En hastigt framslängd middag. Gårdagens grönsakssoppa med klimp och så mjukbröd till. Duken skrynklig och lite på sniskan, omatchande porslin. Men ändå, väldigt mysigt att sitta alla tre tillsammans och äta och prata och ta det lugnt.

Det är så lite som krävs. Dämpad belysning, några tända ljus. Att man verkligen sätter sig ner och kommer till ro en stund. Så fort jag har ätit kastar jag mig tillbaks på kökssoffan och sträcker ut mig. Det sitter i sedan jag var liten: efter jag ätit vill jag lägga mig ner, annars börjar det krypa i hela kroppen.