Efter en hel dag av dimma och oktoberregn klarnade det plötsligt upp på kvällen. Jag tog hunden med mig och gick ut – trött på att känna mig instängd. Vi gick vägen ner till den förfallna kornboden på åkern. Precis i svackan där bäcken rinner fram. Efter dagar av ihållande regn var bäcken fylld till bredden. Precis som om våren, då den översvämmas av smältvatten. Jag stod stilla och blundade en lång stund. Melker med ena frambenet i luften, liksom väntande på ett tecken från mig. Jag vände ansiktet mot solen. Lär höstens sista fågelkvitter fylla öronen. Och jag tänkte att nu när jag blundar, nu skulle det lika gärna kunna vara en kväll i april. Hur vet jag säkert att det inte är det? Hur fort går inte en vinter?
I kväll gick vi samma promenad och jag stannade på samma ställe. Med ansiktet mot solen och öronen fulla av fågelkvitter. Och jag kände att tiden mellan då och nu passerat medan jag höll andan. Bara medan jag lät solen värma mina ögonlocken.
29 svar
Så vackert beskrivet!
Jag vill läsa mer, du skriver så vackert!
Det är lätt att bli lyrisk om våren. Vackert skrivet Clara!
Magiskt skrivet! Förstår vad du menar på pricken.
Som en vacker dikt. Och sant.
Såndärna stunder är värda guld! Härliga!!!
Oj vilken poesi. Jag läste och mina tankar för direkt till att ”detta är början på en bra bok”, ja precis så!
Ett av dina vackraste blogginlägg. Tack!
Vad fint skrivet! Du borde skriva en roman, älskar ditt sätt att skriva.
I sånna ögonblick skulle man kunna dö nästan. När allt känns så helt och vackert och man kan tycka att man inte behöver mer än så, livet känns fullbordat på något sätt.
Det där var det vackraste jag läst på länge.
Magiskt!
Vad fint.
Jag tänker ibland att den där sista sommarsucken är så vacker, eftersom man har så mycket varmt i ryggen. Att hösten på så sätt är gladare än våren.
Men det är lika vackert att ha allt det där varma framför sig. Vintern är snart ett minne blott och under några månader snart kommer vi inte minnas hur det känns att frysa när man lägger sig under täcket i sängen.
Va fint skrivet!
Kollade på ”fråga doktorn” (SVT1) för nån vecka sen, då hörde jag detta sägas
”När vi föds så andas vi in och vi andas ut när vi dör. Vi lever vårt liv mellan ett andetag.”
De tyckte jag va fint sagt och dom orden bär jag nu med mig varje dag.
Väldigt vackert!!
Det var en fin beskrivning det! 🙂
Så fint skrivet! Jättevackert!
Fint sagt.
Mmmm, MYSER ner mig i den beskrivningen!!
Otroligt poetiskt. En vinter försvinner så snabbt. Ha en underbar vår nu.
Åh, vilken vacker text! Och vilken vacker stund det måste varit.
Fint! Många tillfällen man fyller lungorna till bredden med luft, blundar och tänker: det här ögonblicket ska jag för alltid spara.
Vackert och poetiskt skrivet, blev lite rörd faktiskt.
Lotta
Wow, vilken underbart vacker beskrivning!
Så vackert!
Vackra ord du förmedlar! Åh.
Visst försvinner vintern med en blinkning här i Norr.. Och nu kommer ljuset dygnet runt:)
Så vackert beskrivet!
Kram
Så vackert!
Ja, en vinter passerar väldigt fort.