Förra veckan, när jag stoppade lillen i säng kom det plötsligt över mig att jag ju faktiskt fixar det här! Jag är vuxen! Det är jag och Jakob som har bestämt att han ska sova vid sju. Jag har lärt honom sova i sin säng. Jag vet vad han behöver äta, om han behöver smörjas i armvecket. Jag vet hur jag ska göra för att lura ett gapskratt ur honom. Det är till mig han kommer gående, stelbent som en gammal gubbe, när han vaknat efter middagsluren. Jag lägger honom när han ska vila.

Och det gäller inte bara Bertil utan allting. Det är inte pappa som vet om räkningar ska betalas. Inte mormor, inte fröken. Ingen vet vad som ska skötas i mitt företag förutom jag. Jag har koll och jag fixar det. Jag driver företaget, sköter mitt hus och tar hand om mitt barn. Jag behöver inte vara så hård mot mig själv och känna mig som ett oerfaret barn. Den känslan kommer nämligen över mig ibland. Men det mesta går ju riktigt bra! För min son är jag trygghet och han kan lita på mig. Jag är vuxen. På riktigt. Inte bara som jag inbillar mig.