Jag har alltid tilltalats av tanken på att vara ekonomiskt oberoende. Vem tilltalas inte av det? Men jag vill inte vara ekonomiskt oberoende på grund av höga inkomster utan låga utgifter.

Jag vill ha så låga fasta utgifter som möjligt. För att vara så lite låst som möjligt. Jag har riggat mitt liv för att kunna leva billigt och inte stå i skuld till någon. För samma krönika som en kollega skriver och betalar en fjärdedels hyra med kan jag betala hyran för hela kvartalet. Det är frihet för mig. Det innebär att jag avstår från vissa materiella ting. Men ingenting som betyder någonting egentligen.

Så många människor, allt fler i Sverige, lever i fattigdom och kan inte välja att gå ner ett enda dugg i inkomst. För då har de ingenting kvar. Kanske har de inte ens en inkomst? Och vad de flesta av dessa drömmer om är inte lyxen och överflödet. Det är tryggheten. Att slippa oroa sig över om det ska gå runt. Att veta att pengarna alltid kommer att räcka.

Det konstiga är bara att jag känner många människor med höga fina löner och förnämliga titlar. Som går med precis samma tryck över bröstet. För hur skulle de klara sig om de blev ensamstående? Sjukskrivna? Eller helt enkelt inte stod ut en dag till på sitt jobb?

Medelklassen, där många faktiskt har privilegiet att downshifta, gör det inte. Vi köper lite för dyra bostäder och lite för dyra bilar. Vi amorterar knappt på våra lån eftersom vi räknar iskallt med att priserna ska stiga. Vi jobbar långa, långa arbetsdagar,  trots alla effektiviserande uppfinningar.  Vilket leder till att andra inte ens kan få ett jobb – det finns inga arbetsuppgifter över! Trots att många har okej inkomst har de väldigt liten trygghet, för händer de något klarar de inte av amorteringarna på den höga materiella standard de helt frivilligt valt allt leva med.

Jag har funderat över varför den här frågan känns så viktigt för min familj. Kanske för att Jakob växte upp på existensminimum och jag med en sjuk mamma? Att bli arbetslös eller sjukskriven är inget diffust hot. Det är en del av en potentiell verkligheten.  Och när jag nu har ett jobb och tjänar pengar är det den lyx jag unnar mig först: Att slippa oroa mig. Att slippa tryck över bröstet. Att slippa jobba heltid om jag inte orkar och vill.  Jag vill använda varenda intjänad krona till högre frihet. Högre trygghet. Inte högre materiell standard.