Jag älskar verkligen att vara gravid. Ja, jag hatar foglossningarna, tröttheten, illamåendet, värken och allt det där. Men helt separerat ifrån det finns andra känslor. Precis som man kan vara rasande arg på sin tvååring och ändå älska den precis lika mycket, kan man tycka att graviditetens biverkningar är pest och pina – och samtidigt tycka om att vara gravid.

Just nu tänker jag mycket på att ha egentid med mig och bebisen. Gud vad mycket tid jag hade med Bertil när han låg i  magen! Stunder när jag bara låg och strök med handen över bulan, oljade in magen i duschen, satt försjunken i tankar och drömmerier om barnet därinne.  Det är ju verkligen ingen självklarhet att kunna göra samma sak när man väntar sitt andra, tredje eller fjärde barn och redan har full rulle där hemma. Men jag försöker tänka så ändå. Försöker hitta de där stunderna. Och jag tänker att tiden jag tar själv, med reflektion, återhämtning och stillhet är tid jag tar för mig och barnet. När jag är på badhuset och simmar långsamt eller ligger i bastun helt avdomnad och nöjd, eller ligger raklång på sängen under en filt och vilar middag. Det är tid jag tar för oss. Tid när jag lär känna den lilla inuti mig. Känner efter vem som är där. Vi har några arbetsnamn på bebisen också – och när jag kallar den vid namn så känns det genast mer verkligt. Vi knyts samman på ett annat vis. Jag tycker att det är så mysigt att ha sällskap i magen. Och älskar faktiskt att vara gravid, samtidigt som jag avskyr vissa delar av det. Det är inget konstigt alls. Det är livet bara.