Jag Ă€lskar verkligen att vara gravid. Ja, jag hatar foglossningarna, tröttheten, illamĂ„endet, vĂ€rken och allt det dĂ€r. Men helt separerat ifrĂ„n det finns andra kĂ€nslor. Precis som man kan vara rasande arg pĂ„ sin tvĂ„Ă„ring och Ă€ndĂ„ Ă€lska den precis lika mycket, kan man tycka att graviditetens biverkningar Ă€r pest och pina – och samtidigt tycka om att vara gravid.

Just nu tĂ€nker jag mycket pĂ„ att ha egentid med mig och bebisen. Gud vad mycket tid jag hade med Bertil nĂ€r han lĂ„g i  magen! Stunder nĂ€r jag bara lĂ„g och strök med handen över bulan, oljade in magen i duschen, satt försjunken i tankar och drömmerier om barnet dĂ€rinne.  Det Ă€r ju verkligen ingen sjĂ€lvklarhet att kunna göra samma sak nĂ€r man vĂ€ntar sitt andra, tredje eller fjĂ€rde barn och redan har full rulle dĂ€r hemma. Men jag försöker tĂ€nka sĂ„ Ă€ndĂ„. Försöker hitta de dĂ€r stunderna. Och jag tĂ€nker att tiden jag tar sjĂ€lv, med reflektion, Ă„terhĂ€mtning och stillhet Ă€r tid jag tar för mig och barnet. NĂ€r jag Ă€r pĂ„ badhuset och simmar lĂ„ngsamt eller ligger i bastun helt avdomnad och nöjd, eller ligger raklĂ„ng pĂ„ sĂ€ngen under en filt och vilar middag. Det Ă€r tid jag tar för oss. Tid nĂ€r jag lĂ€r kĂ€nna den lilla inuti mig. KĂ€nner efter vem som Ă€r dĂ€r. Vi har nĂ„gra arbetsnamn pĂ„ bebisen ocksĂ„ – och nĂ€r jag kallar den vid namn sĂ„ kĂ€nns det genast mer verkligt. Vi knyts samman pĂ„ ett annat vis. Jag tycker att det Ă€r sĂ„ mysigt att ha sĂ€llskap i magen. Och Ă€lskar faktiskt att vara gravid, samtidigt som jag avskyr vissa delar av det. Det Ă€r inget konstigt alls. Det Ă€r livet bara.