Senaste tiden har det diskuterats hejvilt om ångesten kring att en bra förälder ska hämta tidigt på förskolan. Det har blivit en statussymbol att hämta tidigt och många berättar att de skäms för att de hämtar sent. Kritikerna menar att den debatten inte bör fördas, eftersom skammen påverkar kvinnor att gå ner i arbetstid för att ta hand om barnen. Något som de förlorar både inkomst och viktiga pensionspoäng på. Dessutom är det en klassmarkör, eftersom det krävs en viss ekonomi för att ha möjlighet att arbeta deltid.
Jag tror att förskolor i allmänhet är fantastiska, utvecklande ställen för barn att vara på. Men problem finns – dels att barngrupperna är alldeles för stora och dels att många barn regelbundet tvingas spenderar längre dagar än de egentligen orkar på förskolan. Många barn skulle helt enkelt må bra av att hämtas tidigare. Det är en kontroversiell åsikt det vet jag. För man får helt enkelt inte ge föräldrar dåligt samvete på det sättet. Speciellt inte eftersom att mest mammor tar åt sig, vilket leder till att könsroller konserveras än mer och därigenom förhindrar jämställdhet. Och det resonemanget köper jag – skuld och skam är inte produktivt. Det jag däremot inte köper är att barnen ska offras på jämställdhetens altare. Varför ska barnens intressen offras för att män inte tar sitt ansvar? För det är ju där problemet ligger. Inte i att kvinnor går ner i arbetstid – utan att män inte gör det!
Jag är hundra procent för jämställdhet. Men inte då den sker på bekostnad av barn. För att män ska kunna fortsätta smita sitt ansvar och kvinnorna därför gör samma sak för att inte sabba för jämställdheten. Det gör mig både dödstrött och förbannad att så mycket av dagens jämställdhet ska ske på männens villkor. På manssamhällets villkor. På bekostnad av barnen. Den här arbetsmarknaden är uppenbarligen inte gjord för familjer med barn.
Åtta timmars arbetsdag är en rest från den tid då kvinnan var hemma och skötte markservicen. Kanske får vi inse att det inte är realistiskt att två småbarnsföräldrar ska jobba heltid samtidigt? En heltid skulle behöva förvandlas till en sex timmars arbetsdag. Ekonomiskt stöd skulle riktas till de lågavlönade (framförallt ensamstående mammor) som inte kan gå ner i arbetstid på grund av för låg inkomst. Ja, det finns många lösningar på det här dilemmat. Men det dummaste och mest bakåtsträvande man kan göra är att låta diskussionen om hur långa arbetsdagar ett barn mår bra av, dikteras av det faktum att män år 2012 fortfarande inte vill vara jämställda och ta hela sitt ansvar. Det ska inte barn behöva lida för.
(Andra intressanta texter på temat hittas här, här och här. )
271 svar
Tänkte kommentera, mest för att säga att det också finns de män (som min man) som jobbar halvtid, som hämtar och lämnar på förskolan och som dessutom är vår största inkomstkälla ändå. Den här debatten är så konstig för mig, kanske därför jag inte följt den… För oss är det självklart att ha halvtidsjobb tills våra barn är större. Inte så mycket för jämställdhetens skull, inget faktiskt, utan för vår familjs skull…
Samma här. Jag är arbetslös utan a-kassa och hemma med vår son, men har inte plockat ut en dag betald föräldraledighet på 10 månader. Istället har min man tagit ut föräldraledighet fredag-söndag och alltså jobbat fyradagars-veckor. Nu när vår son fyller ett år ska han vara hemma på heltid i nio månader och jag ska jobba istället. Rent ekonomiskt gör vi faktiskt en vinst på det här sättet. Och vad det gör för vår familj går inte att värdera ekonomiskt. Det är fantastiskt!
Dels får min man ta del av småbarnstiden på ett sätt som många pappor tyvärr missar. Den där normen att mamman är hemma med barnen, går ner i arbetstid och ”offrar sin karriär” för familjens skull, medan pappan jobbar och jobbar och drar in pengar men missar tid med familjen är så fel och ganska sorglig. Jag är otroligt glad för att min man prioriterar som han gör. Han säger själv att män måste sluta tro att de är så oumbärliga på arbetsplatsen. Om allt funkar trots att en kvinna är hemma med barnen några månader så måste det väl funka om en man är hemma?
Enda bekymret är att du missar pensio och hamnar utanför socialförsäkringssystemet när du inte har nån inkomst, alla vågar nog inte dribbla på det sättet, alla kan bli sjuka exempelvis.
Det här låter väldigt förnuftigt och bra. Har helt missat debatten kring detta, men kan inte annat än hålla med!
Jag skulle gärna sett det här inlägget skrivet utan att ens blanda in ord som feminism och jämställdhet. Barn och pappor behöver varandra och det är dags att papporna går ned i arbetstid och spenderar tid med sina barn. De människor som avfärdar allt som har med genus, feminism och jämställdhet att göra, eftersom de anser att alla åtgärder sker på barnens bekostnad, fick vatten på sin kvarn i och med detta inlägg.
En annan sak som i sammanhanget väger in, är att folk sysslar med livsstilskonsumtion. De ska själva ha designade kläder, ungarna ska vara klädda i Molo och Acne från topp till tå och de ska bo i nyrenoverade lägenheter eller nybyggda hus, inredda med svenskt tenn. Sedan ska de åka på utlandssemester samt äga ett sommarhus på Gotland och allt detta kanske pengamässigt funkar för familjen Schulman, men för hur många andra? Vilka har råd?
Feminism, jämställdhet och genus är viktiga begrepp och ska inte exkluderas för att det ger folk vatten på sina kvarnar. Varför ska vi som prioriterar de frågorna vika oss, för att det finns ett motstånd? Genus är en relevant aspekt, och att den möts av motstånd är bara ett tecken på att allt fler borde inkludera just de begreppen, just feminismen.
Många lever över sina tillgångar, men det är trots allt deras val.
Men ja, samhället skulle nog vara en betydligt trevligare plats om vi drog ner på konsumtionen. Och det skulle ju inte minst miljön vinna på.
Fast mest underbart av allt vore väl om var och en själv fick bestämma vad som känns rätt för just den personen eller för den familjen.
kram Mrs G
Bra point i debatten. Frågan är var som skon klämmer – om det är män som vägrar ta sitt ansvar, eller om samhället är vinklat så att det blir män som jobbar mer, att kvinnor har lägre löner och därför känns det inte lika mycket på familjens ekonomi om det är en kvinna som går ner i lön. Jag tycker politikerna överlag borde vara bättre på att sätta familjen i fokus, ge stöd till småbarnsfamiljer så att man verkligen kan välja så det blir det bästa för barnet.
Jag tror att det är den fällan vi har hamnat i. Lägga till london där dagis kostar skjortan, så har vi inte haft så mycket val än att jag jobbar halv tid. Min son går dock en hel dag på dagis, och någonstans får det funka. I London är det nästan en lyx att ha råd med dagis. Se gärna mina tankar eller funderingar runt dagis här http://egnavarldar.blogspot.com/2011/09/dagis-tankar.html
Håller med dig. Överallt hör man mammor visa upp vilken bra koll de har på sina rättigheter genom att tex prata om att ”fram tills barnet är 8 år har vi rätt att jobba bara 75 procent”. Vi vet om alla våra rättigheter och är verkligen jämställda ner till fotknölarna- tror vi. Men var finns papporna i den här diskussionen? De hörs inte, för de är på jobbet. Huvudet på spiken Clara.
Håller med dig! 🙂
Jag tror banne mig att du är världens bästa!
gilla den kommentaren!
Äntligen ett inlägg i dagis-debatten där jag kan hålla med åtminstone delvis. Nej, vårt samhälle är inte anpassat för barn och arbetande barnfamiljer, det är hela grundproblemet. Men jag går inte med på att barnens bästa ska offras i jämställdhetens, eller feminismens, eller den pedagogiska förskolans namn. Det är min fasta övertygelse om att INGA barn mår bra av långa dagar på dagis, och barn i ettårsåldern har det överlägset bäst hemma med någon av sina föräldrar (eller båda).
Min unge är viktigare än all karriär och alla jobbmöjligheter i hela världen och jag gör nästan vadsomhelst för att ge henne den barndom jag vill hon ska ha. Om det betyder att jag blir ytterligare en av dessa deltidsarbetande mammor som delvis lever på makens lön, ja då får det bli så – sen jag fick barn ändrade jag helt synsätt och nu skiter jag i vad andra tycker, så länge alla i vår familj har det bra!
Men ja, jag håller med om att det är synd att det fortfarande är ett kvinnoproblem detta med barn och dagis. Av någon anledning verkar det inte vara lika viktigt för män, eller så värdesätter de sitt arbete så mycket högre. Jag tycker den bästa lösningen vore en standard med 6-timmars arbetsdagar för alla, mer tid för familjen och fler arbetstillfällen skulle skapas.
Kan bara säga: Ja tack!
Bra talat Charlotta!
Håller helt med dig. Jag är en inbiten ”anti”-dagis kvinna i mina bästa år. Jag har ett underbart jobb som dessutom är välbetalt, men när det kommer till våran sons bästa så skiter jag rent ut sagt i det. Har ingen i den här debatten funderat på om det faktiskt kan vara så att det är X och Y kromosomen som kvinnor respektive män har, som gör att vi faktiskt tänker annorlunda, handlar annorlunda och är annorlunda. Vi är från begynnelsens tid skapta för olika ändamål, men att detta kan vara svårt att förstå i dagens samhälle. Jag måste med detta sagt säga att jag ÄR en kvinna som vill ha lika lön för lika arbete osv, men att jag någonstans faktiskt har insett att vi (män och kvinnor) är olika på många sätt. Anser också att så länge mannen och kvinnan i en familj är överens och nöjda så skall ingen annan lägga sig i deras förehavanden.
Nu tillbaka till dagisdebatten. Min kära mor har jobbat som förskollärare i hela sitt liv och hon anser att förskolan var bättre förr (mer resurser, mindre barngrupper), samt att barnen var mer harmoniska.
Tänk att sätta in barnen en längre tid på förskola än vad man själv vill eller orkar jobba! De familjer jag känner med barn på dagis säger att barnen är dödströtta när de kommer hem. Barn behöver lugn och ro och egen tid för att utvecklas. Sedan kommer en tid när de har större behov för socialisering.
Nej nu skall jag sluta orera för annars kan jag fortsätta hela dagen!
Klart det är så, det ÄR skillnad på X och Y kromosomen. T.ex. så verkar männen (generellt) ha svårare att sätta sej in i att något kan vara jobbigt för en annan person. Exempel: min man sitter uppe sent framför tv´n trots att han ska upp till jobbet kl 5 nästa morgon. Jag känner mej då stressad för hans skull och måste påminna honom om vad klockan är. Jag vill ju inte att han ska vara risig o trött på jobbet. MEN, om det varit omvänd situation, att jag själv ska upp tidigt, det hade min man inte ägnat en tanke.
På samma sätt verkar han aldrig stressa över om vårt barn får en lång dag på dagis… vadå, vad gör det att hon är lite trött när hon kommer hem??
Men menar du alltså att du tror att män bristande empati och att dessa har detta pgr av kromosomer?
Men suck! Jag hoppas att ni utgår från bara just ERT barn. Med den inställning ni har så säger ni ju precis det som skuldbelägger å det grövsta. Ni implicerar att de som också gillar att jobba inte gör det bästa för sina barn.
Hur tycker ni att man ska göra om man tycker förbannat mycket om sina barn men är en bra mycket bättre och gladare mamma om man också får jobba? Både jag och min make jobbar heltid. Våra barn (4 och 2 år) går på dagis mellan 8 och 16. En av oss går tidigt till jobbet för att kunna hämta, medan den andra lämnar på dagis och kommer hem till middagen.
Det här fungerar fint för oss, och framför allt, våra barn verkar tycka att det fungerar fint. När ska debatten komma till att det till stor del är individuellt när det gäller hur många timmar ett barn ska vara på dagis och när det ska börja?
Menar du/ni att jag har fel och inte gör vad som är bäst för mina barn när jag säger att de trivs på dagis och att våra tider funkar bra? Trots att vi jobbar heltid. Hade vi fel när vi lät våra barn börja på dagis vid 15-16 månader? det kunde jag som förälder alltså inte bedömma själv, för det är en universell regel som säger att alla barn blir mogna för dagis vid 2 år?
Hej hej!
Det är säkert individuellt mellan olika barn hur de klarar av och anpassas till dagis. Inget dagis är det andra likt. Alla föräldrar är dessutom olika och får fatta sina egna beslut. Det viktigaste för ett barn är ju kärleken från föräldrar som är nöjda och glada!
Hej! Mina nu vuxna barn 20.26.28 år har alla tre börjat på ”dagis” när dom var ett år vi båda jobbade heltid., Dessutom skilde vi oss när den yngsta var 1½ år. Alla tre har blivit väl fungerade medborgare utan skador 🙂 håller med dig att föräldrar får besluta själva hur dom vill göra. det går aldrig att dra alla föräldrar över en kam!
Jag älskade också dagis, men det var helt annorlunda då mot nu, vad gäller personaltäthet osv.
Vi har precis likadant. En lämnar innan kl 8 och en hämtar strax efter kl 16. Fungerar jättebra! Inte har jag dåligt samvete för det heller, hehe.
Håller helt med dig E, jag blir en bättre och gladare förälder av att jobba, det blir även min man. Vi har haft världens bästa förskola och barnen har knappt velat gå hem. Många barn behöver mer stimulans än de får hemma, att lära sig ett socialt samspel med andra barn är faktiskt otroligt viktigt. Och min erfarenhet säger att pappor idag tar väldigt mycket ansvar, därmed inte sagt att det ännu är ett jämlikt samhälle.
Då är istället frågan varför vi mår o blir bättre föräldrar av att jobba? O varför barn inte blir stimulerade hemma.? Är vi stressade för att inte pengarna rullar in ? Varför är känslan att sköta barnen inte lika självförverkligande som jobbet ? Varför i herrans namn mår vi sämre av att vara hemma mycket ?? Om fler va hemma kanske man skulle kunna umgås mer till vardags med andra familjer? Din erfarenhet säger dig att pappor tar stort ansvar men när ska de ta lika stoooort!?
Huvet på spiken igen Clara. Det är precis detta jag alltid blir utsatt för. Min man tar ansvar. Grundläggande sådant. Han sköter deras tänder o läser sagor o spelar hockey o ger massa kärlek. MEN när det gäller att avlasta barnen o ge dem en fin o stillsam o lagom vardag då är det BARA upp till mig. Han jobbar minsann Heltid . punkt. o suck.
Fast det där om ’mer stimulans ’ på förskola beror ju på hur mycket energi och fantasi man lägger på att leka med och lära sina barn hemma. Vi som inte sätter våra barn i förskola tidigt går ju knappast hemma och såsar och sätter barnen framför Bolibompa….!
eleonora: Jag har börjat tänka mer likt dig sen jag själv blev förälder, men det vågar man ju knappt erkänna idag. Då är man ju inte feminist.
E: Det är väl bra att det funkar för er. Ni kanske har en fantastisk förskola, vad vet jag? Men nej, det ändrar inte min åsikt ett endaste dugg – små barn ska inte vara så länge ifrån sina föräldrar. Med barn på dagis 8 timmar om dagen är det inte föräldrarna som uppfostrar barnet, det är pedagogerna och barnskötarna.
Du skriver att du är en gladare mamma om du får jobba och det kan jag visst förstå! Ingen har ju sagt att du som mamma måste gå ner i tid, barnen har ju en pappa också…eller kanske en mormor eller farfar eller…
Men kom inte och säg att ni gjort era val för barnens skull, nej det är en kompromiss som er familj gjort för att ni alla ska ha det så bra som möjligt när båda föräldrarna VILL jobba heltid!
Barn mognar olika det är helt klart, men utvecklingen skiljer sig inte flera år mellan olika barn. Några ettåringar klarar förskolan bra, andra gör det inte, men i ett barnvänligt samhälle borde alla barn få vara hemma mer (eller tillbringa mer tid med den äldre generationen för all del, ”det krävs en by för att fostra ett barn”).
Du tycker jag skuldbelägger, jag tycker jag kritiserar ett samhälle och ett tänkande där de vuxnas behov konsekvent sätts före de små barnens. Och konsekvenserna märks ju när allt fler ungdomar och unga vuxna mår dåligt. Naturligtvis inte pga för långa timmar på dagis 😉 men attityden till barn och deras behov tycker jag är helt sned.
Väldigt bra formulerat tycker jag
Det finns forskning som visar att det är tiden barnen är med föräldrarna som formar barnets jag oberoende tiden på dagis!
Jag håller med, jag tycker att de som behöver dagis, d.v.s. inte har råd att vara hemma eller inte har ett socialt skyddsnät, det är för dem dagis ska vara en resurs.
Hanna, vad tror du att det gör med segregeringen i samhället om det bara är de med låg ekonomi som sätter sina barn i förskola?
Josefine, jag menar att det är de behöver det mest som ska ha tillgång till förskola i första hand, ge riktigt bra kvalitet till dem.
Heureka!!!
Men hur ska man kunna säga som det verkligen är…om man absolut inte får säga något som kan leda till att någon skuldbelägger sig?
Min främsta lojalitet ligger hos barnen i den här frågan, även om jag råkar trampa på en eller annan öm tå. Jag jobbar själv inom förskolan och har sett för mycket för att kunna hålla tyst .
Det spelar tyvärr ingen roll hur glada föräldrarna blir av att jobba. De långa arbetsdagarna blir lika tärande för barnen ändå.
Det tror jag verkligen inte att det gör! Varför ge föräldrarna dåligt samvete? Det gynnar inte någon.
Oj oj oj… här var det att ställa saker på sin spets. Jag skulle tro att de flesta tycker att det är ok att både mamman och pappan jobbar när barnen har blivit ”förskolemogna”. Men att föräldrarna kan gå ner i tid, t.ex. arbeta 6 tim var och därigenom minimera tiden i förskolan. Förskolan är inte vad den har varit, kvalitéen sjunker, gruppstorlekarna ökar, lokalytan minskar – detta har pågått sedan förskolans guldålder på 80-talet. Det finns INGA småbarn (1-3 år) som gynnas av långa dagar i stora grupper med för lite personal.
Sen kan det finnas föräldrar som av olika anledningar är tvungna att arbeta heltid + resväg, inget ont sagt om dem, livet krånglar ibland.
Men alla andra kan faktiskt få ha lite dåligt samvete!
Märta
Är det inte konstigt förresten, att förr i tiden klarade sig en hel familj på en persons heltidsinkomst, men idag, när 6 timmars arbetsdag kommer på tal, så gapar arbetsmarknadsministern om att alla måste jobba mer, mer, mer? För att ekonomin ska hålla ihop. Men det är väl för att vi ska hinna konsumera så mycket som det bara går, innan världen går under.
Eller så är det för att vi ska kunna ta hand om våra äldre i form av pensioner? Vi är för få i arbetsför ålder för att kunna försörja de som går i pension, därför måste vi jobba mer och inte mindre. Dock går det inte att ifrågasätta att vi lever i ett konsumtionssamhälle men det är väl snarare det kapitalistiska systemets fel snarare än enskilda personer.
Det var en annan beskattning då – kan inte riktigt förklara det, men det gick från att vi beskattades som familj till att bli beskattade som individer. På så sätt beskattade man i mångt och mycket bort hemmamamman/pappan.
Ja, sambeskattningen försvann 1971 om jag minns rätt, det var i samma veva som förskolorna började byggas ut. Min mor har berättat om det, hon började arbeta efter att ha varit hemma med barn i 7 år då. Hon tyckte att det var fantastiskt! Hennes lön räknades plötsligt och gjorde att vi som familj hade bättre ekonomi. men hon tycker att det är underligt att hon och far då kunde ha råd med barnflicka (vi hade barnflicka tills jag började på lekis när jag var 6) samt städhjälp vilket vi aldrig skulle ha råd med idag trots att vi ha välbetalda jobb.
Jag kan inte annat än att hålla med. Jag tycker det vore allra bäst med 6 timmars arbetsdagar, för allas bästa. Vi har ett sjukt samhälle med en kraftigt ökande psykisk ohälsa. Om familjer får vara mer med varandra är jag övertygad om att alla skulle må bättre.
Jag har precis som du förfasats över att vi måste jobba jobba jobba! För att konsumera alla prylar vi inte behöver och som bara får oss att må sämre. För en kortare arbetsdag.
Vill också säga att detta var väldigt bra och välbehövt Clara!
Så otroligt bra skrivet! Kram Mia
Tack för att du skrev detta inlägget så att jag fick ord på mina tankar!
Jag kunde inte hålla med mer!
Jag instämmer med både Ninette och Filippa. Det finns män som jobbar deltid för att ta hand om sina barn, min till exempel. I de familjer där kvinnan går ner i arbetstid tror även jag att det i många fall beror på att mannen har högst lön och att det helt enkelt inte går ihop ekonomiskt på något annat sätt.
För idag är det så att om man ska vara någon att räkna med så ska man bo i en stor, gärna nybyggd villa som renoveras till tipp-topp på en gång och inreds med sjuan-stolar, pappelina-mattor och superellipsbord. Dessutom ska hela det perfekta livet basuneras ut på Facebook för att andra ska se hur underbaaaaart man har det.
Det känns som att småbarnsfamiljer idag har för stora krav på livet. Det duger inte med begagnade kläder till barnen, en bil med några år på nacken och semestar inom vårt vackra land. Hade man kunnat göra avkall på några av kraven tror jag att fler familjer hade haft råd att låta mannen gå ner i arbetstid.
Äsch. Det är ju bara dönickar som bryr sig om vad andra tycker om deras hem och liv. Man gör det fint och reser utomlands för sin egen skull, annars borde man ta sig en funderare över vilken slags människa man är. Aldrig att jag skulle låta mig påverkas av någon småsint mentalitet i bostadsområdet/umgängeskretsen. Är du inte omtyckt för den du är – byt vänner!
Eller så hoppar man av ”status-tåget” och gör det som man själv känner är rätt för sig själv och sin familj och låter andra ha det på sitt vis, och sig på själv på sitt eget valda vis!
Kunde inte sagt det bättre själv! Vi har medvetet gjort det valet nu, vi var fast i statuståget själva men har nu valt motsatsen 🙂 Och tro det eller ej men andra börjar apa efter istället 🙂
Ja, jag hoppas verkligen att detta är en trend som kommer att få fart! Tror dock inte att det är så lätt för alla att hoppa av tåget…
Fast jag tycker att (och den här debatten ger mig vatten på kvarnen) det också ligger en jäkla status idag i att pappan är hemma. Vi delade lika på ledigheten med första barnet och fick hejjarop, avundsjuka och beundran vart vi än gick. Med vår andra har jag tagit i stort sett hela ledigheten själv. Och nu får man försvara sig. Huvva så hemskt och ojämnställt. Varför gör ni så? Ni måste väl dela lika? SUCK! Jag är inte någon piskad gammal hemmafru bara för att VI har valt att göra såhär. Jag och min man planerar vårt liv och all logistik kring vår småbarnsfamilj TILLSAMMANS. Räcker inte det? Varför är det så mycket fiiinare när pappan är hemma? När pappan hämtar på föris och när han vabbar? DET är väl inte heller så jämnställt…
Mycket bra skrivet av ovanstående. ALLA familjer planerar väl småbarnslivet TILLSAMMANS. Mannen och kvinnan beslutar vad som är bäst för just dem! Alla familjer är olika.
Bra inlägg Clara!
Håller med även här. Alla kvinnor som väljer att stanna hemma är inte outbildade, förtryckta hemmafruar som är beroende av sina män ekonomiskt! Varje familj utformar väl sin egen vardag och framtid i bästa samförstånd (eller är jag en drömmare nu?).
Lite smådrömskt är det nog. Som jag har bråkat för att få min man att ta lika mycket ansvar. O när man bråkat tillräckligt mycket inser man att det är liiiite skönare o hålla käft. ( Läst bitterfittan? )Min man är världens snällaste tror han. Talar i fin o kärleksfull ton med mig genom allt detta ältande kring ämnet. Ändå förlorar jag alltid o hämtar o lämnar barnen .Det är helt mitt ansvar att de inte ska va `för mycket `på förskolan för enligt han så orkar barn så mycket mer än man tror. O jag vet fler som har det så.
Linda: Jag läste din kommentar lite högre upp och känner nog igen mig. Min man är också en fantastisk pappa, men likväl faller de mest grundläggande sakerna (vardagens rutiner) på mig…han älskar sitt jobb och verkar inte kunna tänka sig att gå ner i tid ens i framtiden, när jag tagit upp ämnet. Jag förstår nog inte riktigt hans synpunkt, hur kan jobbet vara viktigare än att spendera så mycket tid med sitt barn som det bara går, och försöka minimera hennes tid på dagis? Något grundläggande i min personlighet ändrades helt när jag fick barn, men motsvarande förändring verkar inte ske hos pappan. Han vill vårt barns bästa, men är inte beredd att göra samma uppoffringar som jag för att nå dit.
Clara
Du har så rätt. Det är männen som man måste lägga fokus på. Det finns ett fåtal män som tar sitt ansvar. De är de bästa männen. Vad jag vill säga är att det finns män där ute som inte bryr sej. Men jag tror faktiskt deras kvinnor har ett stort ansvar här. Varje kvinna som har en man som försöker smita undan måste ställa krav på dessa män, de fattar inte annars. För barnens skull borde männen tänka om.
Himla bra skrivet. Fler krävande kvinnor!!
Glöm inte att det faktiskt finns kvinnor som inte VILL släppa ifrån sig föräldraledighet också, som tycker att den är deras rättighet. Inte lätt att vara en pappa som vill ta ansvar då.
men jag vill vara mammaledig, men pappan kan ju fortfarande ta ansvar. han behöver inte jobba heltid för att jag är hemma och han kan ta tiden när han kommer hem till att leka och umgås med barnen, vara med de på helgerna osv. men man måste som sagt dela upp det på ett sätt som passar för just ens egen familj. för min eventuella framtida familj så ska det inte vara något dagis iallafall. sen hur vi gör med resten får vi ta då… 🙂
Jaaa! Så rätt du har!
Jag är farmor & mormor och får ju inte tycka något……… men ofta biter jag mig i tungan för att kunna hålla tyst! Här kan jag vara anonym och vill få råd. Hur gör jag?
Ett av våra barn har förköpt sig på ett hus för att ”platsa” i sin umgängeskrets! Barnen har så mycket leksaker att ingen i familjen orkar hålla reda på grejerna som gör att lekrummet är så rörigt att de aldrig är där inne. Barnen får helt bestämma vad de ska äta och får rata mat, kasta på golvet (de är 4 och 2 år). Det slängs oerhörda mängder mat! Samtidigt kallar de sig miljömedvetna!? De jobbar heltid med två välbetalda jobb, men klagar alltid att de har sååååå lite pengar.
En annan av våra barn bor i lägenhet, lever på en lön och kämpar! De väntar barn nr två. Det var förstås inte så lämpligt att skaffa ett barn till när den ena går utan fast jobb, men barnen är planerat och efterlängtat!
De klagar ibland över sin dåliga ekonomi.
Det tredje av våra barn har familj med barn nr två på väg i sommar. De jobbar båda deltid för att barn nr 1 ska få lagom långa dagar på dagis. De renoverar hus i takt med att ekonomin håller. Klagar aldrig över sin ekonomi.
Hur gör jag som förälder? Vilka ska jag hjälpa? Ska jag hjälpa?
Ska man hjälpa lika mycket till alla tre för att vara rättvis, eller ska deras behov styra?
Antingen håller du dig borta från alla eller så försöker du hjälpa var och en efter deras behov. Dock inte alltid med pengar.
Jag själv har upplevt att min mamma hjälper min oansvariga syster så att hon håller på att slå knut på sig själv men jag som är anvarig och aldrig ber om nåt får ingenting…inte ens tid från henne för att umgås med sina barnbarn….Så var försiktig så att de inte ger sig på varandra. För den du håller MEST om ryggen bli inte populär hos de andra…mao det är inte med dig de kommer att bråka, utan med varandra.
usch, det där lät bittert:) vilket det faktiskt inte var…
Ville bara varna för vad som KAN hända…jag tycker om min eländigt oansvariga syster dock med viss uppgivenhet…
Tyckte inte att det lät bittert! Tack för dina ord! Tar till mig!
ÅH, det är precis samma i vår familj! Mamma slår knut på sig själv för att hjälpa mig och mina 2 yngre syskon. Hon har nästan inga pengar, men kan ändå alltid ställa upp med ett lån när det kniper. All tid i världen lägger hon på oss barn och jag begriper inte hur hon orkar. Ibland får jag ont i hjärtat när jag tänker på mamma och hur hon kämpar för allt och alla, och ändå är hon alltid glad. Mamma är en hjälte men jag önskar att hon var lite mer snäll mot sig själv och hårdare mot oss barn.
Vad en mamma i den situationen uppskattar är uppskattning,inget märkvärdigt,en blomma,en kram kan göra under för orken.Hoppas hon får det.
Eva, det bästa du kan göra är att hålla dig undan vad det gäller hjälp med pengar, som Magdalena skrev så leder det ofta till bitterhet. Bjud på din tid så mycket som du vill men försök att göra det rättvist, jag har hört många som gnällt över att farmor/mormor/farfar/morfar bara gör saker för de ”andra” barnbarnen och inte ens egna.
Mina föräldrar (farmor bor långt borta så hon har en annan sits) har varit tydliga med att de gärna hjälper till men att vi får be om det och de säger nej om det inte fungerar för dem. Det är så skönt! Jag är aldrig rädd för att fråga för att jag vet att de säger nej om det inte passar och inte slår knut på sig för att hjälpa oss = inget dåligt samvete för någon av oss! De har gjort likadant med min brors barn men de är stora nu. Ibland ringer de och ber om att få låna ett av barnen över en helg för att kunna ägna sig helt åt en i taget. De gångerna känner jag verkligen att det har blivit en balans, de är involverade i sina barnbarns liv efter sin egen vilja och ork och vi har hjälp av dem om vi behöver.
Kan det vara en tröst för dig att höra att man (åtminstone jag) mycket gärna VILL finnas till hand. På mina villkor oftast förstås, då jag också har jobb och intressen!
Var generös med din tid (om du kan) och återhållsam med ekonomiska bidrag! Livsstilen har barnen själva valt. Så tycker jag det blir rättvist och barnbarnen får många goda minnen av sin farmor 🙂
Tack för ditt svar!
Försöker ge barnbarnen TID! Lyssnar mycket och tar med dem på saker som deras föräldrar kanske inte är så intresserade av.
Den biltokige pappans son har t ex fått en leksaksspis – som komplement till alla leksaksbilar.
Håller med dig Clara!
Har jobbat på förskola i 8 år (nu föräldraledig med mitt första barn) och sett alldeles för många barn som spenderar 40-45 timmar på förskolan/ vecka. Det är helt galet! Förstå mig rätt jag tycker inte att barnen på något vis har det dåligt på förskolan, de blir väl omhändertagna, utmanade, stimulerade och har skoj men det är ju inte ”våra” barn (personalens) Jag tycker att man som förälder ska verkligen fundera över varför man skaffar barn, för det borde väl vara att man vill vara tillsammans.
Tack för en fantastisk blogg!!
Bra skrivet, precis så tycker jag också! Varför skaffar man barn om man inte vill träffa dem så mycket som det bara är möjligt?
Äntligen någon som tar ställning på barnens sida!
Bra skrivit Clara!
Jag kan som lärare i förskolan intyga att förskolan är ”utvecklande ställen för barn att vara på. Men att barngrupperna är alldeles för stora och att många barn regelbundet tvingas spenderar längre dagar än de egentligen orkar på förskolan. Många barn skulle helt enkelt må bra av att hämtas tidigare.”
Jag tycker att ditt tidigare inlägg http://www.underbaraclaras.com/clara-reflekterar/fuck-of-marginaler/ även belyser detta.
Många av de barn som är 40-50 timmar i veckan är de med föräldrar som är har jobb med rätt bra lön. De har fina hus, fina bilar största Tvn, senaste Tv-spelet, stuga vid havet, resor till Alperna, after work med jobbet osv. Detta innebär att de inte har råd att jobba mindre. Vilket går ut över de stackars barnen som inte vill något hellre än att vara hemma ibland. Ett barn sa: Det bästa med julafton är att jag inte behöver kliva upp och åka på förskolan. (Ett barn med 45-50 timmars arbetsvecka, 10,5 månader om året.)
Kram
Nu börjar jag faktiskt gråta, så ska inte barn behöva ha det 🙁
Tänka sig, vi är föräldrar som båda jobbar heltid, med bra lön, ett stort hus, fin bil. tv-spel, största tv:n, AW med jobbet (var det en hänvisning till att om man AW:ar så borde man hämta på dagis istället, eller är det en kostnadsfråga med en AW?) etc. Våra barn går 40 timmar i veckan på dagis.
Jag och min man är alltså de där hemska föräldrarna! Ve och fasa.
Till din glädje kan jag säga att vi delar helt lika vad gäller hämtning, lämning, VAB och föräldradagar.
Jag har svårt att se att våra barn skulle säga att det bästamed julafton är att de inte måste gå till dagis. Snarare längtar de efter sina dagiskompisar under långledigheter. Vi lämnar glada barn och hämtar glada barn. Dessuom är vi två glada föräldrar.
Är alltså det viktigaste att jobba så lite som möjligt?
Vill absolut inte lägga mig i hur enskilda föräldrar tänker eller hur familjer väljer att ha det. Jag är helt övertygad om att så gott som alla föräldrar gör det som passar familjen och barnen allra bäst.
Men jag funderar över det här med konsumtionen och vad det gör med oss och vår vardag. En Linda har skrivit om det här någonstans, citerar:
”Fast… det är ju så att mycket vill ha mer, det går inte komma ifrån. Har man väl kommit in i karusellen med tung konsumtion så är det svårt att kliva av. Jag dömer ingen, men jag är inte heller blind. Jag ser hur samhället fungerar. Människor går långt i i sin strävan efter att hänga med, till och med så långt att de blundar för sina barns behov och tänker- ungen har det tipptopp på dagis! Bara för att det passar deras syften.”
Bra inlägg i debatten, det verkar som de flesta här tycker att för lång vistelse på dagis är = trasiga barn i vuxen ålder.. herregud!
Tack för bra svar! Vi är också två heltidsarbetande föräldrar, bor i hus som vi renoverat, har några designmöbler, bil och kan åka utomlands i bland! Våra barn går mellan 8-16 varje dag (pappa lämnar mamna hämtar) delar på vab och annan ledighet, och är glada både när vi lämnar och hämtar hos världens bästa dagmamma/ skola. Dom började på förskola/ dagmamma vid 14-15 månader,vi har i stort sett delat lika på föräldraledigheten, sparat dagar och satt barnen lite tidigare i verksamheten vilket gör att vi kan dryga ut semestern både på sommarn och runt jul. Jag anser att vi både är jämställda, närvarande föräldrar som spenderar helger , kvällar och lov med våra barn. Sen gillar vi att renovera, ha fint hemma men känner inte alls att vi försummar våra barn eller lever ojämndtällt bara för att vi båda jobbar heltid…
Det låter som om ni har hittat balansen i livet, härligt!
Hurra Clara! Det är inte kvinnor som ska jobba mer utan män som ska jobba mindre.
Helt rätt Linda!! Jag behöver inte skriva något för du formulerade åt mig. 🙂
Och Clara! Tankeväckande och bra inlägg!!!
Mina föräldrar jobbade 90% när vi var små. Samma sak gjorde grannens föräldrar (vi brukade säga att vi bodde i kollektiv med varsitt kök…). Det var alltså alltid en förälder hemma på eftermiddagarna i huset. En dag i veckan tog våra farmödrar hand om oss. Fungerade utmärkt.
Att bunta ihop män i ett fack och kvinnor i ett annat är inte att föra oss vidare till ett mer jämnställt samhälle. Inte i mina ögon iallafall. Det är onödigt att skriva att det är kvinnorna som känner skuld och skam och vill ha hemma barnen så mycket som möjligt. Jag tror att FÖRÄLDRARNA vill ha hemma barnen så mycket som möjligt och sen avgör de sinsemellan vem av dem som ska få ynnesten att vara ledig lite mer från sitt jobb. Grattis till den föräldern som fick vara det! Precis som du skriver så är de flesta förskolor helt fantastiska platser för barnen. Jag förstår inte hur du menar när du skriver att barn LIDER av att vara där två timmar mer per dag än ett annat barn. Och dessutom är det ju så individuellt. Du har skrivit det så bra själv förut. DET AVGÖR JAG. Vi föräldrar kan våra barn. Inte tror jag väl att någon låter sitt barn LIDA på föris pågrund av någon politisk idé? Knappast hörrö…
Barnen kanske inte lider av att vara på förskolan. Barn är rätt anpassningsbara. Men däremot tror jag att de allra flesta barn mår bra av kortare ”arbetsveckor” och mer tid med sina föräldrar.!
Absolut. Jag tror också att de flesta vill umgås med sina barn. Det är lätt att döma andra och peka ut de som gör FEL. Bara för att någon har en ny platttv och åker utomlands så betyder inte det att det finns möjlighet för dem att gå ner i arbetstid. De kanske inte heller anser att deras barn mår dåligt.
Fast… det är ju så att mycket vill ha mer, det går inte komma ifrån. Har man väl kommit in i karusellen med tung konsumtion så är det svårt att kliva av. Jag dömer ingen, men jag är inte heller blind. Jag ser hur samhället fungerar. Människor går långt i i sin strävan efter att hänga med, till och med så långt att de blundar för sina barns behov och tänker- ungen har det tipptopp på dagis! Bara för att det passar deras syften.
Att gå ner i arbetstid handlar inte alltid bara om att ha råd. Inom vissa yrken, ja precis de yrken som ni kackar på här, de yrken som man har pluggat sig blå till, som man investerat i, de yrken som ger en marginaler att köpa 10 st plattv och åka på resor till Thailand varje vinter, de yrkena är inte helt lätta att bara ta ner till 80%. Ofta får man på 80% av tiden göra 110%av jobbet, eftersom ansvaret inom dessa områden aldrig kan sänkas till 80%. javisst att jag skulle ha råd att gå ner till fan 40% av min arbetstid, men vem anställer en it-konsult på 40%? Säg mig. Ja jag jobbar heltid. Jag är även ensamstående. Min unge är på dagis 40 timmar i veckan. Hon är trött ibland och jag ligger ofta sömnlös av ångest. Javisst. Jag har ångest, jag vill helst umgås med mitt barn. Mycket hellre än att jobba, men jag kan inte det om jag 1: ska ha kvar mitt jobb, 2: kunna bo i den stad som jag älskar i en liten lägenhet som kostar mig halva min inkomst. Javisst kan jag flytta till Vindeln, men jag vill inte. Alla vill inte bo på vishan. Alla har inte den lyxen att bara kunna glassa hemma och baka pajer och få stålar för det. Nej. Och den bästa tiden på dagis, när är den? Jo det är de två timmarna mellan klockan 3 och klockan fem, när alla pusslare har hämtat sina kids och min unge får vara i praktiken själv med fröken. Många barn på få personal? Nej inte alls, testa å hämta fem får du se.
Bra skrivet, det är så svårt att se lite nyanserat på detta verkar det som när man läser de flestas inlägg. Ingen vill ha sin unge mer på dagos än nödvändigt och det är individuellt för varje familj/förälder. Det så lätt att stå o raljera om korta arbetstider och ge alla dåligt samvete som inte kan gå ner i tid pga ekonomiskt situation. Tänk de som inte har släkt i samma stad, dyr bostad på en hopplös bostadsmarknad, jobb som är svåra att få i mindre städer, men är nöjda med dagis, ungen är nöjd, ingen stor platt-tv elr resor till Thailand- hur ska de sågas av alla ”duktiga” här? Vad har vi för val?
Jamen med en hyra som tar halva din inkomst från din heltidstjänst kan du väl rimligen inte gå ner till 40%?
Vi planerar våra hämtningar och lämningar efter hur det passar vår familj bäst och inte efter om våra tider är jämställda eller inte. Nu har våra barn börjat i skolan och går på fritids på eftermiddagarna och de vill oftast inte gå hem innan 16. När de var yngre och gick på dagis var vi hemma en dag i veckan och hämtade tidigare resten av dagarna. Vi planerar vår vardag efter familjens behov och önskningar och inget annat. Alla är olika, tack och lov för det.
Jag hoppas så innerligt på att jag och min sambo ska kunna fixa det på två 80% inkomster när vår skrutt ska börja på dagis. Dessutom finns min mamma som mer än gärna kommer att vilja hjälpa till och hämta på dagis de dagar hon slutar tidigt.
Faktum kvarstår dock att det ändå kommer att vara svårt för oss och särskilt för min sambo då han pendlar 1½ timme till sitt jobb. Här där vi bor finns dåligt med arbetstillfällen nämligen. Så även om han går ner i tid så kommer han ändå inte kunna hämta eller lämna på dagis. Däremot hoppas vi att han kan vara ledig en dag i veckan och därmed vara hemma med vår skrutt. Det är ett pusslande utan dess like för att få till det, men vi ska verkligen kämpa för att få det att fungera!
Om båda i familjen ska ha en karriär är det inte alltid lätt att dela den med barn och jobb. Karriären får nästan alltid ta stryk när man går ner i tid och pensionspoängen också, så är det för alla män som kvinnor. Visst kan man lägga karriären på hyllan ett tag men detta alltid till ett pris. Barnen är det viktigaste i våra liv, det tror jag alla är överens om och det är ett evigt pussel att få ihop jobb och barn. Jag har själv jobbat väldigt flexibelt under mina aktiva år, en del år utomlands. Jag har även varit hemma under några år då barnen var små och det var underbart att få ge barnen några lugna och trygga år i hemmet då de fick välja när de ville vakna på morgonen och äta frukost så länge de ville. Jag har två mycket kreativa och trygga flickor som absolut inte har hämmats för att de inte varit på dagis och de lärde sig dessutom att läsa väldigt tidigt, då jag ägnade mycket tid åt att läsa för dem, rita och måla och vara ute i naturen. Min man ville också gärna spendera mer tid med barnen och med ett eget företag kunde han styra sin tid och tog alltid ledigt en dag i veckan då han tillbringade en stor del av den dagen med barnen. Vi valde att avstå från mycket under den tiden som resor, prylar och fin bil eftersom inkomsten var ganska låg men det var mer än värt det. Jag har förlorat ganska många pensionspoäng för att jag var hemma under de åren och det är det pris man får betala. Min man har också förlorat pensionspoäng eftersom han gick ner i tid och förlorade intäkter i sitt företag. Inte förväntar vi oss att ”samhället” ska kompensera oss för det val vi gjorde utan vi får som pensionärer än en gång anpassa utgifterna efter inkomsterna. Nästan alla har ett val förutom den ensamstående mamman kanske men som nästan alltid har en pappa till sitt barn som ska betala till barnet eller dela vårdnaden.
Det där var intressant! Ofta säger föräldrar där den ene har eget företag att h*n inte KAN vara hemma eller jobba mindre på grund av företaget. Ni tänkte precis tvärtom, att det var lättare p.g.a. det. Klokt!
Härligt att höra! Det bästa med den lösningen kan ju vara att när man väl går upp på heltid igen så kan det känns som att man får mycket mer pengar i plånboken än tidigare = större sparande , om man har lite vilja och diciplin 🙂
Alla jobb kan inte göras till deltidsjobb. Framförallt inte jobb med mera ansvar (och lön…).
Varför inte? Chefsposter tex kan delas på två personer! Det är mycket möjligt.
Det funkar inte att vara borta två-tre dagar i veckan, man är helt enkelt inte med när beslut skall göras snabbt och effektivt. Plötsligt märker man att beslut har gjorts utan att man fått vara med i beslutsgången. Plötsligt har man inte lika mycket att säga till om. Jag har prövat detta. Jobbar inom industrin, kanske det är lättare inom andra sektorer.
Jag är chef inom offentlig sektor. Innan jag klev på uppdraget var jag tydlig med att jag aldrig kommer att arbeta mer än 75%, småbarn eller ej. Jag kan inte vara borta hela dagar men att jobba kortare dagar går utmärkt. Som chef kan jag också styra min tid på ett helt annat sätt, jag planerar arbetstiden efter mötestider t.ex. Som chef kan jag också få undan en hel del administrativt när barnen sover. Så det går att kombinera men man måste vara tydlig med sin chef och vara duktig på att delegera!
Bra att det funkar för dig. Jobbar du då faktiskt 75%, så att det inte blir mera tid i det stora hela? För mig blev mina 80% ändå 100% +, men på kortare tid och lägre lön. Tyvärr :(. Jag jobbar inom ett stort globalt industriföretag.
Väl rutet Clara!
Jag håller till stor del med, det är inte ok att offra barnens välmående i jämställdhetens namn. Och jag tycker att hela den här debatten är ganska underlig faktiskt. Var familj har ett ansvar. Man kan faktiskt välja i ganska stor utsträckning hur man prioriterar tid och pengar i relation till familjeliv.
Jag tror som någon ovan nämnde, att många är alldeles för intresserade av att man ska leva livet på ”rätt” sätt. Man ska ha fina kläder, ett fint hem, man ska renovera och åka på semestrar. Kraven är väldigt stora om man vill följa normen.
Sen kan man göra som vi gjort. Inte i jämställdhetens namn, utan för familjens skull. Vi lever på en inkomst, och ja, det är min man som jobbar. Av den enkla anledningen att han hade fast anställning när vi fick vårt första barn, jag hade det inte. Samt av den enkla anledningen av att vi VALT att ha det så. Jag VILL vara hemma med barnen medan de är små. Jag vill vara där mesta tiden av varje dag, inte bara en stund på kvällen. Min man missar givetvis mer tid med barnen än vad jag gör, men han får höra av mig hur barnen haft det på dagen istället för att höra det av dagispersonalen. Vi slipper hämtningshets och sena kvällar med hungriga ledsna ungar, vi får mer tid tillsammans som familj eftersom jag hinner ta hand om de flesta måstena under dagtid.
Barnen har gått på dagis sina 15 timmar/vecka från ca 2 års ålder och resten av tiden har de varit med mig och sina syskon. Vi renoverar budgetmässigt om det verkligen behövs eller om vi verkligen vill. Vi åker aldrig på fina semestrar, utan har en billig semester i Sverige varje sommar. Vi äter billig mat och bakar eget bröd. Köper såklart kläder till barnen, men inte så ofta till oss. Unnar oss ibland onödiga saker som vi vill ha, men inte ofta och inte dyra. Åker i äldre bilar. Vi lever snålt helt enkelt. Vår rikedom ligger på andra platser än i det ekonomiska. Min man arbetar ”på golvet” inom industrin och är alltså inte högavlönad, men genom att välja så fixar vi det här ändå.
Och nej, vi lägger ingen vikt i vad andra tycker om vårt livsval. Det här är vårt liv och vår familj, vår begränsade tid tillsammans. Vi väljer att spendera den som vi vill och på det sätt som vi känner gagnar vår familj bäst.
Varför VILL nästan aldrig männen vara med sina barn?
ja det kan man undra. Och kan man tvinga nån att vilja? jag vet inte, vet ni?
Kanske för att det ligger i mannens natur att vilja jobba mera för att försörja sin familj, precis som det ligger i kvinnans natur att vilja vara hemma mera för att ta hand om barnen! Helt naturligt och helt okej!
Tja, min man vill jobba och jag vill vara hemma! Att tvinga honom vara hemma på heltid och tvinga mig att jobba heltid skulle få förödande konsekvenser. Jag är inne på mitt 7:e år som hemmamamma och trivs väldigt bra med det! Bor i USA sen 4 år tillbaka och tänker verkligen inte på några pensionspengar mer än dem vi sparar tillsammans och ensklit! Att bo utomlands för oss har verkligen varit bra för det är mer accepterat att vara hemma, för många är det! Men som många skrivit så är alla familjer unika och man måste få göra som man vill utan att få arga jämnställdhets människor efter sig!
Men en annan vinkel av synen från männen är (som min man ser det) är att de är uppfostrade att känna att de ”måste försörja familjen” för så är samhället utformat och det får de höra sen barnsben! Sen är jag helt med några av kommentarerna i att inga barn under 3 mår bra av långa dagar för de behöver så mkt vuxenkontakt med helst samma personer vilket inte alla förskolor kan erbjuda då det ofta är vikarier, förstora grupper osv.
Så mitt aktiva val för mina barns skull är att jag väljer att vara hemma så länge jag kan. Efter föräldraledigheten tänker jag ta ut vårdbidrag och det är inte för bara barnens skull utan för min egen också då jag valt att skaffa barn och vill då givetvis ha min tid med mina barn inte att de ska förvaras på förskolan och jobba röven av mig och sen åka hem laga mat och lägga dem.
Pengar pengar pengar det är det samhället och politikerna vill att vi ska styras av.
Det är köphysteri och svenssonavundsjukan och jag tror att det gäller för oss vanliga människor att göra ett aktivt val säg nej till pressen och ja till Livet!
Sen håller jag med att det borde ordnas bättre även för ensamstående och äldre överlag.
Men tänk på det att småbarnsåren är en så otroligt kort tid av livet och dem ger jag mer än gärna till mina barn, och mina barn har en fantastisk relation med sin far eftersom han engagerar sig i dem så fort han kommer hem från jobbet 🙂
Intressant och bra inlägg!
Lästips: Tim Jackson – Välfärd utan tillväxt
Tack för lästipset!
Är det bara jag som är ensamstående mamma, lämnar tidigt (6:30)och hämtar, (superstressad!) så tidigt jag kan (ca 15:30), med urdåligt samvete???
Det kanske inte finns något VI att dela hämtningar med…
Men 15:30, då har ni ju gott om tid tillsammans på eftermiddag/kväll innan dina barn ska sova. Jag förstår att du är stressad och att det är jobbigt, men det låter ändå som att vi har rätt många timmar där på kvällen tillsammans! Ha inte dåligt samvete, du gör säkert så gott du kan!
UNDERBART CLARA! ÅÅÅÅH! så glad blev jag när jag läste detta. sex timmars arbetsdag!!
Du har verkligen en poäng, men jag som inte har barn men däremot minns dagistiden för egen del mycket väl, har väldigt svårt att förstå tanken att barnen tillbringar för mycket tid på dagis, att de inte skulle orka med det. På dagis finns utbildade pedagoger och de har scheman med sovtider så att barnen ska ha det bra. Jag minns dagis som den bästa tiden i mitt liv och när jag får barn tänker jag inte förneka barnet vad jag upplevt…
Jag tycker att det där med att pappa eller mamma ska ”offra” sig är en mycket fånig diskussion, men det får väl jag som barnlös inte tycka? Dagispersonalen blir väldigt intima barnet och inte alls några läskiga, hemska främlingar man lämnar bort barnet till. På bra dagis mår barn så bra att de inte vill gå hem. Och hur kan man klandra dem? Där har de massvis md spännande leksaker och kompisar. Många barn idag har ju inte ens syskon och en hel del föräldrar ser ju knappt barnen för all vardagsstress. Dagis är inte så dåligt som alla målar upp. Alla dagis har inte för stora barngrupper.
Istället för att föra frågan vem som ska offras, lägg energi på att förbättra dagiset och vilkoren för föräldrar oavsett kön. Vi jobbar idag, that’s a fact. Istället för att skuldbelägga män som är en produkt av sina uppväxter eller kvinnor som bara vill sina barns bästa kan man hitta andra lösningar.
Som sagt, själv har jag inte barn, men mina vänner har, mina kollegor har. Och jag har förstått oviljan att lämna bort det finaste som hänt en varje vardag, men om man fixar så barnen mår lika bra av det som jag har gjort, kan man lägga all sin energi och kärlek helger ochkvällar istället. Bra föräldrar är närvarande föräldrar, inte föräldrar som är i närheten hela tiden.
Håller med dig i allt, Annie!
Jättebra skrivet, speciellt sista meningen…. 🙂
Jag är förskollärare och på min avdelning är barnen 1-2 år. Jag kan lugnt konstatera att de flesta småbarn skulle ha det mycket bättre hemma. För även om vi är engagerade och empatiska som försöker ge varje barn tid och omsorg så räcker vi helt enkelt inte till i dagens stora barngrupper. Ofta tvingas jag välja att trösta den som ”gråter högst”. Inskolningarna av våra små nyss fyllda ettåringar är en mycket jobbig period, då vi ska försöka knyta an till x antal barn samtidigt som vi lugnar deras föräldrar och försöker få verksamheten att rulla på under tiden. Jag ville verkligen bli förskollärare och det har jag spenderat 3,5 år i högskolan för och jag hade så många idéer och visioner. Men grupperna är så stora att jag känner mig maktlös. I den stadsdel där jag arbetar har de flesta god ekonomi och har all möjlighet i världen att korta ner sina barns dagar på förskolan. Men så länge vi som arbetar inom detta yrke inte ”talar ut” om hur det ser ut i förskolan så kommer det nog inte bli någon större förändring. Ja, det finns många barn som har det bra i förskolan. Men på grund av de stora barngrupperna så skulle många barn (speciellt de minsta) må mycket bättre av kortare dagar/lediga dagar.
Du får visst ha åsikter fast du inte har barn. Och jag håller med dig! Jag vet inte om jag orkar skriva ett eget inlägg om den här frågan, men en sak undrar jag, finns det forskning på att barn far illa av att vara på förskola? Nä, jag blir så trött av den här diskussionen :(.
Forskning kan du väl leta efter både på nätet och på bibliotek. Har mycket svårt att tänka mig att det inte finns.
Vad jag inte förstår är hur du helt kan ignorera alla vittnesmål från förskolepersonal här? Den ene efter den andre vittnar om hur usel situationen blivit framför allt för de riktigt små barnen i förskolan. Fast det är ju inte FORSKNING eller hur?
Man får självklart ha åsikter även om man inte har egna barn, men man ska inte tro att man har facit eller vet på riktigt hur det ser ut. Att ha vänner med barn är inte detsamma som att förstå hur det är att vara förälder.
Visst finns det bra förskolor med utbildade pedagoger och fina gårdar, leksaker och kompisar. Men på väldigt, väldigt många förskolor är det inte bara utbildade pedagoger, utan väldigt många unga timvikarier utan utbildning, på tok för stora barngrupper och en högljudd och rörig miljö. Att vara vuxen och arbeta i sådan miljö på heltid är en utmaning i sig, att tro att våra barn ska orka vistas i den miljön hela dagarna varje vecka tycker inte jag är rimligt. Dagispersonalen kommer nära barnen, men att tro att personalen kan ersätta föräldrarna är galet. De kan inte och de ska inte. Det är som att anta att en arbetskamrat är likvärdig en livspartner.
Jag har tidigare arbetat inom barnomsorgen, och att se dessa barn som kom först, åkte sist dag ut och dag in tyckte jag gjorde ont i hjärtat. Att begära av en tvååring att orka monsterlånga dagar på dagis är att begära för mycket. Och varför skaffa barn om man bara vill träffa dem någon timme på kvällen samt på helgerna?
Numera arbetar jag inte längre på dagis, men jag har barn som går och gått på dagis. Vi har erfarenhet av både fantastiska förskolor där personalen har hjärtat på rätta stället och verkligen ser barnen, men också av oengagerad personal som dricker kaffe och pratar skit med varandra medan barnen får klara sig mer eller mindre på egen hand. Personal som är rädd för att ta tag i problem och väljer enklaste utvägen, som inte engagerar sig mer än nöden kräver och ibland knappt ens det. Kvaliteten på förskolorna är minst sagt varierande.
Barn behöver både närvarande föräldrar och föräldrar som finns i närheten. Man måste möjliggöra båda dessa delar.
Jag arbetar också inom förskolan och kan intyga att du har helt rätt i att barngrupperna är på tok för stora och att många barn har alldeles för långa dagar. Detta är ett stort och allvarligt problem som det talas alldeles för lite om!
Min dotter är 1,5 år och jag och min sambo gör allt vi kan för att vår dotter ska kunna ha korta dagar på dagis och vara mycket ledig. Precis som någon annan nämnde så är det ju därför vi valde att skaffa barn – för att vi ville vara tillsammans med henne, inte för att lämna bort henne varje dag. Sen är det självklart att ekonomin styr – vi bor och lever relativt billigt men har båda lågavlönade jobb, vilket gör att vi inte har råd att gå ner så mycket i tid som vi skulle vilja. 6 timmars arbetsdag vore fantastiskt!
Det är synd att det är ekonomin som styr mest i denna fråga (iaf hemma hos oss). Skulle jag tjäna lika mycket som min sambo, som får ut lika mycket i nettolön som jag får i bruttolön, så skulle nog han gärna bara jobba 75% och vara hemma mer med lillan. Men som det är nu, med hus, bil och sambons crossåkande så blir det ju tyvärr jag som måste gå ner i tid.
Men han väljer hellre att lägga tid och pengarna på crossen istället för er dotter?
Clara, du arbetar heltid i ditt eget hem samtidigt som du tar hand om ditt barn. Det är ett arbete så gott som något och det är mycket världefullt.
Trots att jag är 63 är det är så roligt att ibland gå in på din blogg och läsa om vad du gör. Det som av många feminister kallas för förspilld kvinnokraft.
Min kommentar kanske inte appellerar direkt till detta inlägg, men lite ändå.
Fortsätt på din inslagna väg och stå på dig!
Hej! Åh, vad jag älskar när du sätter ord på mina tankar och skapar en text som jag själv lika gärna hade kunnat skriva! Tack!
Kika gärna in på vår blogg, hoppas du kan hitta några intressanta tankar där också 🙂
/Lina
Tack för ett välformulerat inlägg! Har varit hemma länge med mina barn och jobbar nu så att de äldsta kan gå direkt hem från skolan utan att behöva stanna på fritids. Varje familj tar hand om sin familj efter sitt huvud. Den finns så många tråkiga kommentarer om hur andra gör istället för att göra något åt sitt eget liv. Förstår inte att man orkar bry sig så mycket om andra.
Jag håller med dig i det du skriver. Sedan har vi ju dock den kanske lite bortglömda skaran med ensamstående föräldrar, inte bara de där föräldrarna är skilda eller separerade utan de där den ena inte ens finns i livet längre. Min pappa dog när jag bara var ett par år gammal och min mamma gjorde allt för att få både tid och pengar att räcka till och hon har alltid varit en väldig inspiration för mig. Jag vet att det inte var lätt att ensam försörja en fyraåring och en tonåring, i synnerhet inte när hon arbetade inom handels och var TVUNGEN att resa på konferenser och bila långa sträckor om dagarna. Det fanns inga andra jobb hon kunde ta då och visst kunde min mormor och morfar ta hand om mig/oss men det innebar också långa dagar på dagis ibland. Jag var ofta sista barnet. Men jag hade ett bra dagis, fina vänner och framför allt tiden när jag inte var på dagis som var så extremt värdefull. För då fanns mamma verkligen DÄR. Så det dåliga samvetet över att ens barn får långa dagisdagar när det är svårt att se några alternativ för man måste försörja sig… det är inte lätt att få allt att gå ihop!
För övrigt, en intressant debatt!
Åh, det känns som du berättar om mig. Min pappa dog när jag var 2 år och tanken på hur mycket min mamma jobbade och slet bara för att jag skulle få bo bra och inte sakna något gör mig nästan tårögd. Ensamstående föräldrar är nog de urstarkaste personerna som finns och förtjänar oändlig cred för sitt arbete trots sena hämtningar på dagis. Många som blir upprörda och ledsna över hur mycket skuld man lastar på mammor som hämtar sent är nog dom som såg sin mamma/pappa göra allt för en men ändå fick kommentarer som osade ”patronizing”
Men som alltid annars ett bra tänkvärt inlägg Clara!
Jag undrar ofta varför vissa skaffar barn. Inte är det för att umgås med dom iaf. De gånger då jag varit tvungen att hämta kl 17 är det en liten utsliten vrålapa jag får med mig hem. Blir inte mycket umgänge då inte…
Ja jag haller med. for jag antar att du menar alla de pappor som jobbar heltid va? Eller ar det sa att sa lange mamman gar ner till deltid sa barnet hamtas tidigt sa ar allt okej? For pappan spenderar ”kvalitetstid” pa kvallar och helger? Som sa manga har har beskrivit att dom lost problemet… Det verkar vara valdigt olika kriterier som galler for mammor och pappor i den har diskussionen!
Bra sagt Clara! Jag och min sambo kommer dela rakt av på föräldraledigheten, både för hans och vår dotters skull och för vårt förhållande då jag vill att vi båda ska känna att vi har lika stor del av och lika stort ansvar över allt ”hemarbete” plus att vi är lika viktiga för vår dotter! Är aboslut för 6 timmars dagar, tror att de långsiktiga vinsterna det för med sig lätt överstiger kostnaderna! Önskar att det kunde satsas mer på barnomsorgen så att barngrupperna minskar och de duktiga pedagogerna som jobbar där har möjlighet att göra det arbete dom är utbildade till. Du har inte möjligtvis tänkt satsa på en politisk karriär? 🙂 All lycka önskar jag dig iaf med allt du tar dig för!
BRA INLÄGG CLARA!
Fast jag tror att förskolan är, när det gäller barn upp till tre år, till för FÖRÄLDRARNA. Barnen är på förskolan för att föräldrarna behöver(?) jobba. Jag vet att det finns en läroplan och en pedagogisk linje men jag tror verkligen inte att barn (under tre år) BEHÖVER detta. I mina tankar är alltså förskolan, trots läroplanen och målen för verksamheten, förvaring av barn (under ungefär tre år alltså). Det är en paradox i att det å ena sidan är bra för barnen med förskola iom läroplanen men å andra sidan får barn till föräldralediga ENDAST vara 15 timmar på förskolan. När man får syskon är helt plötsligt den nyttiga läroplanen inte så viktig längre?
Har skrivit ett eget inlägg om saken: http://ninaruthstrom.se/forskolan-for-barn-eller-vuxna/
Vill bara förtydliga att Läroplanen är för alla barn i förskolan och finns för att alla barn ska få en bra, trygg och likvärdig förskolevistelse oavsett var i landet eller på vilken förskola man är. Läroplanen handlar inte bara om lärande utan lika mycket om omsorg och fostran
Ur lpfö 98:
Förskolans uppdrag
Förskolan skall lägga grunden för ett livslångt lärande. Verksamheten skall vara rolig, trygg och lärorik för alla barn som deltar. Förskolan skall erbjuda barnen en god pedagogisk verksamhet, där omsorg, fostran och
lärande bildar en helhet.
Fast i praktiken kan du väl inte mena att de små barnen runt 1-2 år får ut något ”pedagogiskt” av att vara på förskolan. De far i bästa fall inte illa men de får definitivt inget ut av det heller.
Jag tror att de små barnen har det bättre hemma med föräldrarna, om det är möjligt. Men jag kan ändå inte säga att barnen som är på förskolan inte får ut något av den. Jag tycker mig se att det är stor skillnad på barn som vistas på avdelningar där det är medvetna pedagoger som jobbar utifrån läroplanen och är där för barnen. Mot avdelningar där pedagoger endast sysslar omsorg, barnförvaring och kanske en hel del kaffedrickande och vuxenprat.
Där har du verkligen en bra poäng! Inget pedagogiskt upplägg – hur bra det än är – kan vara bättre än att få vara hos mamma och pappa – iallfall när det gäller de minsta barnen. Hur många vuxna vill (hur mycket de än gillar sitt jobb och hur mycket de än trivs på arbetsplatsen) tillbringa 45-50h/veckan på jobbet? Förskolan är inte en ”arbetsplats” (för barnen) men bara för att barnen leker betyder det inte att de inte blir trötta av leken för det. Lek är läring och utveckling för barnen – men det är också krävande att hela tiden förhålla sig till andra barn och vuxna – hur goda vänner och hur bra man än känner de vuxna. Vi har alla behov av att slappna av – bara vara oss själva – där hemma tillsammans med de vi är allra, allra tryggast på. Det behöver vi vuxna och det behöver speciellt barnen. Det tror jag iallfall.
Jag tycker inte det behöver finnas en hets om att man SKA hämta tidigt på förskolan. Jag har själv arbetat på förskola från och till i ett par år och de flesta barnen är okej med att gå på förskolan 8 timmar per dag (men det är såklart olika från barn till barn). Däremot finns det tyvärr massor av barn som ALDRIG får gå hem tidigare eller vara lediga. Dessa barn är alltid på förskolan först och går hem sist. De är alltid där när förskolan är öppen oavsett mellandagar och klämdagar. De är dessa barn man på förskolan tycker mest synd om!!!
I inlägget förutsätts det att barn inte vill vara på dagis. Att det bästa är att få vara hemma med sina föräldrar. När jag var liten fullkomligt älskade jag att vara på dagis. Jag blev alltid sur när pappa kom och hämtade mig tidigare, slet mig bort från lek och kompisar, bara för att mota bort sitt eget dåliga samvete. Mamma kunde inte gå ned i arbetstid fastän hon ville, men hon såg också att jag trivdes på dagis. Det är klart att jag var trött ibland efter att ha stojat runt en hel dag, men det var ingenting jag mådde dåligt av. Minns inte att jag saknade mina föräldrar särskilt ofta. Hela dagistiden är ett underbart minne för mig. Förskolor är inte av ondo!
Tack! Jag upplevde det på precis samma sätt som liten 🙂
Dagis var en underbar värld där alla mina bästa konmpisar fanns hela dagarna.
Men om ni minns att ni trivdes så bra på dagis så var det antagligen när ni var äldre än 3 år? (Man brukar ju inte minnas så mycket från tidigare än så.) Och Clara, och inte heller de många dagisfröknarna som har kommenterat här, påpekar ju att dagis är nästbäst för de minsta barnen, under tre. Nånstans mellan tre och fyra börjar ju de sociala relationerna utanför familjen bli viktiga, och då är dagis till god nytta.
Jag var likadan och mina barn är nu av samma skrot och korn. Min yngsta är hemma och sjuk idag och den äldre herren fick åka till föris ändå. Det var gråt och klagan här i morse när jag funderade på att ha honom hemma med oss. Han längtar hela helgerna efter sina vänner och alla lekar och aktiviteter på föris. Klart han kan vara trött på em. Men trött är inte alltid =olycklig…
Håller med till fullo att barn inte skall behöva vara heldagar på dagis/fritids! Man vet ju själv hur slut man är efter en heldag på jobbet… Själv jobbar jag halvtid och känner mig ofta ifrågasatt för det, cheferna vill ha upp mig till 100% och pratar om rätt till heltid, men var är rätten till halvtid?
Maken tjänar dubbelt så mycket som mig, så det vore en ekonomiskt katastrof om han skulle gå ner och jag upp…så vi tycker nog båda att det här är bästa lösningen.
Bra skrivet. Håller med!
Jag tjänar mer netto än min man har i bruttolön och jag jobbar 75%. Det gör han också. Barnen har anständiga dagar på förskola och fritids, är glada när vi lämnar och glada när vi hämtar. Hur vi lyckas? Vi har förmånen att vara två personer med bra löner och vi har inte klivit på konsumtionståget. Om man sitter i vår sits d.v.s. två personer med OK lön då finns det nog inget som gör att man inte kan gå ner i arbetstid om man verkligen vill. Konsumtionsmönster kan brytas, man kan leva ganska billigt även i en större stad om man inte har ett måste med prylar.
Det viktiga är VILJAN. Vill man ge barnen kortare dagar – gör det då. Vill man inte det, tycker man att barnen har det bra som det är – gör då det. Vill man vara hemma helt – bra för er, gör det. Det viktiga är att man gör det som passar ens familj. Fast innerst inne tycker jag nog att jag vill pekpinna lite och säga att gör det som passar men gör det jämställt…….
BRA!
Fast en tanke slog mig nyss: varför måste jämställt jämt betyda helt lika? varför inte lika på sina egna villkor? dvs att alla bestämmer själva precis hur man vill ha det, sen kan alla andra skita i vad och hur man har bestämt det för sig!
Hörde en psykolog på radion säga att barn är inte mogna att vistas på förskola före tre års ålder. Först då börjar barnet söka kontakt med andra.
Men det kan ju vem som helst som tagit hand om småbarn säga att det stämmer inte. Självklart är barn olika men under mina många år som nanny har jag upplevt att runt 18 mån ålder så är det rätt tråkigt att vara hemma med mamma/nanny trots att man hittar på en massa aktiviteter och ordnar playdates. Men direkt man går till typ öppna förskolan så är dom i himlen och är inte intresserad av mig alls.
Ett bra inlägg, tycker jag som är rätt trött på jämställdhetsdebatten ut enbart en synvinkel, att män skall gå ned i arbetstid för att kvinnor istället skall kunna arbeta mer..! Dvs arbetet är i fokus, ur jämställdhetssynpunkt. Det är väl barnen, och familjerna, som skall stå i fokus! Jag tror också att det är statussamhället som gör att många barn är långa dagar hos andra än sina familjer, nämligen förskolorna. Man vill som du skrev här, ha sitt stora hus, sina bilar (minst två), sina prylar och sina resor, gigantiska badrum stora som spa-avdelningar och trendiga kök där man inte lagar någon mat. Men jag tror att pendeln faktiskt svänger. Vi har strävat efter behovspyrsmidens topp länge nog, jag tycker mycket pekar på att vi är less på det. Back to basic. Så känner i alla fall jag. Jag har antagligen missat en chans att göra karriär när jag valde mina barn och min familj, men skall det behöva bli så, så ordnar det sig ändå. Det var det värt, för inget arbete i världen och inga prylar är värda lika mycket som tiden med barnen. Hela familjen mår bra av att vi har tid. Man måste nog i slutänden välja. Man kan inte få allt. Men som sagt, jag har gott hopp, för jag tror att pendeln har svängt mot som jag anser sundare ideal.
Amen to that!
Borde kanske kunna ösasmed att man gör heltid varannan vecka? Varför inte liksom, om det ska bli jämställt?
Clara, det var det bästa jag har läst på länge! Är helt på din linje! Önskar att arbetsgivarna också var det…
Word sister!
Bra rutet Clara! Jag har inte tänkt så mycket på att 8-h arbetsdag skulle vara förlegat sen mannen jobbade heltid och kvinnorna var hemma. Men vilken tankeställare! Att båda jobbade 6h borde ju vara en optimal lösning i samhället, snarare än att en jobbade 8-10h och en var hemma.
Det är givetvis så att männen är de som ska ta mer plats i barnens liv, och som någon sade, kvinnor ställ krav på era män! För mig känns det konstigt att kvinnor (oftast) påstår att det är de som valt/vill att vara hemma med barnen. Att det handlar om ett individuellt beslut som inte har något med samhället att göra. Som inte kan se att det är just det som kallas sociala normer och könsstereotypa sociala mönster.
Dagisdebatten är jag ambivalent till När jag var barn lämnades jag först av alla, ofta hängde vi på låset (ibland kom någon av tanterna tidigare, ibland fick jag vänta lite själv), och jag lämnades sist (någon fick alltid jobba övertid en kvart). Lite pinsamt tyckte man väl att det var såklart. Men framförallt så var dagis en enda trygg zon. Jag älskade dagis och tror att det var det bästa som kunde hänt mig, när hemmet inte var speciellt tryggt och harmoniskt.
Jag antar att ni som läser Claras blogg är kärleksfulla föräldrar som tänker mycket på det här med föräldraskap och varför man skaffar barn. Tyvärr är det ju så att många bara ”får” barn, många mår inte bra när det får barn, och många ser det bara som en del av livet snarare än som ett aktivt val. Det kommer alltid finnas de barnen, och de behöver dagiset. Och jag tänker att man ska förbättra dagisen, snarare än klaga på att barnen är på dagiset för mycket. Det får inte bli stigmatiserat att vara på dagis och för mycket status att inte vara det.
Intressant och viktig diskussion som tusan!
Bra inlägg och härlig debatt här ovan!
Barnen är det bästa som hänt vår familj. Under de 13,5 år vi varit föräldrar har vår situation varierat drastiskt. Allt ifrån studenter, utlandsjobb till hemmaförälder mm. Den största orsaken till att vi ändrat på livet genom åren är att barnen är olika och att de måste få vara det. En av våra pojkar ville på intet sätt vara på vare sig dagis eller dagmamma, då var det upp till oss föräldrar att lösa det, inte upp till honom att vänja sig. En av gossarna stortrivs på sin förskola och då kan vi anpassa livet efter det.
Men det är ett känsligt ämne och därför så oerhört viktigt att tala om så tack Clara!
Dagis är verkligen en helig ko i Sverige. Varför skulle det vara bra för små barn att växa upp i en grupp med personal som byts ut? Jag har många barn och även på förskolorna som har funkat bra har det varit omsättning på folk.
Det är klart att barnen ska vara hemma med föräldrarna så mycket som möjligt när de är riktigt små. och pappor ska gå ner i arbetstid i första hand.
Jag håller med en kommentar som sa att folk lever högt över vad de har råd. Man måste ju inte vara flashig och göra ALLT precis de åren barnen är små. Åka på semester, bo flott, ha vagn som kostar 8000 minst, fika på stan flera gånger i veckan. och om man ska ha det så måste ju två jobba och gärna jobba mycket.
Om jag fick välja skulle ensamstående och familjer med låga inkomster få bidrag för att kunna sänka sin arbetstid om de själva ville det under åren de har små barn. Framförallt ensamstående som ju jobbar för att klara sig inte för att shoppa buggeliibooklivagn.
Jag håller med till fullo om att ansvaret, och ev nedgång i arbetstid, ska delas lika mellan föräldrarna. Det jag funderar över är om alla barn mår dåligt över långa dagar på dagis? Att det finns de barn som det blir för mycket för råder det väl ingen tvekan om men det kanske också finns barn som det inte är något problem för, som mår bra och trivs? Om så är fallet och föräldrarna trivs med att jobba heltid, då är det väl inget problem? Jag tycker det är tråkigt om de i så fall ändå ska känna någon sort skam över att hämta sent, att de är sämre föräldrar.
Och inte minst: om förskolan är en tröttsam plats för barn att vara på (stora grupper, hög ljudnivå etc.) så fram för bättre förskola! Mindre grupper, lugnare miljö, mer personal. Så att de barn som är hela dagar där kan vara det och ha det bra! Jag tycker inte föräldrar ska behöva gå ner i tid pga att förskolan inte är bra för barnen att vara i!
Hejsan!
Jag tycker att frågan är viktigt men jag vill bara nämna en annan vinkel av det här med att gå ner i tid, jag fått mitt första riktiga jobb sen jag tog examen. Det är en heltidstjänst vilke betyder minst 40 h/v.. som en stor del av sveriges befolkning också har. Det finns de som redan här vid sitt första jobb som diskuterar sin livkvalité och vill gå ner i tid.. alltså gå ner till 80% eller mer för att värna om sin fritid. Jag får en klump i magen varje gång jag hör detta, jag jobbar så mycket jag kan för att få min ekonomi att gå ihop för att leva ett drägligt liv. Det jag vill ha sagt att det är fler grupper som påverkas av den här vågen, att gå ner i tid, man skäms och känner sig som en dålig människa för att man inte värna om det liv man har..
http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2012/january/ar-allt-som-mojliggor-kvinnors-frigorelse-av.html
Lady Dahmer skrev om precis detta i förrgår. Mer inspiration för den som vill läsa 🙂
(hoppas länken funkar nu…)
Ibland funderar man ju på om man verkligen ska ha barn någon gång? Det lutar mot att man inte ska det när man måste välja karriär eller barn. Båda två verkar ju inte gå. Är kanske svårt för mig som inte har några barn att tänka omkring detta. Men jag har verkligen ingen lust att bli martyr eller liknande vid tillfälle jag skulle vilja skaffa barn. Då hoppas jag samhället kan bidra till att jag kan klara av båda delar.
Tror att det är förskolepersonalen i sverige som hetsat till denna stress. De är stora grupper, få personal, dåliga lokaler, tinnitus,utbränd personal etc etc
Jag bor i usa. Här vill de inte att man hämtar barnen förtidigt. Det är undervisning mellan 9-15 och tiden efter 15 är frilek. Förskloepersonalen tar sitt jobb på allvar här och ser sig inte som barnpassare utan som pedagoger och barnen lär sig faktiskt saker här på ”dagis”. Man lär barnen genom lek och samlingar och ibland lektioner. Personalen här är stolta över sina jobb på ett hellt annat sätt än dagis personalen i sverige. Jag har haft dagisbarn både i sverige o usa så jag har sett skillnaden.
Har aldrig hört nåågon personal här klagat över att barngruppen är stökig, att det är högljudnivå eller att de inte får semester när de vill etc etc.
Sedan när man röstar till KOMMUNALVAL i sverige så får man ju FRÅGA sina kommunalapolitiker vad de vill göra för att förbättra förskolan. Hur dde har jobbat tidigare med dessa frågor med. Förskolan/dagis styrs ju kommunalt o politikerna är de som sitter på pengarpåsen.
Men det är väl inte förskolepersonalens fel att det är stora barngrupper på många dagis i Sverige, och klart de ska få förklara hur det är där de jobbar! Förresten är väl inte dagisen i USA skattefinansierade? Antar att föräldrarna betalar? Ju dyrare desto mer personal?
Men du har rätt i att vi borde ställa mer krav på våra politiker!
Eftersom jag varit ensam med mina barn så kan jag inte riktigt tycka jag har haft något val. Jag har varit tvungen att jobba heltid för att försörja oss. Min barn var på dagis från ca halv nio till fem (någon gång framåt halv sex till och med) Fick pussla med lite hjälp av mormor. Däremot tog jag alltid långa sommarsemesterar då vi bara ”var”. Hade ju inte råd med lantställe eller utlandsresor så vi var bara ledig tillsammans. Dessutom har jag minimerat fritidsaktiviteterna så för både dem och mig så vi hann umgås på vardag och helger. Men det är säkert fel det också.
Hej Anne
Jag tycker att det later som att du gjort det jattebra for din familj! Jag vaxte upp med en ensamstaende mamma med dalig ekonomi och jag kan saga att barn kanner ju av den ekonomiska situationen. Alla som sager att det viktigaste for barnet bara ar att vara med foraldrarna tror jag har fel. Jag visste mycket val hur illa var ekonomi var och tyckte det var valdigt jobbigt. Fick ingen cykel, fick ”halsa till mamma att hon ligger efter med betalningarna till skolresan”, hade ont om mat etc. Nu nar jag vantar barn ar det jatteviktigt for mig att satsa pa att jobba sa att jag ska kunna forsorja mitt barn pa ett battre satt. Sa att mitt barn inte ska behova oroa sig for sant har. Det ar inte latt att vara ensamstaende och du och alla andra gor sa gott ni kan for att ge era barn ett bra liv! Hellre en langre stund pa dagis om det betyder ekonomisk trygghet for familjen!
Tack för det svaret! Det är jobbigt att ha dåligt samvete för att man har haft sina barn på dagis långa dagar OCH dessutom behövt säga att man inte har råd hela tiden. Tomtebolyckan är kanske inte för alla – eller så ser den ut på olika sätt. Jag vill i alla fall inbilla mig att mina barn tycker att det haft en ok barndom ändå. Inte alla prylar i hela världen, men tillräckligt många och en mamma som älskar dem ofantligt.
Jag kan inte låta bli att notera att det är 99 kommentarer och inte en enda skriven av en man. Vi kan skrika bäst vi vill att även männen ska vara hemma med barn, men om vi endast ryter inför kvinnor så kommer vi ingen vart i debatten, eller hur?
Sedan vill jag också påpeka att tills tidigt 1900-tal, så tillbringade barn hela sina dagar med att vara med andra barn i stora grupper och någon mormor/farmor. Att barn skulle må bäst av att vara ensamma med sina föräldrar alt. något annat syskon, är en modernitet. Barn mår väldigt bra av att vara med andra barn. Förskolan är överlag ett bra ställe att tillbringa sin dag på och ofta mycket mer utvecklande än att vara hemma. Att skuldbelägga föräldrar (mammor OCH pappor) för att de lämnar sitt barn på förskolan tycker jag är sorgligt. Av de 160 barn jag arbetar för vet jag ingen på rak arm som far illa eller där föräldrarna är oroliga för att de inte trivs/far illa på förskolan. Vi har både barn som stannar väldigt länge, och sådana som stannar korta dagar.
(När barn får syskon brukar de vara lite mer osäkra och klängiga på sina föräldrar, men det är de även hemma i den situatonen.)
Hanna- förskolechef
Men många kvinnor har ju män, så att ryta till här och få kött på benen alt. ta sig en tankeställare hjälper ju ändå till att kvinnorna ställer krav på mannen. Så någon vart kommer man nog:) Även om jag såklart håller med om att det är tråkigt att inte fler män kommenterar här.
Tänkvärt! 🙂
Det här med att förskolor skulle vara enda stället där barn utvecklas, istället för att ’bara gå hemma’…?! Vi som ’tvingar’ våra barn att ’bara vara hemma’ istället för att sätta dem i förskola har gjort det valet för att faktiskt umgås med dem. Leka, lära och aktivera. Inte sega framför tv:n. Och shoot me, men jag tror att jag är en ganska rolig typ att hänga med. Även om jag inte är utbildad pedagog. Basta!
Du har givetvis en bra poäng som vanligt. Dock tycker jag att ett fokus även borde ligga på ytterligare ett grundläggande problem, dvs nedskärningarna på förskolorna. Detta drabbar även här till största delen kvinnor, eftersom att en övervägande majoritet av anställa inom förskolan är kvinnor. Det drabbar såklart även barnen som tvingas skrika sig hesa för att få frökens uppmärksamhet, bokstavligt talat, som inte får den närhet och det utbyte de behöver varje dag. Detta blir direkt en klassfråga och en jämställdhetsfråga. De som inte har råd att stanna hemma får ta de hårdaste konsekvenserna på alla sätt och de som har råd att stanna hemma avgör att det är bättre om kvinnan gör det, eftersom att mannen generellt tjänar mer än kvinnan. Dessutom spelar såklart den gamla synen om att kvinnan är det naturliga valet in, då hon ”har det i sig att ta hand om ungen”. 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön, återanställningar inom förskolan och därmed mindre barnkullar skulle göra så mycket för både jämställdheten och barnens situation. Men det är väl inte ekonomiskt lönsamt. Vi får kämpa oss till det istället.
Precis! Viktig att även lyfta den strukturella nivån här, som situationen på förskolorna och sex timmars arbetsdag!
Klokt skrivet, Clara och många andra! Jag har inga egna barn än (snart så!), men har så många vänner som blivit föräldrar de senaste åren att jag sett alla möjliga varianter på föräldraledigheten. Ca 50% har valt att dela lika, eller så nära lika det har gått. Vissa har valt att sprida ut sina föräldradagar så att de fått så lång tid hemma med barn/-en de haft råd med. Ingen av de pappor jag känner har velat något annat än vara hemma en längre period med sina barn.
Men något som gjort mig ytterst fascinerad är ett antal _mammor_ som näst intill vägrat dela med sig! Där papporna verkligen har fått slåss för att ”få” vara föräldralediga. Icke att förglömma…
I slutändan så tror jag, som så många andra, att varje familj är ett unikum och måste hitta det som fungerar bäst för dom. Tyvärr, finns det allt för många familjer som inte gör ett genomtänkt val eller för den delen inte utvärderar längs med resan. Alla människor behöver stanna upp och funderar på hur de lever och hur de vill leva sina liv. Barnfamiljer är inget undantag.
Håller med dig där, jag tror att det är många män som inte får vara hemma för sin respektive för att det är hon som ska vara mamma-ledig!
På min arbetsplats blev det till slut ett problem att alla som hade barn skulle sluta tidigt. Det fanns ingen kvar som kunde stänga (förutom de som jobbar heltid). Det löstes med att man numera får jobba eftermiddag minst 1 ggr i veckan. Så att bara stirra på sig blind på att någon alltid blir kvar sent är nog fel.
1919 fick vi 8-timmars arbetsdag- nästan hundra år sedan. Nu är det verkligen dags för 6-timmarsdagen! För alla barn, föräldrar, trötta, stressade, utslitna människor. Nu jobbar några ihjäl sig och andra får inte jobba alls.
Tack Clara för ett bra inlägg!
Hej Clara!
Härligt att du lyfter detta laddade ämne! Jag tror att vi är många som tror oss ha ”färdiga svar”, men när det kommer till den praktiska verkligheten, när vi upptäcker att vår lilla familj är en del i en ganska stor komplex helhet så är det inte så självklart längre att vi fixar att leva upp till våra ideal. När vi kommer ner på individnivå är det inate alltid att våra generella svar funkar. Därför är det grejt att få ta del av andras tankar och praktiska erfarenheter!
Lo
Hej jag håller helt med att fler pappor borde gå ner i tid också för att få familjelivet att fungera. Vi bodde på landet i fint radhus och snygg bil. Vi jobbade båda i stan och pendlade med bil enkel väg 30-40 min (med bilköer inräknade) barnen lämnades vid sju och hämtades strax före sex. Vi kunde/ville inte byta jobb och hade inte råd att jobba mindre. Vi bestämde oss då att flytta till lägenhet inne i stan. Nu bor vi lika stort som på landet men ingen av oss är beroende av bil och vi lämnar halv åtta och hämtar senast halv fem så vi minskade dagis tid med två timmar. I bland måste man lägga ett nytt pussel för att få ihop alla bitar.
precis, allt handlar om val, och hur man gör det bästa av situationen! 🙂
Ibland är du briljant Clara, som i detta inlägg :-). Mitt första barn är 22 år och gick i en förskola som var fantastisk jämfört med dagens. 10 barn på småbarnsavdelningen och 15 på syskonavdelningen. Storlekar på barngrupper man bara kan drömma om idag. Den här diskussionen behövde inte ens föras då.
Word Clara!
Jätteviktig debatt tycker jag – hur vill vi att våra barn ska ha det? Men däremot kan jag tänka att utgångspunkten är lite konstig. Jag har hittills inte träffat någon familj där båda föräldrar jobbar heltid eftersom de vill vara jämställda. Snarare handlar det om att man vill kunna upprätthålla en viss livsstil med t.ex. resor och konsumtion. Så om man överhuvudtaget ska prata om att barn ”offras” så tycker jag att man ska fråga sig om de ska offras på _konsumtionshetsens_ altare!
Tack för ett klarsynt och reflekterande inlägg!
Jag tycker att du tog upp många viktiga punkter men har några tillägg . I vår familj har vi båda arbetat 75% och 80 % de senaste åren för att ha möjlighet att finnas för våra barn vid läxläsning och dylikt. Dessvärre har vår arbetsbörda inte minskat när vi har gått ned i tid utan det förväntas att vi ska göra samma mängd arbetsuppgifter fast på kortare tid. Sedan förväntas vi vara tillgängliga för telefonsamtal övrig tid. Det orsakar oss stress och huvudbry. Vi har ju valt att arbeta deltid för vår familj, inte föra att få mindre betalt för lika mycket arbete.
Om alla arbetsgivare tog sitt ansvar och anpassade arbetsuppgifterna till den procent som föräldralediga/deltidsarbetande föräldrar arbetar skulle både föräldrar och barn må bättre, en framförall så skulle inte många föräldrar stressa både hemma och på arbetsplatsen.
Självklart vore det bästa om vi införde 6 timmars arbetsdag. Då skulle både män och kvinnor få mer tid med sina barn, utan att behöva jobba deltid och därmed få de negativa konsekvenser som följer med det.
Och jag tror inte att någon tycker att det är skitbra med 40-50 timmar för ettåringar, men de flesta större barn älskar ju sin förskola och mår inte på något sätt dåligt av att vara där till klockan fyra eller halv fem.
Att beskriva Lady Dahmers okunniga och fördömande text om förskolan som ”intressant” gör mig besviken. Jag trodde du hade bättre omdöme än så.
Problemet är att de flesta kvinnor tjänar mindre än de flesta män. Min man är ingen grottmänniska men vi är beroende av hans inkomst.
Jag tänker att sådana argument ofta är ett sätt att rättfärdiga de val man gör (även om jag naturligtvis inte vet hur just du och din familj har det) som dessutom inte går att ifrågasätta. Men många som säger så har jättedyra hus, två bilar och åker på semester varje år. Då tycker jag snarare att man måste prata om att man har _valt_ eller _prioriterat_ på ett visst sätt!
Håller med dig!
Bra skrivet! Jag och min man ska få vårat första barn snart, och vi har planerat som så att han tar hand om bebisen på de timmar jag studerar, medan han tar hand om bebisen. Sen gör vi tvärtom när barnet är äldre. Som tur är studerar jag bara och han jobbar deltid så vi får det att gå ihop på ett bra sätt, fast så är ju inte läget för alla.
Jag har en fråga till dig Clara. Jag vet att du är feminist och hundra procent för jämställdhet, vilket är skitbra, det är jag också! Förstår inte kvinnor som inte tar det på allvar, könsdiskrimineringen alltså. Men nu till frågan. Jag vet att du är kristen och jag undrar hur du kombinerar det med feminismen iochmed att i den kristna läran (och andra religioner som som härstammar från Abraham) är kvinnan underlägsen mannen och ska finna sig i den rollen.
Intressant fråga! 🙂 ska bli spännande att läsa svaret!
Människor gör val utifrån sina förutsättningar och intressen. Det är därför det ser ut som det gör. Det är hemskt att se barn som far illa, men jag tror inte att det är på dagis barn far mest illa. Inte kvinnor heller. Sen finns det säkert barn som har dagis som sin tryggaste plats eller som sitt helvete. Självklart förstår jag problemställningen, jag skulle inte vilja ha min son på dagis hela dagarna, men det är ju min åsikt och min möjlighet att inte ha det så. Alla har inte den möjligheten. Vart tog tilliten till människans egna omdöme vägen? Föräldrarnas självförtroende, vart tog den vägen? För den finns ju uppenbarligen inte längre när folk känner press (från andra??) att hämta tidigt. Det är alltid nån som står där och hytter med näven på föräldrar. Coola ner lite. Och tona ner predikan.
Heja Clara! Håller med dig till 100%!!!
jag skulle gärna vilja se en statistik på hur vanligt det är när kvinnan tjänar mer än mannen, men hon är hemma mest!
Tack för ett bra inlägg Clara, håller med dig helt och hållet. Jag är trött på att pensionspoäng ställs mot tid med barnen, var tar barnens perspektiv vägen? Hinner inte utveckla mig mer just nu, utan det får stanna vid ett tack 🙂
Du har helt rätt i det du säger.
Väldigt många barn är på förskolan alldeles för långa dagar. Men man får inte ge föräldrar dåligt samvete heter det. Men som du säger – barnen då?
Till saken, i alla fall till viss del, är att detta känns som en trend just nu. Långa dagar och många föräldrar som vet att systemet är slappt och ordnar till sig mer tid för barnen på förskolan så att de kan ägna sig åt annat. Och då menar jag annat än jobb och restid.
/Förskollärare med några år i branschen
Sex timmars arbetsdag är för mig en självklar fråga att driva! Så det är roligt och bra att detta diskuteras på flera ställen nu. Sex timmars arbetsdag = mer tid för alla inblandade föräldrar att vara med barnen, bättre hälsa, tid till att engagera sig i saker en brinner för, samt att det blir jobb över till fler och mer jämställd arbetsdelning i hemmet. Jag och min kille ser det som en självklarhet för oss båda att sträva efter deltid.
du är så bra Clara!
Åh vad bra! Du är så modig och smart!
Om det hade varit de fattigaste som inte hade råd att gå ner i tid och hade barnen långa dagar, då hade det inte varit något större problem.
Det är ofta helt ok betalda föräldrar lever i par, som ändå inte tycks ha råd (och är det inte råd, så är det jämställdhet det handlar om) att ge sina barn en vettig tillvao.
Jag önskar att blivande föräldrar redan då kunde informeras om det olämpliga i att lämna sin 1-2åring fulltidsdagar på förskolan. Det är tungt för äldre barn också, men det är så orimligt mycket begärt att riktigt små barn ska orka och må bra av långa dagar.
Det är ett så gräsligt kort fokus på detta med att bli förälder. Det satsas hur mycket som helst på att informera sig om graviditeten och första året och sedan tror man att barnen kan slussas vidare och föräldrarnas liv ska återgå till någon sorts innan-barnen-normal.
Japp…pappor borde gå ner i tid…men även alternativet att mammor går ner i tid är hundra gånger bättre än att INGEN gör det… om man inte råkar ha sjukt flexibla jobb som överlappar varandra osvosv.
Jag håller med om att barnen offras…på jämställdhetens altare men också på konsumtionens altare. Det finns massor med människor som inte har något annat val än att jobba heltid om vardagen ska gå ihop. Men det finns ännu fler, långt fler, som har möjlighet att en välja. Det spelar ingen roll hur bra förskolan än är….det är fortfarande lika påfrestande för barnen att vara där som vad vårt arbete är för oss vuxna. 10 timmars arbetstid för barn är helt enkelt inte rimligt
Säger som du lär Clara, vad som är bäst för mina barn DET AVGÖR JAG! Dagis mellan 8-16 funkar alldeles utmärk och vi har glada, harmoniska och friska barn. Den sociala kompetensen som dagis ger är svår att itbilda på annat sätt. Nej, vi väljer hjälp med hemservicen och matlagningen och glädjen av att kunna kombinera två fantastiska barn med två galet roliga karriärer!
Ja precis, det avgör vi bäst själva, då mår vi nog alla bäst.
Märkligt att denna ”debatt” helt plötsligt övergick i 99% medhåll!
Fantastiskt bra inlägg!
Bra skrivet Clara! Och en intressant diskussion att läsa bland kommentarerna!
Vi turas om att hämta barnen 15.30-16.00. Jag älskar mina ” långa” dagar på jobbet, då jag får jobba klart och jag vet att killarna har det bra tillsammans med sin pappa/min man.
Bravo Clara! Stående ovationer från mig!
Hej!
Klok tanke om att det borde också vara papporna som hämtar tidigt. Sedan är det inte alltid av ondo att vara sent på förskolan/fritids det är färre barn sent och man får ”fröken” för sig själv ibland. Ofta om man är sent på förskolan så börjar man också senare så sluta diskutera hämtningstiden och titta på hur mycket tid barnet är på förskolan (svårare på fritids då barnet alltid börjar när skolan börjar på morgonen)
Tack Clara, klokt rakt igenom, vuxna blir trötta efter 8 timmars arbetsdag, barn blir som vrak efter 9-timmars arbetsdag, vilket det blir med tanke på resväg. Problemet är mäns ovilja att ta ansvar, inte kvinnors vilja att ta ansvar för barnen. Undantag finns såklart alltid men statistik talar klarspråk i detta fall. 6 timmars arbetsdag nu, tack
Tycker du har så rätt!!!
Lägger man ihop ditt blogginlägg med Nina Björks klassiska DN-krönika om att barnen offras på den höga levnadsstandardens altar, då har man kommit rätt nära sanningen tror jag!
Citat Nina Björk:
”Så jag föreslår att vi börjar om. Att vi säger annorlunda nu. Vi säger inte feminist = prodagis = heltidsarbete, utan feminist = begränsad dagistid = delat hemmaliv. 6 timmars arbetsdag för alla föräldrar och speciellt förbud mot småbarnspappor att arbeta heltid. Lika lön för olika arbete. Sänkt materiell standard. Men tid.”
DN 2005. http://www.dn.se/kultur-noje/vi-ar-pa-helt-fel-spar
Problemet idag är ju delvis att barngrupperna är för stora och det är för lite personal. Jag tror absolut inte att det är farligt för barn att vara länge på dagis om det är okej omständigheter och inte alltför stökigt där. Det är inte okej att dra ner på den samhällsservice som man tidigare kunnat räkna med! Barn har rätt till bra dagis. Dessutom blir det vanligare att förskolorna har helt stängt vissa dagar, så var det inte på åttiotalet t.ex. Allt detta kräver föräldrar som jobbar allt mindre. Det är så himla knäppt. Dagis finns ju för att föräldrar ska kunna jobba, men nu försöker man få det till att det är pedagogiken på förskolan som är det viktigaste av allt. Det är såklart viktigast, men det är trots allt inte en obligatorisk skolform utan kallas barnomsorg!
Det var ett intressant inlägg – för allt hänger nämligen på från vilket håll man tittar. Jag kommer från Tyskland och bor i Sverige sedan 6 år tillbaka. Och om man jämför båda länder är ju allt som har med barn att göra så mycket bättre i Sverige. Tyskland är på rätt väg, men det är långt kvar. Dagisplats för barn under 3 år? Sällan och svårt att få. Dyrt dessutom. Ett genomsnittligt barn börjar på dagis när det är tre. Och då är det på dagis mellan kl 8 och 12. INGEN av mina kompisar i Tyskland som har barn jobbar ens 50%; några jobbar bara några timmar! Det går nämligen inte eftersom man inte kan lämna barnet nånstans. Och enligt lag har även en man rätt att vara föräldrarledig. Men försök att förklara det till en tysk chef! Då kan killen vara säker att jobbet inte finns kvar när han vill komma tillbaka. I Tyskland får man ett barn, pappan jobbar, mamman stannar hemma. Försök att hitta en kille som är ute med sitt barn ensam. Finns knappt! Det är fortfarande 50-tal!
I Sverige har man däremot så mycket mer möjligheter och framför allt stöd från staten. Och här tar killarna ansvar tycker jag. Går från jobbet kl 4 för att hämta på dagis. Aldrig att det skulle hända i Tyskland.
Så, må vara så att även svenskar har nåt att förbättra – men jämfört med Tyskland är det här himmelriket för föräldrar. Men som sagt, även i Tyskland känner man att det blir bättre så småningom.
En tanke; det här pysslandet som Clara inspirerar till på bloggen är ju trevligt på många sätt men vilken TID det tar från annat som exempelvis avlönat förvärvsarbete…
Hej! Ditt inlägg går från klarhet till klarhet – förutom på en punkt. Du utgår från att barnen mår bäst av att växa upp i en trygg familj och umgås med sina föräldrar – låter helt vettigt. MEN. Jag vågar påstå att föräldrar är människor med brister precis som de som inte är föräldrar. Mycket som föräldrar gör, vare sig det sker efter att de kommit hem från en stressig arbetsdag eller under ett pepparkaksbak, är misstag och dumheter. De flesta bekanta jag känner har problem med sina föräldrar. Då menar jag inte ”tonårsproblem” (föräldrar suuuuger etc.) utan betydligt allvarligare problem. Själv har jag i åratal funderat på varifrån min negativa attityd kommer – och fått en massa minnesbilder i huvudet av min mammas ständiga, eviga gnällande och en massa elaka saker hon sagt som, delvis, gjort mig till den jag är i dag. Lägg till vikthets (från hennes sida, aldrig från kamratkretsen) och att min pappa alltid tar hennes sida, hon bestämmer allt, och där har vi min uppväxt i ett nötskal.
När jag var liten längtade jag ofta efter att få vara ensam hemma. Det gjorde även mina syskon, och så fort föräldrarna gav sig iväg tog vi plats och njöt ordentligt. Annars satt vi mest på våra rum och läste eller lekte för oss själva. Tyst, så att inte mamma skulle bli arg. Eller pappa.
Kan tillägga att jag aldrig gick i nån grupp på eftermiddagarna, förskola eller liknande. Min favoritsyssla var att hänga ensam hemma eller med kompisarna.
Har en massa problem (som jag inte vill gå närmare in på) pga. min uppväxt. Som var fylld av välmenande föräldrar. För jag älskar verkligen mina föräldrar, de har sina egna problem och jag inser att de aldrig kommer att vara perfekta. MEN. De har försvårat otroligt mycket för mig. Det gör ont att erkänna, men det är sanningen. Och jag har som sagt mååånga bekanta som känner likadant.
Jag tror på din tanke om att det är män som borde ge mer av sin tid… Jag tror också på din uppenbara tanke att lyckliga familjer bör spendera mycket tid tillsammans. Att föräldrarna ska finnas där för sina barn.
Problemen som jag med mitt aningen virriga inlägg försöker peka på är att extremt få familjer är sådär bullabakslyckliga som man kan tro. Det finns tusen och åter tusen familjer där var föräldrarna är närvarande till synes, men inte på riktigt. Familjer där föräldrarna finns där men förstör. Och såklart också otacksamma skitungar, korkade barn osv., men jag tror att det bottnar i uppfostran, dvs. hos föräldrarna.
En familj behöver inte vara två föräldrar och X antal ungar.
Både ja och nej. Dels finns det jobb som är svåra att sköta på mindre än 100%. Å andra sidan brukar de jobben generera i en så ok ekonomi att man visst kan jobba heltid men hyra ut en del av hushållsjobbet så att den tid man nu slutar så är det inte städ och matlagning man hela tiden gör. Hur Hur många deltidsmammor åker inte hem efter sitt jobb och gör hela hushållsjobbet, rätt många.
Min man och jag jobbar heltid båda två, fem barn och faktiskt får vi det att gå i hop riktigt bra. Våra små är 3½ år men pga makens arbetstider med lediga dagar och sova efter nattjobb och att även jag har korta dagar och lediga dagar i bland trots min heltid. Så är inte barnen på dagis heltid.
Men, trots att jag/ vi själva strävar efter att inte ha dem där hur mycket som helst, så tror jag få barn far rent illa av att gå heltid på dagis ändå!
Du har många kloka tankar. Jag håller helt med!
Bra skrivet!
Ibland krävs det inte alltid en speciell ekonomi för att jobba deltid bara mer planering och att inte slösa pengar på onödiga ting. Man får helt enkelt stryka vissa saker ut sitt liv under några år och leva betydligt billigare och snålare om man kan. Så gjorde vi. I övrigt är ju 6-timmarsdag en rättighet om man har tillsvidareanställning och barn under 8 år.
Förutom det så hade jag ett barn som inte alls var dagisbarn och trivdes inte där helt enkelt och dagmamma fanns inte att få och då blev mina dagar kortare per automatik för jag tjänade minst. OM jag hade haft högre inkomst än min man hade han gått ner i arbetstid och det är där jag tror vi måste börja…med lika lön mellan könen så slipper det bli så att kvinnan ska vara den som jobbar mindre.
Vi har världens underbaraste dagis, 18 barn fördelade på två grupper och totalt sex personer som jobbar omlott.
Vår son lär sig sig ständigt nya saker och vi är så glada att han har möjlighet att gå där. Vi jobbar heltid och delar hämtning och lämning, tjänar bra med pengar. Att gå med i arbetstid för oss skulle innebära samma jobb för mindre betalt. Vi ser ingen orsak till att ändra ngt, men läser man flera av kommentarerna ovan känns det som jag skall skämmas för att jag har ett välbetalt och utveckande jobb då jag är mamma. Dessutom tycker jag att det är väldigt utvecklande och stimulerande för vårt barn att gå på dagis.
Men SNÄLLA. Blir lika irriterad varje gång jag går in här, tur att jag inte gör det så ofta… Kvinnor som du GÖR ER till svagare än männen, det är NI som skapar klyftorna. Du menar att en kvinna inte ens kan diskutera med sin man om att han istället kan jobba deltid? Kan man underskatta en kvinna mer än så? Ni gör det faktum att vara kvinna till något sorts handikapp som måste ha fördelar i samhället. Om ni nu tycker att samhället spelar så mycket på männens, och att de har villkor förutsatta att männen är starkare, VISA ATT SÅ INTE ÄR FALLET. Istället för att sitta och klaga på männen och säga att de inte tar något ansvar. Ni generaliserar något så fruktansvärt. Jag är själv kvinna men när jag läser sådant här vill jag nästan inte vara det.
Håller med helt! Det känns som om kvinnor bara kan diskutera dessa frågor med varandra och inte med sin man! Jag om min man har diskuterat det här massor nu innan vårt barn kommer till världen! Jag tycker att det hör till när man planerar framtiden med någon att man pratar med den man lever med!
Mina barn började på förskolan när de var två år för att jag och min man ville vara med dem heltid så länge. Sedan dess har barnen gått 8-14.15. Vi hämtar dem tidigt för att vi älskar att umgås med våra barn, inte för att det är dåligt att vara länge på förskolan/fritids. Båda jobbar heltid för att vi älskar att jobba. Vi har den fantastiska möjligheten att göra båda sakerna, jobba och hänga med barnen. Andra saker som vi gillar mindre (träning, vänner, fester, inredning, politiska engagemang) blir förstås lidande. Vi trivs och står för vårt beslut. Stå för era beslut ni också. Det är ni själva som väljer om ni blir skuldbelagda eller inte.
Som förskolärare och kvinna kan inte annat än applådera detta inlägg. En observation jag gjorde för ngr år sen och som tyvärr bara blir mer och mer sann. Vet inte hur många gånger jag sagt att det INTE är männen som får ”betala” för jämställdheten utan barnen!!!
Kvinnor måste inte alltid ge upp sitt men BÅDA föräldrarna kan inte göra karriär samtidigt utan att barnen får betala priset genom långa dagar på förskolan eller genom att skickas till förskolan med alvedon för att pappa el mamma ska hinna jobba åtminstone ngr timmar innan pedagogerna ringer.
Tyvärr är inte detta ett uttryck från ngn synisk människa utan jag konstaterar detta med sorg och en förståelse för att det inte är lätt att vara förälder idag!
Strax före halv fem kliver jag in på fritids för att hämta min två största barn. Jag vet att minst en ev dem kommer att säga ”nej, kommer du redan” eftersom jag i deras tycke avbryter leken. Det är ca 10-15 barn kvar på resp fritids. (Vi har förmånen att bo på ett ställe där inte ”hämta-senast-kl 16-driften” är så stark.) De flesta ägnar sig åt lugna aktiviteter, ritar, spelar spel eller pysslar. Det är lugnt och skönt och jag hinner stämma av med resp fröken hur dagen varit. Barnen klär på sig i lugn och ro och sedan åker vi vidare till dagis för att hämta 4-åringen. Efter halv fem slår man ihop avdelningarna, vilket innebär en grupp på ca 10 barn och oftast 3 fröknar. (Om jag skulle råka hämta före halv fem blir dottern sur för att hon inte får gå över t andra avdelningen.) Även här kan leken få avslutas i lugn och ro medan jag växlar några ord med fröken. Vi är hemma strax efter 17 och då spelar barnen dataspel och/eller så läser vi några böcker. Är de sugna på något får de en frukt eller macka. Ca kl 18 börjar vi laga middag från den matkasse som levereras varannan vecka. Minst ett barn brukar hjälpa till. Halv sju kommer den av oss som jobbar senare hem och då äter vi middag tillsammans hela familjen. Ca 19 är middagen färdigäten och då får den av oss som kom sist hem hjälpa barnen med tvätt, pyjamas och gonattsaga/or. Ca halv åtta lägger sig barnen och vi går runt till var och en av dem och nattar, vilket brukar ta totalt trekvart. Barnen somnar oftast på en gång därefter. Vad vill jag säga med detta, förutom att rutiner är bra? Jo, att man kan vara långa dagar på dagis utan att må dåligt av det. Jag känner klart att mina barn blir betydligt mer harmoniska av att hämtas senare i lugn och ro, än kl 16 när många hämtas och det bara är kaos i kapprummet och noll kontakt med personalen. För oss är det viktigt att äta middag tillsammans hela familjen och då får det hellre bli lite senare – barnen svälter inte ihjäl av det. Och det här med dödströtta barn efter en lång dag känner jag inte heller igen. Nej, fram för fler alternativ och ge inte varandra dåligt samvete. Jag jobbar 90% och mina lediga 10% väljer jag att lägga på att vara ledig varannan fredag. Passar mig mycket bättre än att stressa hem från jobbet för att hämta barn som ändå föredrar att vara längre på dagis och fritids.
Men när umgås ni? När har ni tid att SE varandra utom över maten och godnattsagan… lära barnen om livet och vad som är rätt och fel, bygga relationen osvosv.
Barnen får väl inte vara lediga från skolan varannan fredag bara för att du är ledig…. så den arbetstidsförkortningen kommer väl inte dem till del?
Vad menar du med umgås? Det är väl precis det man gör när man äter en lång middag tillsammans? Jag hör om så många familjer där man stressar hem efter dagis för att ha middagen på bordet kl 16.30 – men då är ju inte både mamma o pappa hemma, vilket är viktigt för oss. Vi jobbar väldigt mycket på att betona familjekänslan för barnen och att de lika gärna ska kunna vända sig till pappa som till mamma med sina bekymmer – och det bygger ju på att pappa och mamma är lika närvarande för barnen. Vilket vi också får med i nattningen då varje barn får ca totalt 30 min egentid med mamma o pappa.
Mina lediga fredagar är mina två yngsta hemma, eftersom den äldste av dem går i sexårs, dvs ingen skolplikt. Sedan hämtar vi stora barnet halv två.
Det här funkar prima för oss och kan varmt rekommenderas för dem som känner sig stressade med ”livspusslet”.
Dina barn är ganska stora. Inte under tre år. Tror inte du behöver oroa dig.
Jag är en ganska ”o-orolig” person:-)
Och vi har alltid haft ovanstående rutiner, även när barnen var mindre.
Har alltid funkat bra!
Varje familj ska göra som de vill och som det är bäst för de för alla är ju olika. Även barn är olika och för vissa passar dagis och för andra inte.
Det har diskuterats enormt mycket om dagis är bra för barn eller ej och det är två saker som jag tycker sticker ut. För det första så när det gäller det där pedagogiska o sociala utveklingen så säger barnpsykologer att barn under 3 år kan lika gärna vara hemma för de har det bättre hemma än på dagis. Det förklarar även varför kommunerna har 15 timmar gratis dagisplats från barnens 3 års åder. Och för det andra är barngrupperna alldeles för stora.
När det gäller om varför män inte är hemma lika mycket som kvinnor så är nog det så att män tjänar mera helt enkelt. Men alla gör som de vill. Kanske vissa kvnnor vill inte gå till jobbet o lämna sina barn på dagis. Jag är en av de. Jag vill vara hemma och har varit det i 6 år nu. Att jag förlorar dessa så kallade viktiga pensions poäng skiter jag i. Mina barn är viktigare än några pensionspoäng. Så jag är hemma varje dag och min man jobbar bara 4 dagar i veckan. För oss funkar det jätte bra och alla parter är super nöjda. Vad mera kan man önska sig ?
Sen när barnen är stora hinner man ju jobba hur mycket man vill. Jobba hinner man alltid, men småbarns åren kommer man aldrig få tillbaka.
Jag blir livrädd när jag läser det här. Min dotter ska börja på dagis om ett halvår (då är hon 1,5 år) och vi har verkligen funderat mycket på hur vi ska göra för att hennes dagar ska bli rimliga i tid. Ingen av oss kan behålla våra nuvarande jobb om vi ska gå ner i tid, vi har båda ansvar som kräver heltidsengagemang och dessutom kräver våra tjänster närvaro på jobbet… Hur ska vi lösa detta? Får ont i magen när jag tänker på det.
Intressant o tankeväckande inlägg!
Jag har skrivit om mina tankar om detta här: http://elliha.blogspot.com/2011/11/kan-man-vara-feminist-och-hemmafru.html
En sammanfattning av mina egna tankar är att jag tror att en kombination av att få spendera tid en en eller bägge föräldrarna och när man blir lite äldre även gå på förskola är det ideala. I den ideala situationen tror jag både mamma och pappa ska vara hemma delar av tiden men jag tror att det är bättre med en hemmamamma eller hemmapappa än att börja gå på förskolan väldigt tidigt även om det eventuellt påverkar jämställdheten.
Jag har själv jobbat som vikarie inom förskolan och min erfarenhet är att barn verkligen verkar gilla förskolan från någon gång mellan 2-3 år medan innan tror jag inte den ger så extremt mycket även om jag långt ifrån tror att barn under två lider på förskolan eller mår dåligt av förskolan men att det ändå kanske inte är den ideala platsen för dem. Min erfarenhet är också att rena småbarnsavdelningar känns sämre för små barn än de grupper där barnen går blandat med alla åldrar. Alla blandade grupper jag har jobbat i har jag tyckt funkat bra liksom rena avdelningar för äldre barn medan jag ofta har tyckt att avdelningar för bara småbarn inte har lika bra verksamhet. Detta är mina egna erfarenheter och inga vetenskapliga bevis men de är tillräckliga för att jag för mina framtida barn kommer vilja att de går i en grupp med blandade åldrar före en som är indelad i stora och små barn.
Jag var verkligen skeptiskt till din rubrik och tänkte att nu har Clara slutat vara radikal i sina uttalanden. Tack för att du inte har slutat. Tack för att du inte är bara pasteller och yta. Mer av detta!
jag tycker det är tråkigt när man drar så många över samma kam när man pratar om genus. För de förklarar aldrig människor livssituation. Jag tycker det känns hemskt att säga att man prioriterar bort sitt barn för att man måste jobba långa dagar för att ekonomin ska gå jämt ut. Min sambo skulle inget hellre än att få jobba halvdagar och vara med.vår son. Mem då skulle vi inte ha
råd med att betala räkningarna. Jag är abretslös men får jag jibba extr
Jobba extra skulle han mer än gärna vara hemma så att jag kan jobba. Jag tror problemet också kan ligga i att många kvinnor inte litar på att sina män fixar att ta hand om barnen. Skulle man börja där tror jag att mycket skulle se annorlunda ut
Hur sannolikt är det att vid en eventuell reform till 30-timmarsvecka att 40-timmarsveckans lön behålls? En 25%ig löneökning rakt av över alla sektorer?! Och samtidigt krav på att prestera 40 timmars jobb på 30 timmar.
Det är väl fullständigt rimligt att man ska ha betalt för den tid man jobbar? Jobbar du 30 timmar i veckan, så ska du ha betalt för 30 timmar. Arbetar du 40 timmar i veckan, så ska du ha betalt för 40 timmar. Arbetar du 20 timmar, så ska du ha betalt för 20 timmar.
Clara säger: ”Jag älskade också dagis, men det var helt annorlunda då mot nu, vad gäller personaltäthet osv.”
Hur vet du det? Har du varit runt på alla dagis i Sverigen och tittat?
Vi har ett underbart dagis! En lite grupp och god personaltäthet. Personal som ser varje barn och gör deras vardag till fina minnen. Personal som aldrig skulle döma någon som jobbar mycket. Min son är ofta kvar på slutet (halv fem) och det är den mysigaste stunden på dagen. Att få krypa upp i soffan och läsa en bok eller bara mysprata. Han älskar sina fröknar och kompisarna!
Jag vägrar att ha dåligt samvete för att vi inte kan vara hemma med barnen mer än vi är. Alla i vår familj mår prima och det är ingen som kommer hem och är trött och grinig. Vi har dessutom jobbat klart när vi kommer hem så vi slipper slänga upp laptopen på bordet eller läsa mail på toa.
Dåligt samvete hit och dåligt samvete dit… Hur ska vi som faktiskt inte har något val göra? Har inte läst varenda inlägg här, men många, och alla framställer det som att det alltid finns ett val. I vår familj finns inget val. Vi tillhör de ”moderna familjerna”, många barn från tidigare förhållanden, barn som går i skola i olika stadsdelar, privata angelägenheter som gör att ingen av oss har flera hundra tusen på banken och därmed möjlighet att välja hur mycket vi vill jobba. Vi överkonsumerar definitivt inte, våra barn har massor med kläder köpta på Stadsmissionen (mycket av ideologiska skäl förvisso), vi bor 6 pers i en 3-rummare. Den lyx vi unnar oss är bil, annars skulle vår tillvaro överhuvudtaget aldrig fungera! Gör mig, ursäkta språket, heligt förbannad att jag ska känna mig dålig för att jag har mina barn på fritidshem för att jag måste jobba! Betyder det att jag är en dålig mamma som inte jobbar deltid, eller allra helst har en man som jobbar deltid? Är absolut för jämställdhet, gör mitt bästa för mina barn, våra barn. Det pratas lite nedlåtande om de som överkonsumerar och sitter i sina fina nybyggda villor, men de flesta inlägg här präglas ju faktiskt av precis samma anda; att alla kan minsann välja! Så, nu har jag varit arg klart!
Word!
Jag fattar ärligt talat inte hur 6-timmars arbetsdag skulle funka för mig som ensam skattejurist på ett större företag. Vem ska göra det jobbet jag inte hinner då? Eller ska företaget anställa en till för de två timmar om dagen jag inte jobbar? Det är ju svindyrt med alla skatter och arbetsgivaravgifter vi har i Sverige.
Men vilken tur att alliansen har infört RUT-avdraget så att jag och min man kan få hjälp med att hämta våra barn några gånger i veckan så att vardagspusslet går ihop för oss.
Clara. Du är den smartaste och mest välformulerade feministen jag vet. Så jävla bra så jag spyr! Heja!
Min bonuspappa förskolläraren brukar säga så här när det här samtalet kommer upp: ”Föräldrar behöver inte alls ha ångest över att barnen är länge på förskolan. Barnen mår bra av att vara på förskolan.” Ibland undrar jag om det inte är så att vi vill att långa dagar på förskolan ska vara dåligt för barnen, annars känner vi oss inte så viktiga som föräldrar.
Oj vilken bra kommentar :)!
”Jag skulle inte ens skaffa en HUND om jag inte hade mer än två timmar om dagen att tillbringa med den”
http://regnavdagar.blogspot.com/2012/01/med-anledning-av-forskoledebatten.html
Jag har aldrig tänkt på att det skulle vara en statusgrej att hämta tidigt…Kanske är det inte så i mindre städer? Jag är ensamstående med en pojk på 2.5 år. Han diggar dagis och utvecklas massor! Jag har jobb som undersköterska 80% ( inte speciellt bra betalt) och vi har förmånen att lägga egna scheman var 6e vecka och jag väljer då att jobba många timmar mina helger, då hans pappa har hand om pojken, och kan då jobba mindre/kortare dgr i veckorna då jag använder mig av barnomsorgen. Största nackdelen med att jobba långa dagar/vara på dagis långa dagar är att vi får så lite tid tillsammans de dagarna. För mig själv så var det en självklarhet att gå ner i tjänst när jag/vi fick barn. Jag vill vara med mitt barn så mkt som möjligt. Hans pappa hade/har inte samma förutsättningar som jag. Alla är vi olika, har olika förutsättningar och det borde egentligen räcka som argument. Man måste väl ändå ta för givet att föräldrar gör det som är bäst för just deras barn?
Vad jag har svårt att förstå är att många inte verkar prata igenom småbarnstiden och hur de ska lägga upp föräldraledighet/tid på förskola INNAN de skaffar barn.
I min bekantskapskrets har jag vänner där mamman och pappan i fråga jobbar heltid av den enkla anledningen att ingen av dom vill ”vika ner sig” och vara den som under en tid går ner i tid (fast de har råd och anser att barnen skulle må bra av kortare dagar). Istället är de irriterade på varandra och tycker att den andre är en idiot som inte går ner i tid.
Den här debatten känns så likriktad och jag undrar hur mycket det egentligen är media som har skapat den. Det finns så himla många olika aspekter i denna så kallade problematik och jag skulle vilja se resultat från en vetenskaplig undersökning som visar att detta faktiskt upplevs som ett problem – alltså att man känner sig tvungen att hämta tidigare från dagis. Hittills har jag bara sett enskilda personer uttala sig – finns det någon vetenskapligt gjord undersökning? Jag kan bara uttala mig personligt också, men mitt perspektiv är att det finns många män i i min umgängeskrets som hämtar barnen tidigt från dagis, män som istället för sina kvinnor har gått ner i arbetstid. Det finns såklart även kvinnor som jobbar 80 % då de kommer tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten och alltså hämtar sina barn ”tidigare” vissa dagar. Flera män på min arbetsplats går runt kl 15 och hämtar sina barn två-tre gånger i veckan. Jag antar då att de delar lika med sina partners. Och så finns då även perspektivet av att barn faktiskt TRIVS på sina förskolor och inte vill gå därifrån när man hämtar dem. Väl hemma saknar de sina kompisar och har det tråkigt med en mamma eller pappa som varken har tid eller ork att leka. Här är det ju viktigt att veta vilken ålder på barnen man pratar om – är det 1-åringen som fortfarande behöver anknyta till sina föräldrar och således behöver kortare dafar på förskolan eller är det 4-åringen? Själv har jag alltid älskat att vara på förskola och hos dagmamma, jag ville aldrig gå hem, även om jag hade ett underbart hem. Jag älskade nämligen att vara med mina vänner. Och i brist på vetenskapliga bevis så tror lanserar jag idén om att det är få föräldrar som går ner i arbetstid enbart av anledningen att man känner sig tvungen att hämta sina barn tidigare. De gör det förhoppningsvis även av andra orsaker.
Vi vill ha sex- vi vill ha sex- vi vill ha sex timmars arbetsdag!
Men jobba bara 6timmar om dagen då, men då får du ta att lönen minskar också!
Jag håller med dig Clara!
Jag tycker du har helt rätt. Jag vill även tillägga det faktum att vi som föräldrar kanske VILL vara hemma med våra barn. För att vi tror det är bra för dem och för att vi njuter av det. Både jag och min man har gått ner lite i tid. Skrev om detta för ett tag sen http://medmedvind.blogspot.com/2011/12/deltid-med-smabarn.html
Så himla bra skrivet!!
Funderar över det här med sex timmars arbetsdag. Hur det skulle fungera. För oss som driver företag med anställda men som inte skulle ha råd att anställa fler – för jag antar att ni menar med bibehållen lön (annars kommer ju saken i ett annat läge). Hur ska det lösas? Butiker har sina öppettider och det finns nog få butiker som klarar sig på så snäva öppettider och nej, på alla arbetsplatser funkar det inte att gå omlott. Det skulle ju även om det funkade innebära att samma antal personer ska göra samma arbete men på kortare tid.
För som sagt – det finns många företag som lever på marginalen.
Håller helt med, hur ska alla företag gå runt om de förlorar arbetstid men fortfarande måste punga ut samma pengar!? Det här med plus o minus och att någon faktisk måste lägga ut de där extra pengarna det verkar alla glömma bort! Det finns inte hur mycket pengar som helst, de måste faktisk också tjänas in! Tänk om det var du som var tvungen att betala ut två timmar extra till någon men du fick ingenting för det?
Spot on Clara! Så bra skrivet!
Jag tycker inte att alla ska behöva ta åt sig så fasligt!
Jag har inte läst alla kommentarer, men många och i flera av dem försöker folk förklarar sig om hur deras vardag ser ut och hur de gör för att få den att fungera. Som att någon sagt åt dem personligen att de inte är bra föräldrar… Lita på er själva, om ni gör det som är bäst för era barn och er familj, då är bra föräldrar!!
Sen MÅSTE man ju inte skaffa barn heller, om man känner att sådana saker är problem. Världen är redan ganska rejält befolkad.
6 timmars arbetsdag, bibehållen lön! Det är inte bara bra för barnen och alla vuxna i samhället som skull må bättre utan det är också bra för arbetsfördelningen i hemmen. Den enskilda åtgärden som gör mest effekt på arbetsfördelningen i hemmet är kortare arbetstid! Alla argument som förs nu emot arbetstidsförkortningen är samma argument som förr fördes mot 8timmars arbetsdag, på den tiden då vi hade 10-timmars arbetsdag.
Vänsterpartiet är förresten det enda parti i riksdagen som för kravet av 6timmars arbetsdag och bibehållen lön 🙂
Men vem ska punga ut de där extra pengarna? De måste ju komma in på något sätt? Eller du kanske ha lust att betala min två timmar som jag vill gå hem tidigare?
Om hela samhället (=vi alla) insåg värdet av att föräldrar får möjlighet att vara hemam med sina barn medans de är små så skulle vi också se de ekonomiska fördelarna och vi skulle så småningom få fram system som möjligör detta.
Jag anser att det borde vara lag på delad föräldraledighet, jag tycket att varje förälder ska ha lika stort ansvar och rätt till sitt barn. På samma sätt tycker jag att om man vill eller om vardagen kräver att föräldrarna måste gå ner i tid så istället för att den ena arbetar 75% och den andra heltid så måste både gå ner i tid lika mycket, tex att båda går ner till ca 90%! På så sätt får båda föräldrarna ta lika mycket ansvar och båda har lika mycket rätt till sitt barn. Jag försåt inte varför det alltid är den ena som måste offras! Och då menar jag inte att den om är hemma med barnet offras utan det kan lika bra vara den som måste gå till jobbet! om vi nu vill ha jämställdhet i Sverige, varför inte pränta ner det på papper så ingen kan komma undan!
Tycker det är konstigt att flera förskolelärare utalar sig om att dagis är skadligt för barn, stora barngrupper, långa dagar. Vill ni inte jobba som förskolelärare? Och ge inte föräldrarna dåligt samvete för att barnen är på dagis. Är dagisgrupperna för stora, klaga till eran chef och politiker som bestämt detta och inte ge föräldrarna dåligt samvete över att de nyttjar dagis. Personalen är mästare på att ge föräldrarna dåligt samvete!!! Tycker även att förskollärarna kan ringa pappan vid sjukt barn och inte enbart varje gång till mamman. Fick till svar på denna fråga att det ”bara blir så”. Och denna personal ska då behandla pojkar och flickor exakt lika……BAH!!
Meningen med att personal visar på allvarliga brister är att de som bryr sig mest om sina barn, föräldrarna, ska reagera. Det märkliga i din tanke och många andras är att man tycker att någon annan ska fixa. Det finns ingen sådan instans och det är dags att man inser det. Om förskollärarna säger att barnen inte mår bra på dagis är det dags att vi föräldrar ser till att fixa det? Finns det något viktigare att göra?
En inte alltför enkel fråga. Jobbar 75% för att dottern ska få kortare dagar. Mannen jobbar mer än 100% som chef i ett stort industriföretag med produktion som rullar dygnet runt. Han hämtar en dag i veckan 15.00 resten kommer han hem till middagen fem tack vara att han går upp mitt i natten, på så sätt tycker jag att vi har det bra, han hinner vara 2h /dag med sin dotter, många föräldrar kommer ju hem när när barnet sover. Men visst han skulle ju gärna jobba mindre men då kan han inte ha det jobb han har ( och då han han ändå en ovanligt tillmötesgående arbetsgivare) var fl i 11 mån, jag kan å andra sidan jobba mindre utan att det påverkar mitt jobb negativt, så det är inte helt enkelt tror att det handlar mycket om att arbetsgivare måste hitta lösningar för att det ska funka oavsettarbetsuppgifter.
Min man skulle aldrig ha accepterat att ta minde än halva föräldraledigheten! Ingen av oss jobbar heltid, inte har vi särskilt välbetalda jobb heller. Inte reser vi särskilt mycket och lär inte heller få så hög pension. Men inte tror jag att vi kommer att ångra oss. Vi är rika ändå – på TID.
Jag håller fullständigt med! Jag jobbar själv på förskola. Vi har vissa barn som ALLTID kommer först och går sist. De barnen kan ha en tio till tio och en halv timmes lång förskoledag. Det är absurt. Det är inte många vuxna människor som klarar en sådan arbetsdag som deras barn tydligen ska klara. Det är sjukt! Då vet jag inte om jag lämnar ditt ämne lite men deras föräldrar kan ju inte annat göra än att sattsa på karriären och då tycker jag inte att man ska skaffa barn för då är man inte mogen för det. Det är barnet som får lida i slutändan.
Du skriver: ”Ekonomiskt stöd skulle riktas till de lågavlönade (framförallt ensamstående mammor) som inte kan gå ner i arbetstid på grund av för låg inkomst.”
Borde inte det gälla alla lågavlönade ensamstående? Det finns ensamstående pappor också. 🙂
Jag måste säga att jag skiter i vilket och vem – BARN SKA ALDRIG OFFRAS. Det spelar ingen roll om frågan är jämställt eller inte, pengar eller inte, karrär eller inte, allt eller inget. Barnen är grunden och vår framtid, det är barnperspektivet som ska gälla i alla lägen. Tack Clara för att du skriver en sådan fin blogg och tack för att du tar upp viktiga varma frågor.
Det här med att pappor inte tar sitt ansvar, eller att det oftast är mammorna som hamnar efter i pensionspoäng och karriär, det är väl i och för sig sant. Men personligen kan jag bli lite trött på att debatten alltid är utifrån det perspektivet, att kvinnorna ska in så mycket som möjligt i det av traditionen typiskt manliga. För att få mer makt och därmed uppnå jämställdhet.
Då undrar jag, den makt som vi kvinnor har haft i generationer, att påverka våra barn allra mest, att forma hur framtiden ska bli, den makten nämns aldrig i sammanhanget. Jag har i alla fall varken hört, sett eller läst om den.
Jämställdhet för mig handlar om att respektera varandras olika sidor oavsett hur man är och vad man jobbar med eller vad man tjänar. Den i familjen som vill vara hemma mycket med sina barn borde få det oavsett om man är mamma eller pappa. Jag tycker också att man inte skulle behöva hamna efter i pensionssystemet bara för det, det är väl någon som har bestämt att man gör det, det är inte en naturlag, alltså borde det gå att ändra. En politisk fråga helt enkelt.
Innan det ändras på nationell nivå kan man ju i sin familj se till att pensionsspara mer till den som är hemma mer med barnen, och att man hamnar efter i karriären, det får man väl ta igen när man har tid, det är heller inte skrivet i sten att det är den makten man vill ha.