Mjukglass fick jag kanske en gång om året som liten. I bägare, efter badhuset och jag blev yr av överdådet. Strössel fick jag däremot inte – det var för slösigt. Ibland är det är roligt att tänka på den tiden en tablettask var frosseri och en mjukglass var snudd på för mycket. Nu som vuxen är ju allt det där inom räckhåll och känslan är inte en hundradel så magisk. Det finns en charm i att längta och önska och få i gåva istället för att bara köpa själv.
39 svar
Åh vad gott och mysigt med mjukglass i stadsparken! (jag tycker allt att det ser ut som det är där du är 😉 Jag älskar den oasen med vackra blommor runt omkring, barnens skratt från lekplatsen och att sitta och titta på änderna som simmar runt i vattnet.
Själv har jag precis lyssnat på när du var sommarpratare förra året och jag tycker du gjorde jättebra ifrån dig! Ville höra mer och tyckte tiden gick för fort 🙂
Betraktade ni strössel som ”slösigt” när du var liten? För oss hörde det sannerligen mjukglass till. Däremot fanns mjukglass enbart att få tag på om sommaren. Nu för tiden kan man åka och storhandla på Ica Maxi och köpa sig en strut i butikens eget café fler ca 5 kronor. Men varken den eller den mjukglass som finns på McDonalds, smakar lika gott som ”sommarmjukglassen”.
Ja det är väl det som är det smarriga med att vara vuxen, att man får göra precis som man vill inom lagens ramar.
Härligt!
Just nu njuter vi av sol, bad och lata dagar på vuxenvis i Marbella!
Sommarkram från Mrs G
Ja men vist,jag fick enbart mjukisglass när vi var på båtmässan…man ville ju bara med för den saken 🙂 däremellan var det bara onödigt att lägga pengar på sånt..
Visst är det roligare att få något svåruppnåeligt. Det man kan få när man vill blir ju lite mer vardag över.
Det där är lite lurigt när man har barn. Man vill ju att de ska få saker, få uppleva det livet har att erbjuda. Samtidigt tar man ifrån dem just detta om de får för mycket, för lätt.
Åh, jag brottas också ofta med just de här sakerna när det gäller mina barn. Jag vill verkligen inte att de ska bli bortskämda och ta allting för givet, men samtidigt vill man gärna berika deras liv med små guldkanter då och då. Det är en balansgång så att det inte blir för mycket. Eftersom det verkligen är något speciellt med att längta och slutligen äntligen (efter lång tid) få det man längtat efter, så vill jag inte beröva mina barn detta! Men det är svårt eftersom mycket är så lättillgängligt nuförtiden.
Men det kanske bara är att acceptera att våra barn kommer att värdesätta helt andra saker än man själv gjorde när man var liten. Själv tyckte jag det var lyx med såpbubblor (ofta hemgjorda med hjälp av diskmedel), gatkritor (ofta röda tegelbitar) och tecknade barnprogram. För dagens barn är detta väldigt vardagliga företeelser. Jag undrar vad som kommer att glimra bland deras barndomsminnen när dom blir stora?
Dina föräldrar måste ha varit riktiga friskusar. Härligt!
Mina kunde servera mig upp till 4 glassar på varma sommardagar (eftersom de ville ha det själva, det var alltså ingen muta). Jag kommer speciellt ihåg hur en tant blev förvånad när jag sa att jag inte ville ha glass när mamma sa att vi skulle gå och köpa. Vad tanten inte visste var att jag redan hade ätit tre glassar den dagen… Jag planerar att vara betydligt mer återhållsam med mina ungar, det räcker ju med en glass någon gång ibland! Då blir det kanske sådär magsikt som du beskriver? Lite som julafton!
Ja men visst var det så, jag minns lördagsgodisinköpet när man cyklade till kiosken och stod och valde bt för bit genom kioskfönstret. Allt från 10-50 öre kostade bitarna
eller o det var från fem öre 😛
Finns väl en massa människor som inte har råd så vuxna de är. Såg en mamma tveka om hon skulle har råd med en eller två paket rea-glass på affä´rn. De kostade 10 kr st.
Ja det har du ratt i. Nar jag var liten sa var det mycket p.g.a ekonomi man inte fick. Att som ensamstande mamma kopa mjukglass eller fika till tre sugna barn ar inte billigt! Hur mycket man an vill bjuda eftersom man vet hur mysigt det ar.
Ja, du har så rätt. Jag fick inte heller mycket av sådana saker som glass och läsk och godis, men när jag fick något var det ju helt galet häftigt! Det är skönt med den känslan, man kan liksom återkalla den ibland 🙂
Du är fin med glass!
Kram!
Så sant så! Önskar att jag kunde fått växa upp ett par årtionden tidigare istället för att vara född på 90-talet! Du är så klok Clara!
Så fin bild!
Åh så sant! Att längta är fint också. Man uppskattar allt så mycket mer då=)
Jag tror jag har blivit lite skadad av min barndom. En mjukglass var något alldeles fantastiskt och jag kan nu i vuxen ålder fortfarande inte själv köpa mig en glass bara helt apropå. Det måste antingen vara ett särskilt festligt tillfälle/man är på resa (etc.) eller så måste min man gå med på att köpa mig en om det bara är en vanlig dag. 😀
Så j-a sant! Å nu när vi snart är på väg mot svenska marker på besök står det: ”Mjukglass utanför Väddö ICA. Med strössel, chokladsås eller vad vi än behagar!!! Extra stor! Extra mycket!” på min topp 5 lista ”Det första jag vill göra när jag är i Sverige!”. MUMS! Det är härligt – å så härligt att riktigt lääängta!
Åh du har så rätt! Det är nyttigt att få längta lite och inte få allt man ber om! Tror man lär sig uppskatta saker och ting mer då.
Ja! Visst är det så!
Hej Clara. Läser gärna svenska men skriver hellre på engelska.
Longing for things does make you appreciate them. Ice cream was a luxury where I come from and therefore a real treat. I sometime wish that there wasn’t so much excess.
Får man för mycket av det goda så tappar det sin charm. Det upptäckte jag när vi var i Bergsbyn utanför Skellefteå i veckan. De har de största mjukglassar jag sett. Det är väl det de är kända för. Men trots att jag är en sån glassoman var jag tvungen att slänga halva för jag orkade den inte.
…och så fick man dela en drickabacksflaska (på 33 cl) med sin lillebror. Då var det inte tal om några 2-litersflaskor. Jag saknar också den tiden. Det kändes som om saker var lite mer värda eftersom de inte gavs i samma överflöd.
Jag minns en gang nar jag som barn varit och badat med en van. Efterat ville hennes mamma bjuda oss pa glass. Vannen valde en GB Sandwich medan jag ville ha en Daimstrut, den dyraste glassen. Jag kommer ihag blicken min van gav mig och angesten jag fick over att ha valt en san dyr glass. Hela 16kr tror jag den kostade da, for mig kandes det nastan som en hel formogenhet. An idag nar jag vill unna mig nagot gott sa koper jag Daimglassen, aven om kanslan av lyx inte riktigt ar den samma som nar jag var barn.
Stakars liten att inte ha fått mjukglass oftare !!
Du är dock BETYDLIGT yngre än vad jag är (20,tror jag) å då var väll inte mjukglass någon ”bristvara” precis när du va liten?
När jag var liten var det mjukglass JÄMT (den hade precis lanserats i Sverige då -70 / 80-tal tror ja de va ?
Vi köpte glass varje dag när man bodde på landet , alltid när man hade varit å handlat blev de en glass,en HÄRLIG mjukglass med MYCKET strössel !!
Läsk dricker vi hemskt sällan men när vi dricker då dricker vi sas !!
Min dotter i da 13 år har fått glass sedan hon va 1 år.
Vaför ska man missunna barn det som e gott,man kan ju ge det i MÅTTLIGA mängder å sen borsta ”tanden” !!
Men vi fick BARA godis på lördagar mamma va stenhård på de.
Jag ville alltid ha ”calippo-pop-up” eller ”iglo-dubbelpinne” när jag var barn. Just de två glassar som mina föräldrar inte var så förtjusta i (eftersom jag kladdade något enormt när jag åt dessa!)
När jag var liten var min mor väldigt fattig…på pengar…inte på kärlek eller fantasi som tur var 😉
Jag minns hur mycket magi jag fick uppleva trots att mamma inte hade råd att köpa massa prylar, men ibland så lyckades hon få ihop till ex en så där heliumballong i folkets park och jag var salig!
I helgen pratade vi om lördagsgodis och hur jag var väl medveten om de reglerna som liten. Men en vardag, i affären, så kom jag ändå med en tablettask, mamma sa att det lyste ”NEJ” i ansiktet på mig samtidigt som jag ändå tog mod till mig och frågade om jag inte kunde få den. Det hade jag, konstigt nog, aldrig bett om förut.
Hon tittade hemlighetsfullt på mig en stund å sen viskade hon ”jo…JO vi låtsas att det är lördag idag” och den minen, den glädjen som spred sig över hela mig var obetalbar sa hon.
Jag gråter nästan när jag tänker på det.
Så lite som krävs att göra ett barn lyckligt, så lite man begärde när man var liten. Idag är man inte lycklig över något eftersom man bara vill ha mer….
Vilket fint minne! Väl värt att bevara!
Sant, nog var sommarens första mjukglass mycket godare än en senare. 😉
Ja! Så sant som det är sagt. Själva smakupplevelsen blir t.o.m godare.
Snygg den där kappan är BTW! Very chic.
Nu tror jag allt att du överdriver, för du är ju så ung och Sverige har levt i överflöd i många decennier. Till och med jag som är nästan 60 år och bor i Finland fick lösglasstrutar varje vecka som liten. Vi brukade cykla själva till kiosken vid färjfästet och sitta där och frossa i glass när vädret var fint.
Bara för att Sverige haft det bra så har inte alla familjer fått ta del av överflödet. Vi har hela tiden haft fattiga i Sverige o tyvärr växer skaran.
Ett land är inte starkare än sin svagaste medborgare, så även om den större massan har det bra så är det många som tvingas vända på slantarna o ändå inte får ihop ekonomin.
Jag skulle fortfarande ha svårt att köpa en mjukglass, sätta mig på en bänk sådär och njuta – SÅ slött och VILKEN onödig utgift…. 😉
Ska nog allt köpa mig en glass redan imorgon 🙂
Jag vet precis vad du menar och hur jag saknar tiden då godis köptes efter styckpris istället efter vikt! sjukt när man jämför hur stora godispåsarna blivit, kommer ni ihåg de små med gröna och orange prickar?
Härlig Bild, hoppas att du har en fin sommar!
Så sant som det är sagt! 🙂
Och sockerdricka!
Precis som Nicky är jag ingen vän av överflöd. Jag har levt både med och utan överflöd, men bäst trivs jag utan. Man måste inte ha allt bara för att man kan köpa det. Det just för att man uppskattar allt så mktmer då. En glass blir extra god och saker extra mkt värda 🙂
Älskar den blå kreationen du har dragit över klänningen! 🙂 Inte läst din blogg på länge! Det var verkligen hög tid nu, hur har jag klarat mig utan den, undrar jag?