodan skulle känna så så ska man nog akta sig noga för att tala om det för sina barn 😉
Anaiah: Du sa något som är väldigt sant, jag ser effekterna av det varje dag i mitt jobb. De barn som bär det tyngsta oket är de som inte har närvarande föräldrar, föräldrar med missbruk, psykisk ohälsa, de som uttsätts för övergrepp osv osv.
Word! Din son kan vara stolt över att ha dig som mamma 😉
jag tycker det är tudelat. jag har sett extremt många ego-föräldrar som snackar om “kvalitets-tid” istället för kvantitet och som verkligen har satsat på sina jobb och försummat sina barn så allt är inte guld som låter bra. Barn som varit kvar sist på fritids för att mamma och pappa har så viktiga jobb. Inte menat att låta bitter och motvalls och jag är helt övertygad om att ditt barn får sin uppmärksamhet och kommer att få det. Men barn måste vara det viktigaste och inte känna att de besvärar sina föräldrars fab karriärer.
Ja, det är inte heller så bra med barn som knappt träffar sina föräldrar, men jag tänkte mer att Klara menade att man slutligen bara låter sitt liv cirkulera kring barnet som en del gör. Många gör ju det i början, men för en del avtar det ju aldrig.
Det är ju inte riktigt det som står, eller hur? Men när vi ändå är inne på ämnet… träffade min pappa ganska lite när jag var liten, hanvar både chef och politiker. Men han var fotbollscoach i mitt lag och friidrottstränare när jag började med det. Hejade på varenda tävling och match. Bättre pappa finns inte, trots att vi inte hade någon kvantitetstid utan enbart kvalitétstid.
Dock var ju det inte bra för mamma, som fick all kvatitetstid. Förvånande att de skillde sig sedan? 😛 Men som sagt, lite tid behöver inte heller vara hemskt. Alla familjer är olika, precis som alla barn och barnens behov, och barnet själv i olika åldrar 🙂
Jag tänker också att allt det man ändå offrar, och ska offra tycker jag, för sina barn och den kärlek och omtanke som ligger i “offret” kan mina barn förhoppningsvis “passa vidare” till sina barn. Aldrig att jag vill att de ska känna att de måste göra saker för mig för att de står i tacksamhetsskuld och måste återgälda den tid och energi jag lagt på dem. Den tiden och energin det skulle ta att “återgälda” det önskar jag kommer deras framtida barn tillgodo istället.
Jag håller med! Den energi och tid jag lägger på mina barn hoppas jag att de för vidare om de själva blir föräldrar, eller på något annat som de känner är lika viktigt.
Håller med både Anaiah och tove, precis så är det! Kloka ord.
Så himla fint!
Det funderade jag ibland över när jag var liten. Då mamma alltid nattade mig och gullade med mig – när skulle jag ha tid till att göra detsamma åt mamma, för att det skulle bli rättvist? Då förklarade min kloka mor åt mig just som tove och Anaiah skrev: Hennes mamma tog hand om henne, hon tar hand om mig, och om jag någonsin får barn ska jag ta hand om dem. Och så blir det rättvist. Det lugnade lilla mig, som var mycket noga med att det skulle råda rättvisa i världen.
Riktigt bra skrivet!
Jag frågade en gång en kollega vars barn och barnbarn bor långtifrån henne om hon ibland inte önskade att de bodde närmare.
Hennes svar blev: vi uppfostrade våra barn till att vara självständiga. Varför skulle jag då klaga när de blev det.
Klokt tänkt tycker jag.
mkt klokt tänkt!
Jag kan ha fel, men det är väl ändå bara några få sjuka människor som vill skuldbelägga sina barn. Däremot kan jag tycka att många barn försummas när de måste tillbringa större delen av sin vakna tid på förskolan. Barn vill vara med i centrum (dock inte vara centrum) men istället lever de sitt eget parallella liv på dagis och missar så många små men viktiga livserfarenheter som man bara kan få i verkliga livet och tillsammans med någon som verkligen bryr sig.
Det är inte bara sjuka människor som gör det. Min sambos mor gjorde så: för hon var uppfostrad av en katolsk mor som typisk flicka. Hon curlade sina söner, inet för att hon tyckte om det, utan för att det var så hon trodde man skulle göra när man var mamma. När sönerna blev större och inte hjälpte till började psykningen: “efter allt jag gjort för dig…!”. Med dåligt samvete försökte hon fostra dem… inte för att hon var ond eller sjuk, utanför att det var så hon trodde man skulle göra. De har ingen kontakt idag.
Och att barn försummas då de sätts i förskolan måste jag protestera skarpt mot. Jag och min sambo jämförde våra liv. Han gick aldrig på dagis och har alltid lidit av separationsångest. Han har aldrig lärt sig vara själv. Jag däremot, som dessutom älskade dagis och fortfarande säger att det var mitt livs lyckligaste tid, har inte haft problem med vare sig interaktionen i skolan eller separationspromlem. Mina föräldrar var mycket närvarande när jag var hemma och orkade leka och hjälpa mig då. Är det inte bättre att barnen är där dem har roligt och är hemma hos föräldrarna när dessa är utvilade och redo?
Vad man kan diskutera är dock HUR LÅNG TID barnen tillbringar ifrån sina föräldrar och om stället de är på är bra eller inte. Meningen är ju att de ska ha väldigt roligt. Med tanke på hur de flesta föräldrar är skulle jag vilja påstå att många barn har det bättre på förskolan än hemma. Dagis är en jättebra avlastning för föräldrar och ett roligt ställe för barnen. Men bara om föräldrarna är bra föräldrar medan barnen är hemma.
Jag vet inte om jag utryckte mig så att det går att förstå vad jag menar, men det märker vi ju snart 🙂
Väl skrivet, jag håller med dig även om jag fattade mig kortare och inte tog med så många aspekter av det hela. Visst har många det bättre i förskolan än hemma, men det jag kan tycka är att det finns en generell övertro på förskolans förmåga att ta hand om barnen och att en del föräldrar prioriterar bort barnen väl mycket. Jag skrev ju inte att barn i allmänhet försummas när de sätts i förskola, utan att många är där för mycket.
Mycket bra sagt, precis så tänker jag också!
Jag är född 1969 och jag fick vara en del i mina föräldrars och morföräldrars liv och vardag. Idag ska allt anpassas efter barnens behov och dessa aktiviteter kostar pengar, man får jobba mer och det är en ond cirkel. Är det semester eller lov ska man till Legoland, tivoli, zoo, lekland, badhus, semester utomlands med Bamseklubb ja listan kan göras lång. Inte ens mor- och farföräldrar kan passa barnen hemma en vanlig dag utan att fundera på barnaktiviteter. Resultatet är sönderstressade föräldrar och rastlösa barn som kräver underhållning var femte minut. Min familj är inget undantag, men jag försöker minnas min egen uppväxt, allt kul jag fick uppleva i den vanliga vardagen och försöka sträva lite grand mot strömmen.
Jag kan enbart hålla med dig Marie! Jag växte själv upp på det sättet att jag var en del av mina föräldrars liv. Jag och mina bröder gick aldrig på dagis, men vi hade en pappa som jobbade hemma i lagården och där spenderade vi mycket tid. Och om vi någon gång reste så var det nog inte för vår (barnens) skull, utan snarare för att hela familjen skulle få njuta. I övrigt fick vi själva hitta på mycket aktiviteter och därför känner jag att jag har blivit väldigt kreativ och inte har problem med att hitta på saker på egen hand. Och det enda jag känner är glädje över mina föräldrar och hur min uppväxt såg ut, för den var enligt mig underbar.
SÅ JÄVLA BRA! Ursäkta mitt språk. Det svåra är när man ser vänner som inte har någon identitet förutom “mamma” kvar. Hur ska man kunna säga det som du så klokt skrivet? Extra svårt när man, som jag, inte har några egna barn, eftersom man då verkar sakna rätt att ha en åsikt om saken! Jag förstår att ens barn går före allt, men man måste ju fortfarande ha en identitet och ett liv vid sidan av föräldraskapet. Fatta annars den identitetskris som biter dig där bak när barnen blir stora och lämnar hemmet. Vad är man då liksom?
Jag känner igen det du beskriver i en väns relation till sin mamma. Skulden som min vän kände/känner när hon var ute på sena kvällar och inte kom, inte uppskattade middagen, inte tackade för städning, hade roligt när mamma var hemma… det är den som tär. Och den skulden har inte hennes mamma lagt på henne genom bitterhet eller genom en uttalad tacksamhetsskuld – nej – ännu värre, hennes mamma kräver inget tillbaka någonsin. Men vem orkar ta emot helt osjälviska handlingar var evigaste dag? Det kväver ens egna möjlighet att ge tillbaka genom tacksamhetsskulden som hamnar på ens axlar.
Så många av mina kvinnliga vänner upplever det här och förhoppningsvis tar vi med oss det till och skapar en generation av skuldfria tjejer och mammor som gärna föredrar fler titlar än en.
Kärlek
Väldigt bra skrivet! Brukar säga saker i den stilen själv men får då ofta som svar att jag inte förstår eftersom jag inte själv är mamma än. Men jag kan bara inte förstå för vem det skulle vara bra att man ger upp sig själv totalt. Tror att det bara skulle vara dåligt. Att man tar hand om sig själv betyder ju inte att man behandlar barnen illa!
Sedan tror jag ju inte att alla av dessa föräldrar skuldbelägger sina barn som vuxna, men tror ändå inte att det är sunt att ge upp för mycket av sig själv “bara” för att man fått barn (vilket jag iofs tror är ett av det största man kan vara med om i livet).
Precis så. Har en mamma som levde enbart för oss barn, och det är en sorg även om hon trodde att hon gjorde det bästa för oss. Det har gjort mig arg, ledsen och grubblande hela min uppväxt.
Jag håller helt med! Det finaste man kan ge sina barn är att få växa upp med lyckliga föräldrar!!
Kramar
AMEN på den!!!
nåjah,där satt den!<3
Alla har olika bakgrunder, olika förutsättningar, olika ok att bära samt olika barn! En familj är inte den andra lik.
För den ena är det självklart att att avsätta mycket “egen tid” för att inte förtvina och för den andra som kanske inte levde ett så rikt liv innan barnen satsar allt på barnen.
Någon hade en trygg och harmonisk uppväxt och kan fortsätta att utvecklas i den nya familjen och någon annan växte upp i ett otryggt hem och vill bara “reparera” skadan genom att ge sina barn det den själv inte fick, tid och trygghet, och ser inte det som en uppoffring utan en läkprocess.
Jag tror att de flesta gör som de tror är bäst och vilka bittra stackars människor vill medvetet ge sina barn skuldkänslor?
Sen TAR BARN TID (iaf om man hsr ambitioner med sitt föräldraskap) och själv förstod jag inte hur mkt tid föränn jag fick egna barn och fick således käka upp mycket jag tyckt innan.
Visst får man ha åsikter om någonting man inte har men det är bara antaganden och spekulationer. Kort sagt, har du inga barn vet du inte . 🙂
Åh, du har så rätt, Clara! Jag är själv ett barn i skuld och jag har gett mig den på att min lille son inte ska vara det. Därför fortsätter jag simma, sy, läsa och träffa vänner. Han och hans pappa bondar när de får sina egna stunder och jag blir en bättre mamma. För det mysigaste som finns måste ju vara när man ses igen efter två timmar ifrån varandra, när man möts ammandes i soffhörnet . Jag gör också mycket saker med honom vilket förhoppningsvis ska göra honom social och van att röra sig ute. När äldre personer i min närhet tycker att jag flänger runt för mycket brukar jag alltid svara att jag inte har dött, jag har fått barn. Och vet du, aldrig har jag väl levt så mycket som nu på alla livets plan! Är helt inne på din linje.
Min sambo är också “ett barn i skuld” (fint uttryck!) vilket har gjort att han helt brutit kontakten med sin mamma. Många nätter var vi hållit om varandra och han har frågat mig: “Vad gjorde jag för fel? Varför älskar hon mig inte?”. Han känner sig så ovälkommen och oönskad eftersom hon alltid säger “den där har JAG köpt, utan mig HADE DU ALDRIG KUNNAT”.
Så väl jag känner igen mig i det du beskriver. Inte mycket man kan göra åt sin egen uppväxt, men man kan se till att bryta mönstret. Vad glad jag blir av att läsa att du och din sambo har varandra.
Vilket intressant inlägg! Det jag noterar är att du skriver om en föräldranorm som bara visar en sida av myntet, den sidan som vi kanske oftast pratar om (och som det “ska” vara) men det finns ju en anna sida . Jag har flera nära vänner som blivit satta till världen av människor som inte haft mognaden, förmågan och viljan att vara föräldrar. Som varit destrutkiva pga droger och annan destruktivitet och därför fött sina barn och sedan släppt dem vind för våg. De har gått igenom barndomen som åskådare till de vuxnas destruktivitet och stått där och undrat varför mamma inte beter sig som andra mammor. Varför dom inte har tvål hemma och varför deras kläder är för små och varför dom inte får ha fina barnkalas som alla andra. Det mina vänner ofta pratar om är den ångest de känner över att relationen gått förlorad och att de idag inte vet hur de skall känna inför sina föräldrar, skall de älska dem, vara tacksamma, vara bittra över att bli satta till världen utan att sedan bli omhändertagna och att de är de som får bära konsekvenserna av detta? En mycket nära vän sa det så bra; jag älskar min mamma för att hon satt mig till världen men idag har jag kommit till insikt att jag inte ska förvänta mig av henne att hon beter sig som min mamma, det är först då jag slutar göra mig själv illa. Det enda jag kan göra är att vara en bra pappa till mina egna barn och lära dem vad kärlek är… Vacker insikt tycker jag! (Tack för ett viktigt och bra inlägg.)
Men så jävla rätt du har! Och himla himla bra skrivet!
Jag håller med dig. Jag gick in i väggen och till viss del beror det på de där lögnerna. Jag jobbade med mitt intresse musik och trodde att när jag fått barn måste jag vara så effektiv, sätta barnet och jobbet i första hand och mig själv i sista. Det ledde till att jag mådde dåligt och trodde att det skulle vara så eftersom jag hade barn. Sedan blev jag ordentligt sjuk, sjukskriven och fick lära mig att ta hand om mig själv. Nu är jag en mer närvarande mamma som förstår att jag inte ska offra mitt välmående för mina barn.
Jag är så glad att jag har fått lära mig detta medan barnen är små, även om det var en tuff läxa och jag blev dessutom en ojämställd hemmafru ett tag vilken jag inte alls hade tänkt:)
Nej, gör det du behöver och med så gott samvete du bara kan. Andra får säga vad de vill. Bara ni vet vad som fungerar i er familj. När mitt yngsta barn kom för ett år sedan bestämde jag mig för att ta en liten stund av egotid varje dag.
Det här är det viktigaste, men folk glömmer så lätt.
Som förste talare skriver: “du är klok som en bok!” Min lilla Bertil är såklart också det största och det häftigaste som hänt mig och min sambo. Jag vill att han ska få den kärlek och trygghet han behöver och det får han. Trots att hans mamma och pappa faktiskt fortsätter ägna sig åt sina intressen (som i detta fall främst är träning). Vi gör detta för att vi mår bra av det, vi har också ibland med oss Bertil så vi tränar hela familjen tillsammans. Men jag och Bertils pappa gör också fritidsaktiviteter på egen hand som får oss att bli lyckligare och gladare människor och också gladare och bättre föräldrar tror jag. Jag känner än så länge (lill-Bertil är bara 2 månader än) att jag gör några uppoffringar för att vi fått barn. Skulle jag däremot ge upp de saker som får mig att må bra, som att träna, baka bröd, laga mat, påta i trädgården osv, så skulle nog risken vara stor att jag skulle bli så där bitter och gräma mig när han blir lite större. Så vi tänker minsann fortsätta vara lite egotrippade föräldrar utan att för den skull försaka vårt barn, utan snarare kunna ha energi kvar till att ge all den där kärleken och tryggheten till honom.
Himlans bra uttryckt!
När jag får barn kommer barnet att vara en del av MITT liv, och VÅRT liv, men jag kommer ju inte leva genom barnet. Det kommer att vara en källa till glädje och skratt och kärlek (och sorg och ilska ibland, för sånt är livet). Jag ser det inte som att sluta leva när man får barn, vilket vissa i min omgivning påstår och jag kan se hur den inställningen påverkat dem. Jag ser det som att livet förändras, blir innehållsrikare och tuffare. Livet består ju av mot- och medgångar. Föräldrar är ju fortfarande människor. Bara människor med mer ansvar…
Och jag tror ändå att jag, trots den inställningen, kommer att bli en bra mamma.
Du har så rätt! Det låter som du har den rätta inställningen. Självklart lever man fortfarande, bara kanske lite annorlunda än innan!
SKITBRA CLARA! Här hemma har vi diskuterat detta otaliga gånger och kommit fram till exakt samma sak. Jag tänker minsann inte sluta vara jag, bara för att jag ploppat ur mig en unge.
Håller med dig helt och fullt, äntligen någon som skriver om det jag tänkt, vågar knappt säga det, då får man ofta lite sneda blickar från de i de något äldre generationerna!!!
Clara! Jag förstår om jag är sist på bollen (men det har sina skäl, jag hade väntat med att lyssna till ett speciellt tillfälle) och jag vet att du fått så himla många fina kommentarer angående ditt sommarprat att mina ord egentligen gör varken till eller från, men jag är bara tvungen att få säga att jag blir så glad! Jag blir glad inte bara för att du är så fantastiskt klok utan också modig, saklig, personlig och tuff! Sluta aldrig med att vara bara DU, för du är så himla bäst!
Kram
Bra inlägg!
Älskar din blogg och framförallt min mamma som vill flytta hem till dig 😉
Ska nog nominera dig till blogawards 2011 😀
Jättebra skrivet! Att barn ska behöva ha det här uppoffringslåset på sig är vansinnigt. Det är så bra att du sätter ord på sådant som jag tänkt på men inte kunnat formulera!
Otroligt bra skrivet! Jag håller med dig väldigt mycket, och du formulerar dig så bra. Kepp it up! Kram
vilket himla klockrent inlägg.
Åh du är så himla spot-on så man blir tårögd! Man kan inte vara en bra mamma om man inte är hyffsat hel i sig själv och vem man är som individ.
Vilket fantastiskt inlägg! Med all press på dagens mammor behövs det att någon belyser det viktiga i att även få vara sin egen person. Både för sig själv och för ens barns skull. Starkt Clara!:)
Så sant, fast det är svårt och dåligt samvete får man ju dras med. Kanske är dåligt samvete inte bara dåligt att ha utan en del av glädjen att göra det. Som att unna sig en kaka när man eg ska banta eller pussa ett barn som är förkyld *ler*. Såklart är det nyanserna som är viktiga…en del samvete är bra, andra är dåligt och onödigt bagage som bara borde kastas bort! Bara man själv kan avgöra… djupt och intelligent sagt va? Önskar jag kunde applicera det här på mig själv…man får jobba på det!
Jag ska säga exakt vad jag tycker. Du har en fin blogg. Men det här låter väldigt kristet och krystat i mina ögon. Är du född på 40 talet eller? jag är 21 år. Kallar inte det att göra karriär om man skaffar en unge som bajsar på en varje dag.
P.S Sen tycker jag defintivt inte att feminister med pojkaktigt utseende skulle ha det enklare. Alla feminister har det nog ganska jobbigt då och då vi lever ju trots allt i ett samhälle med många mansgrisar D.S.
Tack, hej.
… Öh….. va?
öh….skämt-kommentar?!
Alla här skriver att de inte skuldbelägger sina barn. och så kanske det är. Men jag tror att få skuldbelägger medvetet. Vanligare är nog att det blir lite så, ändå. Min mamma säger ibland att vi barn är meningen med hennes liv (medan min pappa dock inte alls håller med). Ett rätt vanligt sätt att formulera sig bland föräldrar. Men det är en stressande och krävande grej att höra, och även om det är kärleksfullt menat skulle jag akta mig både för att säga så och att faktiskt låta det bli så när jag får egna barn. Ingen vill vara hela meningen med någon annans liv.
Ja. Jag tror också att många barn känner skuld utan att föräldrar menat att lägga skuld på dem. Men vi använder sådana uttryck som skuldbelägger “Måste du alltid …?” och “Varför gjorde du så?” bara för att man blir trött av att tjata om samma sak. Jag minns ju hur min mamma tjatade om saker jag tyckte var helt oviktiga och nu tjatar jag om sådant mina barn tycker är oviktigt … Det där “mina barn är meningen med livet” är för mig också galet snett.
Kunde absolut inte ha skrivit det bättre själv!
Exakt så känner jag också, det är så himla enkelt att hamna i bitterfållan. Ofta får man beröm från omgivningen om man offrar sig själv.
/Maja trebarnsmamma
Ett sådant underbart klokt inlägg. Hurra!
Det låter mycket som Anna Wahlgren-tankar detta. Men det är bra, för hon har sunda ideer och det verkar du också ha! Jag hoppas som du att mina barn får växa upp och känna en frihet i relation till mig, utan skuld och krav. Tack för en bra blogg!
Det var det första jag tänkte också, det var nästan ordagrannt från Annas bok. Hon har en del tokiga idéer och några jättebra. Detta tillhör de som är jättebra!
Clara, du har sådan sund och fin inställning till livet. Det glädjer mig att läsa dina kloka ord. Må så gott!
Jag håller helt med dig Clara. Det finns dock omständigheter som gör det svårare att inte bli alltför självuppoffrande och ibland bitter. Jag är själv med mina två (5 & 7 år) och det finns faktiskt ingen “egentid” för mig att få. Jag jobbar, eller så är jag med dem. Så är det bara, och det finns inget att göra åt detta. Ibland blir jag provocerad och känner mig skuldbelagd för att jag är en sån tråkperson som “bara” är mamma. Förutom när jag jobbar.
Jo, jag jobbar nämligen heltid också, och lämnar barnen först och hämtar sist av alla på dagis/fritids. *skäms på mig!* Grejen är att mitt jobb är det enda förutom mitt moderskap jag har möjlighet att syssla med.
Och det snackas så mycket om att prioritera sin tid och jobba mindre, umgås med sina barn mer. Jag tycker att det är sunda tankar. Men det är viktigt att tänka på att allas förutsättningar är olika. Jag kan inte prioritera mindre jobb och “lägre levnadsstandard” eller egentid. Då har vi inte råd att betala hyran. Och min egentid skulle göra att mina barn blev ensamma. Och tyvärr blir jag ibland bitter.
Fast inte på dig Clara eller er andra här. Jag tycker att det är bra att lyfta den här frågan. Och jag hoppas innerligt att mina barn inte känner skuld över att jag aldrig hade tid att träna, pyssla i trädgården, gå på bio eller dansa. Men det finns kanske en risk. Men jag känner mig maktlös i den frågan.
Bara lite tankar från mig.
Heja Clara! Jag gillar dig!
Mycket tänkvärt för oss som är två föräldrar. tack för ditt tänkvärda inlägg!
Jag blir så glad och tacksam när jag läser din kommentar. Jag är i precis samma situation som du och det är skönt att höra att jag inte är ensam och att fler tänker som jag. Den här balansgången mellan hur jag tänker att jag vill vara och vad jag av praktiska orsaker kan vara/leva upp till. Är medveten och kämpar för att mitt barn inte ska uppleva ansvaret av att vara meningen med mitt liv. (Men ibland när livet är tungt så är det faktiskt bara pga henne som jag orkar fortsätta.)
Och som du kan jag inte jobba mindre än heltid för annars kan jag inte försörja oss. På detta kommer sen alla krav på hur man ska vara som lyckad mamma, tex hämtningsracet på dagis osv. Det är en svår balansgång och sällan hör jag talas om andra i samma situation även fast jag vet att vi är många. Kanske folk skäms? Livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Ja visst är det konstigt att det inte pratas om det här! Och jag blir sur och besviken på mig själv för att jag inte lever upp till alla mammaideal, och då menar jag inte hemmafruidealet, utan precis det som Clara skriver om, att vara en cool och självförverkligande mamma som satsar på sig själv och är en grym förebild för sina barn. Fast vi ensamstående har ju inte den möjligheten.
att satsa på sig själv kan ju även gälla i de små sakerna. Som att läsa en bok (om det nu är det man verkligen vill) istället för att bada ungarna, eller baka ett bröd istället för att städa. Jag tycker att det är minst lika viktigt att inte ha dåligt samvete i de situationerna- det händer mig då och då. Jag faller lätt in i bittra tankar, men dessa tankar kommer oftast när jag inte ens har unnat mig själv dessa små stunder av egentid. Och framför allt gäller det för oss, som just nu inte har möjlighet att satsa på oss själva, att acceptera att det är som det är och att det inte varar för evigt. Vår tid kommer.
Bra skrivet. Jag känner igen mig i det du skriver. Jag är iofs inte ensamstående, men min man mår inte alltid så bra och vi kan därför inte leva i ett “normalt” eller jämställt förhållande. Vårt ena barn har dessutom ett funktionshinder som gör att hon kräver mer tid än ett “vanligt” barn. Jag känner mig ofta trött men aldrig bitter. Är mycket tacksam för min familj och värdesätter all tid jag kan få med dem. Som sagt är förutsättningarna olika i olika familjer. Jag har inte heller tid till några egna aktiviteter, men tar mig en liten stund vid datorn om jag hinner. Bra bloggar piggar upp och inspirerar. Och Clara är bra:)
Tummen upp ! Som att läsa BB, finns ingen bättre.
Åh vilket underbart inlägg! Du skrev allt jag tänker. Fortsätta tänka som du gör!
Det är sunt att vara lite ego!
Men åååh Clara! Du har just lättat mitt ständiga dåliga samvete för mina små barn. Man känner sig ständigt otillräcklig, och gör man något “själv” så får man känna och höra andras blickar, tankar och ibland ord. Ditt inlägg har gjort att min börda på axlarna har lättats. Tänk vad ett blogginlägg kan göra!! PUSS på dig, kloka kvinna!! LÖÖÖVE!!!
man maste val kunna hitta en balans mellan att vara mamma och var den man var innan man blev mamma? Vad folk tycker och tanker bryr jag mig inte om och livet skulle vara sa mycket battre om folk gjorde vad dem sjalva ville utan att tanka vad andra ska tro. Det ar ok att ha nagra intressen som inte har nagot alls att gora med barnen…
Du är fantastisk.
Du har så vansinnigt rätt! Jag är med glädje och kärlek i första hand mamma, men tätt därefter måste jag få vara frun och kompisen Astrid. Att få göra mina egna grejer, träffa vänner, pyssla, baka ger mig så mycket glädje och energi och jag tror absolut att det gör mig till en gladare och roligare mamma.
EXAKT! Så himla bra!
tack fina du. /e
Bra skrivet, Clara! Håller med!
/Stephanie
Ja, det är knepigt det där. Jag har verkligen ett behov av att vara jag, Sara, och inte “mamma”. Men det där dåliga samvetet förföljer ju än endå. Trots att man vet att man ju faktiskt är en bättre mamma om man är lycklig och glad istället för sur och bitter. 😉
Jag kan läsa lite bloggar med avundsjuka då de skriver att de minsann aldrig i livet skulle kunna tänka sig att göra något utan sina barn. Tänk om jag hade en sån ro i kroppen…
Men, det är väl bara att inse vad som är bäst för en själv, bäst för sitt barn och köra på (lättare sagt än gjort, jo.).
Någon skuld i den meningen känner jag inte för mina föräldrar. Snarare tvärtom, vi är ju 10 barn som slåss om mammas och pappas tid. Haha!
Det låter så himla bra, men hur gör man? Jag vill gärna hinna vara sambo, dotter, karriärskvinna, mig själv (läs: läsa mycket och baka massor), men har inte klurat ut hur man tar sig den tiden.
Det är så skönt med din blogg, varje gång jag går in och läser fylls jag av glädje och lite bättre självförtroende. Kanske är jag en bra mamma ändå och visst vill jag flytta ut till en röd stuga på landet ändå…och kanske ska jag öppna det där cafét med hembakade kakor. Tack Clara för en underbar blogg 🙂
så sant! du är klok som en bok, clara 🙂
Fy!
OM JAG HAR FÅTT HÖRA DETTA OM MIG -OM OCH OM IGEN!!!
Folk som påpekar att jag inte borde, sy, virka, måla, inreda när jag är hemma med lillan.
MEN vissa människor KAN INTE inte göra någonting kreativ med händerna utan att bli deprimerade.
Jag är en av dem.
Jag blir en urusel moder om jag inte får skapa. Jag hamnar faktiskt i en djup avgrund när jag lägger undan mina projekt och bara bara fokuserar på att vara BÄSTA MAMMAN i väääärlden under en lång tid -på bekostnad av mig själv.
Visst handlar moderskapet om uppoffrande men inte förintandet av självet.
En av mina väninnor har ett tonårs barn som just har berättat för henne att hon är SÅ TRAGISK SOM MÄNNISKA! Hua! Varför undrade min kompis. Jo, för att hon INTE HAR NÅGOT LIV, för att hon bara lever för sitt barn!!! Oj, då fick jag mig en tankeställare…kanske jag inte är helt på fel spår då, och inte du heller Clara!
Kram!
could’nt agree more! det är tur att du bloggar!
Läser och funderar på när jag försvann. När mitt liv försvann.
Klart att jag ibland skulle vilja vara mitt gamla jag igen. Mitt gamla liv skulle jag kanske vilja ha tillbaka. Mest för att jag i det livet trodde att jag kunde styra och välja hur livet skulle se ut.
Men jag har inte valt den här situationen, och jag har heller inte haft något val när jag fått lägga både mig själv, mitt arbete och mina drömmar åt sidan.
När ett litet barn blir svårt sjuk stannar allt.
I en situation där livet hänger på en skör tråd, kan man inte använda ord som offer och tacksamhetsskuld.
Man äger inte sina barn.
Man har de till låns. För en längre eller kortare tid.
urs, vad tungt…..ja, sanning det, att vi har dem till låns! kram på dig!
Fruktansvärt bra skrivet!! Speciellt idag med alla “bommullsbarn” och “curlingföräldrar”. Själv driver jag företag samtidigt som jag är hemma med min lille pojk och får ständigt höra att jag inte borde jobba utan ägna varje minut av min tid åt att sitta i ring på öppna förskolan..
Heja dig!
Stor kram på dig!
Emily
Håll kvar den tanken när barnet är i tonåren och talar om alla fel man gjort genom åren – då önskar man sig en smula tacksamhet ;).
…Nej jag skojar bara!! Tänker att till och med tonårsrevolten är något att uppskatta som mamma (fast man inte gör det i skrivande stund, jag lova) för det betyder ju egentligen bara att man skapat ett självständigt barn som vågar “bullra”. En sund frigörelseprocess helt enkelt.
Men tjyven va bra! Där satte du ord på svåra tankar!
Håller HELT med. Sen finns det dom föräldrarna som inte kan släppa sina barn och uppfostra en stark och egen individ. Utan dom lever i en osäker symbios in i vuxenlivet. Ego föräldrar som vill ha en förlängning av dom själva och inte törs släppa i väg barnen så dom kan lära sig att lita på sig själv…suck!
Jag håller med men med en lite annan vinkel än det klassiska “egentid” – jag tror att barnen behöver få hänga med på de vuxengrejer vi gör mycket mer än att få en egen barnanpassad lekhage med färgglada plastleksaker. De vill röra om i grytan när vi lagar mat, se på när föräldrar hackar morötter, spelar spel med vänner, städar osv. Det är därför jag bär min dotter (9 månader) massor i sjal, där sover hon gott när jag dammsuger eller sträcker sig efter trädgrenar när vi är ute på promenad. Jag springer inte på öppna förskolan varje dag utan gör saker jag vill och tycker om, och hon får hänga med (vilket hon gör med glädje).
I sjalen (och även annars) kan hon titta och lyssna och får massa tid ifred till att observera livet, världen och föräldrarnas sociala samspel med varandra utan att hela tiden ha allas blickar på sig som i förväntan.
Men jag har även utnyttjat tiden med bebis och tillhörande amning till att lära mig vara mer i nuet och skjuta mitt ego åt sidan. Det innebär att jag inte blir stressad av saker som stressade mig tidigare , som att något inte blir gjort på exakt “rätt” tidpunkt, osv. Jag gillar min nya, mindre egocentrerade sida bättre än tidigare för jag känner mig gladare och mer tillfreds med livet så det finns två sidor av samma mynt. Jag vill verkligen INTE tillbaka till samma fläng som innan jag fick barn men jag vill lära mitt barn att göra det som känns viktigt för en själv.
Bra skrivet, precis så tänker jag. Jag har inte slutat vara mig själv förutom lite mindre stress vilket bara är utav godo för min mage och kropp, men däremot får min lilla plutt hänga med på det mesta. När jag tränar, städar, målar,bakar, planterar på gården, umgås med mina vänner.
Att man förväntar sig tacksamhet av sina barn tror jag mycket handlar om personligheten hos mig som person och förälder. De som förväntar sig det av sina barn är ofta de som förväntar sig det av sina vänner och andra anhöriga om de ställer upp mycket.
Underbara Clara – det var det mest fantastiska inlägg jag läst på oerhört länge. Och jag slås av din insiktsfullhet som relativt nybliven mamma – många blir liksom lite förblindade där i början. Jag sommarbloggade själv om ämnet, eller i alla fall vikten av att göra någonting annat som man kan släppa sin mammaroll lite i. http://yogamamman.blogspot.com/2011/07/sommarblogg-frida-snor-glamour.html
Fin sommar till dig!
Kram
Så sant, så sant! Huvudet på spiken, Clara!
Jag vill passa på att tipsa om något väldigt viktigt idag. Det gäller alla de barn och deras föräldrar som lever mitt i vad som ser ut att kunna bli den värsta svältkatastrofen på årtionden, eller i värsta fall, någonsin. Alla vi som älskar våra barn över allt annat och gör allt för dem, hur skulle vi känna oss om det gällde våra barn? Jag vill uppmana ALLA att skänka åtminstone vad en vardagsmiddag kostar i er familj för att hjälpa till att lindra nöden. Du hittar uppgifter om olika organisationer här:
http://www.expressen.se/nyheter/1.2500216/sa-kan-du-hjalpa-svaltkatastrofens-offer
eller i min blogg. Alla kan vi göra något! Kanske servera gröt hemma en gång för att få några kronor över att ge till dem som inte ens får gröt…
Kramar!
Nu vill jag påpeka att även om enskilda små bidrag kan lätta ett dåligt samvete över att inte bry sig tillräckligt om omvärlden i sin vardag, så ligger inte problemet i den typen av bidrag. Svenska staten har skänkt runt 300 miljoner, men på grund av att större stater som t.ex. USA skänker “för lite” (dvs betydligt mindre sett till storlek), har FN bara fått ihop runt hälften av vad de har bett om från sina medlemsländer. Det är fruktansvärt det som händer, men det är ett större strukturellt problem än att det går att lindra med små enskilda bidrag tyvärr.
Det är idealisterna som förändrar världen, inte pessimisterna.
Håller med Vivianne här. Det finns ju det gamla talesättet att många bäckar små gör en stor å.
Bra sagt!
Förstår vad du menar och det är ju hemskt att vissa skuldbelägger sina barn så de känner sig tvungna och nästan leva för sina föräldrar resten av deras liv. Känner till några såna familjer var barnen har inget eget liv och är nu redan över 40 och har aldrig gift sig och har inga barn. De hinner inte. Det ska ätas middag 5 gånger i veckan , renoveras hos föräldrarna, skjutsas runt mm mm. Samtidigt tycker föräldrarna att ingen är bra nog för deras barn.
Men det är ju det extrema. Det är inte många föräldrar som gör så. Och det är ju inte bra i det andra hållet heller. Barn som aldrig får träffa sina föräldrar för det enda föräldern vill är förverkliga sina egna drömmar och är aldrig hemma. Det är inte kul o vara på dagis o fritis hela dagarna och aldrig träffa sina föräldrar. Jag hade en sådan pappa och vi är inte nära varandra i dag. Vi han ju aldrig fått lära känna varandra så nu som vuxna har vi faktiskt ingenting o prata om.
Jag tycker att lagom är bra. Och barnen kommer först för alla föräldrar så är det bara. När de är sjuka måste vi ta hand om de och sätta våra jobb åt sidan. Vi har ju inga val, de är ju för små för att göra det själv, men man kan ju inte kalla det att man offrar något för sina barn. Relation till sina barn är precis som alla andra relationer, ge o ta. Barnen ger så mycket glädje i livet och då får man ju ibland sätta sina egna behov åt sidan. Speciellt under småbarnsåren.
Hej Clara! Tyker att du skriver klokt och insiktsfullt. Jag har under mitt långa yrkesliv träffat alltför många som fastnat i “skuldfällan” – som trots att de är långt uppe i medelåldern inte inte förmår leva ett eget, fritt och vuxet liv för att de håller på och “betalar av” en upplevd skuld. Sorgligt, för det finns knappast något som är så kvävande och förtärande som skuld! Självklart innebär föräldrarollen att man behöver ge avkall på en del saker, eller att “offra något” om man så vill. Konsten är att göra det utan att förvänta sig något tillbaka – något som ju gäller för alla sorters gåvor egentligen – det vet jag också, som mamma själv med nu vuxna barn. Min innerliga önskan är att de ska vilja umgås med mig för att de själva får ut något av det och för att de faktiskt själva vill det, inte för att de känner sig tvingade eller känner skuld.
Att vara människa innebär att alternera mellan många olika roller. Lycka till i fortsättningen med att vara Clara – med allt vad det innebär!!
Word. Jag önskar MASSOR att min mamma hade mera av ett eget liv. Det ÄR en massa press när det är relationen till barnet som är det enda (vad det kan kännas som ibland) som betyder nåt. För själv har man ju mycket som betyder nåt och då kan man aldrig ge tillbaka efter förhoppningarna, och det känns hela tiden som om man skapar besvikelser. Dessutom vill man ju helst bara har en mor som mår bra och är glad, och är inspirerande och föredömlig genom att leva livet och visa på dess möjligheter. Och samtidigt älska en förstås och ha tid för en. Haha, oops, det lät kanske motsägelsefullt. Men man vill ju inte ha ALLT fokus och ALL tid.
Personlig kommentar på det du skrivit men jag bara måste:
Förstår att det kan bli mkt med en mamma som lever för sina barn. Men man ska också försöka uppskatta och se det vackra med hur din mamma är. Själv känner jag mig snarare bortprioriterad, bortglömd och inte vitigt för mina föräldrar. När jag blev allvarligt sjuk och låg på intensivavdelning pga stroke dök min pappa inte ens upp förens 3 veckor senare.. han var ju upptagen med annat. När jag föreslog att jag, bror och pappa skulle åka på semester tillsammans så åkte de sedan själva, utan att bjuda med mig som kom med idén. De åkte själva utan att fråga om jag ville följa med och informerade mig först när de bestämt att de skulle resa tillsammans. Att ha föräldrar som säger sig älska en men som ständigt glömmer bort att man behöver kärlek, omtanke och närvaro även som vuxen.. (Mina föräldrar är varken sjuka, galna, alkoholister, missanpassade. )Tyvärr är inte det så roligt. Så fic jag byta så skulle jag välja det du har..alla gånger.
Hmm. Det gav mig lite perpektiv. Det är väl typiskt att man alltid ska se det dåliga man har och inte det fina. Tack för att du delade med dig, det kanske kan hjälpa mig att vara lite mer tacksam för det jag faktiskt har. Sen är inte min mor helt hundra psykiskt och det kan väl tilläggas att hennes omsorg är lite i överkant därefter, och att.. hennes besvikelsekänslor blir små trauman. Så det är inte så eftersträvansvärt. Men jag förstår att det är sorgligt att känna sig bortprioriterad! Det här med familj alltså, det är svåra grejer…
Efter en stunds filosoferande i diskbaljan kom jag på att jag vill göra ett tillägg. Skuldproblematiken kan också i högsta grad gälla det motsatta. Mor/farföräldrar som känner skuld gentemot sina barn. Typ: “Du satte alltid karriären före mig, så du kan gott betala mina terapikostnader” eller “du hade inte tid för mig, så det är inte mer än rätt att du ägner mer tid åt barnbarnen”. Har träffat mormödrar i 80-årsåldern som tar hand om barnbarn och ställer upp i ur och skur fast de inte orkar – just på grund av skuldkänslor. Det är minsann inte lätt det här med skuld! F ö håller jag helt med Fia. Det är aldrig bra att vara precis ALLT för någon människa, det skapar enorma krav, och det gäller både i vuxna relationer och i föräldra/barnrelationer. Läste någonstans (kommer inte ihåg var) att ett bra föräldraskap ska innehålla massor med kärlek, men också en dos hälsosam nonchalans. Låter väl inte så dumt.
Instämmer, och har så många gånger reagerat på undertonen i frasen “barnen är ju det viktigaste vi har”. Till exempel när det uttalades då vår tös just börjat förskolan som tvååring. Privat förskola och ett bottennapp eftersom all personal försvann just när vi skolade in. Då uttalade ordföranden de där orden efter att ha sagt att han inte fattade varför inte ALLA föräldrar tog ledigt och ställde upp som personal på förskolan.
Hmmm…. få se nu. Var det inte för att vi ville kunna arbeta som vi valde förskola – där vi trodde att det fanns utbildad personal…? Men lägger man till “barnen är ju det viktigaste vi har” så kan man säkert gjuta skuld i en eller annan förälder som okynnesjobbar…
Tack för din blogg, Clara och för ditt fantastiska sommarprat!
/Cecilia (också lyckligt gift som 21-åring, hela 19 år sedan nu – önskar er allt gott i ert liv tillsammans)
Har läst nästan alla kloka (och någon mindre klok) kommentar till ämnet. Började fundera på ett litet sidospår till det hela: har ni tänkt på hur mycket saker som barnen får vara “alibi” för? Hur vissa föräldrar påstår att de gör saker “för barnens skull”, fast barnen kanske skiter fullständigt i vilket. De kanske inte ens är gamla nog att uppfatta vad som händer. Förstår ni hur jag menar? “Jo, vi köpte ju ny soffa i helgen, det blir roligare för barnen med en större soffa. Även om de bara är 1 och 3 nu”. Hmm. Barnen rättar sig väl efter sina föräldrar på något sätt, eller? I många fall känns det som att man försöker rättfärdiga sina egna önskningar om hur livet ska vara, genom att påstå att man gör det för barnens skull, istället för att bara säga “Nä, den gamla soffan var så sliten och nedsutten så vi ville köpa en ny”.
Vad beror detta på?
Och barnen är alibi till varför vi kommer försent till jobbet, eller varför vi tackar nej till någon inbjudan som vi själva egentligen inte vill gå på osv osv. De används ofta som nåt man kan ha att skylla på. Kanske dags att vuxna tar ansvar för sina egna handlingar och inte låter ett litet barn “ta smällen”?
Precis, det är exakt det jag menar. Märkligt att vuxna människor måste ha någon annan att skylla på.
Texten är absolut tänkvärd och bra på många sätt. Dock finns det en annan sida av det hela. att ständigt känna att man önskar att föräldrarna tänkt lite mer på en, att de skulle vilja komma och hälsa på/bjuda in, att finnas lite mer i deras liv. Att själv vilja men att känna att man är själv om det. Då måste jag säga att jag hellre väljer det du pratar om som ngt negativt. Jag skulle bli väldigt lycklig om jag kände att mina föräldrar ringde mig oftare, att jag som vuxen kände mig värd ngt, prioriterad. Som barn kanske man inte tänker på det på samma sätt men när man sedan blir vuxen så blir det så mkt mer påtagligt. Och därmed också mkt smärtsamt.
Mvh /Mary
Här finns en till som känner som du Mary!
Det är Aldrig roligt att höra att någon annan känner sig bortprioriterad etc. Men på ngt sätt gav det mig ändå tröst att känna/höra att jag inte är “den enda” att uppleva/känna så! Många jag känner har snarare det motsatta! Kram på dig
Jag förstår verkligen att det är hemskt ledsamt att känna sig bortprioriterad av sina föräldrar men det är inte riktigt motsatsen till det Clara skriver om (som jag har tolkat inlägget). Problemet med att vara centrum i någon annans universum är egentligen detsamma som när man blir bortprioriterad; en känsla av otillräcklighet.
När dina föräldrar inte bryr sig så får du känslan av att du inte har förtjänat deras uppmärksamhet, vilket blir desto mer sårande eftersom sociala normer i vårt samhälle säger att du borde vara det viktigaste i deras liv bara genom att vara deras avkomma. Men, när mina föräldrar har för stort fokus på mig så ger det samma känsla av att inte förtjäna den tillgivenhet de gett mig och den tid de lagt på mig. Varje gång jag vill något med mitt liv som inte uppfyller deras hopp och förväntningar tär det enormt mycket, eftersom de har väldigt lätt för att (omedvetet) ösa på med skuldbeläggandet. Det senaste tillfället är bara en vecka gammalt. Pappa tyckte (inför mamma såklart) att “du kan väl åtminstone skaffa ett(!) barn – för din mammas skull”. Inte riktigt så att jag blev sugen på att boka in ett nytt besök i föräldrarhemmet med en gång.
Absolut..jag håller med dig i allt du skriver. Jag ville egentligen bara lyfta fram att det finns måna av mina vänner och bekanta som tycker att det är jobbigt och betungande att deras föräldrar hör av sig ofta, vill träffas, bryr sig etc. Men givetvis finns det en annan sida om man drar det långt åt andra håller, dvs det du beskriver. Dock måste jag säga att det där med “barnbarn” säger mina föräldrar trots att de inte alltid engagerar sig i mig etc. Så jag verkar ha rumpan bar oavsett hur jag vänder mig.. 😉
Tänkvärt
Kloka ord <3
Jag förstår inte riktigt ditt blogginlägg och vad du menar med det..?
http://www.psychologytoday.com/blog/the-human-experience/200902/emotional-hunger-vs-love
kanske kan ge lite ledtrådar?
Jag tror att det är viktigt att se och ge. Se när man verkligen behövs och då kunna ge och kunna upp sig själv och sin egen önskan, om det finns en sådan.
Tack Clara!! Här höll jag på att bli förtvivlad: http://en-annan-blogg.blogspot.com/2011/07/80-talistmammor.html
mkt bra skrivet – vår uppgift som förälder är väl att göra våra barn trygga OCH självständiga så att de kan klara sig själva när de vuxit upp å lämnar boet – mina barn förlorade sin pappa när de var 12 å 13 år – då blev jag ännu mer mån om att göra dom självständiga å se till att d klarar sig i framtiden IFALL även jag skulle dö – nu e dom 15 å 17 år å jag tror att både jag å dom klarar mer än vad vi trodde förut…
Läser din blogg och har själv ett litet barn. Funderar bara på om du är ett Anna Wahlgren-fan?
Oj, vad du är bra, Clara!
Tror inte att det är så många föräldrar som tänker och känner så. Som tur är…
Åh Clara!
Gång på gång läser jag så vettiga inlägg från dig. Klartänkta iakttagelser och brilljanta tips men det här toppar.
Min mamma är världens finaste och jag älskar henne. Verkligen. Men när jag var yngre och precis började bryta upp från kärnfamiljens firanden av helger och lördagsfilmkvällar fick jag ofta dåligt samvete. Men med lite så kallad omvänd psykologi, lite “åh alla mina vänner har nog försvunnit nu” och lite “men vi vill ju vara med DIG” blev det så. Det var nog inte alls menat så och hon skulle nog bli hemsk ledsen om visste att alla små kommentarer lede till det. Först nu när jag är 24 going om 25 börjar jag känna att jag verkligen kan göra saker för mig och inte för att behaga någon annan eller att mina föräldrar ska tycka jag är bra.
Blir väldigt rörd, glad och inspirerad av hur du beskriver din mammaroll och Clara-roll.
Puss på re!
Jag har läst en hel del bra från dig, men det här….
Nedu…själv tycker jag det var nåt av det mest egoistiska jag läst på länge. Mina föräldrar har gjort uppoffringar utan att nånsin på nåt sätta lägga nån form av skuld på mig för det. Jag har ingen skuld till dem, men är ändå genuint tacksam för allt de gjort för mig. Och om jag förstår dem rätt, så tycker de att det har varit värt varenda minut av det, med tanke på allt de får tillbaka. Man måste se sina uppoffringar som en investering, som en kallelse/uppgift, något man fått förtroendet att förvalta. Och att kalla det för självförnekelse är endast ytligt. Nej, det där förstod jag inte alls.
Om ett barn svarar, efter 20 års uppoffrande, med ett “och”…kära nån, det spontana måste väl ändå vara tacksamhet, utan att det på något sätt skulle komma utifrån skuld.
Den som förlorar sitt liv ska vinna det…
Håller med dig. Tror jag. Jag förstår inte poängen som Underbaraclara menade men jag förstår nog inte hela grejen egentligen..
Pricken över iet….
Man offrar mycket för sina barn men det är så livet är…. kommer aldrig begära ngt av mina barn när de är äldre, vill de göra saker för mig så ska de själva vilja det. Jag har däremot föräldrar som tycker att man ska vara tacksam hela tiden och det är jobbigt.
Man får akta sig för det sociala arvet som jag har lärt mig om på min utbildning…. man ärver saker som man egentligen inte vill i beteendet mot sina barn. Vet man bara vad man har ärvt så är det lugnt för då kan man göra något åt det.
Helt klart rätt Clara. Jag bygger inte mitt liv kring bara min barn, jag bygger det på mycket mer. Mina barn och min man är den största glädjen i mitt liv, men utan allt annat som jag gör som fotograferar, bloggar, driver företag osv vore jag ingen bra mamma. Mina barn får ta mycket eget ansvar, lära sig att leka utan kompisar osv Jag curlar dem lite, men jag är närvarande när jag kan jobba hemma mycket och jag gör mycket roligt med dem men också utan dem. Kram Lotta
Det var det klokaste jag hört på länge. Min fina mamma har faktiskt aldrig spelat det kortet men jag vet andra som gjort. Go Clara!
Du satter ord pa mina tankar!
Exakt så! Heja!
Jag tror att ett skäl till att en del föräldrar (mödrar?) idag gör sina barn till livets medelpunkt och uppoffrar “allt” har att göra med att barnskaffandet blivit ett sådant medvetet val. Förr fick man barn, idag skaffar man. Precis som om det är något vi konsumerar, tillsammans med rätt kläder, boende, prylar. Något tillspetsat visst, men jag ser det runtomkring mig ofta, hur barn mer eller mindre blivit statussymboler. Vi lever i en tid och i ett samhälle där allt kan väljas, där alla val är så väldigt genomtänkta. I samtal med väninnor (vi är i 30- årsåldern) kan det låta såhär att “man vill ju gärna ha jobbat några år innan man börjar försöka så man har karriär och ekonomi på plats så att man kan ge barnet allt vad det behöver”, materiellt sett, vill säga. Fast sanningen är den att barn nog allra mest, utöver mat och kläder, behöver mogna föräldrar, och i den mognaden ligger BÅDE att kunna sätta någon annans behov före ibland (som ett spädbarns) OCH att inse att en harmomisk förälder som bejakar också sina egna behov ofta genererar harmoniska barn. Min mamma var hemma med mig och mina syskon och hela mitt vuxna liv har jag fått tampas med skuldkänslor gentemot henne, för att vi var hela hennes universum- och hur ska jag kunna återgälda det? Hon gjorde mycket gott för oss också, men det gör mig ledsen alla uppoffringar hon gjort, allt hon trodde att hon inte kunde göra bara för att VI fanns. Jag hade så gärna sett henne vidareutbilda sig eller vad det nu var hon ville för att förverkliga SINA drömmar. Dessutom har hennes inställning och val, på gott och ont, påverkat även min syn på detta med barn. Att jag skulle ha allt som mina föräldrar hade när jag kom; hus, fast jobb, bil etc. Men vi som är unga idag kanske istället har en hyresrätt, ingen bil, och byter jobb flera gånger per år och får vara glada för att alls ha ett sätt att försörja oss på. Till detta läggs att vi studerar och därför får många kvinnor idag barn senare, och när de väl tycker att de är redo kanske de inte ens kan få barn längre, och det är jättesorgligt. Kanske blev spretigt nu, jag talar både om den tid vi lever i som präglas av medvetna val och att skapa en “livsimage” till att det finns kvinnofällor både här och där i vårt moderna jämställda samhälle, såväl som i det våra mödrar befann sin i när vi växte upp. Jag tycker att barn det får man om man har tur, inte skaffar. Oftast bloír det nog bra ändå. 🙂 Jätteklokt skrivet Clara, jag är så imponerad av din klokskap, din son har tur!
Fint. Jag har en farmor i livet och en mormor i himmlen. De offrade mycket för sina barn. För min mamma och pappa. Deras förlust på kuppen är att de inte har/hade några vänner. Inte för att de är gamla och gått bort uatn för det att deras barn tog all deras tid. Min mamma och min pappa önskar i dag att de inte givit bort all sin tid till dem. Deras brist på vänner ger dem dåligt samvete för att de inte hinner träffa dem så mycket som de tycker de borde. För att de är ensamma. Det bästa som kom ur detta är dock att mamma och pappa tog vara på sin tid och har gjort gör mycket saker för sig själva. Jag unnar dem allt! Därför kommer jag göra det samma den dagen jag skaffar barn. Nyss upptäckt din blogg Clara, grym!
Jag är en sån där som blev min mammas allt. Ensambarn, var ju sååå duktig. Tror att det förstörde mig, jag upplever det idag som att jag inte ens hade en egen personlighet förrän jag flyttade hemifrån. Känslan att inte duga utan prestation, de outtalade signalerna om att varje utslag av personlighet jag hade var oönskade… Till och med i vuxen ålder var jag LIVRÄDD för vad mina föräldrar skulle säga om mina vuxna livsbeslut, som att byta lägenhet, avbryta mina studier etc. Det hela lättade inte förrän de själva gick igenom en svår kris som tog all uppmärksamhet under en längre tid. Känns hemskt, men tog trycket från mig och jag upplevde för första gången en sån frihet! Vad jag än gjorde så var det liksom ljusår från deras egen kris i hur “illa” något kunde vara.
Jag är själv helt inställd på att skaffa mer än ett barn, vill inte upprepa mönstret och är rädd att göra det även om jag aktivt försöker låta bli.
Mycket Väl Talat!!!!!! Hejja dig Clara!
Kram!
Det här är så bra skrivet, Clara! *trycker på gilla-knappen*
Jag förstår verkligen inte grejen med inlägget och har svårt att föreställa mig hur det blir en sån obalans i relationen förälder-barn. Antagligen har jag väl haft det förjäkligt bra och inte fått en endaste liten skuldkänsla då? Men det är fascinerande att läsa kommentarerna.
Du har som vanligt helt rätt Clara! Jag tror att det handlar mycket om att plocka ut den där belöningen på en gång och inte samla poäng på något särskilt mammakonto. Om jag tänker på hur min egen mamma har gjort blir jag faktiskt ledsen. Hon har fött en lång rad barn och gjort en väldig massa uppoffringar men har samtidigt inte plockat ut någon slags lön för mödan under tiden. Men belöningen kommer inte att komma i efterhand! Att veta att min uppväxt var en uppoffring då min mamma inte hade nåt eget liv, gör inte mig särskilt tacksam.
Det märks mer och mer att du är ett Anna Wahlgren-fan, Clara. I just den här frågan tycker jag att hon är klok. Annars har jag inte mycket till övers för den kvinnan. Jag läste i tidningen MAMA att du gjort sömnkur på din lille son. Synd, tycker jag, då han knappt är ett halvår fyllda och de flesta sömnproblem ger med sig av sig själv utan att låta bebisen skrika sig till sömns ackompanjerad av en ramsa.
När jag läser kommentaren om Anna Wahlgren och sömnkuren minns jag hur det var när mitt första barn, nu 24 och utflyttad med eget liv, var ca fyra månader. Jag läste Anna Wahlgrens Barnaboken och fastnade för att man skulle kunna hjälpa sitt barn att sova hela natten. Jag har glömt om det stod något om buffning och ramsor, det jag tog fasta på var att “lura” barnet att sova över nattmålet. Det jag gjorde under 3-4 nätter (tror att det bara var 3 nätter) var att låta vår dotter somna i vagnen inne i lägenheten. Det var lite kånkande med vagnen upp och ner för trapporna! När hon vaknade på natten för att få sitt nattmål var jag snabbt uppe ur sängen och började köra vagnen mjukt fram och tillbaka över en tröskel. Hon hann aldrig vakna till ordentligt utan somnade ganska snart om. Hon behövde inte ligga och skrika! Tillbaka till sängen för egen del men så snart jag hörde ett pip från min dotter var jag snabbt uppe igen och körde vagnen. Första natten blev det ett antal gånger. Jag kommer tyvärr inte ihåg hur många men jag vet att det blev färre och färre för varje natt. Genom att jag var så blixtsnabbt uppe hade hon inte en chans! Efter tre, eller om det var fyra, nätter sov hon hela natten i sin vanliga säng och det fortsatte hon sedan med. Jag gjorde på samma sätt med vår 1,5 år yngre son och det fungerade lika bra. Kanske hade vi barn med ovanligt god sömn som ändå skulle ha börjat sova hela nätterna utan den här metoden. Men jag kan i alla fall inte tycka att det var någon grym metod, om man nu överhuvudtaget behöver kalla det för en metod. Jag har, av förklarliga skäl (vuxna barn men ännu inga barnbarn), inte hängt med i vad som är aktuellt på barnfronten. Men när jag såg kommentaren om Anna Wahlgren och att sömnkuren skulle bestå i att låta “bebisen skrika sig till sömns ackompanjerad av en ramsa” fick jag lust att berätta om mina erfarenheter även om de ligger 23 år tillbaka i tiden. För övrigt har jag inga synpunkter på Anna Wahlgren eller vad som stod i Barnaboken (det var ju ett tag sedan jag läste den!).
Helt rätt, Clara! Det där har jag tänkt mycket på själv… Om bara fler kunde tänka ett steg längre, ta ett litet steg utanför sig själva och ifrågasätta vad de egentligen håller på med. Många relationsproblem inom familjer skulle säkert undvikas om fler resonerade som du. Självpåtagna offerroller, påtvingad tacksamhet och skuldkänsla försämrar bara vad som annars kunde ha utvecklats till ömsesidig respekt, ärlig tacksamhet och kärlek. Hoppas nu många tar åt sig och funderar på denna kloka reflektion från din sida!
Trivs som vuxen väldigt bra med min egen mor och vi har en fin relation. Antagligen just därför att hon alltid varit en p e r s o n. Mamma, visst, men alltid med en egen personlighet, som jag kan relatera till och känna igen som henne även nu, efter att jag flyttat hemifrån och större delen av hennes mammaroll försvunnit. Det får mig att tro att det är viktigt – både för dig själv och barnet – att inte “bara” vara förälder – för det slutar man faktiskt till stor del att vara när barnet flyttar ut och själv blir vuxet.
Hej!
Kloka ord, och viktigt att tala om. Jag hörde ditt sommarprogram idag och tycker du har en uppfriskande syn på feminism och på inredningskockprogram och om att leva nära naturen och som jag förstår dig är du emot slit-och-släng samället-det känns sunt. I slutet på ditt program berättar du om din tro och jag tycker om din beskrivning om hur du ville ha samma ljus (visst var det så du sa?) som dina kamrater:). Jag undrar en sak, jag är homosexuell och jag och min fästmö funderar snart på att skaffa barn och det känns underbart. Jag vet ju att i frireligiösa grupper, eller andra typer av religiösa grupper finns det en utbredd och accepterad homofobi. Hur ser du på det?
Ha det fint! Sara
En bra balans kan vara svårt att hitta i bland. Att inte utplåna sig själv, samtidigt som man likväl sätter sina barn i första rum. Det finns föräldrar av båda sort, men jag väljer att tro att de flesta av oss är rätt normalt funtade och kan se både våra barns behov och våra egna och att vi gör vårat bästa att sammanfoga dessa.
Underbart bra skrivet! Precis så som jag tänker 🙂
bra skrivit…så skulle alla föräldrar känna..
är glad att jag inte skaffat barn..skönt med all tid själv..slippa passa upp nån annan
Jag spenderade faktiskt en lång period av mina tonår med att vara riktigt arg på min mamma. Inte bara för att hon är världsmästare i omotiverat skuldbeläggande utan även just för att jag tyckte att hon inte var “sin egen”. Jag var arg för att jag inte kunde se upp till henne. Vad var hon bra på? Mer än att hålla koll på mig och mina syskon? Jag tyckte att hon hade givit upp hela sig själv och att hon verkade vara mer förvirrad och rädd när hennes barn blev allt vuxnare än vi som faktiskt var de som tampades med själva uppväxandet.
Sådan skulle jag ALDRIG bli. Det ska jag fortfarande inte, men jag är inte arg på henne längre och har så gott som lärt mig att jag inte behöver bli en perfekt människa på grund av tacksamhetsskuld till min mor, men det var en kamp.
håller med.
Du är så klok Clara och så många fina inlägg från många läsare. De flesta mammor och pappor idag är så bra på att vara föräldrar och jag tycker att ni ska vara stolta och glada, inte oroa er över saker ni inte har gjort. En del människor behöver mycket egentid och en del behöver nästan ingen alls av olika anledningar, så det finns ingen regel som gäller för alla. Jag tror att det viktigaste är att lyssna och vara närvarande när man är närvarande, inte splittra tiden med barnen med att hela tiden kolla telefonen, läsa sms och e-post och samtidigt lyssna förstrött till vad barnen vill säga och berätta. Kanske bättre att avsätta en stund då och då när barnet sover och ägna det åt att svara på sms och e-post om man nu inte tar tillfället i akt att vila en stund. Barn vill vara delaktiga så involvera dem i vardagliga sysslor som att tvätta, städa, laga mat och baka. Lycka till med era barn och kom ihåg att det är inte prylarna ni tänker på när ni tänker tillbaka på tiden med era små barn utan tiden ni hade tillsammans och vad ni gjorde.
Jag kommer att tänka på det här citatet, som jag aldrig glömmer, alltid bär med mig. Sagt av en annan stor tänkare, ;), Carl Jung:
“Ingenting har en mer destruktiv inverkan på barns psyken än en förälder som inte tillgodoser sig livets möjligheter”
Han var inte så dum… han heller. 😉
/helena
Passar på att bli kommentator nummer 40 000 miljarder på detta inlägg. Det jag vill säga till dig är: vettigt! Människor som utplånar sig själva när de fått barn är en tragisk grej. När jag får barn tänker jag fortsätta odla mina intressen som jag har nu. Och kanske skaffa mig fler. Barn och intressen alltså.
Det här ska jag spara och ta fram när jag får barn. Så rätt!
Hej Clara! Fråga: ekologiska hårprodukter, vet du några bra i en ok prisklass? In desperate need… ha det gott.
Hej!
Jag har inte orkat läsa igenom alla kommentarer, det är väldigt många! Tänkte ändå skriva några rader…
Jag tror inte att det är något fel att offra mycket för sina barn. Jag tänker mer att det handlar om att man som förälder inte ska leva genom sina barn, att man inte ska ha hela sin identitet i sina barn. Sedan tror jag att det är individuellt hur mycket egentid man som förälder behöver. En del behöver kanske inte så mycket egentid alls medan andra kanske behöver mer för att kunna vara en bra förälder.
Åh, nu längtar jag efter ett nytt och saftigt inlägg från Clara!
Kloka ord, kort och gott!
Så bra skrivet!!
Du är väldigt klok Clara, en inspirationskälla för mig. 🙂 tack.
Det är lite svårare numera att relatera till din blogg, eftersom jag fortfarande går på gymnasiet och inte har planerat att skaffa barn på många år :P, men den är ändå mycket fin att läsa.
Jag kan relatera till det här inlägget i min roll som dotter. Jag talar alltså ur egen erfarenhet. Min mamma har alltid visat mig enorm kärlek och omtanke (det har gett mig en stor självkänsla och välbefinnande), men samtidigt har hon ett inspirerande arbete som hon låter sig uppslukas av vissa stunder. Det är förstås lite tråkigt när hon sitter djupt försjunken i en bok, men jag skulle ALDRIG föredra en urlakad mamma, som står där på förstutrappen när jag flyttar hemifrån och saknar både hobby och vänrelationer. Nej, JAG MÅR BRA av att se henne glad och livsbejakande, det smittar 😉
Ja ni, det verkar inte lätt att vara föräldrar. Antingen offrar man för mycket, eller så offrar man för lite. Själv växte jag upp i fosterhem så kärlekslöst ett hem bara kan blir. Hade gjort vad som helst för ett “hur var skolan idag?”, en kram någon gång, någon som ställde upp.
Visserligen handlar ju denna offerbiten inte om huruvida man älskar sitt barn eller inte. Verkar vara något djupt rotad att en mor SKA anta en offerroll och vara självuppoffrande, annars är hon inte en god mor. Vad hände med männen då? Det är få som offrar på samma sätt som en kvinna. Hoppas på en mer modern och jämställd syn på detta!
Det stämmer tycker jag, nu har inte jag förmånen att få barn, men jag har instinktivt känt att som förälder och då kanske speciellt mamma, skapar en sundare relation till sitt barn, till familjen om hon/han även tar hand om sin egen nyfikenhet och ser över de rosen röda bebis kinderna. Tänk vilken glad mor barnen skulle ha!
Har själv en väninna som liksom bara “försvann” när hon fick barn och som tyckte jag var kall och inte förstod för jag kunde inte få barn etc etc men barnen är sina egna individer, vem är det som säger att mamman/pappan inte får fortsätta vara det efter det lilla hjärtebarnet kommit till världen?
Jag har både och!
En mamma som gärna är martyr och förklarar hur dåliga många andra föräldrar är som sätter barnen på dagis och inte tar hand om dem och att hon minsann gav oss saker i första hand, i stället för att, som så många andra gå och shoppa fint till sig själv osv… Ofta, ofta, ofta önskar jag att hon inte offrat sig så himla mycket. Ständigt är hon bitter och arg och det går ständigt och jämnt ut över de närmaste. Jag vill inte höra det. Jag vill att hon ska göra saker för sin egen skull och jag sa det till henne redan när jag var barn! Jag går inte runt och har skuldkänslor som tur är. Men är lite ledsen över att hon inte är lycklig och utnyttjar all potential i sitt liv att må bra! Hon har det nämligen väldigt bra egentligen!
Så har jag en pappa också. Som trots att jag flyttade hemifrån (3 h bil eller tåg bort) för mer än tio år sen inte kommit och hälsat på en enda gång! Som visserligen ringer och säger grattis på min födelsedag en gång om året och som jag träffar när jag åker hem över jul eller någon annans födelsedag. Men ändå…
Summan av kardemumman har väl gjort mig hyffsat normal trots allt… Jag hoppas att jag kommer kunna ge mina barn en balans mellan detta och att de kommer känna att jag finns där alltid när det behövs men att jag inte offrat mig fullständigt den dagen de lämnar boet!
Vad bra du skriver. Du har satt ord på något väldigtväldigt viktigt. Hurra för dig!
Kram emma
Jag har läst igenom i princip alla kommentarer nu 🙂
Jag förstår din poäng Clara, men som alltid finns det ju en gyllene medelväg. Självklart ska man odla sina intressen och låta dom frodas i kontrast till att “bara” vara mamma, men jag tycker mig se alltför många föräldrar som så fullkomligen struntar i sina barn, till förmån för sina karriärer, med samma ursäkt.
Hoppas att de blivande mammorna här menar att de vill vara där för sina barn i vått och torrt, men inte utplåna sig själva.
Min mamma var precis tvärtom. Hon gjorde ALLT för oss: tvättade, städade, tog hand om oss på dagar och nätter etc… och istället för att jag känner tacksamhet så är jag arg. Inte arg över att hon satte mig på dagis istället, utan arg för att hon lät sin karriär göra henne arg och stressad – och gjort att vi ska känna tacksamhetsskuld för att hon gjorde så mycket! Men för vem gjorde hon det? Allt det? Ingen aning. Jag tror att hon egentligen vill att min pappa ska känna tacksamhetsskuld, för att hon gjorde allt det om dagarna och jobbade om kvällarna, då min pappa kom hem och satte sig framför datorn (tror ni att han tvättade och städade? Njae. Knappast). Så vem borde känna tacksamhetsskuld? Jag, mina syskon, pappa..? Skulle hon ha varit lyckligare av att ha lämnat oss på dagis, eller av att inte ha jobbat på sin karriär i kombination med att hon tog hand om oss? Även här väljer jag att tro på det sista.
Och så har jag funderat på en sak. Var finns alla pappabloggar?
Åh.
Bra att du skriver om det här.
För mig, som tidigt utvecklade ett behov av att vara behövd, i en dysfunktionell familj, har jag haft ett inre driv att göra allt och lite till för mina barn, (och alla överhuvudtaget), vare sig dom har bett om det eller inte.
Ett tag glömde jag, att JAG är den viktigast personen i mitt liv.
Mår inte jag bra funkar jag inte som mamma heller, eller på jobbet eller i en relation eller bland vännerna.
Att vara mamma innebär också att vara en förebild. Visa att jag har intressen, väljer sånt som jag blir glad av och gillar. Att jag väljer mig.
Ett tag hade jag en A4 på köksväggen. På den hade jag textat med stora bokstäver:
VAD BEHÖVER JAG?
Jag visste vad alla andra behövde.
Om någon hade frågat vad jag behövde hade jag nog inte vetat det.
I dag vet jag.
Och jag ser till så att jag får det.
Då blir jag en person som l e v e r, en person med konturer och gränser.
Det är fint.
// Evakarin
Så sant! Så sant! Du sätter ord på mina tankar! 🙂
Du kloka lilla mor! (.. och jag menar det!)
som mamma till 3…fött -68 och uppväxt på 70talet med min ungdom på 80talet förundras jag över hur många föräldrar som sätter kuddar under ärmarna på sina barn,dom skal ha hjälp med allt,skjutsas överallt,hämtas,lämnas samtidigt som föräldrarna jobbar,tar hand om hemmet och fixar mat.
Mina är vana vid att ta seg till skolan själv,att cykla till sina kompisar,dom dör inte av hunger framför skafferiet eller kylen då dom har fått lära seg att bre sina mackor själv,att koka pasta och steka korv,dom är inte vana vid att få allt dom pekar på,dom har lärt seg att spara om man vill ha nåt,dom har helt enkelt lärt seg ta ansvar och klara seg själv.Dom har börjat flytta henifrån och jag som mamma VET att dom kommer att klara seg alldeles utmärkt utan skuldkänslor precis som det skal vara!
Ditt barn är fortfarande så liten! Tror det är ganska naturligt om man har svårt att fokusera på annat än sin lilla bebis, men en annan sak om man fortsätter så i 18 år…
Så jävla rätt Clara. Jag är snart 27 år och har fortfarande inte blivit kvitt det som du så rättvist kallar “det fruktansvärda oket”. Tyvärr tar båda mina föräldrar FÖR GIVET att jag står i 100 %-ig tacksamhetsskuld till dem och att jag – trots att jag bor i en annan stad, har ett eget liv, jobb, egen lgh och t o m försökt mig på längre relationer – egentligen bara är en del av DERAS familj och DERAS liv. Allt jag gör emellan träffar/telefonsamtal/o d med dem är att “leka av mig” och “spela ut min egoism”. Ni kan ju tänka er hur jag mår… Och om livet jag för ens kan kallas för fullkomligt liv. Och hur började det..? Tja, med att mamma gick ner i arbetstid och bara slet hemma för att jag skulle slippa “plågas på dagis” och att pappa “inte gjorde annat än att jobbade för att jag skulle få alla de leksakerna”. Men denna kommentar är inte ämnad till att vara ett klagomål på mitt liv. Utan helt enkelt ett bevis ur verkligheten. Befria er själva och era barn ni som har den lyckan att ha barn. Lägg aldrig nånsin skulden på dem. Kramar.