Jag simmade idag. Det är den bästa stresshantering som finns. Långa, kraftfulla armtag under vattnet och oron rinner av mig och upplöses. Det svåra är bara att komma ihåg att prioritera träning när tvång och måsten hopar sig. Jag har inte tid tänker jag men biter mig själv i svansen för även om simningen tar 1 1/2 timme av min dag ger den tillbaka hundrafallt i energi.

När det gäller träning är mamma min förebild. Hon tränade alltid och var aktiv. Inte för att bli smal utan för att vara frisk och orka. Aldrig att jag hörde henne klaga på sin kropp eller utseende. Men hon motionerade för att vara hälsosam. Åt nyttigt gjorde hon också och det smittade såklart av sig på familjen. Hon svängde förbi på gympapass på hemväg från jobbet och joggade och promenerade med pappa på helgerna. När hon fick cancer vid femtio års ålder testade läkarna hennes kropp och såg att fysiken var som en trettioårings. Tack vare det klarade hon cellgiftsbehandlingen mycket bättre.

Förutom att motion reducerar stress och bygger muskler så håller den mina hjärnspöken i schack. Mitt bästa sätt att stävja kroppskomplex och nojor är att gå och träna. Blotta vetskapen om att jag har rört på sig, att jag är frisk och stark, får mig att tänka mindre på kroppen. Det handlar inte om att få en platt mage eller en välformad liten rumpa. Det handlar om att fylla kroppen med positiv energi. Att vara snäll med den. Låta den röra på sig, så där som den gjorde när man var barn. Ge den massor av glädje, friskt syre och omtänksamhet. Man måste försöka vara snäll med sig själv. Det är nämligen svårt att vara glad när någon är dum mot en hela tiden.