Jag har alltid tilltalats av tanken på att vara ekonomiskt oberoende. Vem tilltalas inte av det? Men jag vill inte vara ekonomiskt oberoende på grund av höga inkomster utan låga utgifter.
Jag vill ha så låga fasta utgifter som möjligt. För att vara så lite låst som möjligt. Jag har riggat mitt liv för att kunna leva billigt och inte stå i skuld till någon. För samma krönika som en kollega skriver och betalar en fjärdedels hyra med kan jag betala hyran för hela kvartalet. Det är frihet för mig. Det innebär att jag avstår från vissa materiella ting. Men ingenting som betyder någonting egentligen.
Så många människor, allt fler i Sverige, lever i fattigdom och kan inte välja att gå ner ett enda dugg i inkomst. För då har de ingenting kvar. Kanske har de inte ens en inkomst? Och vad de flesta av dessa drömmer om är inte lyxen och överflödet. Det är tryggheten. Att slippa oroa sig över om det ska gå runt. Att veta att pengarna alltid kommer att räcka.
Det konstiga är bara att jag känner många människor med höga fina löner och förnämliga titlar. Som går med precis samma tryck över bröstet. För hur skulle de klara sig om de blev ensamstående? Sjukskrivna? Eller helt enkelt inte stod ut en dag till på sitt jobb?
Medelklassen, där många faktiskt har privilegiet att downshifta, gör det inte. Vi köper lite för dyra bostäder och lite för dyra bilar. Vi amorterar knappt på våra lån eftersom vi räknar iskallt med att priserna ska stiga. Vi jobbar långa, långa arbetsdagar, trots alla effektiviserande uppfinningar. Vilket leder till att andra inte ens kan få ett jobb – det finns inga arbetsuppgifter över! Trots att många har okej inkomst har de väldigt liten trygghet, för händer de något klarar de inte av amorteringarna på den höga materiella standard de helt frivilligt valt allt leva med.
Jag har funderat över varför den här frågan känns så viktigt för min familj. Kanske för att Jakob växte upp på existensminimum och jag med en sjuk mamma? Att bli arbetslös eller sjukskriven är inget diffust hot. Det är en del av en potentiell verkligheten. Och när jag nu har ett jobb och tjänar pengar är det den lyx jag unnar mig först: Att slippa oroa mig. Att slippa tryck över bröstet. Att slippa jobba heltid om jag inte orkar och vill. Jag vill använda varenda intjänad krona till högre frihet. Högre trygghet. Inte högre materiell standard.
194 svar
Bra skrivet!! Det är så sant!
Det viktigaste är att inte behöva oroa sig för ekonomin, även om man inte har världens största inkomst..
Men jag upplever att människor belånar sig upp över öronen, många par jag känner där båda har ett jobb klagar ändå över ekonomin, fast det egentligen inte borde vara ett problem.. Lyxfällan light liksom.
Lev liiite enklare istället.
jag känner flertalet människor som inte skulle behöva jobba alls!
som har egendomar, skogar och stora besparingar på bank som de inte vill röra.
människor som helt enkelt tycker det är lite märkvärdig och lite lattjo att gå till ett jobb vars lön de inte ens noterar att den kommer in på kontot!
en liten del av arbetslösheten beror på detta.
Fast jag kan inte tycka att de ska låta bli att jobba bara för att andra är arbetslösa. Däremot undrar an ju lite varför? Men de kanske älskar sitt jobb, eller pengar!
Men va?
Det kan ju också vara så att man gillar sitt jobb?
Skall man inte få jobba om man har si och så mkt pengar för att någon annan skall få jobbet istället?
Detta var ett supermärkligt inlägg.
Men jag kanske missuppfattade.
om tanken med ett jobb är för att man måste försörja sig/ha en inkomst är det märkligt att så många jobbar fast de inte behöver pengarna.
Tanken med ett jobb måste väl ändå vara mycket mer än bara “försörja sig”. Utvecklas, lära sig nya saker, känna att man gör en insats som betyder något för någon? Kan man göra utan att få betalt förstås, men jag tror de flesta söker detta i sitt arbete.
Jag ärvde en skogsfastighet för 25 år sedan, skulle troligen kunna leva på den. Jag anser att jag förvaltar den till mina efterlevande generationer, så de mesta pengar som tas ut där går tillbaks till skogsvårdande åtgärder. Själv behöver jag jobba för att må bra och bidra till min å andras välfärd med skattepengar.
Jeanette, jag har en kompis som äger sin firma, med massa anställda, han behöver inte gå till jobbet om han inte vill, de anställda sköter det åt honom, men han gillar att ha fasta rutiner med ett jobb, och att kunna fara på mässor mm, plus att känner han för att gå hem tidigare en dag så kan han ju göra det.
Skulle han bara sitta hemma o surfa på nätet då menar du ?
nej, absolut inte…
han om någon ser ju till att arbetsmarknaden växer 🙂
Jag, som själv är låginkomsttagare, har aldrig förstått varför människor med höga inkomster sätter sig i en situation där de inte kan få ens en lite lite sämre inkomst – för då rasar allt. Jag har flera personer i min närhet som lever så och när jag frågar dem om de verkligen behöver bo i en svindyr lägenhet eller köpa allt av det senaste har de inga bra svar att ge mig.
Du prioriterar och skriver smart, man lever oftast mer på mindre!
Jag och min sambo lever efter samma tanke, vi bor väldigt litet (och ska bo kvar trots att vi snart blir fler..) med låg hyra och trots att vi har möjligheter att skaffa större och dyrare boende väljer vi att bo kvar med tryggheten att vi skulle klara oss med marginal även om en av oss t ex blev arbetslös eller sjuk. Vi prioriterar tid tillsammans över extra pengar och extra arbete, och väljer alltid billigare alternativ när det går. Folk i vår närhet ifrågasätter ibland våra val (hur klarar vi att bo så litet? etc) och jag undrar själv ibland varför man inte “unnar sig”. Även om det på det stora hela kanske är ett uttryck för trygghetsbehov mm finns det en liten liten röst inom mig som säger att det handlar om att vi är desillusionerade; vi räknar med att det vi har kan försvinna och att det inte ska bli bättre, snarare sämre. Vi bara väntar, och vågar inte ta klivet till något lite bättre, lite större och lite dyrare
Jag håller med. Jag är så sjukt less på shoppinghysterin som råder… Hela tiden: nyare, dyrare, bättre. När rinner bägaren för vad jorden klarar av över?
Eller min sambos bror och hans fru som hela tiden frågar ” när vi tänkt göra bostadskarriär!?” 🙂
Mycket tänkvärt, istället för att jaga hög inkoms så tjänar man mycket mer på att hålla ner kostnaderna. Ibland är det enkla så svårt att se. Tack för en undErbar blogg. / karin
Har du tips på vad man ska tänka på för att blir ekonomiskt oberoende? Vad drar du ner på? Smarta tips?
Sådana tips skulle jag också gärna ta del av! 🙂
Här kommer ett tips till dig som är 20+ från mig som är 40+. Jag och min nuvarande man träffades när vi var 20. Vi tjänade inte så mycket pengar då men levde billigt. Vi levde på en lön och sparade en lön. Om man aldrig vänjer sig att ha “mycket” pengar så funkar det men var beredd på att inte äta ute, inte gå på café, inte köpa nya kläder så ofta etc men är man kär kan man ha kul ändå 😉 Efter ca 10 år hade vi en ganska stor slant på banken. Vi köpte ett hus och kunde betala mer än halva summan kontant. Sedan fortsatte vi att amortera och nu är vårt hus helt betalt. Det ger trygghet och nu när barnen är större har vi råd att resa tillsammans mm. Det är inte de stora inkomsterna som räknas utan de små utgifterna!
Samma här ungefär, jag är 39 år, köpte hus när jag var 22, och nu är jag skuldfri, fast jag inte ens jobbar heltid.
Vi äter ute ibland, typ en gång per kvartal, går på bio lika ofta, vi har bilar och lever ett bra liv.
Men vi lägger inte ut pengar på onödigheter som alkohol och tobak, och vi väntar med att köpa dvdfilmer tills de kommer på rea. Är man tålmodig kan man göra otroliga fynd.
När jag fick ett vanligt jobb för snart två år sedan fortsatte jag deltid på mitt gamla. Inte för pengarna för det sociala. Att inkomsten ökat med 2,5 gång har inte gjort att mina fasta utgifter ökat. Jag har löst skulder och satsat på saker som sänker kostnaden. Det är inte på de höga inkomsterna man blir rik utan på de låga utgifterna. För mig är rikedomen att leva tryggt.
Jag tänker att det är ganska enkelt. Jag tänker mig att det mycket handlar om att vänja sig vid en mindre summa pengar. Jag är student och har aldrig tagit fulla lånet, brukar klara mig på kring 6000 i månaden. Jag köper inga dyra kläder eller prylar, handlar nästan allt jag äger på second hand (om jag handlar alls). De mesta av mina pengar läggs på boende och mat, köper mest ekologiskt men eftersom vi lagar mat från grunden blir det inte så mycket dyrare iallafall. Jag tror att den största nyckeln ligger i att hitta ett sätt att vara nöjd med det man har. Vi är så invaggade i en tro om att vi måste köpa en massa saker för att bli lyckliga, men jag tror att konsumtion bara gör oss olyckliga. Så mitt tips till dig är att nästa gång du tänker köpa någonting, fundera på om du verkligen verkligen vill ha det. På mig själv har jag märkt att svaret oftast är nej. För mig så har detta gjort att jag kunnat sänka mina kostnader enormt och jag känner inte att jag lever mindre gott för det, tvärtom. Lycka till!
Så sant! Pojkvännen och jag flytttar nu till en större lägenhet men vi har valt en i utkanten av Stockholm för att kunna ha en lägre hyra och inte binda upp oss i form av höga fasta utgifter. Även fast vi mer än väl skulle ha råd, men på detta sätt har jag kunnat praktiserat utomlands och inte tjänat så mycket i år, och vi lever ändå ett väldigt rikt liv på alla sätt och vis 😀 Och vem vet framöver, vi kanske vill lägga pengar på något annat som resor tillsammans, bröllop, barn och jobb utomlands. Vilket vi skulle kunna utan oroa oss, DET är trygghet och frihet för mig 🙂
Otroligt klokt och inspirerande skrivet! Det här är ett långsiktigt sätt att tänka och värnar om ens egen hälsa och också om miljön och framtiden. Underbart Clara!
Håller med till tusen. Som halvtidssjukskriven önskar man inget annat än få sin hälsa tillbaka så man få en ekonomisk trygghet igen. Iaf önskar man att försäkringskassan är villiga att hjälpa till för det är de ju inte alltid. Tro mig. Och definitivt inte efter 2,5 år efter man kopplats in. Som tur är har jag varit förnuftig nog att spara så mycket jag kan och leva med så låga utgifter som bara är möjligt.
nu är det här inte perfekt återgiven statistik, men någonstans i närheten, och det går ju att kolla upp! sedan mitten/slutet av 90-talet har reallönerna ökat så pass att för att ha samma standard vi hade då räcker det att jobba 75%. men hur många gör det?
Tid är värt mer än pengar. Så är det. Det är så härligt att du proklamerar ett sådant leverne. Heja!
Jag kan inte annat än hålla med, för jag tänker precis likadant! Bra skrivet, Clara!
Ett viktigt ämne som borde diskuteras mer! Ännu har ingen generation gått i pension med så höga bostadslån som vår generation. Vad händer då? Kommer alla att behöva flytta från sina hus? Värt att reflekera över och börja planera…
Klokt! Precis som jag resonerar! Om jag arbetar säljer jag min tid och jag vill sälja så lite som möjligt 🙂 Jag håller med om att det bästa är att hålla de fasta utgifterna låga, då blir allt lättare. Kram till dig!
Den verkliga utmaningen är i min mening att finna den individuella balansen. Att spara och ha låga omkostnader är inte målet utan medlet. Målet; att nå lycka och mer specifikt i ditt fall frihet nås tror jag på vitt skilda vis. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att livet i en storstad och möjligheten att resa är viktiga komponenter för mitt välmående. Dyra komponenter som innebär att jag bor litet och jobbar hårt. Därmed är jag ett steg närmre att finna den så viktiga balansen. Mitt recept är dock lika individuellt som ditt.
Tack för tänkvärda texter!
Så bra skrivet, Clara! Läser och tar till mig. Kram!
Det var så man tänkte förr. Att leva så sparsamt man kunde för att få en tryggare framtid. Synd att det blivit omordent att tänka så idag! Jag åkte på en smäll för 10 år sen- blev sjukskriven ett halvår, och sedan uppsagd från jobbet. Tvingades sälja mycket av mina saker och dra ner på massor av onödigheter. Hemskt såklart, men nyttigt. Jag lever fortfarande på det sparsamma sätt som jag lärde mig då. Att slösa lockar inte längre, det påminner mig bara om en tid då jag levde utan marginaler.
Klokt sagt, det stämmer så väl…
Ha en underbar dag!!
Kram från Victoria på http://www.victoriasprovkök.se
Sååå underbart kloka ord. Fram med det mer i media. Skapa en ny livsstil och må bra.
Jag förstår vad du menar, men det är extremt svårt att inte vara belånad när man bor i en storstad ex stockholm för våra boenden kostar så mycket mer än ditt hus som du har köpt. Jag skulle oxå kunna leva billigt om jag köpte ett hus i skogen i Norrland.
Detta är sant! Bor man i en storstad, är det inte många som kan köpa bostad utan lån. Och skulle vi alla flytta ut i skogen, så skulle priserna skjuta i höjden där med.
Men poängen är nog framför allt, att för få ser möjligheterna till en annan sorts livsstil. Trots att de är missnöjda med hur/var de lever idag.
Jag håller med. Storstadsregioner kräver ofta lån på bostaden. Själv har jag lån men väljer att amortera. Sen kanske man får välja bort dyra resor och snabba bilar. Men det gör inget för jag njuter av skogen och kör begagnad miljöbil. Bättre att göra något för att ha en buffert en att göra inget alls.
Jag tror inte heller att det är fel att vara belånad – det är nog ytterst få som inte är det. Ens i ett billigt hus i norrland. Men frågan är väl hur mycket? Där är det stor skillnad mellan oss och våra föräldrars generation
jo, men man ska komma ihåg att för iaf min föräldrageneration (slutet av 30-talet) så försvann nästan hela lånet i ren inflation. Det var helt enkelt inget problem längre att ha ett lån på 85 000 för man kunde utan problem amortera alltihopet eftersom lönerna steg med kanske 10-15% om året. Jag var själv med runt 2000 och hade lönepotter på 8-10 %, helt galet, idag fördelar man kanske 2,5. Och även om man har “tur” idag att köpa ett hus som stiger i värde så är avamortering av hela lånet ingen realitet för någon nästan.
Men jag håller med om mycket av det du skriver – förutom att alla inte kan bo utanför storstäder och heller inte alltid kan välja hur mycket/litet de ska jobba, av olika skäl. Själv kan jag inte jobba mindre, men det beror väl mest på att jag väljer att ha ett jobb som kräver en heltid, däremot kan jag ju kanske välja att bo billigare, absolut. Men å andra sidan måste jag då skjutsa mina barn mer, och använda bilen mer… och eftersom jag jobbar heltid och är frånskild så väljer jag också att lägga pengar på städhjälp, för att kunna vara mer med mina barn. DEN är ju inte svår att säga upp, absolut inte, men det säger ju en del om vilka saker man lägger pengar på när man jobbar mycket. Och till det tror jag hör just tjänster, matkassar, saker som underlättar vardagen. Annars räcker inte tiden till. Det är inte bara en fråga om att välja att gå ner i tid, om jag gör det får jag också tugga i mig att jag får ha ett i mina ögon “tråkigare” jobb utan samma ansvar och delaktighet.
Ingen lätt ekvation….
Ett av problemen, särskilt för kvinnor, är ju att det knappt finns några deltids-toppjobb. Nu finns det naturligtvis de som säger att dessa jobben kräver en annan sorts insats och därmed mer tid. Men i det land jag bor i består en professors arbete i upp till 50% administrativt arbete (!), 30% undervisning och sen lite ynka tid till forskning. Här skulle man väl kunna outsourca lite, tycker jag.
Men varför måste man ha ett deltids-toppjobb ? varför inte bara deltidsjobb, jag jobbar deltid och får ut ca 6000 per månad, min man jobbar heltid och får ut ca 19 000, vi får ofta 6-10 000 över per månad, fast vi har hus och bilar och barn.
Jag kan nog tycka att det känns lite förlegat att det ska finnas “deltids-toppjobb” för kvinnors skull.. Tror både män och kvinnor skulle må bra av att kunna kombinera sk toppjobb med familj (eller av vilken anledning man nu skulle vilja jobba mindre än heltid).
Tack för de kloka orden!
Även jag har skrivit massor om detta på bloggen!
Med rätt prioriteringar lyckas vi (4 pers) leva på EN lön. Jag är hemmafru/heltidsmamma och min man får massor med familjetid som annars skulle gått åt till bla skjutsningar hit och dit av barnen…
Vi lyckas ändå ha samma (bättre?) materiella standard som vännerna som har två heltidslöner. Skillnaden är att VI slipper stress och att vi har massor av tid tillsammans.
Jag tror att många, kanske tom alla, skulle kunna gå ner i arbetstid/turas om att vara hemma, om man bara vågade och ville. Men de flesta springer på i samma ekorrhjul som alla andra för att det är bekvämast att följa strömmen och slippa tänka ut en egen lösning som fungerar bäst för sin egen familj.
Inspirerande och kul att se att fler och fler reagerar på att det inte kan vara rätt att hela livet ska kretsa runt ekonomin.
KRAM till dig Clara och alla er andra i kommentarsfältet/
finafrun.se
Intressant att se fler som väljer bort statushetsen.
Ändå bor vi nästan onödigt stort och lyxigt på en gård med en hel del mark till i Småland.
Gruvligt belånad, dock!
Vi ser det dock som en investering inför pensioneringen, inte minst med tanke på att min pension inte kommer att bli så stor.
Att bo kvar här vid hög ålder är inget vi strävar efter, därtill är det för stort men under barnens uppväxt är det perfekt.
Maken jobbar heltid, jag är frilansande krönikör men allra mest är jag hemma med barnen.
Tidigare levde vi 8 personer, nu 6 stycken, på en lön.
Att välja tid framför pengar är ett lätt val för mig men det är trist att så många gått i fällan att de måste stoppa in sina barn på dagis vid 12-15 månader, för annars har de inte “råd”.
Sen är det billigare att bo och köpa hus i Norrland än söderut men också sämre beställt med jobb norröver.
Och börjar vi jämföra levnadsstandarden vi har idag med den vi hade haft om vi bott kvar i Sthlm så är det direkt löjeväckande!
Jag och min familj lever också på en lön. Våran son är halv året och vi har inte tagit ut en föräldradag ännu, allt för att kunna vara hemma med honom så länge som möjligt! Visst vi skulle kunna plocka 7 dagar i veckan och kunna unna oss allt vi vill! Men då skulle vi få sätta honom i förskola när han fyller ett, det är inte ett alternativ för oss!
Vi är inte några höginkomsttagare, vi är två helt vanliga arbetare med ok löner varken mer eller mindre. Det går att leva billigt om man vill! Jag önskar att fler skulle se till sina barns bästa och vara hemma mer. Det är mer värt än en snabb ny bil, eller ett hus man kanske inte riktigt har råd med!
Underbart att höra, bra val!
Mina barn har inte gått en dag på dagis.
Kram/Fina Frun
Åh sluta, det är ingenting som är bättre med att ha barnen hemma än att ha de på dagis. Ett mynt har alltid två sidor och det finns för- och nackdelar med allt.
Jag tror vi lätt pratar om hur vi borde tänka och hur allt är så ok i diskussioner men sen glömmer vi våra vardagliga diskurser. Hur vi säger saker visar underliggande ståndpunkter.
Jag har en normallön och jag försörjer min man och min son. Jag var tvungen att börja jobba när han var 8mån gammal. När jag var mammaledig fick jag 3000:- i månaden när jag var hemma, och då tog jag ut så mycket jag kunde och var tvungen att börja jobba för att vi skulle gå runt. Vi har aldrig haft något av värde mer än varandra. Vi bor så billigt man kan, vi har inga lån, vi äter så billigt det går, vi köper bara begagnat. Vi ser oss inte som fattiga och vi räknas inte heller som fattiga med tanke på min lön. Däremot är valmöjligheterna få. Det är förskola som gäller för sonen, det är jag och maken som städar, och varenda slant som vi bara lyckas rädda undan går till ett litet sparkonto. Som tyvärr äts upp av oförutsägbara utgifter typ 1-2ggr om året; t ex för många vab-dagar/ sjukdagar på en månad för att ha råd med pengar till mat en hel månad.
Om min make börjar tjäna pengar kommer vår situation se annorlunda ut- på sparkontot.
Jag håller med dig Clara! Friheten och oberoendet står i mycket högre kurs än det materiella.
Kloka ord!
Kram
Bra inlägg. Jag tänker på mina föräldrar som har lägenhet i stan, bil och lantställe. Det är inte mycket om man jämför med vissa människor. Jag tror inte man blir gladare av att ha så mycket grejer snarare mer stressad. Av det skälet tänker jag inte skaffa flera bostäder och helst inte bil om jag kan undvika. Att leva sparsamt kan vara svårt idag särskilt när det finns en konsumtionskult där man ska köpa bara för att ha det senaste, vilket jag själv påverkas av. Men sedan jag blev vegetarian har jag, förutom när det gäller livsmedel, även börjat tänka mer sparsamt när det gäller andra materiella saker som kläder och prylar. Jag har också svårt att se nyttan med en accelererande tillväxt om den aldrig når en punkt där alla har det de behöver (med det man behöver menar jag det som är livsnödvändigt) eller ens de som skor sig på tillväxten känner sig nöjda.
bra skrivet!
Mycket tänkvärt. Jag är själv fast i lånefällan och shoppinghjulet. Behöver mer inspiration likt det du skrivit för att ta mig ur. Vill också ha mer kvalitet och mindre kvantitet vad gäller det materiella.
Jag vet att det låter hårt, men du hade inte hamna i detta hjul om du inte kunde. Och att ta sig ur är inte så lätt – men kommer det en ekonomisk smäll och du tvingas ändra dina vanor, då kommer du att göra det.
Själv har jag hög inkomst, bor i Stockholm, är inte högt belånad – och lycklig 🙂 Att inte ta så höga lån till konsumtion är så klart ett medvetet val – liksom du skriver Clara!
Bara det att du tänker den tanken är väl ett tecken på att du är på rätt väg! Att börja i det lilla är en klyscha men det finns ju en anledning till att klyschor kommit till. Kanske man kan tänka: Finns något jag funderat på som jag skulle vilja lägga mindre pengar och tid på? Testa en månad eller två och använd tiden och pengarna som frigörs till något genomtänkt – som jag vet att jag skulle vilja göra mer. Jag vill gärna också ha mer kvalitet och mindre kvantitet…
Oj så bra skrivet! Det är nog nyttigt att läsa sånt här när man fortfarande är ung och inte börjat arbeta (mer än jobbet på biografen där jag får lön i en utlandsresa om året istället för pengar, och jobbet som simtränare där jag får lön i erfarenhet och mognad) och komma ut i vuxenlivet. För när det kommer till kritan så gör alla de fina materiella sakerna inte så stor skillnad när det gäller trygghet och glädje. Ytlig glädje – visst! Men aldrig riktig och från djupet av hjärtat.
Ska läsa det här varje gång jag får för mig att jag har för lite pengar för att inte må bra.
Du har så rätt Clara! Det är så himla skönt att läsa din blogg och kunna känna att “nä, jag är faktiskt inte konstig som inte vill jobba 8-17 varje dag hela livet för att få pengar till att köpa saker som jag inte behöver”. Jag har många vänner som inte alls ens förstår att man kan leva på ett annat sätt än just i “shoppinghjulet”, tycker det är lite skrämmande att de inte ifrågasätter mer…menmen, mitt sätt att leva är ju just mitt och ingen annans sätt. Tack för att du delar med dig, det betyder mycket!
Mycket tänkvärt och inspirerande.
Jag tycker det är bra hur du ger ett ansikte åt ett alternativt sätt att leva som många nog förkastar utan att faktiskt tänka igenom hur det skulle vara.
Jag är själv långt ifrån din situation (storstad, boendeform, arbete osv) men jag försöker ständigt att ifrågasätta mina val och vända och vrida på alternativen och vad de ger mig och min familj. Tror att det är lätt att hamna i ekorrhjulet, men jag är glad att du tar till orda för att få en att tänka till en extra gång.
Klart du kommer att provocera många (det fattar ju vem som helst att man inte kan äga boende i storstadsregionerna utan miljoner i lån vilket sedan resulterar i ekonomiskt oberoende), men då får man ju faktiskt ta och göra något åt det och inte kritisera att du visar på ett annat sätt. Fortsätt med dina reflektioner Clara!
Håller med! Har varit sjukskriven under hela sommaren. Min enda inkomst har varit 168kr i veckan från försäkringskassan. Som nyutexaminerad student hade jag inget sparat och blev tvungen att flytta hem. Himlans tur ibland att man ändå har nära och kära att ta hjälp av. Men samtidigt har jag lärt mig ännu mer (man lär sig mkt som student) om hur oviktigt det är att köpa något annat än mat och att kunna betala räkningar. Minns inte sist jag köpte något till mig själv, och det är jag faktiskt helt okej med. Samtidigt skulle jag aldrig önska min situation på någon annan.
Så fantastiskt bra Clara, jag har aldrig tänkt på det så förut. TACK!
Engelska BBC hade en intressant dokumentär i år där de följde ca 5 familjer runtom UK som alla hade en gemensam familjeinkomst på £40k – som är genomsnittet i UK. Då var det nästan galet stora skillnader på livskvalitet och marginaler! Vi hade en familj med blygsamt hus som semestrade inom UK och andra som skickade båda barnen till dyra internatskolor och åkte på riktigt dyra resor 2 ggr/år till t.ex. Kenya och Mauritius. För att inte tala om det barnlösa paret som kunde impulsköpa nya bilar lite hipp som happ och undrade varför de alltid hade så lite med pengar!
Tänker folk inte?
Tänker på mina arbetskollegor förresten – vi bor alla i London men där jag kan lägga undan minst 6000kr/mån så går de minus varje månad och måste låna pengar från föräldrarna – just för att de envisas med att gå på dyra klubbar, äta ute hela tiden och bo i “finare” områden. Inte nog med att de inte har råd att leva så MED en lön så vågar jag inte ens tänka på vad som kommer att hända den dag de blir sjuka eller får sparken. Speciellt med UK’s icke-existerande sociala nät.
finns denna dokumentär att se på nätet? vad heter den?
Clara, jag håller med dig helt och hållet. Och det förvånar mig att du har fått så många kommentarer som håller med, för när jag ser omkring mig så är det väldigt få som lever så. Pengar värderas hela tiden högre än tid. Saker värderas högre än tid. Att man ens kan välja tid verkar folk inte ens veta om…Man SKA jobba så mycket man kan helt enkelt. Jag har valt att jobba deltid och jag ifrågasätts hela tiden av människor runt omkring mig. “Varför?” och “Vad gör du med all tid?” osv. Jag bara är. Jag tycker om att ta sovmorgon. Gå länge i skogen. Ha tid och ork att sitta på en sten i naturen och bara vara. Dricka te och lägga ett evighetspussel en dag. Umgås med de jag älskar. Ta långa bad. Läsa böcker mitt på dagen eller hela tidningen ibland. Göra allting lite, lite (eller mycket) långsammare. Jag svarar dock sällan på allvar. För de gånger som jag har gjort det upplever jag att folk faktiskt inte alls förstår. Liksom vaddå sitta på en sten i naturen?! haha..nej, det kan man tyvärr inte svara. Men det är sanningen. Det är gratis men det kräver att jag “köper” mig tid. Fast egentligen köper jag mig ju inte tid. Tiden är min från början. Och tiden ÄR det dyrbaraste vi har. För varje dag betalar vi för den men en dag av vårt liv. Och pengar kan vi få tillbaks. Tiden får vi ALDRIG tillbaks. Och vi vet heller inte när den tar slut. Tusen tack för det här fina och mycket tänkvärda inlägget!
Underbart skrivet, det är precis så det ska vara!
Tack! Ja, för mig betyder tiden allt. Jag var nära att dö i en sjukdom för några år sedan. Men jag blev helt frisk. Efter det ändrades allt. Jag vill njuta av den tid jag har fått. Och om den som har mest pengar på banken när han dör vinner. Så förlorar jag gärna 🙂
Fast man kan ju hålla med om något även om man inte lever så själv, men det kan vara bra med en tankeställare 🙂
Det har du i och för sig rätt i. Ändå tänker jag…att om så många människor verkligen håller med, så skulle fler människor prioritera tid framför pengar/saker/materiell standard. Men det är oerhört sällan jag stöter på det.
Jag tror verkligen att folk inte förstår att de kan välja. Delvis för att de inte hinner känna efter. När jag jobbade väldigt mycket ett tag (och hade bra inkomst) behövde jag trösta mig hela tiden för att jag var så trött. Det gav en energikick att spendera pengarna – då visste man ju i alla fall vad man stressade för. Så det blev väldigt mycket shopping och restaurangbesök – och jag hade ändå inte orkat laga mat. Hade jag jobbat tio timmar mindre i veckan hade jag i alla fall kunnat laga maten själv och kanske sluppit felköpen (jag hade åtminstone sett piggare ut).
Säkert är det så. Många lever sina liv helt omedvetet. Fattar inte ens att de har val.
Ett exempel: Folk stirrar på mig precis som om de sett en ko som pratar varje gång jag erkänner att jag vare sig har facebook eller smartphone. Fast jag är 70-talist. Jag blir nästan full i skratt ibland. De hade förmodligen inte heller vare sig eller för sisådär 5 år sedan och saknade det inte heller. Det GÅR att leva utan. Det GÅR att göra egna val. Facebook har jag valt bort för att jag är så ointresserad av vad andra människor gör, är och tycker om allt varje minut så att jag skulle kunna betala pengar för att slippa veta. Smartphone har jag valt bort pga att den är dyr och att jag har en dator. Behöver inte vara online 24/7. Egentligen inte så märkvärdiga val. Jag följer visst med i tiden (vissa hävdar motsatsen). Jag bara utövar rätten att få välja och att få välja bort. I slutändan kanske för sinnesfridens skull.
Själv är jag något så exotiskt som en 80-talist utan facebook och iphone 🙂 Finns så mycket som blir påtvingade behov enligt mig, så jag väljer hellre att vara utan.
Vilket bra inlägg!
Jag ställer frågan till mig själv ibland; är det värt att jobba 100%? För vem? För mig?
Jag är ensamstående utan barn och har alltid hållit hårt på min heltidstjänst. Många gånger tycker jag att “det är klart jag vill tjäna pengar, det är frihet att kunna klara sig gott och väl varje månad, att köpa det man vill ha, kunna göra saker osv…” Eller, är det verkligen frihet?
Jag drömmer om att jobba mycket mindre, för att få mer tid att göra sådant jag tycker är roligt. Jag har hittills sträckt mig till att jobba lite kortare dag fyra ggr i månaden för att bara få komma hem liiite tidigare. Det lilla gör ändå en stor skillnad i tanken när jobbhelgen väntar, och det är mer värt än de där hundralapparna…
Ha en trevlig kväll!
Kan du inte ge lite mer konkreta exempel på hur detta ska gå till? Själv tjänar jag ca 16 tusen och sparar 8 av dem varje månad. Med hyra och mat blir det knappt nåt kvar. Ibland känner jag också att man inte bara kan spara och snåla hela tiden.. Då har man ju aldrig kul! 😛
Kom fram till samma sak för ett år sedan.
Vi sålde radhuset (hade nästan 2 mille i lån) och i väntan på en HR bor vi hos mina föräldrar. Inte drömläget precis men så värt det! Jag har kunnat börja plugga igen och vara med mina barn på ett sätt som inte var möjligt då vi båda jobbade heltid. Vi hade end 5 % insättning så ni kan förstå att det blev oerhört dyrt i längden. Bor i Stockholm och jag skulle lugnt flytta till en mindre ort om jag hade säkerheten att sonen som har autism skulle hamna i en bra skola…
Kanske någon kan tipsa mig?
Btw Clara, tack för dina åsikter! Tror vi är många här som uppskattar en “alternativ” livsstil.
Eller hur Clara…
Jag har många vänner som lånat ett par miljoner, bara till sitt boende. Bara för att de kan/får/vill ha en viss standard.
Jag kan verkligen inte förstå hur man vill lägga, säg halva lönen på sitt boende… och då bara betala ränta, för amortera det har de inte råd med…
Och som du skriver, de räknar kallt med att priserna ska gå upp. Just i de områden där de köpt sina hus skulle jag själv vara extra orolig då priserna där rusat i höjden(före 2008) och det är nog där raset så småningom kommer att bli störst… Luftslott byggda av digitala ettor och nollor…
Hemska tanke. Att kanske sitta med ett hus som med tiden inte är värt vad man faktiskt har lånat. Hua!
Vi valde bort lyxen och närheten till staden(Malmö) och köpte ett hus (större än miljonhusen kompisarna köpt) med stor trädgård och odlingsmöjligheter. I dag lever vi på en inkomst och jag kan lugnt vara hemma med vår son.
Det kallar jag kvalitet… men det är klart, vi är alla olika…
Jag har ju gjort en del dumma val när jag var yngre. Massa kredit på ikea mfl vilket gjort att jag än idag betalar på de förbaskade lånen. Kul? Nej knappast.
Vi valde mellan billigare boende och bil (som man måste ha om man ska bo en bit bort) eller inne i stan med högre hyra men nära till allt. Och visst är hyran hög men vi älskar att bo här. Däremot så är jag noga med att ha i åtanke att alla fasta kostnader plus mat ska gå att betala även om jag blev arbetslös eller sjuk. Så allt över det är plus. plus som jag betalar på gamla lån, på sparande till en buffert och på att då och då unna sig något.
När jag väl blir fri från alla gamla lån kommer jag känna mig väldigt väldigt rik
Väldigt klokt och himlans bra skrivet. Både jag och min sambo studerar och båda får endast studielån och bidrag. Vi tycker dock aldrig att vi har dåligt med pengar. Har svårt att förstå de studenter som säger att de måste leva på nudlar halva månaden för att de inte har råd med annat. Självklart har man ju olika hyror osv. men tror att det till stor del handlar om hur man väljer att prioritera.
Jag hoppas för övrigt att jag efter min examen kommer kunna känna ekonomisk trygghet och stabilitet. Det är lite därför jag studerar, för att sedan nästan vara helt säker på att få jobb och samtidigt få det inom ett område jag är intresserad av. Det kommer vara värt att studera i 5 år för att sedan kunna känna den frihet du beskriver.
Hade heller inga problem med min ekonomi när jag var student. Det handlar ju om vad man ser som nödvändigt: jag rökte inte, drack inte och köpte inte oxfilé varje fredag. Men jag kunde spontant ta en fika med vänner, gå på bio eller köpa en ny tröja. Det handlar ju inte om hur mycket pengar man har in, som Klara så fint skriver, utan vad man har ut. Och jag såg det som att jag bara hade hyra och mat som nödvändigheter, och utan större förväntningar på att ha råd med en massa aktiviteter eller prylar. Då käneds ju det man väl köpte mer värd, och det man väl gjorde mer roligt! 🙂
Att vara sambo är inte alla förunnat, det halverar ju hyran. Och som student la jag mycket pengar på teknik och litteratur som krävdes för skolan. Kunde aldrig lägga undan pengar. Och köpte kläder kanske var tredje månad. Det var kärvt, men väldigt bra sätt att lära sig sin egen ekonomi.
Det är absolut underbart att vara sambo men för mig har dock inte hyran halverats. Snarare blir det några tusen dyrare varje år. Innan kunde jag bo i studenlägenhet som dels hade billigare hyra varje månad än det jag lägger nu och dessutom är det ingen hyra under sommaren på dem. I alla fall inte i Norrköping, hur det är i andra delar av landet vet jag inte.
Tror också det har mycket att göra med vart/hur man bor. Om man till exempel måste lägga pengar på busskort osv.
Lägger också en del pengar på kurslitteratur men de flesta böckerna kan jag köpa begagnat av äldre studenter och sedan själv sälja vidare året där på.
Nä, har man tur att få CSN är det ju lugnt, men med det nya systemet är det många vänner och även jag som fått gå en eller flera terminer utan någon inkomst alls. Och fortfarande ska hyran betalas och mat måste man ju ha. Hade en vän som levde på nästan enbart morötter i över en månads tid för att han inte hade råd att köpa något annat. Så studenter lever inte fattigt enbart för att vi super och käkar för mycket oxfilé…
Ja självklart blir det en helt annan situation om man inte får studielån och bidrag.
Sedan är jag inte införstådd i vad som ändrats i “det nya systemet” så kan tyvärr inte säga något om det.
Samma här. Jag har samma typ av bakgrund: ensamstående, arbetslös och studerande mamma med ständiga ekonomiska bekymmer. Min största rädsla är att hamna i samma sits. Jag vill aldrig mer somna hungrig. Jag har ett jobb som jag trivs med, sparar, jobbar inte mer än vad jag behöver. 🙂
Vår livsfilosofi är att ej ha högre fasta utgifter att vi kan ställa på till att klara oss på existensminimum. Vi har levt så under många år som fattiga studenter med småbarn, sjukskrivningar etc vilket gör att precis som Clara skriver är lite pengar en realitet. Det kan bara hända. Och då måste vi bädda vår ekonomi efter det. Inga lån, spara till allt, amortera tokmycke på huslånet trots att vi har råd att ha mkt mer i utgifter än vad vi har. Att vara fri är att ej stå i skuld.
Vilket suveränt inlägg! Precis sådär känner jag också. Eller för att använda några slitna floskler: “Det är inte de stora inkomsterna som gör en rik, det är de små utgifterna.” eller “Man lever inte för att jobba, man jobbar för att leva.” 🙂 Min familj har valt att leva på en liten yta i en dyr storstad, vi vägrar låna till konsumtion (tänk, vi sparar konstigt nog till det vi vill ha ;)), vi väljer bil efter hur stor årskostnaden blir (inte efter färgen eller hur populär den är), vi köper så mycket vi kan i second hand för då får vi råd med bättre kvalitet till ett lägre pris (+gör en insats för miljön) och vi tar hand om våra saker så att de håller bättre. Mina vänner har svårt att förstå det valet, de vill ha en flashig bil (med billån) och ett vräkigt hus (som de knappt har råd med) och helst ska de åka utomlands ofta. Samtidigt gnäller de över att maten är dyr och att de har svårt att få allt att gå runt. Jag tycker att det är så synd att många bara konsumerar och konsumerar utan att tänka på framtiden. Det är väl en sak om de har tänkt över det och valt det, men det skrämmande är att folk inte verkar ha tänkt över det alls, det verkar bara ha blivit så på grund av någon outtalad norm om att man ska ha så hög levnadsstandard som möjligt. Själv väljer jag alla gånger livskvalitet framför levnadsstandard… 😉
Vilket intressant inlägg, det får en verkligen att se på det hela ur ett helt annat perspektiv. Aldrig tänkt på inkomst vs. utgift på det sättet innan 🙂
Just nu läser jag Tim Ferriss, Four Hour Workweek (4 timmars arbetsvecka), vilken också handlar om att arbeta mindre, det betyder inte nödvändigtvis att man går ned i lön. Men oavsett så får man mer frihet och kan faktiskt öka sin egen produktivitet och därför vinsten i företaget.
Så himla bra och fint skrivet, hoppas att fler kan börja tänka så.
Amen!
Jag har just börjat plugga. Har inte jobbat alls på hela sommaren, utan varit helt ledig, levt på 20 000 som jag sparade ihop under våren, då jag jobbade 67%. Det går tack vare billig hyresrätt i förort och relativt enkla vanor. Jag mår så bra av att jobba mindre!
Så klokt!
Super smart
Super bra
Huvudet på spiken
Perfekt!
Jag tror att om alla skulle leva efter detta skulle vi alla bli just lyckligare. Men för att leva efter detta kanske man precis som du skriver måste ha haft det lite tuft ekonomiskt själv. Vi har left på prencip en persons lön i 4 år nu för att kunna vara tillsammans med barna så mycket det går å efter dom här 4a åren har vi en annan syn på pengar och vad som är viktigt.
Denna tid kommer vi ha nytta av för all framtid tror jag själv.
Ha det gott!
Kram Lina
Fantastiskt inlägg. Tack!
Hej! väldigt passande inlägg för mig idag eftersom jag just börjat en kurs i hållbar stadsutveckling och precis suttit och läst om liknande saker idag. Jag pluggar och min man är föräldraledig men vi har valt att göra så för även om det inte är det bästa rent ekonomiskt är det absolut det bästa för oss. Vi har inga lån förutom studielån så för oss var det inte svårt att besluta oss för att tid med våra tvillingar var viktigare än att han skulle gå tillbaka till arbetet så det är bara att snåla lite mera. Men tänkte på en sak som inte riktigt har med det här inlägget att göra. Hur ser du på alla resor du är tvungen att göra till olika städer som är rätt belastande för klimatet (eller åker du tåg överallt?). Kan detta bli en följd av att vilja leva på landsbyggden men att man i realiteten med ditt jobb måste resa en hel del till städerna? Jag lägger verkligen ingen värdering i hur du reser och uppfatta mig inte fel, detta är inte alls kritik utan bara en fundering och jag är nyfiken på hur du ser på detta. Själv bor jag i Malmö för att jag för egen del tror att jag kan leva mest hållbart i en medelstor stad där jag har nära till allt och alla och därför varken behöver bil och framöver förhoppningsvis inte resa så mycket som jag var tvungen till i mitt tidigare jobb. Och som sagt ta detta inte fel, jag inspireras jättemycket av ditt arbete och tycker din blogg är super!
Bra och klokt tänkt!
Jag jobbar väldigt mycket, men har inte fett betalt.
Det är lite värre än att jobba mycket, och ha mycket betalt.
Förra året fick jag möjligheten att bara jobba 80% och vara hemma varje måndag. Det är bland det bästa valen jag gjort.
Att det sedan inte blev så mycket vila, utan att jag ist startade ett eget företag och idag jobbar dubbelt rimmar kanske inte lika bra.
Men jag har utvecklats. Och jag ser fram emot den dagen då jag åter igen jobbar 80%.
För att inte göra det så sjukt svårt för oss arbetstagare så önskar jag att det snart kunde bli lag på kortare arbetsvecka för de som vill, så att fler får jobb, och så att de som redan jobbar övertid varje vecka kan gå hem med gott samvete.
Härligt att leva i ett land där det ändå finns så många möjligheter att forma sitt eget liv, om man bara öppnar sig för alternativen. Fast vi ska nog vara oerhört tacksamma att det finns människor som är tycker om att arbeta mycket, utbilda sig och sträva efter högre lön och hålla handeln igång. För det skulle inte bli mycket klirr i statskassan om vi alla skulle sitta på en stubbe i skogen och njuta av livet (även om det säkert gör mirakel för själen). Lätt att glömma det – att skolor, vägar, sjukvård och allt det gemensamma som vi alla utnyttjar inte är gratis. Höginkomsttagare är (oftast…) = Storskattebetalare. Tack för en mycket underhållande, intressant och levande blogg!
Håller helt klart med! Man ska absolut inte leva över sina tillgångar men detta sparande hela tiden, för mig handlar livet om att njuta av livet, äta gott ut och resa och se världen. Och för att kunna göra det jobbar jag gärna mycket. Jag lever efter mottot pengarna ska rulla och i en nationalekonomisk synvinkel är det ett bra tänk. För vad skulle hända om vi inte konsumera..
Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv, underbara Clara! Jag är en 25-årig nygift tjej som idag och igår gick på mitt livs första två husvisningar. Vilken känsla! Omtumlande. Att köpa hus, kanske mitt livs investering, är bland det största jag kommer att göra/vara med om i livet. Ett av de största, svåraste, viktigaste besluten i mitt liv. Så känns det. Och det ska ske nu. Snart.
Och jag och min är nu inne i en djup diskussion om hur vi vill leva vårt liv. Efter några år i Stockholm (knappt tre för mig och ett och ett halvt år för honom) och lite tid på annat håll för oss båda vill vi lämna storstaden. Vi har bara varit här på “tillfälligt besök” för att förverkliga en del av våra karriärdrömmar, men nu pockar mer “privata” drömmar på sin uppmärksamhet. Bo i/äga ett hus. Gärna på landet eller i en “lantlig” miljö. I en mindre stad/ett mindre samhälle, där man både kan få vara “ifred” från människor (bara umgås med de närmsta/vara helt själv) och samtidigt få utlopp vara sin sociala sida när den “andan” faller på. Kunna jobba med det man tycker om, sin passion, det man är bäst på och brinner för. Han är dataprogrammerare och jag är journalist. Kanske kunna jobba hemifrån/frilansa och bestämma sina egna tider, kanske inte jobba heltid utan “bara” deltid och vara föräldraledig länge om man har den stora lyckan att kunna sätta barn till världen. Kunna leva livet som man vill, utan att hela tiden gå runt med en klump oro i magen för att man inte ska ha pengar så det räcker.
Och vi har, jag och min man, kommit fram till att vi är helt och fullt övertygade, båda två, om att vi vill leva/tänka precis som du beskriver så på knivskarp, på pricken: “Jag vill använda varenda intjänad krona till högre frihet. Högre trygghet. Inte högre materiell standard.”
(Nu har jag kommenterat på din blogg och skrivit ett helt inlägg på min blogg om detta ämne, samt på min blogg gett Dig en länk, kan inte Du ge Mig en länk tillbaka? ;-))
Jag är själv tyvärr i “tryck för bröstet” period.. Vilken dröm det vore att slippa det.. men men.. man får inte ge upp..
Härligt!
Så bra skrivet Clara! Vi tänker lite likadant även om vi bor annorlunda, men det konstigaste är att folk omkring oss kan bli så irriterade på hur vi lever. Vi bor i hus i storstan men har valt att köpa ett lite småskruttigt men mysigt hus vi kan renovera efter hand, ha en bil med några år på nacken som används mest vi längre utflykter, köpa saker och kläder på second hand till både dottern och oss själva och när vi reser så bor vi på vandrarhem och gör mycket gratisturistande. Vi får ständigt höra att vi kunde ju låna mer och bo flottare, köpa(låna till) ny bil, åka på chartersemester och handla nytt,nytt,nytt. Det är för övrigt samma människor som trots höga löner den den 20e månaden plockar fram kreditkortet för att köpa mat och inte har råd att gå ner i 80% för att hämta barnen tidigare från dagis. Vi amorterar, sparar och lever lyckligt medan vi gör det!
Du har så rätt Clara, eller som en gammal tant sa: “Lite räcker men mycket går åt”. Förut sas det att det kostar föräldrarna 1 miljon per barn tills dom är vuxna ( nu är det visst 1,5 miljon!) i så fall skulle jag och min man satsat 4 miljoner vid det här laget. Klart vi har inte kunnat ge våra barn allt dom har velat ha, moderna kläder och så, och sedan har man fått ligga i för att göra saker själv istället för att köpa. Jag tror det är nyttigt för barnen nu när dom är vuxna, att dom inte är vana att alltid kunna välja det bästa. Sedan har vi en sommarstuga och ett året-runt-hus som faktiskt är den bästa investeringen, rent ekonomiskt. Man behöver alltid nånstans att bo och då är det bättre att lägga pengarna på sin egen bostad, så finns värdet kvar. Samma där att man måste ju sköta om huset och får inte allt serverat.
Du skriver att folk går arbetslösa för att det inte finns några arbetsuppgifter över då folk jobbar mer än de skulle behöva? Då utgår du från att det finns X antal jobb som ska fördelas på befolkningen och så fungerar det inte, utan jobb försvinner (vilket ofta är smärtsamt på kort sikt, speciellt på mindre orter, men nödvändigt i det långa perspektivet) och nya jobb skapas hela tiden (just nu mycket inom tjänstesektorn). Problemet är inte att folk generellt jobbar för mycket, tvärtom kommer vi att behöva jobba mer för att klara av att försörja den åldrande befolkningen i framtiden. Och då menar jag inte att vi ska springa fortare utan jobba smartare och längre upp i åldrarna då vi blir friskare och lever längre. Åtminstone om vi vill ha kvar den välfärd vi har i dag.
Klokt skrivet!
Det här tycker jag nog var ett av de klokaste inläggen du skrivet.
Klokt! Har precis sagt upp en fast tjänst för att gå på timmar och odla grönsaker!!!
Grymt bra inlägg och tankeställare Clara! Jag försöker tänka precis så, även om det inte alltid går eller märks utåt. För mig visar det sig i att jag helst lägger pengar på dyra kvalitetsgrejer som håller länge samt billiga loppisgrejer som också ofta håller hög kvalitet. Och många andra saker är helt enkelt inte värda att lägga pengar på. Som att äta ute till exempel. Det är många gånger jag gått hem från en restaurang och tänkt att jag kunde gjort det bättre eller lika bra själv. Till en bråkdel av priset!
Det galna är att det är alldeles för lätt att bli bekväm.
Tack för ett fantastiskt klarsynt och härligt inlägg. Det är en frihet i att inte ta på sig mer än man mäktar med. Lagom är inte så fel. Ekorrhjulen snurrar så fort och många måste åka bort och långt för att varva ner isf att göra det i vardagen. Hur har det blivit så? Och varför fortsätter så många att springa?
Jätte viktigt ämne du tar upp! En bra tankefråga. Folk frågar mig hur jag kan ha råd med att resa men det är helt enkelt så att det är vad jag prioriterar. Jag tycker många av mina vänner vill ha det nyaste i allt, allt från mobil, kläder och väskor. Själv tycker jag inte detta är särskilt viktigt för mig!
Var glad att du är född och uppvuxen i underbara, fantastiska Västerbotten, där inte allt står och faller beroende på: 1.vilken stadsdel du bor i, 2.hur stor lägenhet du har 3.vad du har betalat per m2, 4.vad du betalat för din handväska. Att inte bry sig om dessa saker, är en fantastiskt frihet!!
Utav ören kronor växa, lär dig ridigt denna läxa…..det stod det på min pappas sparbössa.
En annan devis jag lever efter är det är inte de stora inkomsterna utan de små utgifterna som ger ett rikt liv och då bor jag i en storstad också.
Min farmor som är uppvuxen på blåbär från skogen och pannkaka från hönsen lärde mig att man får inget ur en knuten näve, verken ge eller ta emot.
bra skrivet!
vilket tänkvärt inlägg du har skrivit…ger många tankar kring hur jag väljer att leva mitt liv och vad som känns bra för mig…detta med att hålla nere de fasta kostnaderna för att bli ekonomiskt oberoende var en ny och tilltalande tanke…
kram Åsa
Bäst! kan bara instämma.
Bra skrivet Clara! Väldigt skönt inlägg att läsa såhär på morgonkvisten.
Förresten, jag kan lägga in en liten önskan på en gång. Kom till Umeå Universitet och föreläs! (Du kanske redan har något inbokat som man inte vet om, men ändå). Det skulle vara grymt kul att se dig föreläsa, om vad som helst!
/Malin
Ja en bra sak vore om bankerna inte godkände lån utan att folk amorterar på det. Men jag förstår att det är svårt att hålla emot för mediatrycket med alla feelgood renovering, matlagning och stylingprogram som översköljer oss. Vi ser på grannen som har det så fint och vill inte vara sämre. Själv har jag JAKbanken som är en medlemsägd bank som kan existera pga att medlemmarna amorterar på sina lån och dessutom sparar till sig själva samtidigt. Det kallar jag sunt!
Åå så bra och fint skrivet!!
Oerhört viktigt att se på sin ekonomiska situation från “det andra hållet”, alltså utifrån de utgifter man har. Tycker att det är fantastiskt bra och inspirerande att du skriver om just detta, för det är ju en så bra motvikt till dagens ha-hets. Är själv i tidiga 20-åren och fick ett brutalt uppvaknande när jag under det senaste halvåret blev totalt inkomstlös och mina föräldrar blev tvungna att försörja mig. Sedan jag återigen fick ett jobb för en månad sedan påminner jag mig varje dag om lyckan i att ha ett tryggt hem och en trygg arbetsplats. Förutom kärlek är det inte mycket mera jag behöver. Jag är lyckligare än någonsin! Tack för dina klokheter Underbara Clara!
Det skulle ha kunnat varit jag som skrivit ditt inlägg!!
Exakt så har jag tänkt i alla år(är 60 plus),uppväxt med att leva normalt sparsamt.
Att tro att det är självklart att äta och fika ute dagligen är att missuppfatta en hel del av livet,när kan såna människor bli nöjda.
Att köpa största plattTV:n bara för att de finns när tjockTV:n fungerar utmärkt och kanske lockats av avbetalning i 24 månader,hur kul är det?
Att köpa allra senaste årsmodellen på bilen när en ca 3 år gammal bil är tusan så mycket billigare och tämligen “ny” fortfarande.
Att riva ut kök,badrum mm ur nyköpta huset eller lägenheten när man nästan inte hinner vistas i de samma för “nytt” kräver mycket jobb.
Jag skulle kunna göra “listan” lång med onödor,men hoppas att poängen går fram.
Kan f.ö. påpeka att jag aldrig lidit av en eftertänksam livsstil.
Lever efter:Spar när du har,så har du när du behöver!
Jag är så imponerad av dig Clara,att vid din ålder tänka så klokt!!
Varför inte skicka ut information en gång i månaden till alla hushåll, liknande Spara och Slösa tidning. Vi får ju bla så mycket “skräp reklam” skickat med den vanliga posten så varför inte något som kommer alla till nytta.
Jag tycker om detta sätt att tänka att vi egentligen inte behöver så mycket pengar som vi får av heltidsjobb för att kunna konsumera saker som vi inte blir lyckliga av. Det som jag upplever som klurigt är det här med skatten. Varje timme jag jobbar gör att det kommer in mer pengar till dem som har det svårt, sjukvården, skolan osv. Om jag jobbar mindre för att det är ok för min familj så kommer det i slutändan in mindre pengar till samhället. Människor kanske blir arbetslösa och det blir svårt att få pengar till sjukvården framförallt för dem som inte har en privat sjukvårdsförsäkring. Att arbeta handlar inte bara om att tjäna pengar för sig själv utan även att bidra till vårt gemensamma goda. Tack för en bra blogg!
Fint skrivet. Så är det!
Bra kommentar!
Om några jobbar mindre kan det öppna för andra att få jobb. Då minskar inte inkomsterna för det offentliga och utgifter som bostadsbidrag m.m kan sjunka
Jag strävar efter precis efter samma mål som dig! Får mest ont i magen av alla materiella ting och tänker alltid till en extra gång innan jag köper nåt. Köper det mesta begagnat och har inga lån förutom lite kvar på studielånet….
Kul att se att vi är fler som har liknande tankar! Har själv hoppat av karriärhetsen, för jag tyckte inte mitt liv blev rikare av det. Och mina barn såg aldrig sin mamma mer än när jag lämnade dem på förskolan (om jag ens hade tid med det). Kanske 6 – timmars arbetsdag är lösningen för att få in fler som vill på arbetsmarknaden och få mer fritid till de som vill det, vart försvann den frågan i den politiska debatten?
Klockrent skrivet Clara!
Jag började min första 60% arbetsvecka idag. Nu har jag tiden att uppfylla min passion.
Tack för en bra blogg.
Jättebra skrivet och så sant! Att inte fler tänker likadant är ganska otroligt egentligen… Men det beror nog som du säger på vilka erfarenheter man har sedan innan och vilka aktiva prioriteringar man gör…
Allt gott till er!
Clara, du och fina Märta har samma inställning. Pengar är inte lycka men de är bra för nerverna. Precis så är det. Och din goda idé om att ha låga utgifter för att få stor frihet ger ännu mer själsro.
Så sjukt bra sagt! Jag önskar att fler kunde dela ditt synsätt kring ekonomi (eller de kanske många gör fast suget efter lyx, helt nybyggda hus och superflashiga bilar kanske tar överhanden?). Ditt sätt att se på saken tycker jag är ett ansvarigt perspektiv, det som borde uppmärksammas i grundskolan och gymnasium. Kanske då främst med tanke på att många idag växer upp i familjer där man inte amorterar och att det skapar “normalläget” i dennes tänkande kring ekonomin.
Själv vill jag köpa ett hus som jag får pyssla lite med, men som jag faktiskt en dag själv (tillsammans med min sambo) kommer att äga. Helst skulle jag vilja bo på landet med cykelvastånd till där tåget går så man kan vara så fri från bil som möjligt. Att slippa oro sig är sann lycka! Mer sånt till folket!!
Rätt tänkt, Clara! Man måste nog helt enkelt fundera igenom vad som är viktigt för en själv, och inse att det inte är dubbla bilar, flådigt boende och dyra utlandsresor som gör lyckan för alla. Men kanske för nån?
Klokt Clara!
Precis så känner jag. Ju äldre jag blir desto mindre tycker jag att jag behöver. Jag har möbler som jag gillar och som inte byts ut ofta utan istället byter plats och färg om det behövs. Aldrig känner jag mig så rik som när frysen är full med egenplockade bär, kött och fisk och kylskåpets innehåll uppdaterat. När jag får sitta med min familj vid bordet och vi äter tillsammans. Det är rikedom för mig. Visst finns det massa prylar jag skulle vilja ha. Men att vilja ha och behöva är två vitt skilda saker. Jag har hellre räkningarna betalda, mat på bordet och en slant på banken för oförutsedda utgifter än ett gäng dyra prylar. När vi skulle köpa vårt hus gjorde vi en “glädjedödarkalkyl” enligt somliga. Vi räknade på att vi skulle kunna leva bra och ha råd att ha kvar huset ändå ifall någon av oss blev långtidssjukskriven eller arbetslös. Det måste finnas marginal! Marginalen gör att jag mår bra och inte behöver fundera varje månad på om det ska gå ihop.
Jag tycker du är så härlig som skriver om sånt här som många fnular på men ingen direkt säger rakt ut. Det är befriande på många sätt!
Tack för att du är du!
Det skulle vara intressant med ett inlägg om hur du prioriterar med de pengar ni har. Jag vet ju en del – billigt boende, loppisköp och återanvändning, mycket fixa själv, både kläder och renovering. Men det där andra? När möbler måste köpas (och man kanske vill ha nytt istället för loppis, som de fina skåpen i nya kontoret!) eller skrivresa till solen eller jag vet inte… Långt ledigt sommarlov istället för inkomstbringande jobb? Nu jobbar du ju med din “hobby”, så att säga, och du gör det så bra, men vad är dina tips till alla med arbetsgivare, jobbdrömmar, familjedrömmar, husdrömmar osv. Du och jag har helt olika förutsättningar men jag är övertygad om att även jag skulle kunna “spara” till frihet (i motsats till att köpa mig frihet) men jag är faktiskt osäker på hur.
Köpa färre kettlebells vore förmodligen en väg till framgång i mitt fall 😉
Tycker det är lite trist att det som skrivs om downshifing ofta handlar om hus på landet. Här i söder är hus och en gräsplätt det som kostar mest…sällan hör man om downshifting genom att bo i hyresrätt i miljonbetongen.
Och ändå är ju det en alldeles fantastisk form av downshifting! Det håller jag helt med dig om – fram för fler som downshiftar i city!
Åh, bästa jag läst på länge! Vilken underbar vinkling! Vilket befriande tankesätt!
Du skriver mycket klokt! Jag har sökt många jobb det senaste året och det är ytterst få jobb som är på deltid i min bransch. På mitt nuvarande jobb ska man börja med något som kallas rätt till heltid, dvs att alla tjänster ska bli heltidstjänster. Man förutsätter alltså att alla vill/har ork att jobba heltid. Det gör mig så frustrerad. Varför ska det vara så svårt att få arbeta mindre?
Vad bra skrivet, jag tänker APPLÅDERA hela dagen!!!!!
Själv skadade jag ryggen för 10 år sedan och hamnade “mellan stolarna” och fick ingen hjälp från något håll, jag hade tur som har en man som kunde försörja familjen MEN det fick han slita många timmar per dag för att klara av…..
Vi lever efter samma motto som du och din familj verkar göra, vi köper inte den finaste (dyraste) bilen utan nöjer oss med en som tar oss från hemmet till affären, vi köper inte prylar bara för att våra vänner/släktingar/grannar gör det och om de vill skratta åt mina second hand-klänningar och min gamla mobil som det faktiskt går både att sms:a och ringa från så bjuder jag på det.
Ha det bra
Mitt bästa råd till mina/våra barn, f.a döttrar: Se till att du kan försörja dig själv. Bli aldrig ekonomiskt beroende av någon annan! SÅ många lever i dåliga förhållanden för att de inte har råd att skilja sig. Tragiskt!
HUR man gör det är en annan fråga… Men detta är något man måste få med sig med “bröstmjölken”…
Vi prioriterar på samma sätt. Men som någon annan också skrev kan downshifta vara att välja att bo litet. Vi är snart fyra personer i en tre och tänker att det kan vi gott vara i några år. Vi väljer att vara hemma länge med barnen och gå ner i tid och har ingen alls lust att lägga massa pengar på vårt boende.
Saker, som du är inne på, är också en stor oro till stress tror jag. De ska inhandlas, kostar, de ska underhållas, repareras eller köpas nya. Det tar tid och pengar = vi måste jobba mer. Läste nyligen om att fler och fler anställer barnflickor för att gå på tivoli etc med deras barn så att de själva kan jobba för att bekosta sånt. Det blir bakvänt på något sätt.
Jag tycker absolut att människor ska göra sina egna val och det är helt underbart att många trivs på sina jobb! Men många gör inte det och har hamnat i en ond cirkel.
Så klokt och sant!
Jag önskar jag tänkte så innan vi köpte det där dyra huset (renoveringsobjekt därtill) och våra tjusiga fabriksnya bilar med lånade pengar.
🙁
Blev lite nedstämd nu, faktiskt.
Det som stör mig mest med den här reflektionen är att downshifta är något som alla vill. Ärligt talat, jag mår bra av att jobba heltid. Sen ett par år tillbaka har jag dessutom ett par ideella uppdrag och nu mår jag toppen. Innan när jag bara jobbade heltid kände jag mig oftast frusterad på fritiden.
Tycker det är speciellt bra att du väljer att skriva om sjuka och människor med låg inkomst i det här inlägget. Det är något jag har reagerat på i debatten kring detta med “downshiftande” annars; att många pratar som att alla kan gå ner i arbetstid för här i Sverige har vi det “så bra” och man “måste inte renovera köket varje år” osv som om det är så majoriteten av befolkningen lever/kan leva. Det är ju ganska provocerande, och väldigt omedvetna, uttalanden som jag blivit förvånad över att jag hört i så pass hög utsträckning – dvs att vissa inte verkar vilja se att vi har en hel del människor idag som t ex är utförsäkrade, lever på mycket låg inkomst och är beroende av socialbidrag för att klara sig. Sen har vi ju fortfarande ett starkare skyddsnät i Sverige i jämförelse med de flesta andra länder men är ju en helt annan debatt.
Läsvärt på samma tema! http://mobil.svd.se/c.jsp?cid=25663641&item=http%3A%2F%2Fwww.svd.se%2F%3Fservice%3Dmobile%26articleId%3D7488164&mredirectsrc=www.svd.se
Mycket bra skrivet! Bara för att man har en hög inkomst behöver inte det betyda att man har det gott ställt, ofta köper man ett flådigare hus och en värre bil och får på så vis fler lån att betala varje månad.
Jag själv är 25 år och har ännu inte hunnit jobba så väldigt många år sedan studenten, ändå har jag och min sambo sparat och investerat våra pengar och lyckats köpa oss ett eget hus och sedan renovera hela huset, dränerat, målat om och lagt om tak- och detta för våra egna pengar! Vi har inte lånat och har inte en enda avbetalning på någonting!
Jag har en låg inkomst (18.000) men ändå kan jag ledigt lägga undan 5000 varje månad och har inga problem att unna mig något jag vill ha. Så jag kan lätt säga att jag har det bättre ställt än många andra som har betydligt mer lön än mig!
Kul att läsa dig igen, det var som att läsa mig själv 🙂 Frihet är att inte ha skulder utan minimisera fasta utgifter och unna sig lite njutning utan bakrus för morgondagen och pyssla och reparera själv.. Jag kommer alltid att klara mig. Med svamps, lingon och blâbär ute pâ markerna blir vintern ljuv 🙂 Din bok var fint skall ge bort den i present till en ung medelâlders flicka i Frankrike ! :))
Men alltså Clara och många som kommenterar pratar som om att det vore enkelt att bara jobba lite mindre. Min tjänst är en heltidstjänst, punkt. Och visst skulle jag klara mig på en lägre lön och jobba halvtid, men om jag har lust att jobba halvtid så får jag söka mig ett nytt jobb. Och det är inte det lättaste…
Å så bra skrivet! tack…***
kramar Lycke
Jag och min sambo lever ett liv där vi prioriterar att ha låga kostnader och att inte spendera pengar på onödiga materiella saker. Hemma hos oss finns inga playstation, Ipads eller andra onödiga elektronikprylar. Den kostnaden som skulle ha uppstått vid inköp av dessa prylar spenderar vi istället på utlandssemestar där vi får kvalitativ tid tillsammans hela familjen (vi är fem stycken, snart 6 :)) Eftersom vi inte slösar pengar på elektronik, mobiltelefoner, dyra kläder osv så kan vi unna oss god mat, resor mm sånt som betyder mycket för oss, att få tid med varandra. Vi har dessutom kunnat spara så pass mycket pengar att vi nu kan bygga ut huset utan att behöva ta ett banklån. Vi har på mindre än 3 år vänt ekonomin från 0 kr på banken till en summa som gör att jag kan stressa av och känna lugnet. Har tidigare levt med stress över att pengarna inte räcker till och det är en fruktansvärd press, där vill jag inte hamna igen. Tack Clara för att du tar upp ämnet. Det är inte de materiella som gör en lyckig utan det är tiden med familjen, i alla fall för mig 🙂
Fast i mig finns den gamla tanken om att arbeta och streta lika mycket som att vara sparsam och ta vara på det man har.
Jag håller med dig Clara, helt och fullt. Livet är för bra för att jobba bort och dessutom är det lika bra för själen som för planeten att leva med lägre materiell standard! (Jag vet att alla inte har råd och dem känner jag stor sympati med. Jag är själv medelklass som tjänar “bara” drygt 20 000 trots två akademiska utbildningar men tillsammans med min sambos 25 000 kronorslön klarar vi oss mer än tillräckligt) Jag tycker iallafall frågan borde diskuteras mer så människor slipper skämmas över att inte jobba heltid och därför inte anses tillräckligt bra..
Gud vad bra skrivet!! Tack för det, stor kram Madeleine
Ja, vem vill “jobba bort” sitt liv? Problemet är både enkelt och omfattande; hetsjakten på tillväxt är orsaken till globalt lidande som hunger och fattigdom. Vad det är det för påfund vi människor gjort? Vi lever på en planet med ändliga resurser och vi ska bara ha mer och mer på bekostnad av andra. Varför ska vi pengar egentligen? Du kan köpa någons tid och liv men du är låst själv i systemet.
Du och jag tycker olika om ganska mycket Clara, men du är välformulerad och har tydliga argument för det du står för, därför har jag utbyte av att läsa. I den här frågan håller jag dock med dej till 100%. Förstår inte varför folk inte tar det lite lugnt istället för att bygga upp luftslott. Bara att fastna i ett sånt hamsterhjul bidrar säkert till stress och gör att folk går in i väggen, och redan där slår det tillbaka! Bra skrivet!!
För ett år sen sprang jag in i väggen och fick en chockartad sänkning av ekonomin. Var såklart helt oförberedd, hade inga sparpengar och har svurit mycket över att behöva snåla bort allt onödigt i livet. Efter det här inlägget känner jag mig nu glad att jag fått möjligheten att titta över vad som faktiskt är nödvändigt och inte.
Intressant. Ungefär så försöker jag och min sambo leva. Billigt alltså. Fast ibland måste man unna sig saker som kostar, t.ex. resor osv.
Bor man i en större stad som vi gör så kostar även lägenheten en hel del varje månad! Eftersom det här är den enda lägenheten vi fått 1 hands-kontrakt på så tog vi den trots att hyran är väldigt väldigt hög. Däremot har vi inhandlat alla möbler second hand, på blocket eller begagnat av kompisar. Så även om man har höga utgifter kan man kombinera det med att lägga mindre pengar på annat. Det gäller bara att prioritera.
Hellre ett hem med billigare möbler än att slösa en massa pengar på prylar och inte ha någonstans att bo.
Jag och min fru har levt efter devisen, den som är satt i skuld är icke fri. Vi är 29 o 26 år och bor mellan Malmö o Lund. Huset är värt ca 2,5 milj och vi har inte en krona i lån. När jag studerade jobbade jag också och bodde hemma, sparade och investerade alla pengarna. Vi har arbetat hårt o levt mycket ekonomiskt under många år. Det har inte varit lätt, men nu kan vi gå ner i tid och umgås med vårt snart nyfödda barn, vilket känns fantastiskt!
Ja spännande det här med downshifting i city. Det är precis det jag gör och det jag läser just nu påpekade just att det är i städerna vi kan göra förändring för hållbarhet, mycket mer än på landet enligt den professorn jag lyssnade på idag som var från delegationen för hållbara städer. Hon menade på att så stor andel bor i städer idag och det kommer bara att öka och det är en enorm möjlighet att få fler att leva hållbart. Ibland tycker jag att det romantiseras och verkar som lite bättre att leva på landet. Jag tror inte det ena är bättre än det andra utan hoppas alla kan få bo där de själva vill. Tyvärr är min uppfattning av de som flyttat ut på landet inte alls kommit bort från ekorrhjulet utan snarare bara är väldigt beroende av bilen och väldigt sällan bor de i energisnåla hus men gemensam sopphämtning osv. Något som lättare kan bli verklighet i städer. Men som sagt jag vill inte säga att det är bättre att bo i staden, vill bara lyfta fram perspektivet att det går att leva hållbart och downshifta i staden, kanske ännu lättare än på landet tack vare en större möjlighet till närhet till jobb, skola, förskola, rekreation osv.
Ja precis! Så är det! Det är ju faktiskt LÄTTARE i stan på många sätt – ändå gör så många så lite.
Tycker du? Bara genom att bo i stan och dra nytta för miljön genom stordriftsfördelar är ju de flesta stadsbor “bättre” för miljön än de som bor på landet och får ta bilen för att sopsortera!
…att det inte satsas på kollektivtrafik på landsbygden, att det inte satsas på enstaka miljöstationer på landsbygd mm hjälper inte den som vill bo på landet. Jag tror att många som bor på landet gör fler medvetna val pga att de lever en livsstil där det blir tydligare med tex vad som händer med soporna. När jag bodde på landet eldade jag själv allt brännbart, alla matrester hamnade i min egna kompost och resten som blev över tog jag till miljöstationer när jag ändå skulle handla. Jag gjorde fler medvetna val eftersom det påverkade mig mer konkret. Här i stan sopsorterar ingen jag känner! Folk tar bilen fast det för mig är “jättenära”. Och ingen samåker. Jag upplever att det slösas mer med vatten och el inne i stan, förståelsen för var det kommer ifrån är mindre. Jag känner ingen som eldar sin bostad med ved.
Jag har också jobbat stenhårt på att slippa ekonomisk oro det senaste halvåret. Så på ett halvår har jag lyckats banta bort alla skulder på hus, bil, skoter, datorer med mera, samla ihop försäkringarna, ändrat mina abonnemang. Jag har faktiskt lyckats att minimera mina utgifter till mindre än en fjärdedel av det jag hade. DET är lycka för mig. Frihet!! 🙂
Jag har aktivt försökt att inte “upshifta” istället sen jag slutade leva på csn och började jobba och därmed mer än dubbla min inkomst. Det har gått ganska bra ändå, även om det kanske blev lite fler klänningar och nån dyrare modell på mobiltelefon när jag hade lön. Men ändå inga större fasta utgifter typ lån och abonnemang och så. Nu är jag mammaledig och är tillbaka på csn-nivån i inkomst, och klarar mig faktiskt på det även om det är tight, trots att jag har ett barn att försörja. (Kan tillägga att jag även har en sambo som också har levt på csn och inkomst i den nivån)
Du är så klok! Jag läste detta inlägg i går och sen har jag funderat endel kring det. Gillade även ditt inlägg om “sitt still i båten” 🙂
Den sundaste av inställningar.
Jag skrev en krönika om saken för ett par månader sedan.
http://www.mama.nu/Kronikor/Malin-Wollin-Jag-tittar-pa-Lyxfallan-som-andra-ser-pa-natporr
Jag håller med dig. Vi lever allt för ofta över våra tillgångar och utan en extra marginal så att vi har en trygghet ifall det händer någonting. Det är tråkigt och korkat. Jag har till och med försökt att göra av med pengar men inte lyckats. Som när jag pluggade bodde i studentboende och enbart hade CSN. Det var liksom några tusen över varje månad, trots att de flesta andra hade det svårt med att få pengarna att räcka till. Jag följde med på allt roligt de gjorde, unnade mig extra dyr och god mat, men ändå så hade jag pengar över. Så jag har lite svårt att förstå hur människor kan vara så oekonomiska. Jag har svårt att förstå hur du inte får vardagen att gå ihop ifall du har ett heltidsjobb. Det skall liksom inte vara några problem.
Intressant inlägg. Blev lite taggad nu känner jag 😉
Ha det bra
Godt sagt!
Jeg vil likefullt legge til samtalen at kravet om å jobbe mye, og mange timer i døgnet handler ikke bare om den enkeltes vilje og ønsker. Arbeidslivet generelt er lagt opp til en visst antall arbeidstimer i uken, og det å finne jobben som både passer med de kvalifikasjoner du har, interesser, bosted osv er få mennesker forunt. Å gå ned i arbeidstid er for mange en luksus man aldri får oppleve fordi arbeidsmarkedet ikke nødvendigvis tillater det.
For noen år tilbake ble 6 timers arbeidsdag diskutert i politikken i Norge. At det skulle være normen, kontra 7.5 timer som det er i dag. Samme lønn for mindre timer. Men temaet ble lagt dødt. Samfunnet som helhet hadde ikke tro på at det praktisk lar seg gjøre. Jeg står dermed et sted mellom å være forundret over medmenneskers jag etter å foreta klassereiser og forbannet over vårt samfunns higen etter å støtte opp under det.
Fantastiskt bra skrivet!
Du gav mig en funderare. Tack!
Klara kan du inte skriva ett inlägg eller åtminstone länka till inlägget där du berättar om er bank? Kramar på dig
Hej! Jag vill bara lyfta fram en aspekt till här som väldigt få kommentarer berör, och det är kring oss som inte jobbar för pengar utan för att vi älskar vårt jobb. Jag jobbar som socionom och har valt mitt jobb för att bidra till samhället. När jag var mammaledig fick jag 3000:- i månaden och då tog jag fulla veckor. Vi kunde inte leva på det så jag var tvungen att jobba tidigt. Det går bra för mig på jobbet och många dörrar öppnar sig framför mig. Jag är den som försörjer min familj nu och jag kan inte gå ner i arbetstid dels för att mitt jobb som sådant inte tillåter det och dels för att vi ska ha råd med vår hyra (som är ganska låg). Jag köper allt på loppis, blocket mm och vi har inga lån. Med det vill jag säga att jag har få valmöjligheter- just nu. Tills min man börjar få någon form av inkomst.
Jag tvekar ändå för att skaffa ett till barn just nu eftersom jag är ersättningsbar på arbetsmarknaden. Jag är ung och nyexad. Kommunen gör besparningsåtergärder och säger upp folk till höger och vänster. För mig är inte bara sjukdom ett hot utan även arbetslöshet. Jag känner att jag måste visa framfötterna. Dessutom gör jag ju något bra, jag gör en skillnad, jag bidrar till samhället.
Att arbeta är inte alltid för att försörja en lyxkonsumtion. Det kan vara för att ge familjen mat på bordet och det kan vara för att det är kul att jobba. Sällan är detta ok när man är kvinna. Än värre om man är mamma.
Ekonomiskt obrydd är en skön variant, att man har pengar att leva det liv man vill. Det handlar mycket om inställning, att se till att vara nöjd (minus såklart att många faktiskt inte har tillräckligt med pengar till nödvändigheter).
Så himla sant. Det är inte den med högst inkomst i början av månaden som blir rik utan den med mest kvar i slutet. Och det är vanligtvis ingenting alls för de flesta, oavsett om de lever på studiemedel eller läkarlöner. Att dra ner på konsumtion och ägande är ett fantastiskt sätt att höja livskvaliteten, både i fråga om ekonomisk trygghet och genom att det automatiskt skapar utrymme för att vara kreativ på andra sätt och ger tid och energi över till att Uppleva istället för att Äga. Upplevelser kan förvisso kosta men måste verkligen inte göra det och är nästan alltid mer värdefulla. Lyckoforskningen visar att när vi har vad vi behöver i form att boende och mat i magen mår vi inte bättre av mer pengar (snarare tvärtom, jakten på pengar, prylar och materialism är förknippat med ett lägre välbefinnande och mer stress och oro). Däremot mår vi väldigt mycket bättre av att ha tid och ork till att umgås med dem vi älskar, uppleva nya saker, lära oss och utvecklas.
Om nån är sugen på mera lyckoforskningstips så kör jag en 30 dagars höst-lyckoboost på facebook just nu med en post om dagen med tips på saker du kan göra för att må bra i höstmörkret. Gilla här: https://www.facebook.com/pages/Katching-Coaching/135460129882584
Jag bor i en BR i centrala sthlm. Totalt belånad. Chefsjobb, gift och andra barnet på väg. Stressar ihjäl mig och pendlar 2h/dag. Totalt slut och orkar inget annat än att jobba.
För två år sedan ärvde jag ett hus på landet.
Steget till en total omvändning av livet är nära nu. Jag tänker sälja min BR, flytta 35 mil mot skogen och börja om. Med allt. Jag kommer med all sannolikhet gå 350´i vinst på lägenheten, det tänker jag renovera för.
Jag räknar ner. Till livet, till tiden med mina barn.
http://franstresstilllivskvalitet.wordpress.com/
Jag tänker mycket kring detta.
Jag håller med om vartenda ord! Det gäller bara att påminna sig själv om det emellanåt, för det är så lätt att dras med i “normen”…
oerhört bra skrivet!
att snåla på utgifterna är en av vår världs största utmaningar!
Nu är ju inte folk arbetslösa för att arbetande människor roffar åt sig alla arbetsuppgifter utan för att arbetgivare väljer att ha färre anställda på fler uppgifter. Det blir billgast så.
Men Clara, vad ÄR egentligen downshifting för dig?
Jag tycker det låter så himla bra det du skriver -i teorin- om att leva enklare på liten peng med mindre stress och mer tid för varandra.
Men när jag läser din blogg så handlar det allt mer om karriär och flängande hit och dit, ettåriges satt på förskola och grönsakslandet växer igen. Det där enkla livet… Du får ursäkta men jag ser det inte hända. Om du lever din dröm är jag jätteglad för din skull men karriärhets och tidig förskolebarn är inte “alternativet jag älskar” Det är ju precis den gamla vanliga svenska normen -den man vill downshifta sig bort ifrån- fast här i en lite softad lantlig förpackning.
“ettåriges satt på förskola och grönsakslandet växer igen” – vilken blogg har du läst då? Det förvånar mig att just Du verkar vara så totalt insnöad i traditionellt manligt och kvinnligt. Precis som det faktum att din man jobbar möjliggör för dig att vara hemmamamma är det möjligt för min man att jobba väldigt lite för att jag jobbar. Och visst går det väldigt bra för mig – men någon karriärshets känner jag inte av. Det ligger nog hos dig i så fall.
Vanliga svenska normen i softad lantlig förpackning? Karriärshets och tidiga förskolebarn? Jag brukar inte kommentera på bloggar, men nu blev jag så upprörd å bloggägarens vägnar att jag blir tvungen. Det är något särskilt tråkigt med när kvinnor trycker ner kvinnor med sådana argument. Jag ser ingen karriärshets när jag läser Underabara Clara. Snarare en ambitiös kvinna, som jobbar med något hon tycker om, men prioriterar ihop med sin man att vara hemma mycket för att ha tid för varandra, familjen och kreativa intressen. Ett väldigt bra exempel på att man kan “downshifta” och fortfarande jobba med sådant man upplever som intressant!
Och nej, det är inte norm att ha en snart 2-årig son på förskola några timmar per dag. Det är norm att ha sina barn på förskola på mer eller mindre heltid från tidig ålder. Också märkligt att ta upp detta som en kritik – som om det vore självklart att förskola på deltid är något Underbara Clara tycker är ett nödvändigt ont?
Nu klarar ju Clara att försvara sig själv alldeles utmärkt, så detta hade väl egentligen inte behövt skrivas. Men nu blev det skrivet ändå. Hej!
Du får givetvis leva ditt liv precis som du önskar, du är definitivt inte värre än någon annan. Jag bara påtalar att jobba häcken av sig och sätta barn i förskolan i ettårsåldern inte är alternativet, det är normen. Och det är definitivt inte “downshifting”.
Men jag får väl undra tillbaka vi blogg DU har läst? Jag har väl inte skrivit VEM av oss som har eller kommer att vara hemma med våra barn? Om din son var hemma med pappa och du talade om er som en downshiftande familj skulle jag ha inget att invända. Inte heller om du talade om er som en karriärsattsande familj, för downshifting är faktiskt ett val och jag påtvingar ingen mina egna val.
Jag undrar bara vad du tänker dig att downshifting ÄR när du beskriver det som ett ideal för er samtidigt som ni i praktiken jobbar lika mycket och är föräldralediga lika kort som precis alla andra. Vadan består då denna downshifting i? . Det talas i såväl detta som tidigare inlägg om att folk ska skaffa billigare hus och odla/göra själva,, hålla låga utgifter och inte offra barnen på jämställdhetens altare…men ni lever ju inte det livet. Allt fler inlägg handlar om jobb och stress och jag blir faktiskt ledsen när jag läser hur du skriver att du jobbade häcken av dig under stora delar av föräldraledigheten. Är det värt det? Den där tiden när de är små varar så kort och det inser man först efteråt. Jag har träffat så många människor som säger att de ångrade att de jobbade så mycket när barnen var små. Vill du verkligen bli en av dem? Blir det en bättre sak, mer uthärdligt, för att man är kvinna och kan ta jämställdhetspoäng på kuppen? Jag tror inte det.
När det gäller förskola kan jag bara konstatera att vi tänker olika. För mig är det en betydansde part av målet med konsumtionsminskning/downshifting att kunna dra ut på föräldraledigheten. Inte för att jag tycker att det är självuppfyllande utan för att svensk barnomsorg idag inte har ens i närheten av de resurser som krävs för att uppfylla de minsta barnens behov. För att ett litet barns sociala utveckling, hur roligt de än tycker det är med andra barn, sker i ett pågående samspel med en vuxen anknytningsperson och för att det är barnet, inte jag, som ska kunna styra i vilken takt hen vill ta allt vidare cirklar ut i världen från sin trygga punkt.
Att man sedan kan vara i en situation där man inte kan välja har jag all respekt för, jag önskar att förskolan var mycket bättre för de små brn som måste vara där. Men att man HAR möjligheten att minska sina utgifter, och därmed kunna förlänga sin föräldraledighet men väljer bort detta samtidigt som man sedan slår sig för bröstet och talar om “downshifting” och att andra borde skaffa sig lägre utgifter (varför ska de göra det om de inte använder det friutrymmet till något vettigt i alla fall?) framstår för mig som aningens underligt
Så, nu får jag väl vänta in att du som vanligt skriver ett osande inlägg där du raljerar med den elaka människa som hade den dåliga smaken att inte hålla med.
Du antar en massa saker som du inte har någon aning om. Min son är ingen ettåring. Han går i förskolan tre-fyra timmar om dagen och kommer förmodligen att göra det tills han börjar skolan. Tack vare att vi drar ut på föräldradagarna och minskar på våra utgifter behöver han inte gå längre än så. Jag skulle ju kunna välja att bli ledsen över att Du ägnade våren åt att jobba heltid (trots att du har små barn)för att nu kunna vara barnledig längre med din dotter, men jag antar att du har en god anledning till ditt beteende. Antagligen stavas det ekonomi för dig likväl för mig. Man gör de kompromisser man måste. Själv jobbade jag häcken av mig på Kvällar och Nätter just för att kunna vara med min son all hans vakna tid. Den enda som led var jag. Men är man i ekonomisk knipa så är det ett litet offer att göra som förälder.
Men Clara…..JAG tror inte att mitt heltidsjobbande i våras gick ut över bara mig. Jag tror aldrig det går ut över bara mig när jag jobbar för mycket. Det går ut över hela livsbalansen, relationerna, barnen… även när det jag jobbar med är det roligaste jag vet. Jag skulle aldrig beskriva det vi sysslade med i våras som downshifting, tvärtom. Jag har inga problem med att problematisera det valet och beskriva dubbelheten i det. Jag försöknar det inte. Att min femåring fick gå en termin heltid på förskolan är inget jag vill förminska genom att säga att “han trivdes så bra” eller “svensk förskola är ju ändå utvecklande” eller något sådant. Jag kan stå för att jag gjorde ett offer som gick emot mina ideal och att jag ofta kännt mgi ambivalent om ifall det var värt det. Jag tycker ändå det skiljer sig en del från det oproblematiskta framställandet av jobboverload som inte går ut över någon och småbarn som längtar till förskolan.
Men du har helt rätt i en sak, man kan bara göra de val man har ekonomiska förutsättningar att klara. Det är ju fullt mänskligt.
Är man ensamstående och lågavlönad kanske man tex. måste sätta en ettåring i förskola (ett är man tills man fyller två, om vi ska tydliggöra begreppen) och det har jag inget alls att invända emot även om det är likväl tufft för barnet.
Däremot är jag främmande för att man väljer en tidig förskolestar om man har möjlighet att välja annorlunda. Jag vet att alla (de flesta) inte tänker så, att tidig förskolestart är norm för hur vi lever nu för tiden i det moderna konsumtionssamhället där allt ska vara effektivt och institutionaliserat. Jag har bara inte så mycket till övers för den normen och hade nog någon slags inbillad vision att du stod för något annat. Att din blogg skulle handla mer om vägen till ett enklare liv inte mer och mer om “hur man gör karriär”-. Det är ju något jag får ta på mig förståss, att jag projicerat en massa önskningar och ideal på dig som kanske egentligen var mina egna. Jag vet att jag borde sluta läsa här istället för at fortsätta titta in och bli besviken. Det har du knappast bett om och jag skulle nog inte vilja att någon förhöll sig så till min blogg.
Lycka till med att hitta balans i livet vad det nu innebär för din del.
Du är så klok, kvinna! Jag har haft köpstopp sedan maj och mår bättre än någonsin, det är så himla lite materiella ting vi behöver för att vara lyckliga. Helst av allt skulle jag vilja gå ner till 75%, men av andra skäl en ekonomiska törs jag inte. Det är inte accepterat i dagens samhälle att jobba mindre ön 100%, och vill msn någonstans tänka sig en karriär…
Känner igen mig i tankegångarna! När jag köpte BR för tolv år sedan använde jag ung 2/3 av det lånelöfte jag fått. Anledningen var tryggheten. Visst hade jag gärna haft några kvadrat till, men för mig var det viktigare att veta att jag hade råd att bo kvar om jag blev arbetslös. Det är inte alla i omgivningen som förstår ett sådant val, men det får man ta. I mitt fall var det en välsignelse; när jag blev långtidssjukskriven behövde jag inte oroa mig för hur jag skulle ha råd att bo kvar. Behövde inte ens göra uppehåll i amorteringarna. Brukar också spara till större inköp hellre än att ta på avbetalning. Små fasta utgifter ger verkligen stora möjligheter även för oss med små inkomster; jag har kunnat plugga på heltid i tre år utan andra inkomster än några veckors sommarjobb tack vare den buffert jag tidigare byggt upp. Många tycker det låter tråkigt att leva så “snålt” och det är det när man inte har något val. Men genom att välja att leva lite enklare än inkomsterna tillåter när man kan, får man buffert på två sätt: pengar och tid. Jag får ekonomiska reserver att använda till planerade eller oplanerade extra utgifter och inkomsterna kan minska en del innan jag måste ändra mina vanor (tid att ställa om). Den kombinationen av frihet och trygghet trivs jag med.
Jag säger bara tack för att du lyfter ämnet och har möjligheten att influera fler att tänka i dessa sunda och kloka banor. Oerhört bra skrivet!
Jag förstår verkligen vad du menar, men jag VILL jobba! Jag VILL pusha mig själv till nya mål, utvecklas, känna att jag gör en nytta. För mig har det alltid varit en egoboost att få en bonus på (det kanske meningslösa) extrajobbet för att chefen är extra nöjd, eller få en bra referens så man kan få ett nytt, kanske svårare, jobb. Jag VILL göra karriär och jag tycker det är kul att känna att man tjänar egna pengar som man kan spendera på materiella saker, resor eller kanske bara extra många middagar ute. Det är livskvalitet för mig.
Bra skrivet! 🙂 Jag tänker lika dant och jag tror att det finns en stor chans till att faktiskt sluta oroa mig även fast jag har det knapert för tillfället.
Jag pluggar och mitt mål har varit att “bara få något jobb” men har sakta insätt att jag måste välja något som jag faktiskt skulle tycka om. Något som verkligen utvecklar mig och får mig att känna mig trygg och att trivas.
Så nu pluggar jag stenhårt för att uppfylla min dröm att bli psykolog 🙂
Livet är inte pengar utan bara en del av den trygghet vi behöver för att uppfylla våra grundbehov så att vi kan sträva efter högre mål som familj och självförverkligande.
Jag vill verkligen göra något med mitt liv och det är upp till mig att göra förändringarna. 🙂
Du har ett mycket sunt tankesätt, speciellt med tanke på att du försöker hålla dina kostnader nere, samt att aldrig vara i skuld till någon.
Materiella ting har enbart det värde vi ser i det, egentligen klarar man sig utan det mesta som man idag anser vara “livsnödvändigt”.
Helt sant, bra skrivet och beskrivet. Svårt dock att backa för de som sitter i skuldfällan. Tror dock att något nytt och bättre är på väg att växa fram än vårt befintliga kapitalistiska system som krackelerar för fullt!
Hej”
hur blir jag ekonomiskt oberoende