Jag har bloggat om moderskapet och graviditetens ups and downs otaliga gånger men ibland undrar jag varför jag envisas att blogga om det överhuvudtaget? Det är få saker som får blodet att svalla så mycket (även i mig) och locka fram de stolligaste läsarkommentarerna. När jag skrev om hur skitdåligt jag mått tidvis under den här graviditeten fick jag kommentarer som denna:

“Tycker det är nonchalant mot barnlösa att klaga över krämpor som gravid! Ingen annan än du (och din partner) har valt att sätta ett barn till världen och därigenom genomgå en graviditet. Punkt.” Även om personen sedan tog tillbaka och sa att hen inte menat riktigt så, är kommentarer eller attityder som denna ingen ovanlighet.

När jag väntade Bertil skrev några läsare att de skulle sluta följa min blogg eftersom de mådde så dåligt över att läsa om min graviditet när de själva inte kunde bli gravida. Det är en hållning jag både kan förstå och respektera. Jag kunde själv känna hat (!) mot andras fina mamma-dotterrelationer när min mamma precis hade dött. Tyckte att det var så jävla orättvist att de skulle ha en mamma och inte jag. Däremot skulle jag aldrig lägga skulden för dessa känslor på någon annan. Det är mina känslor. Jag har rätt till dem. Men jag kan inte tvinga andra att ta ansvar för dem. Och jag har ingen rätt att påföra skuld på andra för relationen de har till sina föräldrar.  Ingen har någon som helst skyldighet att varken älska eller hata sina föräldrar, baserat på hur jag kände för min mamma när hon levde. Det vore ju absurt! Jag kan absolut avfölja folk vars bloggande gör mig upprörd. Men jag kan inte mena att de ska sluta blogga om vissa saker för att det gör mig ledsen. Ändå fanns det en hel del som krävde det av mig när jag var gravid med Bertil. Och mönstret upprepar sig även under denna graviditet.

För när det gäller moderskap finns en helt egen uppsättning regler för vad som är rimligt och orimligt. Att skuldbelägga kvinnor för deras förhållande till moderskapet är helt legitimt. Kan hon inte få barn så är hon kanske ingen riktig kvinna? Väljer hon bort barn så är hon det kanske ännu mindre? Kan hon få barn och har mage att klaga över något som involverar barnalstrande – så kränker hon de som kämpar för att kunna bli gravida. Är hon allt för glad och pigg riskerar hon å andra sidan att förolämpa de som mår dåligt. Det finns inget rätt – bara tvåhundra fel att anmärka på när kvinnans paradroll moderskapet är under lupp. Och det är den alltid. Av alla. För män gäller däremot helt andra regler. En pappa kan vara bra på en massa olika sätt och duga till fast han är tämligen oduglig. Det har jag bland annat bloggat om här.

Läsaren Hanna skrev roligt kring att må skit under sin graviditet. “Det här med att man måste vara så jävla tacksam hela tiden för att det till slut kommer ett efterlängtat mirakel, den tacksamheten skulle jag vilja se hos alla blivande pappor, för de får ju allt det där utan att lida.”

Och Annika Marklund skrev en himla pricksäker kommentar ang mitt senaste inlägg Både och, som handlar om hur graviditet kan vara både himmel och helvete. “Intressant att det är just graviditeter som vi förväntas ha odelat positiva känslor kring. Jag upplever ju exempelvis att jag kan klaga på opedagogiska lärare och tentaångest utan att någon ifrågasätter om jag verkligen vill bli psykolog eller om jag förtjänar en plats på psykologprogrammet… Trots att min utbildning i allra högsta grad är frivillig”.

Ja, jag tror nog ändå jag får fortsätta skriva inlägg om detta ämne. För på varje stollig kommentar går det minst tio smarta och kloka! Ganska bra statistik ändå.