Persona

Igår när jag skulle ringa ett samtal och presentera mig för en kollega hörde jag att hon inte kopplade vem jag var. Clara Lidström? Ja, alltså, sa jag – det är Underbaraclara. Det händer ibland att jag presenterar mig så och det känns lika absurt som att ringa och presentera mig som gammelsmurf eller ninjaturtle. Inte för att Underbaraclara inte är jag men det är ju liksom ett smeknamn. Eller artistnamn nästan. Ett ganska fånigt sådant men det tänkte jag inte på när jag startade bloggen för sju år sedan. Då tänkte jag bara på att det rimmade.

Idag när jag föreläste fick jag frågan om vem jag egentligen är? Om det skiljer mycket mellan Underbaraclara och Clara? Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det. Det är svårt att se det utifrån. Men det är klart att bloggen bara är en tårtbit av vem jag är i min vardag. Fast jag har aldrig varit så himla strategisk med min bloggpersona. Jag har bara bloggat på. Mitt liv är helt annorlunda nu än för sju år sedan och det kommer att fortsätta förändras.

När jag berättade att jag var gravid uttryckte några läsare farhågor om att jag nu skulle bli en sådan där mammabloggare. Men jag är ju den jag är och det är helt omöjligt att tänka sig att mammalivet inte skulle påverka min blogg, precis som allting annat jag går igenom. Och vad som startade som en modeblogg har transformerats till en blogg som lika mycket handlar om mat, pyssel, barn och inredning. Och en skopa samhällskritik förstås. Men det har liksom gått av sig själv. Jag kan inte blogga om något jag tycker är tråkigt bara för att tillfredsställa andras förväntningar. Det har jag aldrig gjort – bloggen har följt den utveckling jag själv har gjort och jag hoppas att det kan få fortsätta så. Och Underbaraclara kommer aldrig bli en karaktär eller statisk person. Hon är en reflektion av vad jag befinner mig just för stunden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

43 kommentarer på “Persona”

  1. Tack för er föresläsning idag! Roligt, lärorikt och inspirerande! Kul med starka tjejer i alla sammanhang! Kör hårt!

  2. Klokt skrivet, som alltid!
    Jag har tänkt på en sak; Det är svårt det där ibland, när folk tror att allt som syns i bloggen är allt som händer.. Så det som inte syns i bloggen, det händer inte. Flummigt, förstår du vad jag menar? Hur tänker du? Jag vill vara personlig men inte privat. Det är hårfint däremellan :/

    Kram Emmeli

  3. Vackra kvinna!! Såklart är det så. Jag har börjat på er bloggskola. Fin tycker jag, och proffsigt utförd. Det är dags för mig att ta ett steg upp och ut, dags att ta för sig av läsare. Men lite läskigt är det ju.
    Stor kram. Du inspirerar mig så.

  4. Hej! Har du sett Svenska Dagbladets (negativa) omskrivning om dig idag? Sidan 15, om hemmafruidealet och att alla inte kan hålla koll på alla sorters mjöl… Det är ju ditt jobb nu att ha koll på mjölsorter ( typ…) och du får betalt för det. Är rätt ny läsare av din blogg men vad jag kan se har du svar på tal på såna här invändningar.

    1. Ja! Återigen används Clara i ett sammanhang hon inte passar.
      “På 60-talet skulle alla kvinnor ut och jobba. Nu behövs man inte på samma sätt utan ska vara Underbara Clara. Hur ska man kunna göra karriär samtidigt som man ska vara medveten om exakt vilka mjölsorter det finns och hänga upp hyllfransar i skafferiet?”

      Clara ÄR ute och jobbar, och GÖR karriär utav bara sjutton och bra verkar det gå!
      Så svaret på frågan finns redan innan den ställs, det går ju uppenbarligen. Dumt.

      1. Jag undrar lite varför inte modebloggarna får samma kritik. “Hur ska man göra karriär och hålla koll på alla byxmodeller samtidigt?!”
        Men det är faktiskt nåt j a g gått och tänkt på, för utseendet kan ju vara väääldigt tidskrävande om tjej så vill.
        Förresten: jag älskade rubriken!

  5. Såklart man bloggar om det man själv vill skriva om och inte för att tillfredsställa andra. Det blir inte bra om man gör saker för att andra vill si eller så. För att motivationen ska finnas måste det ju kännas angeläget för en själv med det som man skriver om. Jag tror att det är engagemanget och entusiasmen som lyser igenom och det är ofta det som andra tycker är roligt, oavsett vilket ämnet är egentligen. En engagerad människa är en intressant människa.

  6. Men det är ju det som är så fint – att bloggen förändras med dig! Jag har läst dig sen Sixten fanns, och följt med i hela svängen. Det känns nästan ibland som att man som läsare “känner” dig, och det är ju just på grund av detta. Din blogg förändras med dig, precis på samma sätt som vänner sakta förändras med tiden.

  7. Jag är ny läsare och tittade lite på dina inlägg från 2007 igår, och kände inte igen mig alls. Du har rätt i att en förändring har skett och det är spännande och kul! 🙂

  8. Underbara Clara!
    Du behövs i bloggvärlden, ja, även i den verkliga vardagen. Du förstummar mig ofta med din otroliga klokhet och klarsyn. Härligt med någon som du som är så chosefri, ärlig och varm men ändå med sund integritet.

    Fortsätt så, det behövs

    Kram L

  9. Jag älskar att läsa om dina äventyr och känner mig (lite töntigt kanske) hedrad att få ha varit där och följt hur du gift dig, väntat barn, skaffat barn, har ett barn.. ja allt det där som hör livet till, om än bara en liten smakbit av hela din värld! Kram

  10. Helt rätt tänkt Clara! I längden vill man ju följa den personen du är och inte ngn påhittad figur! Och man kan ju inte undvika att påverkas av livet, så fortsätt att vara den du är:)

    Kram! /Isabella

  11. Men det är ju blandningen som gör att bloggen är så rolig att läsa för mig. Alla förändras ju och det är en pågående process genom hela livet.

  12. Som väl är, så utvecklas vi – och förhoppningsvis följer bloggen med. Så ser fram emot att följa dig i din utveckling 🙂
    Själv började jag med hundar och hundträning, för att nu skriva om ett annat intresse: kost och kommunikation.

  13. Intressant! Tror att jag ständigt återvänder till din blogg för att den är så pass “bred”. Där finns också, som du skriver “utveckling”. Din blogg är som den bästa bokserie, där man får följa huvudpersonen under ett antal år i den förändring som då också sker. Grattis och lycka till med bloggandet och med livet i övrigt!

  14. Jag älskar din blogg Clara! Fastän min livsstil är nog raka motsatsen till din – jag bor i kollektiv mitt i centrala London, är ogift (men förlovad!) samt barnfri, och varje krukväxt jag kärleksfullt försöker hålla vid liv ger upp efter någon månad – nån trädgård är inte att snacka om! Men trots detta tycker jag att du är galet inspirerande och din blogg är bland det finaste jag har sett! Du är en fantastisk fotograf och en bra skribent. Du klär dig galet fint också!

  15. Oavsett om du är Clara eller Underbaraclara så är du otroligt vacker! 🙂 Ha en bra dag!

  16. Tack för en inspirerande föreläsning som tog slut allt för fort, ville gärna höra mer men får ta och köpa Anna-Karins bok…

    /S

  17. Det är väl ändå människan och inte inriktningen som man följer? Eller vissa kanske följer inriktningen, men då passar man väl ändå inte här? Jag följer i alla fall dig för att det är roligt att läsa om alla dina olika delar i ditt liv, inklusive barn (fast jag inte har några egna).

  18. Alla bloggar/fotar det de tycker om. För vissa är det mat, andra bäbisar, och en tredje på sin hund. Sedan är det alltid någon som klagar men hej- vem tvingar dig att titta? Man kan aldrig göra alla nöjda.

    Älskar din blogg! Har läst den sen jag hörde ditt sommarprat men aldrig kommenterat. Du är en stor inspiration. Jag har alltid dragits till landet, lugn, starta familj, matlagning och pyssel. Men jag bor i Stockholm och är “bara” 23 vilket gör att jag kallas för “pensionären”, “tant Sara” o.s.v. Så jag blev så glad när jag hittade åtminstone någon som får respekt för att vara så. Så, tack!

  19. Bra skrivet!

    En sak jag undrar: ibland ser jag dina foton som lite utdragna (t ex i det här inlägget), du ser alltså lite “lång i ansiktet” ut =) Är det jag som har nån konstig inställning på då? Sorry, det kanske inte du vet, men jag tycker bara att det är synd för jag gillar dina foton.

  20. Jag funderade på det där härom dagen fast med mig som huvudperson förstås. Vem är jag? Är jag Shimmerdimmer? Eller är Shimmerdimmer bara tjejen jag vill vara? Nej, om jag fick bestämma det fullt ut skulle jag vandra runt i skogen och vara som Aragorn… Jag är Shimmerdimmer och Shimmerdimmer är jag.

    Särskilt mamma är bra på att kritisera mig för att jag inte bara framhäver mina positiva sidor, men har jag någon anledning att ljuga? Absolut inte. Att erkänna att man har svagheter och är mänsklig borde vara något slags tecken på styrka (om det finns något som heter styrka).

  21. Mycket bra och tankevärt svar!

    Våra identiteter är dynamiska och flytande, därför kanske man ska säga identifikation i stället för identitet? … en del av det reflekteras i din blogg …