Efter en hel dag av dimma och oktoberregn klarnade det plötsligt upp på kvällen. Jag tog hunden med mig och gick ut – trött på att känna mig instängd.  Vi gick vägen ner till den förfallna kornboden på åkern. Precis i svackan där bäcken rinner fram. Efter dagar av ihållande regn var bäcken fylld till bredden. Precis som om våren, då den översvämmas av smältvatten. Jag stod stilla och blundade en lång stund. Melker med ena frambenet i luften, liksom väntande på ett tecken från mig. Jag vände ansiktet mot solen. Lär höstens sista fågelkvitter fylla öronen. Och jag tänkte att nu när jag blundar, nu skulle det lika gärna kunna vara en kväll i april. Hur vet jag säkert att det inte är det? Hur fort går inte en vinter?

I kväll gick vi samma promenad och jag stannade på samma ställe. Med ansiktet mot solen och öronen fulla av fågelkvitter. Och jag kände att tiden mellan då och nu passerat medan jag höll andan. Bara medan jag lät solen värma mina ögonlocken.