En intelligent kvinna måste vara sjuk

I helgen såg jag sista avsnittet av serien Bron. Den serien påminde mig om Homeland som i sin tur påminner mig om Stieg Larssons serie Män som hatar kvinnor. Tre tv-serier jag följt med intresse. Tre kritikerhyllade serier med kvinnor i huvudrollerna. Tre serier där kvinnorna är smartast, djärvast, de som räddar showen. Tre starka kvinnor.

Och svaga – väldigt svaga. För hjältinnor måste ha svagheter som på sätt och vis gör dem helt ofarliga.  FBI-agenten Carrie Mathison är bipolär och medicinerar kraftigt. Hon pendlar mellan genialitet och galenskap. Snabbtänkta polisen Saga Noren besitter egenskaper vissa med aspergers syndrom har. Detsamma gäller för Lisbet Salander.

Men dessa kvinnor delar många fler egenskaper med varandra än sin sjukdomsproblematik.  Ingen av dem har några egentliga väninnor. Alla är skitsnygga och sexuellt utlevande. De har sex “som män” – alltså utan en massa känslomässigt tjafs. De är dåliga på att läsa sociala koder – så dåliga att deras genidrag närmast framstår som orealistiska. Fungerar de överhuvudtaget ute i samhället? De saknar familjeliv och söker sig istället till äldre män som blir fadersgestalter. Enda gången vi får se Saga gråta är när hennes manliga chef och mentor ska bli flytta till Göteborg. Lisbet Salanders hela liv rasar samman när hon förlorar den enda man hon litat på – Holger Palmgren. Och Carrie Mathison gör sig omöjlig bland alla på sitt jobb, den enda som kan hantera och förstå henne är den äldre och klokare Saul. Ganska snart blir det uppenbart att utan just dessa fadersgestalter skulle hjältinnorna bara vara knäppa misfits.

Budskapet tycks vara att en intelligent kvinna måste vara sjuk. Sjukdomen verkar vara själva anledningen till att en kvinna blir intelligent. En frisk kvinna kan aldrig vara lika djärv och snabbtänkt. Jämför det med manliga film- och seriehjältar som James Bond, Jason Bourne, Ethan Hunt från Mission Impossible, Jimmy McNulty från The Wire, Martin Bäck med fler. Män som visserligen har brokiga bakgrunder men mestadels hanterar det med lite alkohol och en hel del sex med vackra kvinnor. I grunden utstrålar de alltid styrka och förmåga. Och man kan hoppa upp och sätta sig på att ingen av dem blivit hjältar tack vare någon modersgestalt i form av en rynkig tant.

Jag blir så trött när jag ser dessa mönster. 2010-talet är det tillfälle i historien när kvinnor för kanske första gången får vara intelligenta hjältinnor. Med det förbehållet att de har ett psykiskt handikapp. Helt friska kvinnor kan däremot inte lösa brott och tänka logiskt och rationellt. Deras hjärnor klarar inte av det. Helt friska kvinnor är så ömtåliga att de föredrar att sköta barn, torka gamla i rumpan och undervisa syslöjd.

EDIT: Rätt ska vara rätt och precis som många kommenterat är Aspberger ingen sjukdom utan en funktionsvariation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

234 kommentarer på “En intelligent kvinna måste vara sjuk”

  1. Kommenterar ytterst sällan saker på the intrawebzzz men här måste jag säga vad jag kände; wow. tack.

    1. Jag vill lägga till Mordkomisionen, Den som dräper, The Killing, till denna analys. Där har intelligenta hjältinnor huvudrollerna, men dessa är inte sjuka. Dock har de någon form av “issue”, de beter sig inte som “vanliga kvinnor” utan låter karrirären gå före, så att de inte kan leva ett liv som inrymmer allt (partner, barn, hobby osv etc) och de framstår inte som speciellt varma. Jag tänker dock att det är så en kriminalare förväntas vara, att det inte blir intressant om kvinnan har ett fungerande socialt liv samtidigt som hon löser mordgåtor. Jag tänker att kriminalaren forfranade är en man, även om denne gestaltas av en kvinna.

      Exempelv på det motsatta: Anne Holt. Visst har hon problem med att få ihop livspusslet, men inte mer än någon annan heltidsarbetande morsa.

    2. Fast… kombinationen misslyckad socialt och stark pa jobbet inte är absolut inte unikt för kvinnor i tv-serier filmer eller böcker! Monk är ett bra exempel med sina allmänna psykoser, Doktor House met sitt beroende av smärtstillande medicin är en annan. Det vimlar av exempel. Vem kan med gott samvete kalla Colombo för socialt kompetent, eller Wallander för en god make och far? Sherlock Holmes visar alla tendenser pa asperger och jag tvivlar pa att han ens kan fungera utan Watson… Är en huvudperson brilliant maste han/hon ha en svaghet, annars ar personen helt enkelt inte intressant.. Vi köper inte hjältar som är för starka och för perfekta, de kan vi inte tro pa och de är kort och gott trakiga. Oavsett om de är män eller krvinnor. Det ar det knasiga, konstiga, disfunktionella som fascinerar. De maste finnas kontraster! Vad den här artikeln beskriver är ett beprövat dramaturgiskt grep, och jag ser det snarare som ett tecken pa jäsmstaldhet att “ven kvinnor fatt kliva in i galenskapen. De är nu intresanta ända, även nar de inte är utstuderat kvinnliga…

        1. Jag med!

          Och i de senaste Bond-filmerna där M har porträtterats av Judi Dench har ju Bond också haft något av en “modersfigur” vid sin sida.

  2. Jag har aldrig tänkt på det på detta viset förr. Jag har nog egentligen inte tänkt på det alls. Konstigt ändå, hur någonting så konstigt kan upplevas som så självklart att man inte någonsin skänker det en reflektion, såsom du gjorde nu.

  3. “Och man kan hoppa upp och sätta sig på att ingen av dem blivit hjältar tack vare någon modersgestalt i form av en rynkig tant.”

    M? Vad vore Bond utan henne?

    Korn av sanning, men nog en annan kärna.

      1. Ett annat exempel är “Mannen från 3”, som alltid skulle “gjort det igen och retat dem med sina låga priser”. Men vem är det som räddar honom, varje gång? Jo, kvinnan i bakgrunden…

    1. Fast M har ju varit en man i ganska många fler filmer än det varit en kvinna… Det är ju bara på slutet som Judi har fått kliva in i rollen.

      1. Fast vi pratar väl ändå om nutid? Annars blir det konstiga jämförelser. Judi tillträdde rollen som M 1995. Långt innan exempelvis Män som hatar kvinnor kom.

  4. Förstår precis vad du menar, sant. (Dock måste en petimeter så klart påpeka att Asperger ju inte är en sjukdom och att vissa kanske blir ledsna av den formuleringen.)

    1. Nej fast har man Aspergers räknas man inte som “frisk” heller eftersom det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Människor som har diagnosen är nog medvetna om det tillräckligt för att inte ta illa upp för att någon benämner det som en sjukdom.
      Frisk betyder i det här fallet, utan sjukdom, eller funktionsnedsättning.
      http://sv.wikipedia.org/wiki/Aspergers_syndrom

      1. Vill då även belysa att asperger inte är någon funktionsnedsättning utan snarare en positiv sak att ha inom många områden i samhället men vår norm är det som gör det till en funktionsnedsättning. Alltså är normen i sig samhällets funktionsnedsättning. Även i verkligheten har många framgångsrika personer asperger eller autism i olika grad. Inte alltid diagnostiserat eftersom de växte upp under en tid då man inte diagnostiserade allt, men i dagsläget är det tydligt att många har det, både män och kvinnor. Därför vill jag nog inte se det som väldigt konstigt att en framgångsrik kvinna har den diagnosen utan faktiskt ganska förväntat.

        Men, jag håller ändå med i själva andemeningen i inlägget, det är konstigt att framgångsrika kvinnor inom filmvärlden inte kan vara självständiga utan måste vara bräckliga och vara tvungna att hålla en man i handen för att klara sig.

        1. Oj, så fruktansvärt bra formulerat om asperger och samhället i första stycket. Får ja sno?

      2. Jag har a/s och om det inte var för mina andra diagnoser
        (tex. OCD)hade jag sett mig själv som frisk.
        De flesta av mina vänner har också
        a/s och ingen av dem skulle
        säga att dem är sjuka.
        I mina ögon är a/s ett funktionshinder som kan liknas
        med att se eller höra dåligt.
        Inte säger man väl att en glasögonprydd människa är sjuk?

  5. Jag har inte tänkt på det här förr, men nu när du lyfter fram det i ljuset inser jag hur fruktansvärt rätt du har! Tyvärr önskar jag att du inte hade, med tanke på att det ändå är 2013 och jag trodde att män och kvinnor var mer jämställda än så…

  6. Intressant. Och värdigt ett uppslag i någon av de stora morgontidningarna för att nå ännu fler.

  7. Ta och titta på serien Bletchley Circle som går på tvåan as I write, där är det fyra kvinnor i huvudrollerna, ingen har ett handikapp som är konstigt (mer än att en har fotografiskt minne på riktigt) och alla är supersmarta!

  8. Underbart skrivet och så rätt! Jag kan tipsa om The Bletchley Circle – där fyra kvinnor får agera hjältar utan att de framställs som sjuka. De får faktiskt vara rädda och modiga på samma gång, lite som folk är mest.

  9. Så himla intressant! Tack för detta, Clara! Min favorit-“hjältinna” i mainstreammedia är Liza Marklunds “Annika Bengtzon”. Vet inget om filmerna, men i böckerna. Jag tycker det är så enormt uppfriskande att hon får vara så många olika saker samtidigt: skitsmart, rolig, bra mamma, försummande mamma, begåvad, dumdristig, modig, svartsjuk, stark, svag, gråtig, misslyckad, stenhård. Inte direkt överraskande att hon är skapad av en kvinna…

    1. Jag gillar också Annika Bengtzon. Dessutom tror jag inte att det står något speciellt om hennes utseende i böckerna, som det annars alltid gör. En gång stod det att hon såg ut som en “obäddad säng”! Annika Bengtzon går in för det hon brinner för och struntar i hur hon ser ut. Uppfriskande!

      1. Nä, här håller jag inte med! Tyckte oxå att Annika B var uppfriskande i början, men när hon visar förakt för andra – kallar folk “white trash” eller spermahink – nej tack! Fackföreningen är ondskan, och en arbetskamrat får höra henne fräsa “mitt jobb är att tänka och ditt att tanka, ta hit en bildjävel”, nej tack igen.

  10. Jag har tänkt på detta också och till viss del irriterat mig oerhört, men vill inflika:
    1. Lisbeth Salander beskrivs aldrig som snygg. Hon ser ut som en överpiercad/tatuerad tolvåring.
    2. Jag gillar att Carrie är supersmart OCH biopolär. Hon hade kunnat vara bara smart och snygg, men jag tycker att hennes karaktär blir så mycket mer intressant av hennes sjukdom, precis som BBC Sherlock blir mer intressant av sitt mentala handikapp. Även om hon har fått en lite övermättad fadersfigur i Saul, är det ju inte hennes sjukdom som gör att hon får svårt att fungera, det är alla de arroganta männen i hennes närhet som vägrar lita på hennes kompetens just på grund av hennes klassiskt kvinnliga (hysteriska, emotionella) kvaliteter.
    3. Carrie om någon har väl djupt emotionella inslag i hennes kärleksscener. Hade hon varit en manlig karaktär hade hon ju utnyttjat Brody utan att bli emotionellt engagerad.
    Lisbeth blir väl “kär” i Blomqvist?
    4. Jag blir lite irriterad på uttrycket “sex som män” jag förstår inte vad det betyder mer än rent fysiologiska skillnader. Jag kan gudskelov inte komma på speciellt många filmer/serier/böcker som där kvinnliga karaktärer framställs som ensamma om att vilja ha en massa “känslomässigt tjafs” kring sex och jag ser inget som helst problem i de fall där människor/karaktärer inte skapar problem kring sex.

  11. Någon form av svaghet ingår liksom i konceptet hjälte/hjältinna. Alla hjältar har ju någon form av issue därför att annars blir de inte trovärdiga. Det blir svårare för publiken att känna igen sig, att känna empati eller att kunna sympatisera med hjälten utan svagheten, vad den nu må vara. Jag får inte intrycket av att “friska kvinnor” skulle vara mindre intelligenta i någon tvserie. Däremot så är någon form av psykisk störning överrepresenterat hos alla hjältar, men det ligger som sagt var i konceptet. Och ja jag vet inte om man ska säga friska eller normala eller vad? Gemene man eller kvinna har ju oftast någon eller några svagheter…ingen är perfekt, inte hjälten heller:-) Jag skulle aldrig tolka det som att en kvinna måste vara sjuk i huvudet för att vara intelligent däremot tycker jag att observationen om hur den manliga respektive kvinnliga hjälten hanterar sin svaghet är intressant…

  12. Håller med om att det kunde vara upplyftande med en frisk intelligent hjältinna. Sedan kan jag tycka att det finns rätt mkt problematik även hos manliga hjältar. Morse o Lynley för att nämna två.

  13. Hungerspelet trilogin har en kvinnlig hjälte utan psykiska problem. Rekommenderar böckerna (dock är de väldigt sorgliga). Dessutom så ses ju filmerna som de “nya” twilight så det ger ju lite hopp för framtiden.

    1. Fast det stämmer ju inte alls, Katniss har ju massor av psykiska problem och det är ju väldigt medvetet inskrivet i berättelsen för att vara en del av samhällskritiken som finns i Hungerspelen. Nästan hela tredje delen går åt att beskriva hur förstörd Katniss har blivit pga det hon varit med om.

      1. Men det är ju skillnad på att ha “psykiska problem” och att få det efter att ha varit med om det hon var med om. Hon var ju “frisk” (normalstörd) innan allt det där hände och hon hade ingen psykisk sjukdom i botten.

      2. Alla människor har ju psykiska problem med jämna mellanrum. Det är det som kallas att vara människa.

  14. Hej Clara! Jag skulle bara vilja berömma dig för det du gör, jag tycker att du är superduktig. Jag kan ärligt säga att jag aldrig har haft en förebild i hela mitt liv tills jag hittade din blogg (låter helt sjukt jag vet, haha), men när jag hittade din blogg blev jag verkligen super motiverad av allt det du gör och står för. Ha det gott!

  15. Ps.Det krävs både mod och massor av empati för att kunna ta hand om dom som inte klarar av sina toabesök själva på ett värdigt sätt, inom äldreomsorgen jobbar flera av dagens hjältar! Ds.

  16. Detta är helt enkelt inte sant. Du har plockat ut tre kvinnliga karaktärer som passar ditt argument och påstår att det bevisar att alla kvinnor som är smarta måste ha någon slags psykisk störning. Jag(kille, om det nu spelar någon roll) älskar starka kvinnliga huvudroller som Carrie Mathison och Lisbet Salander men såklart måste de ha brister. Alla bra karaktärer har brister för karaktärer utan brister är oftast väldigt tråkiga och ingen gillar en mary sue.

    Här är en lista på filmer/serier som har smarta kvinnliga huvudroller utan att vara psykiskt störda.

    Resident Evil
    Resident Evil: Apocalypse
    Resident Evil: Extinction
    Resident Evil: Afterlife
    Resident Evil: Retribution
    Tomb Raider
    Grease
    Kill Bill vol. 1
    Kill Bill vol. 2
    Million Dollar Baby
    Hanna
    Wanted
    Charlies Änglar
    Miss Secret Agent
    Elektra
    Bandidas
    Snabbare än döden
    Jesse
    Red Eye
    Utan Spår
    Kick-ass
    Alien
    Prometheus
    Crouching Tiger, Hidden Dragon
    Underworld
    Underworld: Revolution
    Underworld: Rise of the Lycans
    Underworld: Awakening
    Weeds

    Och glöm inte nu att författaren antagligen skrivit boken/manuset för att hen vill att folk ska gilla den och inte för att gömma massa hemliga meddelanden om att hen hatar kvinnor.

    1. Jag är helt med dig här. Underbart med så många fantastiska exempel som visar att man inte ens behöver vrida på nacken för att hitta underbara kvinnliga karaktärer.

      Jag tycker att det är blogginlägget var vridet för sitt syfte och förlorade verklighetsförankring.

      1. Serier med bra kvinnliga karaktärer:
        Firefly
        Cold Case
        The Hour
        Covert Affairs
        Girls
        Doctor Who
        Farscape
        Criminal Minds
        Buffy

    2. Letade efter precis en sån här kommentar! Har iofs inte sett alla filmer, men tre handplockade karaktärer representerar inte den övriga populationen. Tack! 🙂

    3. tycker också inlägget känns vridet. james bond blev för övrigt känslomässigt frånvarande efter att han förlorade sin fru i första boken…

    4. Håller med! Finns så många fantastiska exempel på friska, starka, intelligenta kvinnor. Jag tycker snarare det är en sådan karaktär som Lisbeth Salander som är atypisk. Just därför det kändes så nytt och fräscht när hon dök upp.

      1. Har ni nån gång hört talas om könsmaktsystemet? De flesta av de karaktärer ni har radat upp är kvinnor som har fått inruta sig i de könsroller som samhället har bestämt att de kan hålla sig till. Miss secret agent, hon går från att inte bry sig till att tvinga sig i högklackat och smink. Bandidas, måste visa bröst och använda sex, tomb raider, ingen bh, stora tuttar och sex så det skriker om det.
        Varför måste kvinnor som visas upp vara antingen objekt eller maskuliniserade..?

        1. Klart att många av ovanstående exempel är tveksamma. Jag begriper inte varför kvinnliga poliser/soldater/hjältar alltid måste ha klackar, utsläppt hår och urringning. Verkar så oerhört opraktiskt om man ska springa runt och rädda folk.
          Men jag begriper inte varför Carrie, Saga eller Lisbeth skulle anses vara maskuliniserade?

        2. Hur ska de som visas upp vara då? Den frågan får du nog svårt att svara på. Blir ju i så fall din högst personliga åsikt om vad som inte är objektifierat eller maskuliniserat.

      1. Det finns ju ännu fler..

        Irene Huss är en vanlig kvinna som löser brott, likasom Annika Bengtzon.
        Berit Hård är märklig men inte sjuk.
        Alla kvinnorna i bokserien “Familjen” är egensinniga men fullständigt “normala”.

        Dock är jag enig i din analys av de tre kvinnor du har valt ut, men att dra alla hjältinnor över en kam är lite väl hårt.

    5. Nåja, nog måste man väl säga att de kvinnliga huvudpersonerna i exempelvis Kill Bill och Snabbare än döden har “issues”, som gör dem – om inte svaga, så åtminstone utsatta? En kvinna som mördar (på samma sätt som en del manliga filmgestalter slaktar medmänniskor) skulle vara “onormal”, om man inte gav henne en personlig anledning att bete sig som manliga motsvarigheter. Nej, hon måste ha blivit berövad sitt barn, sett sin far (eller som i Sympathy for Lady Vengence, sin mor) slaktas av “skurkarna” etc. Så – trauma av ett eller annat slag, eller som Clara skriver någon sjukdomsbild tycks obligatorisk, för annars skulle vår kvinnliga hjälte/huvudperson/superhjälte anses vara ett monster.

      1. Att påstå att Beatrix Kiddo i Kill Bill på något sätt är svag eller utsatt är nog det löjligaste jag hört. Tjejen som helt på egen hand tog ner hela the deadly viper assassination squad? Svag?

        Och vad menar du egentligen med:

        ” En kvinna som mördar (på samma sätt som en del manliga filmgestalter slaktar medmänniskor)..” och “..gav henne en personlig anledning att bete sig som manliga motsvarigheter.”

        Menar du att det är något speciellt maskulint med att mörda? Varför skulle inte en kvinna vara kapabel till att ta någons liv? Det finns många andra filmer med kvinnor som mördar utan att ens blinka så att påstå att det bara är män som mördar i filmer är helt fel.

        Naturligtvis måste det finnas ett motiv för hennes handlingar. Det är liksom filmmaking 101, självklart är det obligatoriskt att karaktären har ett motiv! Det vore väl ändå lite konstigt om Beatrix helt plötsligt bestämde sig för att börja mörda utan anledning? När Beatrix vaknar upp på sjukhuset så är hon ute efter hämnd och det beror inte på att hon på någon sätt har blivit sjuk i huvudet nej, för hon har alltid varit en yrkesmördare.

        Det verkar som att Clara och vissa andra här i kommentarsfältet missförstår manusskrivning och dramaturgi på en fundamental nivå. Anledningen till att karaktärer som Carrie Mathison har brister är inte för att “kvinnor får inte vara för bra” utan för att karaktärer utan brister gör det svårt för tittaren att relatera till karaktären och detta gäller för både manliga och kvinnliga karaktärer. Man vill undvika att skapa en mary sue, för det är dålig manusskrivning.

        Jag tycker att allting ska gå att diskutera men i det här fallet så måste jag nog säga som en annan redan kommenterat. Om man konstant letar efter fel där det egentligen inte finns så hittar man det tillslut.

        1. Håller helt med dig, truddelutte. Vad som dock fortfarande stör mig är att de kvinnliga huvudrollerna ofta (inte alltid, men ofta) har fadersgestalter/manliga förebilder/manliga vänner/manliga kontakter och inte en kvinnlig dito. Många gånger har jag sett filmer och följt serier där starka kvinnor i täten finner kunskap hos en man och inte en annan kvinna. Det är trist enligt mig.

        2. Håller med dig fullständigt Trudelutte. Tänkte skriva mer men det jag tycker finns redan på print här i din kommentar och i flera andra här.

    6. Bra truddelutte! Jag tycker att Clara vinklat detta på ett trist sätt, känns på något vis som om hon gör det för att det skapar hets i kommentarsfältet…. Hon får en massa jasägare att jubla. Gäsp.

    7. Så du tycker kill bill-karaktären är ett exempel på en smart och framgångsrik kvinna som samtidigt får leva ett normalt och välfungerande liv? Det är nog dags för dig att se om filmerna.

    8. +1

      Jag som då själv i perioder får påhälsning av det “stora ruset” har aldrig reflekterat över det du tar upp Clara, utan jag har snarare tyckt att det har varit intressant att se hur sjukdomen gestaltas i serien och hur hon lyckas ta sig vidare trots sin ohälsa. Jag tycker även att hon framstår som en self made women som inte räds ensamheten.

  17. Precis samma i Bones! Se den om du inte sett. Dock ser jag även samma mönster i House, även om fenomenet är vanligare där kvinnor är genierna/huvudrollsinnehavarna.

  18. Fast nu tycker jag att du uttrycker dig med lite dubbelmoral. Du vill slå ett slag för kvinnor och så skriver du “sex som män”???? Att stå upp för kvinnor, vara feminist och för jämställdhet ger väl inte rätt att generalisera män på det sättet Clara?

  19. Helt friska kvinnor som sköter barn och bl.a. torkar gamla i rumpan är ju något av de största hjältar vi kan hitta!

    1. Men hur vet du att de är “friska”? Vad är att vara frisk? Jag är inte riktigt riktig i huvudet men jag skulle kunna sköta om både barn och pensionärer.

  20. Jag håller helt med dig om kvinnors handikapp. Om du inte redan sett Bletchley circle på Svt så gå in och gör det!
    Två avsnitt har sänts, det tredje sänds i?morgon. Där verkar kvinnorna vara fantastiskt smarta och faktiskt ingen sjukdom. Om man nu inte ser att det hela utspelar sig i 50-talets London och de fyra kvinnorna må vara något förtryckta av männen.

  21. Har inte Disney och Pixar gjort ett ordentligt hopp upp de senaste åren?
    Ur feminististisk synvinkel är väl filmer som Prisnessan och Grodan, Brave, Dispicable Me, och Tangled oerhört mycket bättre än vad det brukar vara. Brave var ju i klass med Mulan.

  22. Spot on! Har plöjt ett antal avsnitt av Game of thrones under ledigheten. Samma sak där. Unken kvinnosyn (kvinnor är gapande offer man sätter på bakifrån så mycket man kan). Enda räddningen verkar vara den lilla tjejen som inte vill vara en “dam” utan slåss med svärd. Fast det är klart, hon måste vara en tomboy för att sticka ut. Om man nu gör en fantastyserie, varför inte passa på att uppdatera könsrollerna också? Jag kanske ger serien några fler chanser, men det är tröttsamt med mjäkiga kvinnor och våldsamma män som bara har ett ansiktsuttryck: gravt bekymrade.

    1. Angående Game of Thrones bör du ge böckerna, och även serien, en ärlig chans. Mycket välskrivet om både män och kvinnors goda och onda sidor. Man väljer själv som läsare vem som är elaking eller snällis. Kvinnorna får lika viktiga och avgörande roller som männen (utan att vara sjuka). Vissa menar till och med att Martins böcker är feministiska. Hur det är med den saken jag inte uttala mig men jag kan verkligen rekommendera dem, döm inte ut dem pga serien!

    2. Men såg du serien över huvudtaget? Den är medeltidsinspirerad och har helt klart drag av klassiska könsroller i den, men både kvinnorna och männen är fantastiska karaktärer. Daenerys är i princip seriens mäktigaste karaktär, trots att hon börjar som liten, förtryckt och undergiven. Cercei är perverst drivande i sin incestuösa relation, hon är smart, maktgalen, arrogant och hämningslös i sin modersroll. Katelyn är en drottning i sin karaktär, men trots vishet och styrka är hon osäker och agerar ibland hårt och förhastat. Att påstå att aria är den enda som är lite annorlunda bara för att hon vill slåss och har ett svärd är ju en ofattbart grund analys. Hon ifrågasätter sitt förutbestämda öde och hela hennes familj låter och uppmuntrar hennes vilja. Hon är bland de smartaste och starkaste karaktärerna i boken. Sansa må vara en osäker och irriterande feminin karaktär, men även hon genomgår en process som låter henne identifiera hennes styrkor och ledarskapsegenskaper. Du har Brienne of Tarth som är den ridderligaste, fysiskt starkaste riddaren. Asha Greyjoy som leder sitt folk och är vald av sin far att göra så. Utöver detta finns det starka män, svaga män, äckliga män, goda män, kastrerade män.
      Att det är mycket sex i serien behöver väl inte bekymra någon. Både männen och kvinnorna hamnar i utsatta situationer sexuellt, såväl som vackra situationer. Det är både bakifrån, uppifrån, framifrån. Att sexet som porträtteras skulle vara förtryckande mot kvinnor för att det är en scen där någon blir påsatt bakifrån känns direkt löjligt.

      1. Roligt att serien engagerar! Jag har sett de sex eller sju första avsnitten, så ja, det är en förhastad och grund analys. Min kille (som sett serien innan) hävdar med bestämdhet att den blir mer nyanserad längre fram, så jag får väl ge den en chans! Vad gäller sexet så tycker jag det är en behållning i allt blodbad, men hittills har det varit rätt enformigt (from behind!). Men, eftersom ni som läst och sett mer tycks gilla serien ska jag fortsätta kolla 😉

        1. Bra! Om du gillar fantasy ska du läsa böckerna också. Fantastiskt skrivet, svårt att lägga ifrån sig. Du kommer inte bli besviken!

      2. GoT-serien är definitivt antifeministisk IMO och det har inte bara med innehållet att göra utan med kameravinklar, omotiverad nakenhet etc. Det går att skildra kvinnoförtryck utan att kvinnorna i serien blir dubbelt förtryckta av kameran. Hur motiverad var t ex Daynerys nakna rumpa i första avsnittet?

        1. Det är inte dramatiseringen som ansetts feministisk utan böckerna. Och även det är i mina ögon en överdrift…

      3. Instämmer. Sedan blir det ju alltid ändringar när något ska filmatiseras och nyanser tas ofta bort.
        Lägg till att det skildras såväl hetero-som homosexuell kärlek, människor med fysiska handikapp men ändå fullt fungerande och absolut inte offer, många väldigt starka kvinnokaraktärer,

  23. Instämmer till fullo med den berömmande kören! Bra analys, jag har inte ens tänkt på att det är på det sättet så tack så mycket!

  24. Tack Clara! Där satte du huvudet på spiken! Jag och min man har gjort exakt samma spaning. Vi har båda verkligen gillat alla dessa hjältinnor som du exemplifierar med men ändå har det varit något som gnagt i bakhuvudet. Och du uttrycker så fantastiskt bra vad dessa gnagande tankar består av! Sen har vi också tänkt så huvudena knakar för att komma fram till om det finns NÅGON film där kvinnan är en verklig hjältinna. Det vi kommit fram till hittills är: Alien- filmerna! I övrigt: nada!

  25. 2013 års hittills mest klarsynta analys! Inte första gången jag läser den analysen av åtminstone två av verken, men som de säger på Ekot – missförhållanden som består är alltid nyheter.

  26. Så jäkla spot on! Dags för oss starka, friska, kvinnor att träda fram och få gubbjävlarna att inse att vi minsann klarar oss utan stödhjul!

  27. Bra analys men nja som många påpekat finns det ju en mängd “friska” kvinnor på film/tv som också är intelligenta. Jag tycker det däremot är befriande att personer med olika psykiska funktionshinder får vara “hjältar” ibland eftersom de oftast får vara i karaktärer som man ska”tycka synd om” eller som är “sjuka dårar”. Sen måste jag även tillägga, för att gå tillbaka till din analys att det finns ju en rad med poliser och diverse “intelligenta” män som har stora problem som ex. grava alkoholproblem och psykisk ohälsa. Det du dock har en poäng i är väl kanske att dessa män inte har någon kvinnlig “Saul” att luta sig mot å andra sidan finns det väl inte många kvinnor i de där yrkena.

  28. Håller med, delvis. Det finns många sidor av Lisbeth Salander som jag känner är knepiga. Beroendet av en man, våldsamheten etc. går väldigt nära den klassiska stereotypen om den galna kvinnan (tex i Jane Eyre). Men vad har sexlivet och frånvaron av väninnor med saken att göra? Måste man ordna sina relationer på ett visst sätt för att vara “psykiskt frisk” (Asperger är btw ingen sjukdom)? Är det verkligen eftersträvansvärt att “fungera ute i samhället” om det mäts i hur väl man följer heteronormen?

    Jag vill se fler hjältar med neuropsykiatriska funktionsvarianter, av alla kön. Men jag vill inte att deras styrkor (tex förmågan att skita i heteronormen) beskrivs som brister, eller att de utmålas som tragiska, passiva offer eller som känslokalla våldsmaskiner. Där har författare fortfarande mycket att jobba med, eftersom vi lever i ett så funkofobt samhälle.

  29. Kan tipsa om ungdomsböckerna Cirkeln och Eld – med helt normala och smarta – tjejer i huvudrollerna. Detsamma gäller även Katniss, huvudpersonen i Hungerspelen-trilogin. Så tack och lov finns det undantag!

  30. Du har förstås i hög grad rätt, och serier som Bron och Homeland är enerverande av just det skälet. Men jag tror att du har fel när det gäller Lisbeth Salander, och dessutom misstänker jag att det var en avsiktlig strategi av Stieg när han skrev romanerna. Poängen, som jag ser den, är att Salander när vi möter henne är omyndigförklarad och försedd med en psykiatrisk diagnos, men att hon genom de tre böckerna demonstrerar att hon är självtillräcklig, självständig och den person hon väljer att vara; korollariet är att såväl diagnosen som omyndigförklaringen i slutvolymen också ogiltigförklaras. Poängen, misstänker jag, är just att etablissemanget, staten, för sina egna syften har försatt henne i en situation av otillräknelighet, medan hon själv tar sig ur den. I den sista bokens slut är hon “frisk” och befriad från den påtvingade omyndigheten. Men poängen är ju att det inte är hon som förändrats, utan bara synen på henne: själv var hon aldrig något annat. (Och inte sjutton är hon beroende av någon man, annat än under den period när staten tvingat det beroendet på henne genom att göra män till hennes förmyndare. Vilket jag också tror var en mycket avsiktlig strategi av Stieg.)

  31. Vad säger du om The Good Wife då? Jag tycker det är en riktigt bra serie där den kvinnliga huvudrollen är grymt smart, slug, snygg, empatisk och samtidigt visar upp en hyfsat realistisk mammaroll för en frånskild kvinna i karriären. Eller är jag lurad nu? Jag blir iallafall grymt impad och inspirerad av Alicia…

  32. Löjligt vinklat.

    lol….hmm klart det är förankrat i kvinno hat. Det är ju extremt standard att ge hjälten svagheter så att läsaren/tittaren ska kunna reletera sig till personen, eller inte tyckte det är för overkligt eller för att det kan användas senare för att skapa dramatiska situationer/problem etc.

    Ingen konstigt med att huvud person ska ha problem, Tony Stark (Iron man) har på och av extrema problem med alkohol och är ofta ett flertal gånger en skurk i what if scenarion för hans in på mentala problem med auktoriteter. Sen lider han av hjärtproblem för att skapa drama.
    Slutats Stan lee hatar män, stan lee är i stort sätt Marvel universe. Marvel hatar män. Spider-man, x-men etc är för att stärka på hatet mot det manliga könet.

    -jag såg just Binbō-gami ga! de 2 kvinnliga huvud karaktärna är båda starka och modig medan de flesta män är totalt efterblivna – slutsats författaren hatar män.
    Med samma logik som eran, måste japanska män vara extremt hatade i japan för i stort sätt alla shounen är alltid huvudpersonen en män och alltid den mest ointelligenta karaktärern i hela serien. Medan kvinnorna är de som är smarta.

    Pulp fiction, varandra jävel är helt loco. Alla männen uppför sig som att det hör hemma på ett mental sjukhus. = Quentin Tarantino hatar män, som tidigare nämnts är ju helt klart Kill bill etc också för att vissa att kvinnor är överlägsna män.
    slutats alla Quentin Tarantino filmer är mans hat.

    Det är inte svårt att vinkla de flesta filmer,serier,böcker etc. Då det är standard att huvudpersonerna ska ha svagheter. Som att ni aldrig läst någon fiction förut.

  33. Jättebra skrivet! Håller med om att kvinnosynen generellt sätt är skrämmande i många kulturella skildringar. Dock tycker jag att det är lite väl mastigt att påstå att detta skulle vara norm eller ens en trend. Damernas Detektivbyrå, Djävulen bär Prada och Crazy Stupid Love är ju tre exempel på motsatsen. I Crazy Stupid Love är fadern i familjen den misslyckade trasige mannen medan de tre kvinnorna i filmen är klart mycket starkare än sina respektive partners.

  34. Håller med! Vanligt problem i filmvärlden. Förutom regissören till bron är de flesta män som skrivit och regisserat dessa seriee/film. Undrar om det är okunskap eller fantasilöshet hos dessa män. Jag tror det är nån form av drömbild, den smarta sexgudinnan eller ett sätt att inte känna sig hotade, att försjuka henne.

  35. Intressant analys. Jag håller dock inte med om att bipolaritet eller drag av aspergers gör en människa mer “svag” eller “sjuk”, jag tycker inte dessa drag eller egenskaper förminskar någon. Jag är nog mer inne på på trollhares tankespår där (se tidigare inlägg).
    Däremot skulle jag vilja säga att rubriken “En intelligent kvinna måste vara SNYGG” skulle vara en passande titel för den här diskussionen. (Vad gäller film och tv alla fall, i böcker kan det ju vara annorlunda.)
    Den enda av de tre nämnda serier jag sett är Bron, och när jag såg den minns jag att jag tänkte att Sagas karaktär hade varit så himla mycket mer intressant om hon haft ett mer alldagligt utseende, kanske varit överviktigt… inte vet jag. Visst finns det väl alldagliga, överviktiga män som spelar sånna här karaktärer? (Inte min genre så jag är dålig på att göra en bra analys).

    Min sista tanke är nog att… om kvinnor inte framställs så “perfekta” som män gör oftare, kanske vi ska ifrågasätta det här “perfekta” idealet istället och om det är så himla eftersträvansvärt. Vem blir lycklig av att verka vara “normal” eller “perfekt”, och varför är det viktigt? Jag tänker att vi tvärtom kan hålla upp det som betraktas som “svagt” och “sjukt” som en styrka, som något mänskligt, och förkasta idéen på den starka och perfekta människan, eftersom denna människan faktiskt inte finns.

  36. Sylvasst Clara. Har följt samtliga serier och uppskattat dem alla tre, just för deras starka kvinnokaraktärer, men du har helt rätt. vart är väninnorna? vart är den stabila inteligenta kvinnan? Jag är förvånad att jag inte reflekterat över detta innan. tack för att du ryckte undan gardinen för ögonen på mig.

  37. Försök minnas senaste gången du såg en film som:
    1) Innehåll ett samtal mellan två kvinnor.
    2) Detta samtal handlade om något annat än män.

    Där har ni något att göra ett tag.

    1. Visserligen ingen film men Gilmore Girls såg jag igår. Deras samtal handlade bland annat om företagande och matlagning. Och hela serien är samtal, idel samtal, mellan kvinnor.

    2. Den senaste tiden har jag sett:

      Iron jawed angels
      If these walls could talk
      Brave

      och avsnitt av:
      Gilmore girls
      Firefly
      Girls
      Rizzoli and Iles
      Once upon a time
      Damages
      Nikita

      Nu är jag sån som väljer filmer där jag inte stör mig för mycket på hur kvinnorna porträtteras och jag håller med om att det inte är helt enkelt att hitta.
      Nu uppfyller inte serien kriterierna om flera kvinnor och samtal som inte handlar om män, men jag gillar verkligen serien Cold Case med huvudkaraktären Lilly Rush. Hon är i princip ensam brud, men hon kickar ass och blir aldrig onödigt inlindad i kärlekstrams.

  38. Allt handlar ju om hur man själv tolkar livet, allt från privatliv, arbetsliv, filmer man ser, texter man läser, människor man träffar. Hur väljer jag att tolka och se på olika saker genom livet? Vi har alla med oss olika bagage i våra ryggsäckar, och det är vår tolkning som blir vår verklighet. I slutändan handlar det om att tro på sig själv, stå upp för det man är och gör och följa sina drömmar, oavsett! Jag ser inte kvinnor som offer utan en del av mänskligheten tillsammans med andra individer oavsett kön. Alla är olika och det måste man få vara både med sina svaga och starka sidor! Tolkningar måste få finnas, men det är ju inget som kan anses som svart eller vitt, rätt eller fel, utan det är en själv som alltid väljer sin egen tolkning.

  39. Läser just nu “The Deed of Paksenarrion” och det är en av få böcker med riktigt bra kvinnliga karaktärer, och ingen av dem har psykiska besvär utan det är hard work.
    Angående Game of Thrones som diskuteras så tycker jag man ska LÄSA serien. Jag har inte sett tv-serien och kan inte uttala mig om den men bokserien är väldigt bra och jag gillar kvinnorna i den och hur karaktärerna utvecklas.

  40. Jag är man och torkar gamla i rumpan. Och ömtålig är nog det sista man bör vara när man sysslar med det.

  41. Intressant hur olika vi kan se på saker och ting. Jag som själv har aspergers och bipolaritet är oerhört förtjust i BRON (den enda jag sett av dem du nämnde). Varför? Jo – just för att den visar att vi med funktionsnedsättningar är intelligenta och en tillgång i yrkeslivet.

    Kanske kan då kvinnor i allmänhet svälja eventuellt förtret och genusperspektiv i stort och låta oss med funktionsnedsättningar njuta av det. För vi utgör en del av samhället som väldigt sällan skildras positivt, om vi skildras alls. Låt oss få den stunden utan att förmörka den som diskriminerande.

    För övrigt läser jag mängder av deckare och polisromar mm och precis som många andra skriver har både de manliga och kvinnliga hjältarna en brokig bakgrund och en speciell personlighet. Även flera av de skildrade männen i böckerna har ju uppenbara svårigheter med sociala koder. Kanske är det bara mer accepterat bland män och faller innanför ramen för dem tuffa mansrollen och därför tänker vi oss inte på samma sätt att det ev står för en funktionsnedsättning.

    Oj. Det är inte ofta du gör mig uppröd. Men nu gick jag igång kände jag.

  42. Jag gillar när du ryter ifrån och även om jag inte alltid är helt överens så är kul att läsa. Men den här gången blev jag lite ledsen av din avslutning för det kändes som om du såg ner på några yrken. Har själv jobbat inom vården i snart 25 år, sista 15 som cancer sjuksköterska. Om nån bad mig beskriva vårdyrket så är att torka rumpor den sista beskrivningen jag skulle nämna. Fat det är en viktig del av omvårdnad av människor som inte klarar sig själv. Tänk själv om du måste ha hjälp till det,
    du vill väl helst ha professionell personal som med omsorg, respekt, etik och kunskap om dina psykiska och fysiska behov hjälper dig på det bästa sättet.

    Och när det gäller förskolor/barnomsorg, så vill vi väl alla att ens barn ska skötas av den bästa och lämpliga personalen som finns, helst med flerårig pedagogisk utbildning.

    1. Glömde bort att skriva, jag tror att det krävs mkt styrka att vara en god hjälpare för våra patienter och anhöriga, tror inte en ömtålig person kan orka att jobba med svårt sjuka och döende.
      Jag är verkligen för jämställdhet men i det ligger det också frihet i att få välja själv vilket yrke man vill ha

    2. JAg brukar sällan kommentera här men denna gången kan jag inte låta bli. Jag blev glad nu då jag hittade Marias kommentar! Jag kan hålla med Clara och er andra om hur kvinnor skildras i tv rutan. Dock tog jag illa vid mig av den sista meningen som Clara skrev att helst friska kvinnor är så ömtåliga att de föredrar att sköta barn, torka gamla i rumpan och undervisa syslöjd. Vad är som är ömtåligt med det? Utifrån min synvinkel är de yrkena några av de viktigast som finns i vårt samhälle! Att ha starka kvinnor och män som tar hand om och vårdar dem vi älskar allra mest!
      Vänlig hälsning
      Veronica

      1. Instämmer med Maria och Veronica. Det är ledsamt att göra nedvärderande uttalande om människor för att de jobbar inom barnomsorg och vårdyrken. Vad är det för “ömtåligt” med att ta hand om människor? Det visar väl på en partiarkal värdering om något… Tvärtom måste ju statusen på dessa yrken lyftas, t ex i form av kraftigt ökade löner.

      2. Jag reagerade också mest på de avslutande meningarna i detta inlägg (kanske för att den tidigare analysen inte är någon nyhet för mig).

        Jag har jobbat inom både socialpsykiatrin och nu skolan och om det är någonstans där det inte går att vara skör och ömtålig så är det på dessa arbetsplatser. Däremot förväntas jag vara snabbtänkt, flexibel, problemlösande, empatisk, engagerad, kunnig och tålig. I mina ögon är jag och mina kollegor de S-T-Ö-R-S-T-A hjältarna.

        Sedan är det tyvärr så att vi, på grund av att vi är de hjältar vi är, blir sjuka av det. Och det är ett långt större problem: könsmaktsordningen gör att, framförallt kvinnor, råkar illa ut på sina arbetsplatser.

        1. Då missförstod ni hela inläggets mening. Det jag försöker sägs är ju att med tanke på vilka stora uppgifter kvinnor sköter och klarar av (tex inom vård och omsorg) borde de verkligen klara av att lösa brott

  43. Intressant inlägg av någon som ska vara så påläst.
    Jag har Aspergers syndrom och detta är INTE en sjukdom utan ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Vet inte heller om jag har sex som en man eftersom jag har sex för min egen skull.

    1. Kan inte annat än att hålla med dig eftersom vi sitter i samma båt (fast jag har “svår” ADHD).

  44. Klockrent, du träffar mitt i prick Clara. Jag hörde en sak på P3 häromdagen avseende film och kvinnor. När man tittar på en film ska man fundera på om det finns mer än en kvinna i någon typ av framträdande roll, om dessa två är med i filmen i mer än fem min samt om de har fler än en sammanhängande konversation. Tror det var så… Jag kan iaf inte komma på många filmer som uppfyller detta…

    1. Jag tror du tänker på Bechdeltestet, vilket visar på kvinnors närvaro i filmer. Det har iaf tre regler: att det skall vara minst två kvinnor medverkande som har namn. Att kvinnorna talar med varandra. Samt att de talar med varandra om något annat än en man. Intressant att se hur många storfilmer som inte uppfyller något som kan tyckas vara enkla kriterier. Bra klipp om ämnet:
      http://www.youtube.com/watch?v=bLF6sAAMb4s

  45. Vad jag undrar är hur ska någonsin kvinnor skildras så det blir rätt? alltid är det något som är fel, vi är för perfekta, för sjuka och har man “manligt” sex så antas det vara någon motreaktion på en sterotyp och alltså inte genuint och har man för kvinnligtsex så är man en sterotyp. Men var finns platsen för individen utan att det måste vara något slags statement för rådande könsroller. Jag är väl medveten om att stora orättvisor existerar men jag tror också att man hittar vad man letar efter och om man ständigt går omkring och tänker att man är förtryckt som kvinna så kommer man också att hitta orsaker i allt beroende på hur man vinklar det. Jag tycker att detta är en mycket intressant reflektion men ibland blir jag mer förvirrad än klok.

  46. Precis! Du satt fingret exakt på en känsla jag har haft på dessa tre kvinnokaraktärer, men inte riktigt kunnat förstå vad som känns fel med dom.Starka härliga kvinnor men ,ändå inte….

    1. För man kan inte vara en stark och härlig kvinna om man är bipolär eller har Aspergers? Blir man automatiskt diskvalificerad? Eller kan man vara stark och härlig så länge ingen vet om ens Stora Fula Hemlighet?
      (Bara för protokollet så är jag själv bipolär, det gör att mitt liv är lite annorlunda och lite svårare på vissa sätt, men det gör mig verkligen inte svagare eller förminskad.)

  47. Ja det här blev ju inte speciellt lyckat. Inte nog med att jag tycker det finns många kvinnliga huvudroller som detta inte stämmer överens om som andra skrivit ovan. Lisbeth salanders liv föll inte samman för att hon förlorade Holger Palmgren. Titta igen och se hur män respektive kvinnor framställs i filmen. Men det som stör mig mest i texten är hur du nedvärderar vissa yrken och funktionsnedsättningar. Det är inte heller första gången du gör det! Du slår ifrån dig att det är det du gör men det är precis så du gör. Du ser det som att det är bara ömtåliga tjejer som väljer att jobba med sjukvård och barn. Hur du uttrycker dig är djupt tragiskt och fördomsfullt!!

  48. Nu är jag petig. Vet det, men aspergers syndrom är INTE en sjukdom. Det är ett funktionshinder/nedsättning. En sjukdom kan kureras/medicineras man kan till och med bli frisk. Neurologisk funktionshinder har man. Hela livet. Det är som att vara blind, sitta i rullstol eller ha ett annat funktionshinder. Enda skillnaden är att det inte syns.

  49. Jag håller inte helt med dig Clara. Ja, dessa tre kvinnor har en bakgrund som till viss del innehåller psykiska problem och sjukdomar, även om Asperger, vad jag vet, inte klassas som sjukdom. Men vad är det för fel med det? Att det finns starka, djärva och produktiva kvinnor MED en diagnos i mediebruset är väl bara bra, att de också får finnas! “Helt friska kvinnor kan däremot inte lösa brott och tänka logiskt och rationellt.” Inte? Liza Marklunds Annika Bengtsson? Puck i Maria Langs böcker, nog för att de är till åren komna, men de finns fortfarande ute på marknaden? Jag har aldrig sett det som att Lisbeth Salanders liv “rasar samman” när Holger Palmgren blir sjuk och oförmögen att finnas där för henne. Hon kämpar på men blir utsatt för det ena rättsövergreppet efter det andra. Hon har kämpat i hela sitt liv för att överleva, vilket kanske har gjort att hon blivit som hon blivit. Och jag blir snarare stärkt av hennes person, trots att hon och jag inte delar bakgrund eller sjukdomshistoria. Hon är inte som andra, hon fogar sig inte till normen om att vara vän, blid, ha väninnor och hon ojar sig inte över vad folk ska tycka om saker och ting. Det tycker jag, som “helt frisk kvinna”, är uppfriskande och inspirerande. Jag behöver inte ta det lika långt som hon, men hon visar ändå att det inte är så farligt att bryta mönster och förutbestämda uppfattningar om hur en “riktig kvinna” ska vara. För, för mig är hon verkligen en stark, riktig kvinna.

  50. Så korkat formulerad text. Och för din vetskap kan tilläggas att intelligenta kvinnor (och män, även om de inte så ofta gestaltas så i fiktionen) oftare är “känsligare” än andra (betyder inte att man är “svagare” på något sätt, känslighet kan vara oerhört nyttigt och livsnödvändigt i många avseenden). För att de tänker, reflekterar och förstår mer än andra. Därför kanske de inte skaffar barn vid typ 22 (överlag skaffar ointelligenta barn tidigare samt fler utav dem) och sätter sig i ett hus på vischan och bakar kakor och njuter av livet. Att du kategoriserar människor som friska (med ett barn på armen och tio nära väninnor) och sjuka (svaga och ensamma) framstår som löjeväckande. Skaffa dig lite kunskap om livet och riktig styrka istället för att bräka som ett menlöst får om saker du inte förstår dig på.

      1. Jaha. Människor som har många barn eller/och bor på landet är dumma i huvudet? Var det så intelligent skrivet eller har någon som anklagat andra för att kategorisera klumpigt kanske gjort det själv?

        1. Jag som trodde att vi drog alla över en kam i den här diskussionen? Eller hade jag fel? Mvh / Sofie, ADHD

  51. Mycket bra skrivet Clara. Undrar om det beror på att mestadels män skrivit manus/romaner som dessa karaktärer bygger på? Eller på att samhället helt enkelt inte tycks moget för kvinnor som är intelligenta och tar för sig på liknande sätt som män?

    1. Beror troligen på att vi lever i ett patriarkat och att vi tvingas in i sväva föreställningar om kön och könsroller. De normer och värderingar som Patrirkatet tvingar på oss gör även att vi lätt tar för givet att en man. eller manliga produktioner automatiskt skulle vara mer ofeminisktisk än en kvinnas.
      Att en kvinna skulle gestaltas som smart, empatisk, modig och snygg samt icke vit, icke smal, icke heterosexuell är ovanligt.

  52. Jag ser nu en miniserie på tvåan, Bletchley circle, en deckare som utspelar sig på femtiotalet. Där är kvinnorna dom smarta hjältarna som ser sambanden och hittar en seriemördare, helt utan diagnoser av något slag, men med familj på sidan av. Bra serie, faktiskt. Och på samma tema finns förstås miss Marple, en kvinna som har huvudrollen, utan några förmildrande omständigheter.

  53. Måste du alltid se det som att samhället försvagar oss kvinnor. Det är just den synen som gör att vi klankar ner på oss själva och gör oss själva till offer. Vi blir inte starkare än vi gör oss. Kvinnornas största hot är kvinnorna själva, vi unnar inte andra kvinnor det vi inte kan få själva. Vi får sluta se tecken överallt som visar att allt är emot oss och istället ta för oss.

    1. Att ignorera kvinnoförtryck kommer inte hjälpa någon av oss, vare sig om vi är kvinnor eller män i jämställdhetsarbetet Sara. Det måste väl ändå vara a och o att uppmärksamma och erkänna förtryckets existens? Om vi låtsas som det regnar trots att allt pekar på motsatsen lär vi inte komma vidare med denna fråga alls. På vilket sätt menar du att genom att belysa problemen i samhället trycker vi ner varandra? Jag tycker snarare det verkar som om det kunde vara tvärtom- genom att lyfta fram aktuella situationer och händelser, genom att skapa debatt, informerar och sprider man kunskap. Borde inte detta rimligen leda till att vi tillsammans kan jobba för ett mera jämnställt och demokratiskt samhälle? Att ignorera hur samhället ser ut resulterar inte i förändring, det tror inte jag iallafall. Vi måste börja där. I okunskap och tystnad sker ingen utveckling, det tror inte jag på iallafall.

      1. Kvinnornas största hot är kvinnorna själva…eh. (Gäsp, suck, zzzzzzz) Om du skulle applicera den teorin på de svartas kamp i USA under 60-talet, eller överhuvudtaget… Det är inte så att man är mindre förtryckt bara för att man inte låtsas om det. Tvärtom jag tycker vi ska analysera och ifrågasätta allt, hela tiden, vända fram och tillbaka på vad vi har för värderingar och varför. Visar våra värderingar att kvinnor ofta drar det kortare strået, ja desto mer anledning för oss att diskutera, ifrågasätta och FÖRÄNDRA.
        (Håller dock inte med Clara i det här inlägget om att man är mer svag som bipolär, i ett vårdyrke osv. Tycker själv att dessa ideer är förlegade och behöver uppdateras)

  54. Hej Clara!
    Bilden av kvinnan som en social, omhändertagande person som är framgångsrik både på jobbet och i privatlivet, har ett enormt socialt nätverk och hundra järn i elden har varit förhärskande i populärkulturen i många år (läs Mama, titta på Sex and the City). För en man har det alltid varit tillåtet av vara en särling, lite svår, lite socialt dysfunktionell (t.ex. Wallander, Sherlock Holmes), gärna med någon trolig bokstavskombination (t.ex. Gunvald Larsson i Beck). Är det inte bra att en kvinnlig huvudperson för en gångs skull får vara den osociala, intelligenta outsidern som är expert på sitt jobb men inte alltid funkar så bra för övrigt? Alla intelligenta, sociala, hårt arbetande, positiva duktiga flickor med lysande karriärer och kärnfamiljer som ständigt syns i tv, livsstilsmagasin och inte minst olika bloggar gör mig alldeles matt. Är du en man med hög intelligens kan du gå långt utan att vara särskilt socialt begåvad. Som kvinna är det mycket svårare – utan social kompetens kommer du generellt inte långt. Du måste vara smidig och ”kunna ta folk”. Varför ska inte udda kvinnor som är bra på sitt jobb/superintelligenta få ta plats på bästa sändningstid? Är det inte dags att även de konstiga kvinnorna får lite utrymme? De finns faktiskt på riktigt. Kvinnor som är intelligenta, sociala, lyckade och glada – all-in-one – syns ju ändå så fort man öppnar en tidning.
    Hälsningar Katarina

  55. Haha Clara så jädra bra! Glad att du finns som får oss att tänka till!
    Men jag har en undran: är det inte så att det psykiska problemet är ett villkor för annars blir kvinnan en platt perfektionism som inte intresserar någon. Detta med den starke mannen bakom däremot är väl en stereotyp över andra.

  56. Eller hur?! Liknande fördommar ser vi även i amerikanska komedier. De senaste två åren har den “roliga” kvinnan fått ta plats i filmer och serier. Kvinnan är dock inte framgångsrik, intellektuell, smart OCH rolig. Istället är hon en rolig nörd, loser eller avundsjuk stackars kvinna. Dåligt! Vi är många tjejer och kvinnor som har en fantastisk humör samtidigt som vi är lyckade!

    1. Men jag som inte räknar mig själv som särskilt “framgångsrik” tycker det är ett lyft att kvinnor får vara roliga – och “misslyckade” – på film. Är så trött på alla måttstockar om hur en kvinna ska vara, kroppsligt, intellektuellt eller i karriären. För mig var Bridget Jones filmerna en befrielse när de kom. Äntligen en kvinna som liksom är “vanlig”, tyckte jag (och tycker det än!)

  57. Hm. Plumpt skrivet. Blogga om smink å husmors tips som du är bra på. Smarto inläggen blir sällan bra. Eller; ta reda på fakta å ryt sen.

  58. Jag är av precis samma åsikt! Har sedan jag var typ 15 vägrat läsa böcker eller se filmer om dom inte har en kvinna i huvudrollen (som hjälte). Sista tiden har ju utbudet blivit lite bredare men visst är det ännu så att dessa kvinnor framställs som söndriga. De får något men samtidigt så går de miste om så mycket. Måste kvinnor alltid “välja”…?

  59. Bra och smart analys om hur kvinnliga hjältinnor tillåts vara i filmer. Tycker dock, som flera ovan nämnt, att det känns befriande med kvinnor som inte är perfekta, som har vissa svårigheter med sig själva får ta plats i som huvudroller. Psykisk ohälsa är ett fenomen som rör många kvinnor i Sverige genom tex. ätstörning eller depression. Samtidigt är det så många tabun och föreställningar kring människor som drabbas av psykisk sjukdom, psykisk funktionsnedsättning eller har någon form av diagnos.

    Sedan är det ju fiktion och författarna vill nog “krydda” berättelsen med en huvudrollsinnehavare som är drabbad av psykisk ohälsa. Men i det stora hela håller jag med i din analys, på något sätt. 🙂

  60. Hej,

    Fruktansvärt bra skrivet – din blogg gör mig alltid glad! Fortsätt med din klokskap!

  61. Har läst din blogg sedan urminnes tider känns det som. Jag finner alltid en särskild njutning i att läsa dina inlägg om både ytliga ting och djupgående analyser i härlig mix. Dock nu blev jag faktiskt för första gången lite… lite ledsen.

    Jag är 19 år och fick min diagnos Aspergers syndrom och ADD för tre år sedan. Ungefär hälften av min släkt har avfärdat mig som sjuk alternativt “bara gnällig som behöver ta mig i kragen”. Den generella åsikten verkar dock vara att om man har Aspergers eller dyl. så är man, som du själv även uttryckt det, sjuk och/eller störd. Vill klargöra en sak; jag är inte sjuk. Jag är inte störd. Jag är inte fel. Ingen men ett neuropsykiatriskt funktionshinder är sjuka. Det går inte att ändra en människas aspergers syndrom.

    Jag tycker verkligen så så så mycket om din blogg Clara! Och du är väldigt klok, lite av en förebild för mig under många år (även innan jag fick min diagnos). Men Aspergers är något som man inte smittas med, man kan inte medicinera det. Det är inte en psykisk störning – vi med aspergers syndrom blir inte automatiskt störda för att våra hjärnor kopplar saker på andra sätt jämfört med neurotypiker, dvs. människor utan neuropsykiatrisk störning.

    Hur som helst, jag vill inte sitta här och gnälla på en människa jag ändå tycker är helt fantastisk. Tänkte bara dela med mig lite… Slutligen – aspergers syndrom är inte ett handikapp – det är ett funktionshinder. Vi är inte handikappade – vi är hindrade.

    Många kramar
    Freja

  62. Bra iakttagelse…håller med!

    Fast varför skulle det vara mindre värt/ måsta vara ömtålig för att vilja sköta barn och torka rumpor? Nån måste ju göra det också..och man kanske gör det för att det ger något att hjälpa andra inte för att man är “ömtålig”! Kanske missförstår men där känns det som att traditionella kvinnliga “yrken” nedvärderas jämfört med att vara en hjälte, men är inte poängen att det ska vara lika mycket värt att göra detta som annat likvärdigt? Rädda liv=hålla någons rumpa ren? ;))

    1. Då missförstod du mig. Det är inte mindre värt. Min poäng är att kvinnor som klarar av så stora uppgifter som att uppfostra barn och sköta gamla och sjuka verkligen också borde klara av att lösa brott.

  63. Om det är till någon tröst Clara är ju inte alla hjältar/genier till män så friska heller: House, anyone?

    Vi kanske får ha överseende med att manusförfattaren vill ha lite mer känslomässig dramatik och inte bara spänning i sina serier/filmer? Och detta inlägg är gott ett tecken på att de lyckas med precis det: beröra/uppröra/skapa känslor.

  64. Pingback: Underbaratove
  65. Med tanke på att Carrie medicinerar med leponex/clozapine borde hon ha en psykotisk del av sin sjukdom.
    Bra analys i övrigt.

  66. Det finns många normala kvinnliga karaktärer. Det finns massvis manliga med massa problem som alkohol och sexmissbruk. Ta James Bond. Hur många som tycker att han är normal – nej, skulle inte definiera honom som en man med normal psyke. Snarare som sinnessjuk. Martin Rohde i Bron. Är han inte sexmissbrukare? Många manliga poliser stämplas ofta som totala losers. Jo Nesbös romanfigur Harry Hole – ja, han är begåvad men också misslyckad som få.
    Det finns kvinnor som har asperger och kan identifiera sig själv, på något sätt, i Saga Noren eller kanske till och med i Lisbet Salander. Och man blir absolut inte sämre som kvinna bara därför att man har asperger, har karriär men har inte lyckats skaffa familj, inte ens ett stadigt förhållande osv.

    Det finns många väldigt intellektuella människor som man tror har haft asperger, bland annat Albert Einstein, Beethoven, flera Nobelpristagare osv. Även kvinnor. Asperger är snarare en del av begåvning i vissa fall men dom skulle knappt klara ett arbete inom vård eller barnomsorg och hur mysig skulle en blogg skriven av typ Saga Noren vara.
    Däremot måste man vara frisk och fungera bra socialt om man vill ha ett yrke där det krävs sociala kunskaper och dessa människor är också järva och kan tänka snabbt men har valt en annan karriär som passar helt enkelt bättre.

    1. ” Asperger är snarare en del av begåvning i vissa fall men dom skulle knappt klara ett arbete inom vård eller barnomsorg och hur mysig skulle en blogg skriven av typ Saga Noren vara.”

      “Däremot måste man vara frisk och fungera bra socialt om man vill ha ett yrke där det krävs sociala kunskaper och dessa människor är också järva och kan tänka snabbt men har valt en annan karriär som passar helt enkelt bättre.”

      Hahaha seriöst?!! Är du på riktigt? Jag har Aspergers syndrom OCH har jobbat inom vård, socialpsykiatri, skola, barnomsorg etc etc så kom tillbaka då du har kött på benen =)

      1. Jag har m as och jobbar som personlig assistent, har bl a jobbat på äldreboende och pluggar till socionom!!

    2. Hanna, din kommentar visar väldigt väl att du inte har någon form av kunskap kring diagnoser som t ex Asperger. Att en person med den diagnosen inte skulle kunna jobba inom vård och barnomsorg stämmer inte för fem öre. Hur hur du fått den uppfattningen?? Vet många som klarar dessa arbeten utmärkt, jag är en av dessa (jobbar inom sjukvården). Att ha Asperger innebär att vara högfungerande, inte att man är totalt inkompetent och ha noll socialkompetens. Lär dig lite vettig fakta om dessa diagnoser ist för att kläcka ur dig nedvärderande felaktigheter. Och för övrigt.. vad innebär att vara “frisk”? Vem kan anses som frisk? Är jag inte frisk för att jag har Asperger? Jag kanske inte alltid är som alla “normala” där ute hela tiden (vad sjutton nu normal egentligen är), men jag inte onormal heller. Jag är frisk, kompetent, vettig, höglogisk, omtänksam, full av empati – och jag råkar ha AS. Blir fruktansvärt TRÖTT på dessa bilder som målas av “hur man är” om man har AS!!!

  67. Men till exempel Saga i Bron är ju inte sjuk? Hon har aspergers syndrom och det är ingen sjukdom. Inte en psykisk sådan ens. Det är en funktionsnedsättning men som berikar på tusen andra sätt. Tycker ofta att män i TV ofta har NPF också, men det är ändå jättebra att det belyses. Så snälla, sluta säga sjukdomar om NPF, det är fel.

    1. Jag kan inte nog påpeka hur viktigt det här är, återigen: neuropsykiatriska funktionshinder är INTE sjukdomar. Jag ser att många har reagerat på det i texten ovan också, och jag skulle bli mörkrädd om folk inte gjort det. Jag tycker verkligen inte det är okej om Clara inte kommenterar detta missförstånd. Särskilt och åtminstone med tanke på vad som står i kommentarerna?!
      Det att neuropsykiatriska funktionshinder skulle vara sjukdomar, är fördomar som många fantastiska människor tyvärr få möta varje dag.

      Och trollhares kommentar är verkligen helt outstanding.

      1. Du har helt rätt, aspberger är ett funktionshinder och ingen sjukdom. Jag var slarvig och borde påpekat detta i texten.

          1. Analysen i texten kvarstår dock. En kvinna som är precis som en “normal” kvinna ska vara får sällan eller aldrig vara hjältinna. Hon lånar alltid maskulina drag och porträtteras som en loner, socialt avvikande eller med drag hämtade ur olika psykiska diagnoser. Hon måste efterlikna en manlig norm för att få spela på ett manligt territorium. I detta fall genom att vara svag på sociala koder, socialt samspel och ointresserad/oförstående inför andras uppfattning om henne. Detta i kombination med otroliga kunskaper om specifika ämnen för tankarna till den bild vi ofta gör oss av personer med asperger. Jag säger inte att någon av dem har det, jag säger att de lånar drag från det. För en manlig karaktär med precis samma drag skulle man dock aldrig ens göra den analysen. Han betraktas som fullt frisk och utan funktsionshinder med precis samma egenskaper som en kvinna betraktas som handikappad/sjuk för.

      2. Varför är det viktigt? En ärlig fråga. Är det viktigt för att det är skamligt att anses vara sjuk? Jag har flera funktionshinder och det är inte mer okej bara för att det inte klassas som sjukdomar. Jag bara undrar varför det är viktigt.

        1. fast att vi galler en manlig norm ar val jamt.
          ingen sager att pojkar ska vara tysta i klassrumet, men att tjejer ska ruta till de med= va en pojke och du hors.
          att vara androgym kladd innebar inte att ha kjol och andra” tjejkl;der”= tjejer ska liksom kla sig “pojkigt for at vara androgyna.
          for att vara en “stark tjej” ska du leka med lego och inte med dockor. Det ar vad vi ar matade med, aven ifran starka feminister, att liksom de “manliga idealen” ar de ” basta och vad alla bor gora” sa varfor vara sa farvanad da nar en kvnnlig hj’ltinna har ” manliga drag” om vi slutar att tanka i kon med som du och jag kans vi sluta detta dravel, och det sager jag som kvinna. Sluta lata som alla kvinnor ar offer men se hur vi ocksa ser pa man, pa oss sjalva och alla andra. Vad ar det for fel dessutom, att forlita sig pa andra? om vi ses det som sa, tjejerna i Satc vill ha nagon, men om det inte passar deras vanner sa far det vara. det ar att vara hjaltinna med. Det ja tycker den har texten da vissar ar bara den ” nomala manliga vagen att vara hjalte” sa trist

        2. Nej, det har verkligen inte att göra med att sjukdomar skulle vara något skamligt. Jag vet inte hur du tänker om ordet sjukdom, men ordet syftar ofta till något som kan botas. Aspergers syndrom kan man inte ta bort som du vet, det lever man med hela livet. För mig är det helt självklart att den av mina nära som har Aspergers syndrom är frisk. Han har vissa svårigheter på vissa områden och enorma styrkor på andra och det har alltid varit så. Det ÄR ju inte heller en sjukdom. Och omgivningens okunskap har många gånger visat sig när det handlat om att få rätt stöd för honom, och nu efter alltför många år har han äntligen fått möjlighet att växa och ta vara på sina styrkor. Men han skulle aldrig vilja vara någon annan än den han är. Det finns ju psykisk sjukdom som ångest och depression som ibland kommer som en följd av Aspergers syndrom, och av allt möjligt annat som vi drabbas av under ett liv, och det är inget skamligt med det, men oftast hemska tillstånd som vi säkerligen vill ha hjälp att bli av med.

  68. Hej!
    Håller ofta med dig i dina resonemang men i det här fallet tycker jag precis tvärtom.
    Nu har jag inte sett Bron, men de två andra känner jag väl till.
    Jag tycker faktiskt att det istället synliggör psykiskt sjukdom på ett positivt sätt: att sjukdom inte automatiskt innebär att kvinnan är dum i huvudet utan att hon faktiskt kan vara mycket intelligent och kanske se sånt som “normala” människor i samhället inte ser. Det är väldigt bekvämt för folk att avvisa åsikter som kommer från en person med en psykiskt sjukdom för “en sån kan man ju inte tro på”.
    För det mesta framställs människor med psykisk sjukdom som en grå massa av konstiga psykopater och det är trevligt när den bilden blir lite mer nyanserad.
    Jag ser inget fel i att en kvinna kan få vara svag ibland och att hon kan behöva stöd (precis som jag anser att det är normalt för en man att behöva det). Det som i så fall är fel är att män inte tycks behöva det. De skulle kanske också ha ngn att få vara svaga hos och söka tröst hos.
    En sådan här person känns mycket mer verklig och komplex, så som människor är, än en James Bond som är så overklig som det bara går.
    Och förresten så ska väl kvinnor få ha sex precis hur och med hur många de vill utan att det ska vara ett problem, precis som män, eller hur?!!

    Du har själv skrivit tidigare att det inte är kvinnor som ska anpassa sig till männens ideal (som tex att jobba lika mycket eller mer) utan att det borde vara männen som blev lite mer som kvinnor, dvs att de också jobbade mindre för att också hinna med sin familj.

  69. Det här inlägget gör mig lite ledsen faktiskt. Jag tycker det är så tråkigt när personer med funktionsnedsättning beskrivs som svaga. Att ha en diagnos och ändå fungera i dagens samhälle kan kräva enormt mycket STYRKA. Skulle vilja påstå att variationer som vi kallar funktionsnedsättningar egentligen är just variationer, sånt som ger oss karaktär. Funktionsnedsättningen ligger hos samhället, inte hos individen. Funkofobi som någon använde innan är ett grymt bra uttryck som jag absolut tänker anamma.

    1. Tack! Håller med. Och tack att du skriver NEDSÄTTNING och inte HINDER. Det är inte ett hinder i ALLA sammanhang att ha en diagnos.

  70. Har du sett Fringe? Där är huvudpersonen, Olivia, den som räddar både sig själv och andra (även män) hela tiden. Plus att hon har en bra relation till sin syster & systerdotter. Skön omväxling.

  71. Tack för ett bra inlägg! Jag har inte alls tänkt i de banorna gällande flera av filmerna du nämner. Oavsett om du har ett funktionshinder eller en sjukdom (adhd, asbergers osv) så är kontentan ang filmerna att kvinnan ska ha maskulina drag eller/och ett funktionshinder eller sjukdom för att vara hjältinna, medan männen är som de är så att säga och är kung likväl. Att ha ett funktionshinder behöver inte alltid vara negativt i sig. Men det är värt att tänka på hur könsrollerna är fördelade, och huruvida en kvinna porträtteras som hjältinna endast när hon har ett funtionshinder. Jag förstår helt med hur du resonerar Clara.

  72. Ytterligare edit: Det heter inte funktionshinder utan funktionsnedsättning…För en funktionsnedsättning behöver inte innebära ett hinder förutsatt att omvärlden inte gör det till det. Exempel: Att sitta i rullstol behöver inte vara ett hinder om affärer, bostäder osv. är anpassade efter detta.

  73. Jag längtar efter en kvinna som är hjältinna på en kvinnas villkor. Som inte jobbar på CIAkontor eller i uniform utan som löser viktiga problem genom att vara social, intuitiv och kraftfull i sin kvinnliga styrka och har många smarta och skickliga kvinnor i sitt nätverk som hjälper henne, istället för en livspusslande kvinna som gör en mans jobb. Ensam.

    Ser det dock som ett framsteg att vi numera överhuvudtaget har kvinnliga hjältinnor, och nästa steg blir att också låta dem vara kvinnor. Och psykiskt friska.

    1. Men vadå på en kvinnas villkor? Menar du att dessa hjältinnor inte uppfyller dina krav på kvinna? Jag förstår inte vad folk gapar om när de tycker att dessa kvinnor har “maskuliniserats”. De har drag som TIDIGARE bara var accepterade hos män. Nu är det gudskelov inte längre så. Trodde jag. Herregud. Jag spenderar mina dagar i kostym, i ett mansdominerat yrke. Jag är lite halvtaskig på sociala kontakter och tycker inte om att prata känslor. Jag har alltid varit sådan och är inte mindre kvinnlig för den sakens skull.

      Sex and the City är ett program med en massa kvinnor som gör traditionellt kvinnliga saker. Det gillar du säkert.

      1. Är det inte tvärtom – de har drag som tidigare bara varit accepterade för män. Samtidigt som enda sättet att få verka i en manlig värld är att bli som en man med alla yttre attribut. Kvinnora “maskuliniseras” och det absurda är att förklaringen stavas sjukdom. Att de är sådär hårda och tuffa hör ihop med deras sjukdom – de kan inte bara vara det av sig själva. Eller vara på ett annat sätt. Hur det än är är normen alltid en man. Var är frigörelsen i det?

        1. Jag förstår hur du resonerar och är med dig så långt som att det i dagsläget råder en gällande mans-norm. Saken är den att jag inte ser poängen i att tala om hur människor ska vara utifrån vad de har mellan benen. Därför irriterar det mig när man kallar dessa kvinnor maskuliniserade, när ingen av dem är speciellt maskulin. Hjältar med akilleshälar är ett klassiskt litterärt drag. Oavsett om det är män eller kvinnor. Nog för att det skulle kunna vara intressant med en alkoholiserad kvinnlig hjälte, men manliga hjältar med mentala hinder och avvikelser finns det väl ganska gott om? Sherlock, House, Gunvald…
          I fallet Homeland tycker jag att det spott och spä hon får utstå är tydligt kopplat till hennes klassiskt kvinnliga kvaliteter, bortom biopolariteten. Serien retar gallfeber på mig för att alla män är konstant I VÄGEN, men det är väl en stor del av vad som gör den bra? Att den faktiskt porträtterar detta hyfsat realistiskt? För mig är det tydligt att Carrie är den briljanta i sammanhanget.
          Sedan är jag överens med dig om att det inte ligger något fel i traditionellt kvinnliga attribut, men att en kvinna inte känner behovet av att svänga sig med sådana kan ju omöjligt vara ett problem.

          1. Det är inte det att en kvinna inte “får svänga sig med sådana attribut”. Det intressanta är att det inte finns några hjältinnor med sådana attribut överhuvudtaget. En kvinna får inte vara stereotypt kvinnlig som hjältinna – hon ska vara som en man. Och det finns definiivt inget utrymme för en manlig hjälte att vara som en kvinna. Sedan kanske jag ska tillägga att jag gillar Homeland jättemycket. Men för den sakens skull kan man ju förhålla sig kritisk.

  74. Vad innebär att vara ”frisk”? Vem kan anses som frisk? Är jag inte frisk för att jag har Asperger? Jag kanske inte alltid är som alla ”normala” där ute hela tiden (vad sjutton nu normal egentligen är), men jag inte onormal heller. Jag är frisk, kompetent, vettig, höglogisk, omtänksam, full av empati – och jag råkar ha AS. Jag är stark, men jag kan också vara svag (precis som ALLA människor i den här världen). Men tydligen är “frisk” = “normal”? Återigen, vad innebär då normal? Vem är normal? För om man börjar rugga lite på ytan hos de flesta människor så falnar den “normala, friska” ytan ganska snabbt… Folk verkar bara inte vilja kännas vid det.

    Och för övrigt.. Är man en bra människotolkare och har kunskap om psykologin bakom person och beteende, kommer man att se att det kryllar av manliga karaktärer i filmens värld som har psykiska problem, funktionsnedsättningar, svagheter, kriser, känslosamma, komplexa etc etc. Var och varannan film har detta, men kan man inte förstå den uppbyggande psykologin kring karaktärerna så antar jag att det blir svårt att ta till sig.

  75. Saga Bauer i Keppler-romanerna, undantaget som bekräftar din regel. Hon är bara grym utan något av det du skrivit. Kolla in henne.

  76. Hurra för inlägg som lyfter frågan om genusperspektivet i filmsammanhang (och andra sammanhang också, såklart!). Oavsett hur folk väljer att skriva i kommentarerna (haka upp sig på ord, räkna filmer, gråta över problem istället för att flytta fokus till pepp för vad vi som kvinnor och män borde göra för att få det mer jämställt!) måste det största ändå vara att frågan om att kvinnors och mäns plats i samhället borde räknas och värderas lika högt. Och det är DET som räknas!

  77. Har ett helt fantastiskt tips på en liten serie i tre delar på just detta ämne. Den heter Bletchley Circle heter den och finns på svt just nu. Fyra kvinnor som arbetat med varandra under andra världskriget med kodlösning som sedan löser seriemord genom att använda sig av sina tidigare kunskaper. Innehåller bl.a kvinna som är skitbra på att se mönster (typisk aspergeregenskap annars, men hon är helt “vanlig” i övrig) och en annan kvinna som minns ALLT (också något som brukar tas upp i asperger/autism/savantsammanhang). Måste säga att jag blev otroligt inspirerad och peppad av att se kvinnor i sådana roller! http://www.svtplay.se/bletchley-circle

  78. Heja dig Clara! SÅ underbart att du tar bladet från munnen. Håller med om din analys och gläds åt att du skriver om de normer och värderingar som håller kvinnor (och män) tillbaka och inskränker vårt handlingsutrymme. Styrkekram till dig från mig

  79. Kolla dock in FARGO, den är ett trevligt undantag i soppan. En helt vanlig kvinnlig hjälte, utan varesig någon manlig förgrund eller övernaturliga egenskaper. Bra skit!

  80. Resident Evil
    Resident Evil: Apocalypse
    Resident Evil: Extinction
    Resident Evil: Afterlife
    Resident Evil: Retribution
    Tomb Raider
    Grease
    Kill Bill vol. 1
    Kill Bill vol. 2
    Million Dollar Baby
    Hanna
    Wanted
    Charlies Änglar
    Miss Secret Agent
    Elektra
    Bandidas
    Snabbare än döden
    Jesse
    Red Eye
    Utan Spår
    Kick-ass
    Alien
    Prometheus
    Crouching Tiger, Hidden Dragon
    Underworld
    Underworld: Revolution
    Underworld: Rise of the Lycans
    Underworld: Awakening
    Weeds

    Mitt +1 var alltså riktat till ovanstående.

  81. Det man kan fråga sig är vilka det är som är manusförfattare. Om det är männen själva, fullt förståeligt att de vill framställa sig själva som hjältar 😛 Om det är kvinnor … Hur tänkte de?

  82. Nu trampade du väl ändå lite fel Clara. Du skriver följande “Helt friska kvinnor är så ömtåliga att de föredrar att sköta barn, torka gamla i rumpan och undervisa syslöjd.” Jag är kvinna och rätt trött på de här mainstreamfeministerna som ska direkt eller indirekt peka ut hur kvinnor är utifrån vad de gör. Ömtåliga? Pröva att försöka stoppa en kraftig blödning och stå täckt i blod eller ensam vårda och ha ansvar för 30 multisjuka äldre människor innan du talar.

    1. Nej du missförstod hela mitt inlägg. Det var ju ironiskt menat det där sista. Jag HÅLLER JU MED DIG! Det är skitmycket ansvar att uppfostra barn och sköta sjuka och gamla så varför skulle kvinnor inte klara av att lösa brott?

  83. Ironin gick inte in i dag. För en stund tänkte jag nästan sluta läsa din blogg. Jag har blivit så fruktansvärt anti mot vissa av dessa feminister som nedvärderar det som är traditionellt kvinnliga egenskaper. Det ligger stort värde och stolthet och även i det som många människor betraktar som lite “skämmigt” att utföra. Jag har kommit att känna på senare år att feminismen blivit de styrande kvinnornas ideologi och att de mer eller mindre ser ner på andra kvinnor och kategoriserar de som både det ena och det andra. De tycks även gilla att utmåla kvinnor som alltid väldigt ömtåliga och svaga varelser och referera till saker som skedde för 100 år sedan (även om det inte ska glömmas bort) men i dag har vi helt andra förutsättningar än den generationens kvinnor. Men nog om dessa kvinnor.

    Apropå just Homeland tycker jag ändå att serien ger ett ganska realistiskt intryck på det sättet. Hon är en stark kvinna som ibland behöver stöd när det svajar och så ser det även ut i verkligheten bland människor med (och utan) men kanske mer vid psykisk ohälsa även om personen de söker stöd hos kan vara man eller kvinna. I serien har de valt att låta en man få lite av den rollen och jag har aldrig reflekterat över det du skriver om i ditt blogginlägg. Jag har ofta hört att sådana här företeelser skulle vara symtom på vissa strukturer i samhället och även om det är det så tycker jag personligen att debatten kring den större problematiken är mycket mer intressant. Det gäller även orättvisor som drabbar män. Som jag läste i en artikel nyligen, “Y-kromosomen är i kris i alla västländer”. Ökad psykisk ohälsa, självmord, långtidsarbetslöshet och etc.

    Nu svävar jag ut lite här och ska inte tråka ut dig. Tack för att du klargjorde ironin en dag som denna då min ironiradar uppenbarligen inte fungerar särskilt väl.

    Må väl.

    1. Ironi är inte så himla bra alltid, just för att det riskerar att bli missförstånd och folk känner sig lite illa till mods när ironin gått dem förbi – vilket är lätt hänt i text. Och det var i alla fall aldrig min mening. Tack för dina synpunkter.

  84. Sen vill jag passa på att inflika att det är helt okej att vara ömtålig men som jag tolkade det anser jag att det finns en väldig styrka hos mammor och vårdpersonal.

  85. Det är ganska intressant faktiskt om man skulle se det från det andra hållet, har det blivit lite fult att vara ömtålig i dag?

    Jag reagerade mest över kommentaren, rätt, slätt och lösryckt dessutom. Om man skulle granska serien Homeland ur t. ex trovärdighetssyfte och den sortens styrka skulle det kanske vara mer trovärdigt med en frisk kvinna då främst stress, positiv som negativ, triggar skov och tar ingen hänsyn till hur stark individen varit eller är. Skulle man däremot applicera ditt uttalande och parallell mellan styrka och att vara t. ex mor på verkligheten så skulle ett stort flertal av dessa kvinnor inte kunna klara av att lösa brott. Detta ej för att de inte har någon förmåga till rationell och logisk tanke (brott är ibland allt annat än rationella och det kan krävas att man tänker utanför sin trygghetszon, vilket man förvisso kan tränas i) eller för att de nödvändigtvis är ömtåliga människor utan för att det krävs ofta ett väldigt psyke för att kunna arbeta i en sådan miljö då det de utsätter sig för saker som kan riskera att etsa sig fast och ge men för lång tid, kanske för alltid och få en att reagera oberäkneligt. Som exempelvis, som sökande till polisen genomgår man både som kvinna och man grundlig psykiatrisk utvärdering. Efter några år i tjänst är det ändå rätt många poliser som utvecklar stark ångest och ökad alkoholkonsumtion. Men, om man skulle applicera ditt uttalande på verkligheten som sagt och nu är ju Homeland en serie vars främsta syfte inte är att efterskapa en exakt verklighet.

    Dessa karaktärer går uppenbarligen hem hos människor och det tycks finnas ett intresse för att se dessa starka kontraster hos en kvinna med det sociala utanförskapet som du nämner. Det skapar väl en extra spänning även om det skulle sticka ut lite med en serie där en kvinna ammar för att i nästa sekund ge intervjuer angående mordfall a´la Leif GW Persson.

    I övrigt tycker jag att du inte kunde ha valt mer olika karaktärer att jämföra emellan. Deras bakgrund är olika, deras sätt är olika. Det enda som på något sätt binder dessa kvinnor samman är att de har diagnoser som påverkar det psykiska välbefinnandet och ibland den sociala kompetensen. Om du upplever att Carrie och Salander har “sex som män”- utan känslomässigt tjafs så ger jag det en tumme upp. Att kvinnor alltid knullar med ett känslomässigt djup i relationer är en myt jag skulle vilja sudda ut, ibland vill vi helt enkelt bara ha en orgasm och vända oss om och sova.

  86. Jag hittade ingen som skrivit om serien The Closer – stark icke-sjuk kvinna som visserligen spelar ut hela det nippriga stereotypa kvinnoköret för att i nästa stund vara en stenhård chef, utredare och polis. Jag älskar den serien.

  87. Just det, The Closer. Det finns faktiskt serier där mannen har psykiska problem och är tillbakadragen men med en kvinna som största stöd. Det är bara att ta serien Dag som exempel. Smart psykolog men med egna problem och närmast asocial. Får ett psykiskt sammanbrott, missbrukar men kvinnan Eva dyker upp, finns vid hans sida och när han är på väg av vägen räddar hon honom ofta innan diket. Förövrigt en fantastisk serie.

  88. Eg tenkjer vel at Saga meir representerer ein filosofisk ståstad. Det er i alle fall mykje meir interssant å sjå henne som det. Ein ståstad der dei nedskrivne reglane er dei viktige, medan dei uskrivne ikkje finst. Ein kan klart psykologisera og diagnostisera dette, men ein står jo også fritt til å la vera (i fiksjon som i det verkelege liv).

    Ho har ein absolutt ståstad i byrjinga, som blir mjukna opp då ho lærar å lyga av sin kollega. Men er dette ei forbetring, eller er det ei korrumpering? Er det rett å seia til folk det dei vil høyra, om ein meiner at sanninga er ei anna? Me gjer det heile tida, kva ville skjedd om me lot det vera? Ein lygn førar nye med seg, men kva er eigentleg sanning og gir det meining å leva kring ei gitt forståing av sanning. Er dei nedskrivne lovane meir eller mindre verdt enn dei uskrivne, og når skal ein føya seg etter dei – og kan ein lata det vera heilt og holdent. Kva er det terroristen gjer her? Kva regler følgjer han?

    Eg tykkjer denne problematikken gjorde Broen til ein litt meir interessant serie.

    Genusperspektivet er sjølvsagt viktig, men her tykkjer eg ikkje det var så verst. Den ekstremt intelligente og interessante kvinna, mot den kjenslestyrte og ganske keisame mannen. Om ein går i detalj er det mykje å kritisera, men ja, betre enn mange andre vil eg seia. Kanskje litt farga av at verkeleg likte Saga godt, noko som sjøvlsagt ikkje bør ha noko å seia i denne debatten.

  89. Har funderat på samma sak. Ett par serier som har kvinliga hjältinor som är både intelligenta och”normala” är The Closer (och Major Crimes) och Rizzoli & Isles. Tycker verkligen om dessa serier pga hur de kvinliga huvudpernerna porträteras. I The Closer är Brenda Lee Johnsson en polischef som lyckas bra på jobbet, tar risker och har ett fungerande familjeliv. Och i Rizzoli & Isles är de två smarta kvinnor som stöder varandra både på jobbet och som bästisar!

  90. “Män som visserligen har brokiga bakgrunder men mestadels hanterar det med lite alkohol och en hel del sex med vackra kvinnor. ”

    Om den kvinnliga huvudrollsinnehavaren hade hanterat sin brokiga bakgrund med lite alkohol, och en hel del sex med vackra kvinnor. Vad tycker du om det? Är det inte precis så Lisbet Salander hanterar sin brokiga bakgrund?

  91. Sluta klaga och skriv en egen bok (för de håller jag på med), gör någon egen insats eller visa intresse i att det är detta ni vill ha så ska ni se att det löser sig för er. För de måste vi funktionshindrade göra VARJE dag! För oss är vårat liv ungefär som Lisbeth Shalanders, lika “overkligt” som i en film. Det är våran verklighet. Och vi kämpar varje dag med saker som ni ser som självklara. Vi sitter inte och klagar på det där viset som du gjorde nyss Clara, utan vi lever i de kaoset och i den världen som beskrivs i böckerna. Och hur kommer det sig att det “bara” är funktionshindrade kvinnor som har rollerna? För att en “vanlig” kvinna antagligen inte har samma drivkraft, motivation eller ens tankebanor.

    Nu generaliserar jag bara. Skit samma, inlägget är i min åsikt ändå hjärndött eftersom att ingen ändå försöker göra någonting åt saken. Kämpa för de ni tycker är rätt, för vi med funktionshinder måste göra det varje. jävla. dag.

    Lycka till med bullbaket /Adhd

  92. Det verkar även som att stark kvinna sammankopplas med “beter sig som en man”. Jag blir så trött på uppdelandet… Varför kan folk i fiktion inte bara få vara mänskliga och ha mängder av olika egenskaper… så som riktiga människor har?

  93. Det är nog därför jag gillar Ellie i TV4s Broadchurch. Smart, trevlig, empatisk, “normal” och räddar samtidigt samhället från diverse gärningsmän. Hon känns mycket mer äkta än många av de som du nämnde ?

  94. Tänk så här istället, vad bra att man äntligen visar att en människa med funktionsvariation kan få vara briljant! Jag som har en dotter med autism och en son med asperger blir glad när det inte bara är det som är norm som visas. Och att de som bryter normen för hur man ska vara (extra plus om det är en tjej) får vara hjältar. Jag har mött så mycket fördomar, så allt som bidrar till att öka nån slags förståelse är välkommet. Men det klart man kan ha en och annan synpunkt på hur personerna med funktionsvariationerna gestaltas och sen är det förstås det här med att det alltid ska vara nån gubbe med där i bakgrunden som agerar mentor….

  95. Såhär har jag aldrig tänkt på det förut. Inte alls. Men när du säger det så! Lite samma sak i Bones också. Tyvärr, för annars är hennes karaktär så bra.

    Dock! Hett tips om bra deckare med kvinnlig huvudroll, där kvinnan är ganska olik detta. Smart, modig, varm och med lite brokig bakgrund på samma gång, med svagheter visserligen, men hon tar tag i det. I allmänhet bra roller i hela serien. Namnet? Miss Fishers Murder Mysteries! Finns på Netflix <3