Igår var jag riktigt pigg för en gångs skull – och orkade till och med locka hårtopparna och måla eyeliner inför ett möte. Inte fy skam, inte! Klänningen är ett secondhandfynd från förra året. Det är resår i midjan så den går utmärkt att ha på sig nu. Rosetten i håret är en barnfluga, även den från loppis, som jag köpte till Bertil att ha på julafton. Stövlarna med snörning har jag haft i säkert tio år. Det roliga är att det är någon halvtaskig kvalitet från Din Sko ursprungligen som bara hållit och hållit år efter år. Precis lagom höga klackar för vad min kropp klarar av just nu. Känner mig väldigt frikyrklig i den här outfiten. I dess bästa bemärkelse!

Är det inte konstigt förresten – att man ska få sin kropp recenserad så mycket som gravid? Nästan alla jag träffar ska kommentera storleken på magen. Men vilken liiiiiten mage du har. Är det verkligen en bebis däri? Hatar den där kommentaren eftersom den känns som ett underkännande av min graviditet. Och jag tror inte att det är ett dugg roligare att höra att ens mage är heeelt enorm heller. Man blir bara så trött! Min mages storlek hör ganska lite ihop med själva barnet och ganska mycket ihop med annat. Som hur mycket mat jag ätit just den dagen. Eller min längd. I förhållande till den så ser magen inte så stor ut men på någon som är 160 lång kanske den skulle verka gigantisk. Sedan är det väl ärftligt också. Min mormor berättade att många inte ens visste att hon var med barn fram tills precis innan hon skulle få min mamma, för att hennes mage helt enkelt var så liten. Hon födde ändå ett helt normalstort barn! Önskar bara att folk skulle sluta storleksbedöma magar hela tiden som om det vore något fel på dem. Måste man prompt säga någonting om magen räcker det gott och väl att säga att den är fin!