Om man nĂ„gon gĂ„ng dristar sig till att reagera pĂ„ den kritik man fĂ„r som bloggare fĂ„r man alltid höra “Det dĂ€r borde du tĂ„la. Herregud vad du Ă€r överkĂ€nslig. Du fĂ„r hundra snĂ€lla kommentarer och en negativ och Ă€ndĂ„ klagar du”

En vanlig dag i gymnasiet mötte jag kanske hundra personer. Även om nittionio av dem var snĂ€lla skulle jag fortfarande bli ledsen över att en av dem kallade mig tjockis i korridoren. Över att en av dem sa att jag var ful. Skrek fitta efter mig. Eller hĂ„nade mig för att jag skrev fel pĂ„ tavlan under redovisningen.

Varför Ă€r det sĂ„ svĂ„rt att förstĂ„ att det Ă€r likdant i bloggvĂ€rlden? Jag vet att sĂ„ mĂ„nga bloggare fĂ„r skit men inte vill klaga. För att de direkt möts av folk som förminskar deras kĂ€nslor. “Det dĂ€r Ă€r vĂ€l inget att bli ledsen över. Hur kĂ€nslig fĂ„r man vara?” Hur mĂ„nga negativa kommentarer ska man fĂ„ för att det Ă€r ok att reagera? TvĂ„, femton, hundrafemtio? Det man ofta glömmer Ă€r att det visserligen kanske bara Ă€r tvĂ„ elaka kommentar i ett inlĂ€gg. Men skriver man 20 inlĂ€gg i veckan Ă€r man uppe i 40 anonyma pĂ„hopp. 40 pĂ„hopp om ens vikt, utseende, tillkortakommanden i livet. Det skulle rĂ€knas som mobbing pĂ„ vilken arbetsplats som helst.

“Men det dĂ€r fĂ„r du ta. Det dĂ€r fĂ„r du ju rĂ€kna med” Ja. Och vi tar det. Vi bĂ€r det. Vi rĂ€knar med det. År efter Ă„r. Bloggbrudarna Ă€r ett tappert slĂ€kte och det Ă€r sĂ€llan nĂ„gon verkligen klagar. TrĂ€ffar man bloggare privat fĂ„r man höra de mest hĂ„rresande historier. Som man hĂ„ller tyst om för att man vet att det bara blir vĂ€rre av att berĂ€tta pĂ„ bloggen.   Man ska veta att de negativa saker som syns pĂ„ bloggar ofta Ă€r toppen av ett isberg. LĂ€gg till hatgrupper pĂ„ FB, hatbloggar, elaka inlĂ€gg frĂ„n andra kĂ€nda bloggare, knĂ€ppa mail och diskussionsforum och ibland till och med brev och telefonsamtal. Hur lĂ€nge kan man vara oberörd inför det?

Jag tror inte att de som lĂ€mnar personkritiska kommentarer förstĂ„r vilken ojĂ€mn kamp de för. De vet “allt” om oss. Vi vet inget om dem. De kan hugga dĂ€r det tar som mest men vi kan inte svara tillbaks. För dĂ„ fĂ„r man höra att man inte kan ta kritik. Jag vet att de flesta bloggare kan ta kritik. Jag Ă€r till och med vĂ€ldigt bra pĂ„ att ta kritik. Men kritik Ă€r bara konstruktiv om man vet var den kommer ifrĂ„n. Vilken agenda kritikern har. Vem som ger den. Är kritikern en person som man sjĂ€lv respekterar och tycker Ă€r vettig? Är det en anonym person Ă€r det nĂ€mligen en helt annan sak. Kritik Ă€r konstruktiv om den ges med kĂ€rlek. Inte för att kritikern hĂ€vdar det.

Det talas mycket om troll pĂ„ nĂ€tet, men det sorgliga Ă€r att det sĂ€llan Ă€r troll. Det Ă€r helt vanliga mĂ€nniskor som glömt att det pĂ„ andra sidan sitter en mottagare. En mĂ€nniska med ett liv rĂ€tt likt deras.  Och vi tĂ„l – oj vad vi tĂ„l och bĂ€r! Men ibland, nĂ€r summan av alla nĂ„lstick tillslut skĂ€r som knivhugg. DĂ„ kan det hĂ€nda att man vill ge fan i att blogga nĂ„gonsin igen. Trots att nĂ€stan alla Ă€r vĂ€nliga.

Det Àr inte trams eller överkÀnslighet. Det Àr att vara mÀnniska.