Om man någon gång dristar sig till att reagera på den kritik man får som bloggare får man alltid höra “Det där borde du tåla. Herregud vad du är överkänslig. Du får hundra snälla kommentarer och en negativ och ändå klagar du”

En vanlig dag i gymnasiet mötte jag kanske hundra personer. Även om nittionio av dem var snälla skulle jag fortfarande bli ledsen över att en av dem kallade mig tjockis i korridoren. Över att en av dem sa att jag var ful. Skrek fitta efter mig. Eller hånade mig för att jag skrev fel på tavlan under redovisningen.

Varför är det så svårt att förstå att det är likdant i bloggvärlden? Jag vet att så många bloggare får skit men inte vill klaga. För att de direkt möts av folk som förminskar deras känslor. “Det där är väl inget att bli ledsen över. Hur känslig får man vara?” Hur många negativa kommentarer ska man få för att det är ok att reagera? Två, femton, hundrafemtio? Det man ofta glömmer är att det visserligen kanske bara är två elaka kommentar i ett inlägg. Men skriver man 20 inlägg i veckan är man uppe i 40 anonyma påhopp. 40 påhopp om ens vikt, utseende, tillkortakommanden i livet. Det skulle räknas som mobbing på vilken arbetsplats som helst.

“Men det där får du ta. Det där får du ju räkna med” Ja. Och vi tar det. Vi bär det. Vi räknar med det. År efter år. Bloggbrudarna är ett tappert släkte och det är sällan någon verkligen klagar. Träffar man bloggare privat får man höra de mest hårresande historier. Som man håller tyst om för att man vet att det bara blir värre av att berätta på bloggen.   Man ska veta att de negativa saker som syns på bloggar ofta är toppen av ett isberg. Lägg till hatgrupper på FB, hatbloggar, elaka inlägg från andra kända bloggare, knäppa mail och diskussionsforum och ibland till och med brev och telefonsamtal. Hur länge kan man vara oberörd inför det?

Jag tror inte att de som lämnar personkritiska kommentarer förstår vilken ojämn kamp de för. De vet “allt” om oss. Vi vet inget om dem. De kan hugga där det tar som mest men vi kan inte svara tillbaks. För då får man höra att man inte kan ta kritik. Jag vet att de flesta bloggare kan ta kritik. Jag är till och med väldigt bra på att ta kritik. Men kritik är bara konstruktiv om man vet var den kommer ifrån. Vilken agenda kritikern har. Vem som ger den. Är kritikern en person som man själv respekterar och tycker är vettig? Är det en anonym person är det nämligen en helt annan sak. Kritik är konstruktiv om den ges med kärlek. Inte för att kritikern hävdar det.

Det talas mycket om troll på nätet, men det sorgliga är att det sällan är troll. Det är helt vanliga människor som glömt att det på andra sidan sitter en mottagare. En människa med ett liv rätt likt deras.  Och vi tål – oj vad vi tål och bär! Men ibland, när summan av alla nålstick tillslut skär som knivhugg. Då kan det hända att man vill ge fan i att blogga någonsin igen. Trots att nästan alla är vänliga.

Det är inte trams eller överkänslighet. Det är att vara människa.