Minns ni hur det var när man var liten? Jag minns hur tröttsamt det var när vuxna tjatade om att barnen var framtiden.  Vad var det för speciellt med barn egentligen? Barn var otäcka små varelser – det var ju bara att se sig omkring bland killarna på fritids som slogs med pinnar och slet en i luggen. Ruggigt var ordet!  Men jag kunde knappt titta på Lassie av rädsla för att hundkraken skulle dö av äventyren och var det en häst som ramlade omkull i Doktor Quinn – jag då grät jag i kudden. För att inte tala om Dansa med vargar, den filmen stod jag knappt ut att se, så sorglig var den. Sedan dog nästan ett barn i Lilla huset på prärien och jag bara men skit i barnet! Hur mår hästarna? (var det fler än jag som var kär i Dr Quinns pojkvän förresten? Han med indianfjädrarna?)

Fast sedan jag fick barn kan jag inte höra talas om barn som far illa. Jag vill absolut inte se dokumentärer om små pojkar som får cancer, eller för tidigt födda som kämpar för sin överlevnad. Nu låter det istället – men skit i hundarna. Och skit i alla vuxna! HUR HAR BAAAARNEN DET EGENTLIGEN?! Vem tänker på dom?!