IgÄr kvÀll var nÄgra av mina Àldsta vÀnner hÀr pÄ en lÄng, mysig tjejkvÀll. Jag Àr inte som sÄ mÄnga andra bloggare som skriver mycket om kompiskretsen. Det Àr inget medvetet beslut att lÀmna sÄdant utanför min blogg (Àven om det Àr rÀtt skönt att göra det). Det Àr bara det att jag umgÄs sÄ sÀllan med mina kompisar. 1-2 gÄnger i mÄnaden trÀffar jag vÀnner. Mer upplever jag inte att jag orkar eller hinner om jag ocksÄ ska kunna ha min sÄ högt skattade ensamtid. Det Àr alltsÄ i högsta grad sjÀlvvalt att vara mycket ensam. Men desto roligare nÀr vi vÀl ses!

Jag satt i soffan igÄr och tittade runt pÄ dessa fina mÀnniskor som varit med mig sedan första dagen i ettan pÄ gymnasiet. Som tröstat mig nÀr jag varit ledsen, som sett mig bli kÀr i idioter, som sett mig bli ihop med den rÀtta, som spexat pÄ mitt bröllop, som skickade blommor och kort och matlÄdor nÀr mamma dött. Som lÀser min blogg och peppar och Àr pÄ min sida nÀr det blÄser lite snÄlt. Och sÄ kÀnde jag bara en varm och stillsam glÀdje och tacksamhet över att de finns kvar. Trots att jag Àr sÀmst pÄ att höra av mig. Trots att jag nÀstan aldrig kan ses. Trots att vi alla har hektiska liv. Trots att nÄgra bor i andra stÀder och nÄgon till och med pÄ andra sidan jordklotet. Trots det sÄ finns de kvar. Vad har jag gjort för att förtjÀna det? Det Àr verkligen en otrolig vÀlsignelse!