I drygt två månader har jag nu motionerat regelbundet. Åkt skidor, tagit raska promenader, gått på gympa och till och med gett mig på det jag hatar mest av allt -att jogga. Visst har jag alltid rört på mig tidigare men inte på det här sättet. Så här regelbundet och under så lustfyllda former. För det är kul nu! Att röra på mig och motionera har blivit livlinan, speciellt när Jakob haft det så intensivt. Jag längtar efter mina morgonpromenader med hunden och efter mina gympapass. Det skänker mig glädje och tar bort en massa kroppnojor som annars visar sitt tryne med jämna mellanrum. Genom att lägga ungefär en timme om dagen (ibland mer och ibland mindre) på att på olika sätt röra på mig, känna energin i min kropp och livsglädjen ändå från tårna till hårbotten, har jag köpt mig fritid. För jag jobbar effektivare nu än förut. Och så sparar jag in massor av grubblingstid för att jag hittar svar och lösningar på problem när jag motionerar. Och så all den där tiden jag gått omkring och nojat över olika saker med min kropp. Den tiden har i princip frigjorts helt.

Det känns så skönt att veta att jag tar hand om mig själv, är snäll mot mig själv, tycker om mig själv. Och inte lever destruktivt varken i tankar eller beteende. Jag känner att jag håller på att bli en sån där hurtig typ som min mamma (och även pappa var) under min uppväxt och det gör mig så himla glad och stolt.