En hel del män läser min blogg. Det intressanta är bara att de få gånger någon man kommenterar är det med nittio procents säkerhet för att rätta mig i något som han tycker jag gjort fel, eller ge mig kritik. Det behöver förstås inte vara fel att göra så. Det är bara så himla intressant att män i princip aldrig kommenterar bara för att säga något snällt, bekräftande och positivt – så som kvinnor så ofta gör. Och det är precis samma sak när jag är ute och föreläser. Får jag kritik kommer det nästan alltid från en man. Kommer en man fram och pratar efteråt är det i nittio procent av fallen för att ge sina synpunkter på vad jag gjorde fel och hur jag borde förbättra mig. Det har i princip inte hänt att en kvinna gjort detsamma.

Ibland undrar folk varför kvinnor är så dominerande i framförallt bloggvärlden. Jag tror att det här hör ihop. Bloggvärlden  (i huvudsak – visst finns det också en del troll) är byggd som en plattform där vi kan peppa varandra. Där vi får visa upp vad vi är bra på, skriva om saker som engagerar oss och fokusera på ämnen som vi brinner för – och mötas av läsare som känner samma sak. Och det bygger också på att läsare bekräftar det bloggare skriver – stöttar dem och ger respons. Det är det som skapar känslan av samhörighet som jag och många andra känner i bloggvärlden. Och det här är tjejer så otroligt tränade på från barnsben på ett helt annat sätt än killar är.

Och det är kanske inte så kul att blogga som man och mest ha manliga läsare som huvudsakligen kommenterar för att kritisera eller korrigera vad de läser? Eller att för den delen som man vara del av ett kollektiv där man läser bloggar men mestadels interagerar genom att komma med kritik. Nu invänder säkert någon att detta planlösa bekräftande som kvinnor ägnar sig åt knappast tar mänskligheten framåt. Att det är onödigt och oviktigt och gud vet allt. Och att kritik i alla fall innehåller någon slags substans. Men då har man inte förstått mycket menar jag!  Förmågan att intresseras sig för andras liv och lyssna på deras berättelser är egenskaper jag värdesätter väldigt högt. För jag tror att just det där vänliga, vardagliga småpratet och bekräftandet av andra är både relationsbyggande och relationsvårdande. Något som det här samhället är i skriande behov av.