Minns ni hur det var när man var liten? Jag minns hur tröttsamt det var när vuxna tjatade om att barnen var framtiden. Vad var det för speciellt med barn egentligen? Barn var otäcka små varelser – det var ju bara att se sig omkring bland killarna på fritids som slogs med pinnar och slet en i luggen. Ruggigt var ordet! Men jag kunde knappt titta på Lassie av rädsla för att hundkraken skulle dö av äventyren och var det en häst som ramlade omkull i Doktor Quinn – jag då grät jag i kudden. För att inte tala om Dansa med vargar, den filmen stod jag knappt ut att se, så sorglig var den. Sedan dog nästan ett barn i Lilla huset på prärien och jag bara men skit i barnet! Hur mår hästarna? (var det fler än jag som var kär i Dr Quinns pojkvän förresten? Han med indianfjädrarna?)
Fast sedan jag fick barn kan jag inte höra talas om barn som far illa. Jag vill absolut inte se dokumentärer om små pojkar som får cancer, eller för tidigt födda som kämpar för sin överlevnad. Nu låter det istället – men skit i hundarna. Och skit i alla vuxna! HUR HAR BAAAARNEN DET EGENTLIGEN?! Vem tänker på dom?!
97 svar
Oh yes! Sully var en av mina första förälskelser^^
Jo tack, precis så var det. Sket fullständigt i hur många som dog eller skadades så länge hästarna/djuren mådde bra. Och ja, jag var sååå kär i Sully. Och sedan jag fick barn så är det barnen som tagit över djurens första plats, men de kommer på en hedervärd andra plats, och jag har nog fortfaranden en soft spot för Sully. Det är något visst med en karl som kan rida… 😛
Jag instämmer på precis alla punkter, och speciellt denna med söttnosen Sully!!!
Jag tror det sitter i åldern! 🙂
Jag har inga barn, men känner ungefär det där nu ändå.
Verkar bara jag som inte fått mer empati sedan jag fick barn? Förstår inte alls sådana här diskussioner, ärligt talat och blir nästan lite rädd om folk hade empati för djur men inte för barn innan de fick barn osv. Liksom såg man rumänska barnhemsbarn på bild och bara ”jaha?” Verkar så på en del, men anar väl att ni inte menar så. Däremot struntar jag nog nu sedan jag fick barn mer i vad andra tycker. På så sätt har jag förändrats. Bättre självförtroende osv.
Men är glad att jag inte fått mer empati för omvärlden eftersom jag redan varit en grinande person från början som inte ens kan titta på nyheterna typ.
Men som någon skrev förstår jag inte heller varför empati för barn skulle utesluta empati för djur osv, men tror inte direkt att det var så Clara menade, utan hon skrev mer skämtsamt.
Känner igen det där. Det är lite lustigt för jag pratade om en kollega som inte har barn om just det där. Vi diskuterade någon organisation som hjälper utsatta sjur och då sa hon att hon kände mer för djuren än t.ex. svältande barn i Afrika. Hon kunde inte relatera till dem. ”Det kommer att ändras när du fått egna barn.” I samma sekund som jag blev pappa ökade min empati för barn 10000 snäpp.
A men jag vet. Jag är precis likadan.
Igår blev jag helt knäckt över en liten pojke som var skadad i Syrien.
-MEN HAN ÄR JU LIKA GAMMAL SOM SPIGGEN JU!! snyftade jag och tvingade min kille att lova att han skulle få vård och bli frisk och få ett långt och lyckligt liv.
Håller med Sara i det hon skriver. Själv är jag ofrivilligt barnlös och det finns inget hellre jag önskar än ett barn. Jag påminner mig dock om att om jag skulle vara välsignad att få ett eget barn ska jag inte tappa empati förmågan som många föräldrar runt omkring mig tycks göra. Ett exempel på detta var när en arbetskamrat berättade om en mycket tråkig och jobbig nyhet, detta var i slutet av arbetsdagen. Alla som hade småbarn sa ”det var tråkigt men nu måste jag åka hem till mina barn för klockan är faktiskt fem” småbarns föräldrar tappar lätt fokus på människor runt omkring sig och har svårt att faktiskt bry sig om andra.
E! Jag håller tummarna för att din önskan om barn går i uppfyllelse en dag. Med dina kloka tankar och din empati skulle du bli en väldigt fin förälder.Vad tråkigt att läsa om hur dåligt bemött din arbetskamrat blev då hon behövde andras stöd. Det din arbetskamrat drabbades av var ett typiskt exempel på den utbredda egoismen i vårt samhälle och det är den egoismen vi alla bör bekämpa!
Tyvärr är det så att det kan vara oerhört kinkigt att hämta barn för sent. Inte för barnens skull utan för att man ska respektera förskolelärarnas rätt att slippa att slippa jobba över pgav vuxna som inte hämtar sina barn i tid. Det betyder dock inte att dina kollegor gjorde rätt. Det där lät riktigt taskigt. Men det är knappast detta som menas med att man ska sätta barnen i första rummet.
Fast hur många minuter extra kan det ta att lägga en hand på en kollegas axel och säga ”det var tråkigt att höra, jag finns här om du vill prata”? eller vad som nu passar det specifika. Just det där med att sätta barnen i första rummet är ett uttryck jag avskyr. Är det något som är problem med dagens barn så är det att de inte lär sig vara del i ett sammanhang. Det blir man inte om man är i centrum jämnt.
Du satte huvudet på spiken CrimsonAnna! ”Är det något som är problem med dagens barn så är det att de inte lär sig vara del i ett sammanhang. Det blir man inte om man är i centrum jämnt”. Så sant! Hur ska barnen lära sig att utveckla empati när de ser sina föräldrar bete sig stressat, superegoistiskt och nonchalant som i det hemska fallet som signaturen E berättar om. Det finns INGA URSÄKTER I VÄRLDEN till att inte kunna ta sig tid till sina medmänniskor (eller andra levande varelser). Att ge en annan levande varelse sin totala och fulla närvaro i några minuter har vi ALLA tid med!
Tack Sara! Det var skönt att höra att du uppskattade mina svar. Dina kommentarer har också varit klockrena. Som du säger, empati och sympati gäller alla människor.
Det handlade inte om hämtning på dagis i detta fallet. Dessutom håller jag fullständigt med dig i dit blogginlägg, du med andra bryr sig mest om barnen (främst sina egna). Att du inte ens kunde sätta dig in i min situation med fertilitetsproblem och visa förståelse och medkänsla visar bara på din brist på empati för andra människor. Förmodligen tog du inte ens in det utan kände bara att du var tvungen att försvara dig. Synd! Jag upplever dig inte som en lika ödmjuk och inlyssnande person längre.
Hur tänker du???
Jag tänker att höra att ”barn gör mig till en fantastisk människa” som ofrivilligt barnlös skulle göra vanvettigt ont. Lite att vrida om kniven.
I Claras situation hade jag iaf skrivit att det var tråkigt att höra om E:s situation och barnlöshet, skickat positiv energi åt hennes håll samt konstaterat att för en förälder är barn livets mening, men det ger dem inte rätt att bete sig hursomhelst.
Vad skulle du själv har svarat om man får fråga?
Jag förstår att du tar illa vid dig. Du har min fulla sympati och jag önskar dig allt gott och att din önskan går i uppfyllelse. Du låter som att du skulle kunna ge ett barn mycket.
Ahahahaaaa! Självklart var jag kär i Sully. Fantastiskt!
Jag har också blivit ”barnablödig” på gamla dar. Men det är inte sjukdomar och olyckor som gör mig mest illa, utan att se hur barn blir kränkta av sina föräldrar. Eller av andra vuxna eller barn. Och såren detta skapar. För alla föräldrar kränker sina barn. Av okunskap, sällan med vilje. Det är ju en del av livet. Men ont gör det att se i alla fall.
Jag var dökär i Sully. Fick en sån här t-shirt av min sambo när jag fyllde år:
http://www.allposters.com/-sp/Juniors-Dr-Quinn-I-Heart-Sully-Posters_i4194751_.htm
Hej fina Clara!!! måste berömma dig för en fantastiskt blogg. Den är så mysig på alla sätt och vis. Blir ofta inspirerad att både laga mat, baka och pyssla efter att kikat in på din blogg. Dessutom har du en alldeles ljuvlig liten pojke, lille Bertil! Oj så söt han är!
Angående Dr Quinn, så var jag störtförälskad i ”sally” (Indianmannen)!!! Om han nu hette så, ? minns inte riktigt 😉
Varma hälsningar Nathalie.
Haha, du är ju så go Clara! Och jag var också lite förtjust i Sully men mest drömde jag bara om att vara lika cool som Dr Quinn.
Så OERHÖRT tröttsamt det är att höra samma gamla trasiga grammofonskiva om och om igen. VARFÖR skulle omsorg och empati för de ena (djuren) utesluta dito för de andra (barnen)?? Tycker alltid att det känns så fruktansvärt BISARRT att många tycks resonera på det viset, som om ens kärlek och engagemangt vore förbehållet uteslutande en specifik grupp. Att dina tankegångar får gehör bland kommentarerna befäster bara ytterligare min tes om att den här polariseringen mellan djur vs barn ständigt pågår. Och tycks vidmakthållas just bland gruppen av föräldrar. Med det här resonemanget framstår det som att ditt fokus från djurens lidande till barnens lidande är noblare och tja, ”vuxnare”. Ärligt talat skrämmer det mig att höra att fokus förändras så där radikalt då man blir förälder, som om man drabbats av ett enormt tunnelseende. Borde det inte vara tvärtom? Dvs. att ett barns ankomst till världen medför att man ser ALLT och ALLA runt om kring sig i ett tydligare ljus? Att man blir mer varse om hur skört livet är? Och hur stor tacksamheten är? För det har väl knappt undgått någon att SÅVÄL barn som djur är exempel på två svaga grupper (bland mååånga andra svaga grupper) i samhället och dessa förtjänar LIKA MYCKET uppmärksamhet och omsorg av oss. Jösses! Det finns så ohyggligt mycket lidande i alla dess former i världen. Därför är det så otroligt viktigt att vi alla öppnar våra hjärtan så att vi kan försöka att hjälpa ALLA de som befinner sig i nöd. Oavsett om det är små barn, hundvalpar, vuxna karlar eller kor. Öppna ögonen, lyft på ändan och gör skillnad!!!!
Klok kommentar. Som förälder fastnar man nog lätt i en jargong, i sin jakt på att finna grupptillhörighet i sin nya livssituation.
Jag är med dig Sara. Kände inte heller att detta inlägg gav något-annat än en dålig smak i munnen.
Det är tråkigt att det inte framgått att jag driver med mig själv i det här inlägget. Med min brist på empati för barn medan jag själv var ett barn och hur den förbyttes i det motsatta när jag fick barn. Såklart bryr jag mig både om djur och vuxna, som ni säkert har märkt i någon av de 2000 inlägg som finns på den här bloggen. Men barn är viktigare än precis allting annat i världen, inklusive mig själv förstås. Att det skulle vara en provocerande tanke har jag svårt att förstå.
Det är nog inte tanken i sig som provocerar. Det är att många föräldrar som har ett midnre engagemang för omvärlden än vad du har, kör ner den i halsen på oss som inte har barn och nedvärderar vårt engagemang. Jag känner dock igen barnprocessen, har varit där själv, men jag är mer så att jag mår dåligt av att se andra må dåligt, men jag mår inte mer dåligt av ett barn än av en vuxen.
Tack för ditt svar, Clara och tack även till er andra som kommenterat mitt inlägg! Jag tycker att det var bra att du klargjorde att det var en ironiskt menad text. Även om jag inte tycker att sarkasmen framgick så tydligt som du kanske eftersträvade. Du avslutade med att ifrågasätta vari det provocerande låg i att sätta barnens väl och ve före allt och alla andra. Jag skulle vilja säga så här att det finns två saker som jag ser som problematiska med det tänket: 1) CrimsonAnna sammanfattar det ypperligt (tack!!) då hon beskriver att det alltid anses som mindre värt att brinna för t ex omvärlden. Detta kommer ofta från en förälder (oavsett generation!) och används för att förminska och förlöjliga den som engagerar sig för omvärlden, djuren, miljörörelsen etc men själv saknar barn. ”Åh vad dina prioriteringar kommer att förändras den dag du SJÄLV får barn” brukar det låta. Underförstått: du kommer att se tillbaka på ditt tidigare liv och engagemang för omvärlden och djuren med ett snett leende och rodnande kinder. Du kommer att se tillbaka på denna era som en banal och naiv sådan ty nu vet du ju ”bättre” sedan du funnit den heliga graalen (=barnet). Ett ganska tydligt exempel på maktutövning! 2) Jag tycker FORTFARANDE att det är problematiskt att många föräldrar vittnar om att de blivit mindre själviska sedan de fick barn själva. Håller till fullo med Pandamamma, att det är skrämmande det här med att empatin hos många inte tycks komma förrän iom föräldraskapet. Just detta anges ju ofta som en av de BÄSTA sakerna med att bli förälder: att ens ego minskar. Hur många gånger har man inte hört nyblivna föräldrar utbrista detta? I synnerhet brukar våra sk. kändisar unisont vittna om detta hur det lilla barnets ankomst gjorde dem mindre självcentrerade. Hu! Det gör mig riktigt, riktigt mörkrädd. Som sagt: Empati och omsorg bör finnas där för allt och alla. Det är ju inte som att man måste portinera ut sina känslor/sin empati. Kärleken och hjärtat funkar inte så. Inte heller bör vi ägna oss åt att kategorisera vad som är ett mer ”hedersvärt” engagemang än något annat. Som sagt: lidande och utsatthet finns det alltför mycket av, både bland människor och djur. Det vi ska komma ihåg är att vi alla behöver få bära varandra och tillåta oss att själva bli burna emellanåt. Allt gott!
Visst Clara, jag förstår poängen med ditt inlägg men när jag läser kommentarerna här börjar jag också resonera som Sara här.
Håller med, dock kan jag tänka mig att man kan relatera till barn i nöd på ett annat sätt när man är förälder. Dock så är ju djur fortfarande kännande varelser som enligt mig också har ett egenvärde.
Glömde att FÖRTYDLIGA en sak: Jag har följt din blogg under många år och läser den med stor behållning. Jag delar många av dina värderingar. I det här fallet tycker jag dock att lite kritik och följdfrågor är på sin plats. I synnerhet då kommentarsfältet tycks vara inne på samma linje som dig. Jag vill få dig, och dina läsare, att tänka till VARFÖR människor tenderar att falla in i den här kategoriseringen? Det är ju inget tvång att behöva välja! Ha det gott!
Jaaaaa! Är precis samma sak för mig sen jag fått barn! Jag kan inte heller se barn som far illa, gör ont i hjärtat. Och jag och syrran var båda kär i Sully och tyckte att han var så snygg. Vi höll dock nyss på att skratta ihjäl oss när vi såg lite av ett dr.Quinn avsnitt som går på nån kanal. Om vi säger så här: Varken serien eller Sully var lika bra längre 😉
Mmm Sully! Jag kan fortfarande inte låta bli att titta lite när serien går i repris 😉
Barnfattigdomen i Sverige är ett brott mot barnkonventionen. Den borgerliga politiken har de senaste åren bidragit till att öka barnfattigdomen. Jag tror att barnfattigdomen i sverige är högre än i övriga norden. Bla frälsningsarmen delar ut mat och kläder och är guld värda.
Jag tyckte att han som ägde puben/bordellen var sjukt het…vansinnigt irriterande att inse detta som vuxen.
Barn som far illa på tv rör mig inte nämnvärt men jag är oerhört omhändertagande med barn jag träffar och kan snabbt känna in vilka som kan behöva lite stöd och uppmärksamhet från en vuxen. Det ena utesluter inte det andra.
Tyckte jag med… Så du var inte den enda! 🙂 Tycker fortfarande att han är snyggare än Sully när jag sett serien på TV4 Guld. Sully var inte min typ:)
Jag tror jag var kär i både Sully, Matthew och Brian. Brian var ju egentligen den som var i min ålder…men Sully var ju så förskräckligt spännande!
Huvudet på spiken!
Oj.. Hoppas jag också ändrar på mina värderingar när jag får egna barn. Är 19 år, har hund och gråter ihjäl mig när djur far illa. Reklamer angående djur som far illa klarar jag inte av att se, jag klarar heller inte av att köra bil när det regnat eller regnar ute av rädsa för att köra över grodor eller andra djur som söker sig till vägarna när det blir blött… Låter helt absurt, jag vet! Utsatta barn har jag väldig sympati för också, såklart, men kanske inte riktigt på samma sätt av någon konstig anledning.
Sjukt blödig gällande barn. Tänker på alla runt omkring som varken har mat eller kläder eller någon som bryr sig. Även här i Sverige. Dööör lite.
Och var självklart kär i Sully!
Precis så är det. Så fort de visar något barn som far illa på något sätt, så bara sprutar tårarna. Jag lyckades fastna framför en dokumentär om barn med Downs syndrom för någon vecka sedan, och det var egentligen en mycket fin dokumentär på alla sätt och inga som helst barn som for illa. Men jag satt där och kunde inte få tårarna att sluta rinna. Blödig är bara förnamnet!
Men visst var det så att innan man fick barn, var det mest djuren man tänkte på, som inte fick ha det dåligt. Och var inte alla lite småkära i Dr Quinns pojkvän?
Jora Sully var jag väldigt kär i:)
Jo, han var snygg han! Fast jag var ändå tillräckligt gammal för att skämmas över att jag tittade på Dr Quinn, speciellt tillsammans med min mamma 🙂 Det var liksom inget som jag skyltade med.
Sen jag fick barn så gråter jag nästan till allt som är sorgligt på tv. Kan/vill inte se om barn som far illa. Då vill jag bara in och pussa på min lilla älskling som sover sött och igen tala om hur mycket jag älskar henne! Och hur lycklig jag är för att just hon kom till just mig!
Självklart var jag kär i Sully. Man har nog blivit ganska påverkad av Dr Quinn och Lilla huset på prärien. 🙂
Ja men visst, det där känner jag igen på pricken. Sedan jag själv fick barn har jag blivit fruktansvärt blödig med allt som har med barn att göra!
Ja och när man sen blir ”gammal” då blir man ännu tokigare. Kan knappt handla i affärer utan att passa på ungar som står upp i vagnar eller som plockar skräp och stoppar i munnen. Och förbannar alla mammor som röker i närheten av sina barn och/eller smsar samtidigt som de drar barnvagnen rätt in i stolpar mm mm mm
Folk med barn blir inte klokare. De blir mer egoistiska bara.
För föräldrar är barnen jordens medelpunkt och de kan inte förstå att deras barn inte är medelpunkten i alla andras liv också. På det sättet håller jag med om att föräldrar är egoistiska.
Barn är jordens medelpunkt. Inte specifikt mina barn utan alla barn. Alla beslut som fattas kring miljö, jämställdhet, ekologi osv måste fattas med barnen i centrum. Allt annat är så dumt att jag inte finner ord för det.
Det var väl antropocentriskt av dig, visst ska man vara rädd om resurserna osv. men inte är det väl bara för vår egen arts fortlevnad som vi bör bry oss?! 🙂
Nu överväger jag nästan att skaffa ett barn. För att bli den här fantastiska människan som tänker så mycket mer på andra, som lär sig prioritera så bra, som hinner med mycket mer än innan bara för att man blivit så effektiv, som blir så mycket klokare och helt plötsligt vet vad som är rätt, som inte grottar ner sig i småsaker och som ”vet” allt det viktiga som vi utan barn inte vet.
För alla är inte barn jordens medelpunkt. Vi gör alla våra val och prioriteringar i livet, av olika anledningar. Det måste man acceptera.
Att du skaffar barn för alla de där anledningarna – det ligger väl inte i barnens intresse? Det är ju själva motsatsen till det jag skrev.
Helt och totalt fel.
Det är precis så man tror att det är innan man har barn. Jag trodde också att folk med barn var mer egoistiska men nu tycker jag att det ofta är tvärtom, man lär sig att just tänka på andra och inte bara sig själv! Sedan jag fick barn bryr jag mig om inte bara mina egna utan även alla andra barn, för att jag kan relatera till dem på ett nytt sätt.
Fast det handlar ju inte bara om andra barn. Man ska väl ha icke-egoistiska tankar även när det gäller miljö, djur, andra människor, jobb mm. Det är ju just det, att folk med barn bara kan relatera till sånt som innefattar barn och bryr sig mindre om allt annat, andra människor, sitt jobb och ideellt arbete. Det kan ju ses som helt okej när man har mindre tid. Men att komma och säga att man är mindre egoistisk är att ta i.
Carolina, jag tror att du generaliserar något. Menar du att det är mest människor som inte har barn som sysslar med ideellt arbete? Och bryr sig om djur? Och människor på arbetsplatser – är barnlösa människor bättre kollegor? Det låter otroligt faktiskt.
Jag skulle påstå att jag, särskilt som singel, var väldigt självisk, och tänkte väldigt mycket på mina egna behov. Det är något man inte tänker på innan, men som man märker efterhand, när man fått barn och helt plötsligt inte har tid för sig själv längre: Jäääklar vad man fokuserar på sig själv när man inte har barn. Småsaker. Hela tiden. Och det är väl inte så konstigt att man gör det, så jag tycker inte det är något fel med det. Men ändå.
Jag hatade själv när föräldrar sa ”men det där kan du inte veta för du har inte barn” men just i det här fallet tror jag faktiskt det är just det som är grejen.
Jag tycker mer att det låter som att du har otur med människor omkring dig, eller så kanske det är så att du själv inte tycker det är så intressant med barn och därför tolkar det som att alla som engagerar sig kring sina barn är egoistiska.
Jag svara JA på dina samtliga frågor. Det är sällan folk med barn som har tid att engagera sig i ideellt arbete. Det är även sällan folk utan barn som lämnar sitt jobb för att hämta barn på dagis och lägger över resten av jobbet på övriga kollegor.
Jag tycker det är lite cyniskt och generaliserande att säga att alla som har barn bryr sig mindre om allt annat och bara om sånt som relaterar till barn. Så kan man ju bara säga om man inte har barn, för då vet man ju inte, då har man bara varit på ”ena sidan”. Allt annat upphör ju inte att existera för att man får barn, men du har säkert rätt i att en del blir väldigt uppslukade av sina barn och sitt familjeliv och glömmer en del annat. Men i de flesta fall tror jag att alla som fått barn bryr sig precis lika mycket, eller mer, om miljön, djur, medmänniskor etc som förut. Plus barn.
Så lustigt då att de aldrig är mammor med barn som reser sig för äldre på bussen, håller upp en dörr, visar hänsyn i trånga gångar eller är vänliga mot främlingar?
Inte tänkt på. Kanske så?
Att få barn är en stor utmaning för egoisten inom en. Jag är så tacksam för den ”livsskolan”! Sen finns det förstås mycket annat i livet som hjälper en att utvecklas och mogna som människa och ”färdig” blir man ju aldrig…
Åh, Sully! Han var ju så snygg med sitt långa hår o uppknäppt skjorta. Sen att han var polare med indianerna gjorde att han var ännu mer attraktiv. SJälv var jag väl knappt torr bakom öronen, men jag visste vad jag gillade. Det borde sändas repriser snart tycker jag!
Haha, jag är fortfarande i djurstadiet. Den jag grät som en liten gris när pojken låtsas att han inte älskar Buddy i filmen ”Airbud” eller när de dödade Sansas dire wolf i Game of Thrones. Jag visste att att hon skulle dö för jag har läst böckerna, men jag grät lika mycket då.
Håller med. Sedan jag folier barn har jag börjat värdera saker annorlunda och bli mer känslig för saker som rör barn.
Åååååh, man blir så blödig av att bli förälder! 🙂
På pricken! Sen jag fick barn är jag så blödig att jag inte vågar se på tv för då rinner det som stockholmström ner för kinderna då det är nyheter om lidande barn/familjer i fjärran eller här hemma. Blivit givare till UNICEF och skäms att jag inte gjort det tidigare.
Jag håller med Clara och Helly. Det är för mig helt olidligt att se/höra barn fara illa. Sådana berättelser sätter sig hårt i mitt minne och långt in i bröstet. Har mycket svårt för att bli av med dem.
Jag försöker precis som Helly att döva denna hemska känsla genom att vara givare till olika hjälporganisationer, har ett fadderbarn via Plan bla.
Förhoppningsvis kan det göra världen lite lite bättre för det barnet. Och då har jag ändå hjälpt till att göra lite lite skillnad.
Jag har tänkt mycket på om mina känslor ändrats kring barn som far illa sen jag fick barn, eftersom det är ganska viktigt i mitt jobb som social arbetare och det jag tycker har förändrats mest är hur svårt det är (vilket alltid är så svårt) att tänka att man måste skilja ett barn från sin förälder för att det helt enkelt inte är bra nog, oj den sorgen.
Jag var kär i Dr Quinn’s son som gifte sig med Myra(?) den prostituerade (han som räddade den stakars horan, ack ungdomens förebilder)
Nämen det var ju den bananhövdade telegrafen Horace som gifte sig med Myra. Sonen gifte sig med svenskan, Ingrid!
Fast Matthew och Ingrid hann ju aldrig gifta sig, eftersom att Ingrid dog i rabies =(
Men jag tror ocksa att jag var mer kar i Matthew an Sully. Sully var nog for gammal for mig pa den tiden =)
Kul att du pratar om Dr Quinn forresten, det ar ju ett superbra program, som tar upp en himla massa viktiga saker! =)
Jag dör av den här konversationen, herregud vad ni är roliga allihopa. Och ja, Sully var het som bara den!
Och alltså Matthew (stavning?) var ju inte Dr Quinns riktiga son. Visst var det väl så att hon hade fått sin systers barn eller nåt när denna dog.
Nej, det var inte ens släkt, Dr Mike och barnen. Barnen tillhörde pensionatägaren Charlotte Cooper och hon dog och bad Dr Quinn ta hand om barnen (Dr Quinn hade precis flyttat till Colorado Springs och ingen tyckte om henne eftersom hon var kvinnlig doktor och för att man tyckte att hon var snobbig som kom från Boston, förutom då Charlotte Cooper). Sedan omvandlade Dr Quinn pensionatet till en klinik.
O ja, Joe Lando, jag gillade honom skarpt =)
Äsch. Lilla huset på prärien-pappan var ju Michael Landon. Sorry!
Men Joe Lando var inte med i Dr Quinn va? det var väl pappan i lilla huset på prärien? Om det är han i lilla huset på prärien så tycker jag han är rätt så okej:)
Nu måste jag ju fixa Dr Quinn boxarna (finns de?) och kolla igenom alla avsnitt.. Det var då själva den också.. 😉
Nej de var inte ens släkt tror jag. Jag var också kär i Sully men nu när jag ”råkade” se repriser har jag lagt märke till att det egentligen är Hank som är den riktige hetingen. 🙂
Social arbetare eller socialarbetare? Bra saker båda två. 😉
Haha, gud va jag känner igen mig. Jag har så svårt för att se hästar trilla på bild, eller hundar som är på väg att bli påkörda etc.
Fast å andra sidan tycker jag det är sjukt jobbigt att se barn med cancer eller som försöker överleva också. Även om jag inte har egna barn.
Såg War Horse häromdagen och lipade ögonen ur mig. Dumma Spielberg att göra en så hemsk film.
Skäms! Varför måste barn alltid vara viktigast? Varför är inte alla lika viktiga? Djur som människor, gamla som unga.
Vadå skäms? För att hon beskriver att hon nu lider med barn på samma sätt hon tidigare led med djur? Ja, då får väl katter skämmas som bryr sig mer om kattungar än om bebisar eller något liknande, eller hur tänker du?
Alla lika ja
Men skäms själv. Man får faktiskt tycka olika.
Bra Linda. Håller med.
Allt har sin tid fina Clara…och ingenting är mindre viktigt än det andra… Hur underbart är det inte att vi är så otroligt många på vårt blåskimrande osannolika fantastiska klot så att alla våra små i alla dess former får sin omsorg av någon någonstans alltid…alltid…alltid…
Kram Annika
Tyvärr är det så att inte alla barn alltid får den omsorg och kärlek de behöver.. Jag förstår precis hur du menar Clara, jag skiter ofta fullständigt i de vuxna och tar mig an barnen istället, det är alldeles för få som tar deras parti. Kram o tack för välskriven blogg!
Bra sagt
Jag är fortfarande i mina unga ar och har inga barn men av alla hemska videor jag sett pa youtube sa är den jag blivit allra mest illa berörd utav, och som jag fortfarande far klump i halsen av, den när en mamma tvingar in glödhet tomatsas i sitt barns mun och dushar honom i iskallt vatten.
Exakt så känner jag nu med! Exakt! Kunde absolut inte titta på en film som t.ex. Lassie, phu… Såg jag en film, där det fanns djur med, och man märkte i handlingen att nu kommer det snart hända något, då var jag tvungen att stänga av. Trots att människor dog till höger och vänster. Nu har jag själv barn, å fy… Känner nu precis likadant med barn som med djur (speciellt hundar) tidigare. Såg på ”Changeling” med Angelina Jolie när min son var bebis, å fy! Jävla skitfilm, klarar inte av sådana nu för tiden.
Huvudet på spiken! Jag är och var preeeecis lika dan!
Jag tyckte Joe Lando var heeeeeeeeeeeeeeeeeeet!!!! 😉
Jag kan inte kolla på filmer när folk föder barn för jag lever mig in i det så mycket. Speciellt om det blir lite kritiskt eller jobbigt så bölar jag som tusan här hemma!
Huvudet på spiken!
Tur att vissa blir kloka när de blir äldre :))
JA! Jag var också kär i Sully! Han passade bättre i skäggstubb än i rakat tyckte jag som liten:)
Och ja, det är svårt att se och höra om barn som far illa. Huvudet i sanden och tänka gladaglada tankar. Föresten så längtar jag tills din bok kommer i min brevlåda!
Sully hette han ja! Grrr! 😀