Hittade den här bilden som togs första våren med Bertil, när han var omkring tre månader. Känns så overkligt att jag snart drar en till vagn med en till bebis i. Faktiskt precis lika overkligt och ovant som när jag gjorde det första gången. Jag kommer typ inte ihåg någonting om när barn brukar vända sig, lär sig sitta eller krypa. Alla kunskaper från första året känns som bortblåsta plötsligt. Men kanske kommer det tillbaka när jag återigen har en liten att ta hand om? Vad säger ni som har erfarenhet? Just nu har jag till och med svårt att komma ihåg vad som brukar finnas i en skötväska…
28 svar
Nei, jeg husket ingenting fra første gangen, haha! Det kom egentlig ikke tilbake igjen heller, så jeg angret litt at jeg ikke hadde skrevet opp noen milepæler, men det var likevel en stor forskjell: Jeg hadde en mye større ro gang nummer to. Jeg stresset ikke så mye med det jeg ikke husket eller visste, men tok ting som de kom og var mye mer i sync med tilværelsen og babyen. Jeg har kost meg så utrolig mye hjemme i permisjon denne gangen, og har allerede lyst på baby nummer tre. Jeg tror bare det blir bedre og bedre 🙂
Oroa dig inte, när du en gång lärt dig det sitter det i ryggmärgen. Det blir lättare 2:a ggn.
Det kommer med tiden. Kommer ihåg att vi skulle åka och fira farfar när minstingen var 1 vecka gammal. Jag hade med mig för lite blöjor och sen glömde jag min neccesär så jag fick panikköpa smink på Ica 🙂
Det där med skötväskan känner jag igen. Vår 1:a hade slutat med blöjor och vi hade sällan olyckor så vi hade glömt lite… Att 2:an dessutom var en kräkbebis som kunde byta kläder oftare än en artist under en konsert gjorde inte saken bättre. Kommer ihåg när han var 3 veckor och vi skulle till svärfar på middag. Vi kände det som om vi skulle vara borta hela helgen med vår ”utifall att”-packning… och då kräktes han inte en enda gång.
Sen glömde vi lite det där med barnsäkringen av hemmet, vi hade ju precis kunnat ta fram dukar och ljusstakar igen. Men så kom det ytterligare en som tyckte att en hängande duk var lämlig att stöd emot eller ett bra sätt att få reda på vad som fanns uppe på bordet…
Det jag var orolig för innan 2:an kom var avundsjukan, men vi pratade mycket om det för att storebror skulle förstå att bebisen kommer inte att kunna leka och att vi föräldrar behöver ägna mycket tid åt syskonet. Vi köpte en bok med syskonberättelser som vi läste många gånger.
Sen hade vi fördelen (beror på hur man ser det) att 2:an är född på hösten och det var en tidig och mycket snörik vinter som kom efter. 1:an och jag åkte pulka och snowracer medans 2:an sov gott i vagnen bredvid backen. Då tyckte inte storebror att det gjorde så mycket att lillebror var lite jobbig ibland. Amningarna blev ofta mysiga sagostunder i soffan eller sängen för oss alla 3, eller båda två (bebisen brydde sig inte så mycket om sagan, han ville ha mat eller närhet).
Ingen fara! Allt kommer tillbaka, jag lovar. Jag har själv 9 år mellan mina pojkar och hade glömt det mesta vilket var tur för många råd var helt ändrade! Det som är skönt med barn nummer två är att hen känner sig mycket tryggare som förälder och den lille får hänga på övriga familjen. Hur mysigt som helst! Lycka till och tack för en inspirerande blogg! ❤️
Jag litar på att allt kommer tillbaka till en och att det kanske, om man har tur, blir lite lättare.
Har en liten kille, Wilhelm, som snart är 2,5 och syskon ska komma i slutet av juli.
Konstigt nog kändes allt naturligt och lugnt när vi fick honom, att vara gravid, att bli mamma och pappa och allt som hör till. Men självklart overkligt på samma gång.
Hoppas på att det blir så även denna gång, för jag har helt glömt hur man ens håller en bebis! 🙂
Kommer ihåg att bebisskrik var ”såååå jobbigt” då, men idag tycker jag bara det är gulligt när man har en stor att jämföra med 🙂
Och om man klarar att få på en springande 2,5-åring kläder blir det väldigt lätt att få på en bebis kläder även när hen sprattlar 🙂
Så vissa saker blir nog lättare än vad man tyckte första gången.
Det lär lösa sig galant!
Med andra, tredje etc barnet är man lite mer avslappnad. Tar utvecklingsstegen som de kommer. Njuter lite mer av nuet och strävar inte så mycket efter nytt. Så tyckte i alla fall jag att det var.
Mellan mitt första barn och det andra är det 9 år. Kan lugnt säga att ALL bebiskunskap var som bortblåst. Men det sköna är att med denna andra lilla filur som jag är hemma med nu känns allt ändå så lugnt, har inte öppnat en bebisbok eller googlat runt hysteriskt på nätet en enda gång. Eller kanske bara nån enstaka gång då 🙂
Vad roligt att du skrev det där med skötväskan, vi fick nämligen vår minsta för 10 dagar sedan och inte förrän hon var fyra dagar och vi skulle på återbesök till läkaren så kom vi på att vi inte ens hade någon skötväskan! Jag som varit så nöjd med att vi fixat allt innan hon kom… Det hade vi inte tydligen.
Annars tycker jag att jag har glömt det mesta mellan barnen fast det var nummer tre som kom nu. En del kommer tillbaka, känslan av ”ja, just det, det var SÅ HÄR det var…” Och jag börjar komma ihåg en del av vad som brukar hända när, samtidigt som det känns så otroligt mycket oviktigare nu. Det skönaste tycker jag är att känslan av att vara trygg i att kunna ta hand om barnet kommer tillbaka, att jag vet att vi vet hur vi får henne trygg och välmående (eftersom vi hatt turen att få barn som varit friska och mått bra och amningen har funkat osv ’peppar peppar’).
Kärleken däremot var jag inte beredd hur stark den skulle vara, trots två tidigare barn. Det är väl en sådan sak man inte kan vänja sig vid.
Elin // mellanskogochgard.blogspot.se
Det kommer, det kommer. Du kommer _veta_ på ett annat sätt när du sitter där med Tvåan. Fast det sägs att man borde böja med barn tre, för då kan man det där. Jag gav upp efter två och köpte hund instället. 😉
Jag längtar till nästa bebistid! Fast min son bara är ett år:) Längtar till ”det-löser-sig-attityden” som känns lite naturlig med nummer två och efterföljare, man har ju gjort det mesta en gång redan, särskilt med en långtidskolikig och allmänt sömnvägrande (fortfarande, ja!) liten fining haha…skönt att kunna slappna av och lita på att man fixar och klarar det mesta liksom, kan laga efter läge!
Blöjor, kläder, salva, tvättlappar och flaska och ersättning (termos också om du inte kör tetror utan pulver) om du inte ammar.
Resten löser sig, och detta barn kommer vara något helt annat än Bertil ändå så det gör inget att du inte minns.
Ja, det låter väl ganska bra att ha glömt det mesta, som ett oskrivet blad kommer då bebistiden och den kunskap som behövs dyker alldelles säkert upp när den ska. Åh, så mysigt det låter! Jag blir ju också sugen, fast jag ska inte ha fler barn, tror jag…
Lycka till!
http://morkullan.amani.org
Clara. Detta rör inte ditt senaste inlägg utan din nya sida på Amelia. Det blir på min dator dubbelexponeringar så många gånger syns inte överskriften på dina texter. eller bara delar av dem istället ligger någon bild från föregående text typ hälsn. Kristna
Jag väntar vårt tredje barn och känner mig ändå ganska orutinerad. Samma sak när jag håller vänners barn ”Hur var det nu, kan en 4-månaders sitta…?”
Men min första tanke när jag såg din bild var en annan: hur tänker du kring amningskläder? För det minns jag att jag tyckte var krångligt. Trivs inte i urringat men en måste ju ändå ha maten lättillgänglig. Tips?
Nä, och jag har redan glömt allt sånt igen, och då är vår tvåa bara 14 månader! 😉 Men det mest påtagliga med tvåan tycker jag att kärleken till honom kom direkt, med vår första pojke tog det nog ett par veckor innan jag blev helt sådär bäbiskär, men nu kom det med en gång! Jag antar att det är för attman vet allt fint och härligt som väntar…
Fina Borås 🙂
Det sitter i ryggmärgen märkte jag när jag blev mormor. Först var jag lite så där oj så liten men hur håller man nu då osv. Men det släppte fort och sedan var det som jag aldrig hade gjort annat än att hålla en liten bebis, byta blöja osv.
http://cajsawarg.blogspot.se/ ( SJÄLVDESTRUKTIV DOTTER )
Inget spelar lika stor roll med andra barnet. En dag bara märker man att barnet vänder sig, men det är liksom inte en lika stor grej som med första. Småsyskon hänger som bara med 🙂
Måste bara tipsa dig om ec, elimination communication- kolla in http://www.blojfribebis.se – en hemsida med massa bra info om ec och tygblöjor. Mitt allra bästa tips, började med ec när liten var några månader, och sen vi började inga bajsblöjor och sen blöjfri vid 18 mån- snacka om miljösmart! Hade varit coolt om du som bloggare och miljömedveten provade detta. Lycka till!
Jaaaa, Clara, haka på EC-tåget, det är Guds gåva till småbarnsföräldrarna! Man lägger ribban helt på sin egen nivå, och oavsett hur mycket kiss/bajs som hamnar i pottan så vinner man en utökad kommunikation med sitt barn. Guldvärt!
Jag väntar min första, och har ingen aning om vad som kommer att hända. Nu funderar jag lite på kläder och har börjat köpa så smått, men kom nu på att råden jag läst gällande kläder kanske inte är aktuella, Sevilla i augusti – då har man helst inte en tråd på kroppen.
Tvåan hänger liksom med på ett annat sätt, och allt blir inte lika hysteriskt. Samtidigt kan jag känna att det nästan var en lika stor omställning att få andra barnet som det var att få första, hur man nu ska dela sig för att räcka till till två. Och samtidigt tyckte jag att jag hade ständigt dåligt samvete för att jag inte hann med barn nr 1 lika mycket, men till saken hör kanske att tvåan åt konstant dygnet runt 😉
Man kommer in i det snabbt och med tvåan är det mycket mer avslappnat, det är skönt 🙂
Ah sa fint med 50-tals vagn! Jag hoppas jag ocksa kan hitta en lika fin pa nagon loppis den dag jag far barn. 🙂 Det verkar som om nastan allt var vackrare pa 50-talet!
Skönt att läsa att även barn nr två kan vara overkligt och att allt du lärde dig med första barnet är som bortblåst. Jag känner mig som ett nytt litet grässtrå som står och vajar i vinden och inte har en aning. I juli blir jag tydligen mamma. Jätteunderlig grej, att ha en människa i sin mage. Men mycket praktiskt. Tack Clara för massa bra läsning och inspiration!
Efter fyra barn (nu mammaledig med överraskande tvillingar på 8 månader) måste jag säga att jag fortfarande känner mig grön. (ok, det kan ju bero på att det blev tvillingar…) Grön men mycket lugnare. Rön ändras hela tiden och alla barn är ju faktiskt olika i sin utveckling, och kanske är det först nu jag slappnar av och låter de ”ta sin tid”. Väldigt lätt att jämföra med syskonen, men med all säkerhet kommer de här två lära sig allt (sitta, resa sig, gå) lite senare (de föddes ca 1,5 månad för tidigt). Ändå är det läskigt hur fort de tar in allt och lite klyschigt ”hur fort tiden går!”. Skönt då att lära känna båda för de olika individer de är i deras takt och själv lära om mig längs vägen 🙂 Overkligheten är ju trots allt det som gör det hela helt fantastiskt! Stort grattis och tack för en bra blogg!
Jag har bara 1,5 år mellan barnen. Ändå har jag glömt mycket av första tiden med barn nr 1. Tror det beror mycket på att allt då var så nytt och man var mer ängslig och nojig. Nu med andra barnet är jag så mycket lugnare och tar allt som det kommer 🙂 Barn nr 2 är dessutom väldigt förei utvecklingen så blir ändå inte lika som med första barnet. Mer som en ettåring än sina knappa 7 månader 🙂 lycka till med graviditet ochförlossning!! Och jag tycker du ska fortsätta skriva om allt och strunta i alla troll. Låt inte dem tysta dig powerkvinnan 🙂
Tänkte på din bild här när jag såg den här artikeln…
http://www.aftonbladet.se/wendela/familj/article14694514.ab