IgĂ„r satt jag uppe sent och följde nyhetsrapporteringen frĂ„n Norge med fasa. Det otĂ€cka kommer sĂ„ nĂ€ra nĂ€r det Ă€r ett grannland som drabbas. Mina varmaste tankar gĂ„r till alla de som berörs av detta fruktansvĂ€rda. Och jag kan inte lĂ„ta bli att kĂ€nna mig som en hycklare för att jag reagerar sĂ„ starkt pĂ„ just det hĂ€r. Inte för att jag inte borde reagera starkt, men varför gör jag det inte oftare? I mĂ„nga andra lĂ€nder i vĂ€rlden Ă€r terrordĂ„d som detta nĂ€rmast vardagsmat. I Etiopien kommer miljoner mĂ€nniskor att svĂ€lta ihjĂ€l i Ă„r om inget drastiskt hĂ€nder. I Kongo vĂ„ldtas 48 kvinnor i timmen. Det pratas det ocksĂ„ om pĂ„ nyheterna men jag reagerar knappt alls pĂ„ det. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt har vi blivit blasĂ© inför den misĂ€r som miljoner och Ă„ter miljoner mĂ€nniskor tvingas möta i sin vardag. Men nĂ€r det hĂ€nder hĂ€r, nĂ€r ljushylta mĂ€nniskor drabbas, mĂ€nniskor som ser ut som “typiska svenskar” och gĂ„r i h&m-klĂ€der istĂ€llet för i kaftan – dĂ„ reagerar vi starkt. Just sĂ„ starkt och medkĂ€nnande som vi alltid borde reagera.