Jag läste en arg kommentar om min blogg någonstans. Jag minns inte de exakta orden men andemeningen i tjejens kommentar var “Jag avskyr Underbaraclaras blogg. Maken till självförhärligande person finns inte. Hon verkar tycka att hon är så jävla bra jämt”. Jag tyckte att kommentaren var intressant, därför att den pekade på någonting som är helt sant: Jag skriver mycket positivt om mig själv på bloggen. Men framförallt undviker jag att skriva negativt. Och det är ett medvetet val.

Jag tror att alla människor föds med en tillåtande attityd till sig själva. Små barn är fulla av rättmätig självkärlek. Men i tonåren nöts den kärleken bort – och kanske särskilt för tjejer. Det beror så klart på en rad olika saker, men konsumtionssamhället är helt klart en bov. Man tjänar nämligen dåligt med pengar på nöjda, lyckliga konsumenter. Så ju mer missnöjd, osäker och självföraktande någon är  – desto mer kommer hen försöka att kompensera genom konsumtion. Patriarkatet är en annan faktor. Kvinnor som har fullt upp med att avsky sig själva hålls på mattan och kan aldrig göra någon verklig skillnad i samhället.

I tonåren tävlade vi  tjejer om att racka ner på oss själva och hitta på otäcka termer för våra kroppar. Efter gympan satt vi i omklädningsrummet och diskuterade kesolliknande lår, hängiga bröst, armfläbb och pizza-hy. Eller bara hur misslyckade och korkade vi var i allmänhet. Men jag minns så väl två vänner, som aldrig deltog i det där. De sa inte ett ont ord om sig själva. De vägrade liksom demonstrativt att gå med i självhatarklubben. Och jag kommer ihåg hur provocerad jag blev. För jag tyckte att de bröt en hemlig överenskommelse. Där hade jag gått omkring och tänkt att självförakt var en nödvändig del i att bli kvinna. En kvinnlig dygd rentav. Jag trodde faktiskt att sitta och beklaga sig tillsammans i grupp var en del av den kvinnliga gemenskapen. Och så vägrade de delta! På samma gång var det fascinerande. Får man vara accepterande mot sig själv? Trots att man inte är perfekt? Behöver man inte självhata? Insikten slog ner som en bomb. Och eftersom det verkade ganska skönt att inte prata skit om sig själv började jag så småningom att ta efter deras sätt att vara. Slutade recensera mig själv och min kropp på det där hemska sättet. Och även om tankarna fanns kvar, blev de mycket mindre sanna när jag inte ideligen upprepade dem inför publik.

Idag pratar jag väldigt sällan illa om mig själv. Varken IRL eller på bloggen. Det beror inte på att jag inbillar mig att jag är felfri.  Jag ser bara ingen poäng med att racka ner på mig själv. Ingen förtjänar att höra skitsnack om sig själv – allra minst ifrån sig själv. Självklart kan jag diskutera komplex och osäkerheter jag har. Men det gör jag med nära vänner, i förtroende. Och inte med mobbar-termer som en gång i tiden. Och eftersom jag vet hur läkande det varit för mig att umgås med kvinnor som inte hatar på sig själva, tänker jag ofta på vad jag i min tur förmedlar till andra. Att iaktta människor som är snälla mot sig själva har lärt mig hur jag kan förhålla mig till den jag är. Självacceptans är lika smittsamt som självförakt.

Så att jag i bloggen har en positiv inställning till mig själv och det jag gör handlar inte om att jag vill övertyga alla om hur perfekt jag är. Utan helt enkelt bara visa på att det är ok att vara snäll med sig själv fast man inte är ett dugg perfekt. Att någon kanske istället uppfattar mig som avskyvärt självförhärligande är smällar jag får ta. Min förhoppning är ändå att hon som skrev sådär kanske smittas en dag. Om Underbaraclara kan vara nöjd – trots att hon är så avskyvärd – då kanske jag också kan får vara det?