Bortsett från ett extremt sug efter sura saker hade jag inte så mycket konstigt för mig när jag var gravid. Men jag blev helt manisk. Jag kan vara lite manisk i vanliga fall också men det går inte att jämföra med hur manisk jag var som gravid. En sen kväll hittade jag en soffa på blocket som jag absolut ville köpa. Men det var för sent för att ringa försäljaren. Istället för att lägga mig och sova på saken stannade jag uppe hela natten och tänkte på soffan. Vankade av och an i vardagsrummet och hade ångest för att den kanske skulle bli såld (under natten?). På morgonen när Jakob kom ner i köket satt jag helt vimmelkantig på en pinnstol med hemsk foglossning. Hade varit vaken prick hela natten och tänkt på soffan. Det var det enda jag kunde prata om. Och timmarna släpade sig fram tills det äntligen blev rimlig tid att ringa och höra om soffan fanns kvar. Den var förstås såld – för en månad sedan! Herregud så dumt.

Lite senare, under julhelgen låg jag kanonförkyld hemma hos pappa. Och hittade en annan soffa jag absolut var tvungen att köpa. Höggravid och med hostan från helvetet kunde jag inte fara och köpa soffan själv utan var tvungen att vänta på att pappa skulle komma hem. Så jag ringde försäljaren i alla fall en gång i halvtimmen hela dagen och var förtvivlad för att han inte svarade. Tänk om soffan var såld? Men det var den inte. Pappa åkte och köpte den och jag var så glad att jag nästan grinade. Men när jag kom hem insåg jag att soffan hade helt åt fanders fel mått!

Och så alla dessa mornar då jag vaknade vid fyra och började tänka på någon obetydlig detalj som rörde barnet. Hade vi madrassskydd till spjälsängen? Var kunde vi få tag i det? Kära nån, jag måste upp och googla! Slå på datorn mitt i natten, bli alldeles uppspelt av allt som snurrade i mitt huvud. Det brukade sluta med att jag somnade utmattad mitt på köksgolvet med en filt. Jag orkade inte ens gå till sängen.

Kära nån.