Jag har bloggat om moderskapet och graviditetens ups and downs otaliga gånger men ibland undrar jag varför jag envisas att blogga om det överhuvudtaget? Det är få saker som får blodet att svalla så mycket (även i mig) och locka fram de stolligaste läsarkommentarerna. När jag skrev om hur skitdåligt jag mått tidvis under den här graviditeten fick jag kommentarer som denna:
”Tycker det är nonchalant mot barnlösa att klaga över krämpor som gravid! Ingen annan än du (och din partner) har valt att sätta ett barn till världen och därigenom genomgå en graviditet. Punkt.” Även om personen sedan tog tillbaka och sa att hen inte menat riktigt så, är kommentarer eller attityder som denna ingen ovanlighet.
När jag väntade Bertil skrev några läsare att de skulle sluta följa min blogg eftersom de mådde så dåligt över att läsa om min graviditet när de själva inte kunde bli gravida. Det är en hållning jag både kan förstå och respektera. Jag kunde själv känna hat (!) mot andras fina mamma-dotterrelationer när min mamma precis hade dött. Tyckte att det var så jävla orättvist att de skulle ha en mamma och inte jag. Däremot skulle jag aldrig lägga skulden för dessa känslor på någon annan. Det är mina känslor. Jag har rätt till dem. Men jag kan inte tvinga andra att ta ansvar för dem. Och jag har ingen rätt att påföra skuld på andra för relationen de har till sina föräldrar. Ingen har någon som helst skyldighet att varken älska eller hata sina föräldrar, baserat på hur jag kände för min mamma när hon levde. Det vore ju absurt! Jag kan absolut avfölja folk vars bloggande gör mig upprörd. Men jag kan inte mena att de ska sluta blogga om vissa saker för att det gör mig ledsen. Ändå fanns det en hel del som krävde det av mig när jag var gravid med Bertil. Och mönstret upprepar sig även under denna graviditet.
För när det gäller moderskap finns en helt egen uppsättning regler för vad som är rimligt och orimligt. Att skuldbelägga kvinnor för deras förhållande till moderskapet är helt legitimt. Kan hon inte få barn så är hon kanske ingen riktig kvinna? Väljer hon bort barn så är hon det kanske ännu mindre? Kan hon få barn och har mage att klaga över något som involverar barnalstrande – så kränker hon de som kämpar för att kunna bli gravida. Är hon allt för glad och pigg riskerar hon å andra sidan att förolämpa de som mår dåligt. Det finns inget rätt – bara tvåhundra fel att anmärka på när kvinnans paradroll moderskapet är under lupp. Och det är den alltid. Av alla. För män gäller däremot helt andra regler. En pappa kan vara bra på en massa olika sätt och duga till fast han är tämligen oduglig. Det har jag bland annat bloggat om här.
Läsaren Hanna skrev roligt kring att må skit under sin graviditet. ”Det här med att man måste vara så jävla tacksam hela tiden för att det till slut kommer ett efterlängtat mirakel, den tacksamheten skulle jag vilja se hos alla blivande pappor, för de får ju allt det där utan att lida.”
Och Annika Marklund skrev en himla pricksäker kommentar ang mitt senaste inlägg Både och, som handlar om hur graviditet kan vara både himmel och helvete. ”Intressant att det är just graviditeter som vi förväntas ha odelat positiva känslor kring. Jag upplever ju exempelvis att jag kan klaga på opedagogiska lärare och tentaångest utan att någon ifrågasätter om jag verkligen vill bli psykolog eller om jag förtjänar en plats på psykologprogrammet… Trots att min utbildning i allra högsta grad är frivillig”.
Ja, jag tror nog ändå jag får fortsätta skriva inlägg om detta ämne. För på varje stollig kommentar går det minst tio smarta och kloka! Ganska bra statistik ändå.
103 svar
Haha, men du måste ju tänk på alla stackars människor som inte kommer in på den utbildning de söker! Så okänsligt! 🙂
Clara, varför tar du så illa upp om personer är av en annan åsikt än dig? Att du dessutom lyfter upp ofrivilligt barnlösa som stollar säger mer om dig Clara än vad det säger om de som om kommenterar.
Återigen, personen som citeras var inte barnlös själv.
Fortsätt blogga om det du vill skriva om för det är ju valfritt att läsa. Visst finns det ämnen som rör vid mitt innersta på ett negativt sätt men det är ju mina känslor och dom äger jag och det ska inte du få kritik för. Tack för att du delar med dig av stort, smått, positivt och negativt!
Jag hade foglossningen från helvetet när jag var gravid, det kändes bokstavligen talat som om jag höll på att bryta mitt arlse med varje steg jag tog. Och för att inte tala om dessa andra sjukdomstillstånd man inte ens visste existerade och sedan toppa det med den psykiska bergochdalbanan. Vi har väl alla varit i puberteten, men gravidhormonerna spelar i en klass för sig. Jag minns hur jag bröt ihop när jag råkade kalla en gaffel för ful och dum och hur jag började gråta av dålig samvete. Och ja, det var självvalt. Men, jag valde inte själv att bli sängliggandes från femte månaden. Jag valde heller inte att tre år senare ha svårigheter med rörlighet och smärta i mitt bäcken. Men, det viktigaste är väl att det var värt det. Det är ju som att säga att jag lika gärna kan operera bort livmodern för att jag klagar för att det gör ont vid mensvärk, som jag väljer att genomlida för att jag vill ha barn. Det är ju helt absurt. Allt är inte rosenrött. Det finns en baksida av allt. En känsla är inte konstant, den kan vara varaktig, men det är helhetsbilden som räknas. Människan är konstruerad så, med ett rikt känsloregister. Jag blir så innerligt trött på denna dubbelmoral, detta försök till att moralisera och nedvärdera något så naturligt som mänskliga drag och känslor, som är inbyggt i varje människa (förutom psykopater och annat otäckt folk) och fyller en funktion, Det är så mycket dubbelmoral att hävda att man inte har rätt att känna på ett viss sätt när de som kommenterar i själva verket känner dessa känslor själva, beroende på situation och dagsform.
Så fånigt. Det är ju som att säga att om man klagar på att livet suger så är man respektlös mot alla som förlorat någon pga självmord. Alla aspekter av livet suger ibland: att inte få barn, att få barn, att jobba, att vara arbetslös. T o m livet självt suger ibland, det måste man väl få säga!
Du är en av de klokaste människor jag vet!
Fullkomligt älskar dina nedskrivna tankar!
Jag älskar mina två underverk till döttrar som jag har hemma men jag skulle aldrig vilja vara gravid igen. Det var bara för jobbigt och smärtsamt. Jag är evigt tacksam men graviditeter kan vara alltför jobbiga. Föda kan jag göra igen. Inga problem. Men att vara gravid, nope.
I de allra flesta sammanhang så beskrivs ju graviditet som något underbart och odelat positiv upplevelse. Jag som inte har barn tycker att det är bra att en bild av hur verkligheten är kommer fram, att det kan vara både en behaglig upplevelse och en mindre trevlig upplevelse med värk och lilla mående under större delen av tiden. För min del så vill jag vara förberedd på att det kanske inte är så trevligt innan. Jag kan tänka att om jag hade fått en mycket påfrestande graviditet men den sjukdom som kan komma med den och den psykiska ostabilitet det kan medföra så skulle jag känna mig som en mycket dålig kvinna och blivande mamma. Jag tänker att det lätt ses som ett misslyckad om en kvinna inte betraktar hela graviditeten som underbar och är mycket tacksam att det finns andra röster.
Jag läste den här blog posten av Vanilla and lace.
http://www.vanillaandlace.blogspot.se/2014/03/being-pregnant-and-why-it-was-important.html
Det jag ville säga är att det är uppfriskande att höra en annan och mindre till fixad bild av livet i olika faser. Jag må inte hålla dem om allt men uppskattar din röst i samhälls bruset. Fortsätt och tack för att du skriver om detta även om det är svårt.
Älskar dina texter angående detta ämne, de är så real och inte alls uppyntade, som det är i nästan alla andra medier. Vare sig jag nånsin får barn eller ej så är det intressant att ha lite verklighetsbaserad uppfattning om det hela.
Du gör rätt. När ingen får klaga på att vara gravid kan det lätt bli så att man går och tror att det är en enkel match. När jag blev gravid blev jag chockad över hur ont det gjorde, bara växtvärken var ju oerhörd! Visst hade jag hört att man kunde kräkas lite någon morgon, mest som en rolig anekdot berättat av någon som kände någon om fick smygkräkas i en handväska. Jag frågade alla mammor jag mötte om de också hade haft ont och det hade de, men det var ingen som pratade om det.
Av precis samma anledning var det ingen som pratade om hur extremt skrämmande det kunde vara att bli förälder, hur sjuk i huvudet man blir av sömnbrist (även här gulliga små anekdoter om välling i kaffebryggaren på sin höjd) och hur svårt det är att knyta an till ett liv som bara skriker rätt ut hela tiden.
Jag har själv tyckt att jag måste vara ärlig med dessa bitar. Det har fått vissa i min omgivning att tycka att jag bara är negativ kring föräldrarollen. Det är så fel det kan bli, jag är bara ärlig kring alla delar men de lyssnar nog bara med halva örat när jag dillar på om den oehörda kärlek jag känner till mitt barn.
Det känns fräscht och nytänkade att vara ärlig!
Jag känner igen det där, och det tog mig otroligt lång tid att komma underfund med att det var mina egna känsor jag egentligen reagerade på, och inte andras känslor.
Min pappa tog sitt eget liv när jag var liten.
Tänk så arg jag varit genom åren, på vänner som klagat över att deras pappa inte skjutsade dem hit eller dit, eller liknande situationer. Som jag avskytt dem och tänkt att dem ska se till att vara tysta och tacksamma för dem vet inte ens hur det är inte ha någon pappa!!
Nu vet jag bättre. Nu vet jag, att vilket problem en människa än har, så är det deras problem och känslorna på det problemet är deras egna. Det är inget jag kan lägga värde i. Inget jag kan styra och ställa över. Inget jag kan hata.
För jag var ju inte arg på dem, eller på deras känslor. Jag var ju egentligen arg på min egen situation.
Jag tycker man ska få klaga som gravid men också att man kan få reagera i stor sorg, kanske precis som hen som kommenterade det nonchalanta i att klaga som gravid.
Jag har själv varit ofrivilligt barnlös i ca 7 längtande år, när vi mirakulöst blev gravida (efter en mångårig kamp med ständiga ingrepp, hormondoser och sjukhusvistelser) förlorade vi våra tvillingflickor vid födseln och tvingades ta avsked från och begrava våra förstfödda en meter under jord. Den smärtan önskar jag ingen! Jag blev gravid igen tillslut med vår nu treårige son Otto, OCH bär i detta nu hans lillebror i magen (v 35). Det är större än jag kan sätta ord på! Jag mår dock APA och klagar högt över mitt mående, dock inte till mina fortsatt barnlösa vänner. Tycker de att jag är nonchalant som suckar över tillståndet får de gärna göra det, de är ju i stor sorg, och måste precis som vi andra få visa sina känslor. Sådana kommentarer förstår jag alltför väl. Varför skulle inte de få finnas?
När man är i stor sorg, vilken den än må vara, reagerar man både med ilska och sorg och allt däremellan och enligt mig är det ganska sunt att få visa dessa känslor. I Sverige anses detta konstigt nog lite fult och något man ska göra under sitt egna täcke. Jag tror inte det hjälper en sörjande att behöva gå under jord.
Själv avskydde jag gravida och andras barn under många långa år, en naturlig del av hur min sorg tog sig i uttryck förstod jag tillslut. Jag hade lätt kunnat kläcka en liknande kommentar i min värsta frustration, och gjort någon illa till mods. Precis som den gravida med krämpor kläckte sina inför mig. Att vara ofrivilligt barnlös jämförs med sorgen i att förlora en närstående. Jag skriver under på det, då jag förlorat många under årens lopp – barn som cancersjuka närstående. Ofrivillig barnlöshet är en sorg svår att förstå…
Se inte liknande kommentarer som ”stolliga” utan som det de oftast är – en reaktion på en stor sorg/frustration/ilska. Vem är människan där bakom? Det vet vi oftast inte.
Kram!
Hej! Har aldrig kommenterat förut men vill säga att fortsätt vara du. Det är det som gör din blogg. Gillar man inte innehållet kan man läsa någon annan blogg i stället. Jag är ingen ung kvinna men gillar ändå att läsa din blogg. Jag följer inte många men din är rolig att läsa.
Läsaren Hanna skrev roligt kring att må skit under sin graviditet. ”Det
här med att man måste vara så jävla tacksam hela tiden för att det till
slut kommer ett efterlängtat mirakel, den tacksamheten skulle jag vilja
se hos alla blivande pappor, för de får ju allt det där utan att lida.”
Det där var dock en ganska ful kommentar. Ska man nu klandra pappor för att de inte är de som lider av graviditeten? Klart man inte ska sitta och vara tacksam och glad när man mår skit som gravid men varför inte bara påpeka hur fel det är att det kravet ska finnas på gravida (och klandra de som uttalar sig så korkat) istället för att genast racka ner på de blivande papporna för att de minsann inte behöver lida när de ska ha barn.
Jag tror att det finns en koppling
mellan det du skrev om i inlägget ”Kritik och korrigering” och
det som det här inlägget handlar om. Såhär skriver du:
”Ibland undrar folk varför kvinnor är så dominerande i
framförallt bloggvärlden. Jag tror att det här hör ihop.
Bloggvärlden (i huvudsak – visst finns det också en del
troll) är byggd som en plattform där vi kan peppa varandra.
Där vi får visa upp vad vi är bra på, skriva om saker som
engagerar oss och fokusera på ämnen som vi brinner för – och
mötas av läsare som känner samma sak. Och det bygger också på
att läsare bekräftar det bloggare skriver – stöttar dem och
ger respons. Det är det som skapar känslan av samhörighet som
jag och många andra känner i bloggvärlden. Och det här är
tjejer så otroligt tränade på från barnsben på ett helt annat
sätt än killar är.”
Min spontana tanke är att kvinnligt
bekräftande har en baksida. För att kunna inkludera varandra finns
ett underförstått krav på likhet. Lägg märke till hur ofta
Amelia använder ordet ”vi” i sina rubriker! Följden blir en
slags konkurrens om vilken verklighet som ska gälla. Ett lyckligt
liv kan inte beskrivas både i termer av föräldraskap och
barnlös/-frihet. Det deskriptiva blir normativt. Den träning som
flickor får i att bekräfta varandra är kanske inte alltid en
träning enbart i empati, utan också i konformitet. Jag tror att
även kvinnor, på gruppnivå (jag vägrar använda ”vi”), skulle
behöva mer träning i att bemöta personer som har det svårt,
personer som upplever något som avviker från den egna erfarenheten.
Lägg därtill samtidens, och inte
minst bloggvärldens, kult kring individen- individens liv,
individens relationer. Även en alternativ livsstilsblogg är en
livsstilsblogg. Avsikten är kanske inte att vara normativ, men
troligen skulle genomslagskraften aldrig kunna vara så stor om det
inte var möjligt att tolka den så.
jo men graviditet är alltid provocerande. Man har alltid fel inställning oavsett vad man gör. sex är en annan sak som är provocerande. alltså inte porr utan sex. också samma upplägg. tycker du det är bra så är det synd om dom inte har någon partner/inte gillar sex/ hellre ser på tv och känner sig kränkta över att det bara är sex i samhället. man får liksom inte vara nöjd men heller inte onöjd. inget blir bra. framförallt inte med kvinnlig sexualitet.
Jag är själv ofrivilligt barnlös, men jag skulle aldrig drömma om att ta ifrån gravida kvinnor deras rätt att klaga! Klaga på! Jag har en arbetskamrat som låg och kräktes, alltså LÅG och kräktes från månad tre. Med våldsamma foglossningar och annat kunde hon inte gå. En annan blev sängliggande ett helt år efter förlossningen p.g.a. ryggskador. Skulle inte de få klaga??!!
Håller med men vill tillägga: jag skulle heller aldrig ta ifrån ofrivilligt barnlösa kvinnor deras rätt att klaga/reagera. Kram!
Tack, tack för ett välskrivet pricken över i inlägg!
Jag är gravid genom ivf och skitlycklig/tacksam/stolt/förväntasfull över det men jag tänker ändå gnälla och beklaga mig över foglossning, illamående, sömnlöshet och sammandragningar. Det betyder inte att jag inte gläds åt graviditeten. Jag har älskat det här lilla livet sen jag såg det som fyra celler på en tv-skärm, jag är bara inte helt nöjd men hur min kropp jobbar just nu 😉
Det är din blogg Clara och jag följer den och din graviditet med stor behållning oavsett vad du skriver om!
Snälla fortsätt med att göra det du gör!
Å, fina du! Inte sluta skriva om moderskapet eller något annat! Jag tycker så otroligt mycket om att läsa om dina tankar. Du är för mig en förebild i detta samhälle där så mycket egoistiska tankar råder, där det är en sådan hets i jakten på att vara perfekt, konsumera och inte tänka på följder. Jag tycker du är så klok. Det är så intressant att få ta del av dina tankar. Om du ändå vill ha en liten paus kring att skriva om moderskapet, kan du inte då skriva om ert hus igen? Vi har alldeles precis köpt ett hus från slutet av 1800-talet och jag har plöjt ditt ”inredning och designarkiv” i jakt på inspiration. Har du/ni gjort några fler roliga saker?
Nej, sluta inte skriva! Det är en sådan glädje att gå in här och bara känna igen sig. Du sätter ord på precis sådant jag känner. Tack!
her i Norge har Fotballfrue.no delt masse om sin graviditet og hennes valg om å trene ganske hardt under hele graviditeten, i kombinasjon med et lav-karbo kosthold OG en stor interesse for (merke-/mote-)klær….du kan jo tenke deg hvilken rabalder DET utløste fra alle hold, he he! Du skriver om det som er viktig for deg og ditt liv, Clara. Man kan ikke sensurere sin blogg ettersom hva andre kan ta ille opp. Selv kan jeg ikke lenger løpe eller gå lange turer etter en (permanent)kneskade. Skulle jeg da be de bloggerne jeg følger om å slutte å skrive om trening og jogging? Fordi jeg faktisk opplever det som et stort savn å aldri mer kunne springe og trene som jeg ønsker? Som bloggleser har man et valg: les bloggen og det som står der, eller, les en annen blogg med annet fokus. Som leser kan jeg IKKE diktere bloggens innhold, for svingende! Ville man klaget til en skjønnlitterær forfatter om at man ikke liker den og den personen i romanen, at man tar anstøt av slutten eller karakterenes valg? Nei. Og OM man gjorde så, ville man ikke bli tatt på alvor. Clara er forfatteren av denne bloggen. Hun skriver det HUN vil.
Hej Clara!
Du är så bra!! Du är dig själv och du står för dina egna åsikter och tankar. Jag ser upp till dig.
Det är första gången jag kommenterar här. Jag är 22 år gammal, har aldrig varit gravid, men jag tycker det är intressant att läsa om dina erfarenheter och höra om dina reflektioner i livet. Det skapar en förståelse, att saker och ting förhåller sig olika för andra människor, att allt jag tycker behöver inte kännas rätt för någon annan (även om det känns rätt för mig).
Jag kan tycka kritiken mot mig är förjävlig, för jag kan vara så himla känslig, bli arg eller ledsen. Kan gå och tänka på det länge och grubbla i evigheter. Därför är det skitbra att du ger respons till den kritiken du får, det skapar tankeverksamhet hos människor, det öppnar upp för nya perspektiv. Jag tycker man börjar tänka annorlunda, det ger en chans för förstålese om den ena partens upplevelser, en förståelse för att något kan vara kränkande för någon annan, medan det kanske inte känns så för en själv. Vi alla människor kommer från olika bakgrunder, har olika erfarenheter och upplevelser. Perspektiven ser olika ut, beroende på vem man är och hur man upplever världen i stort.
Jag hoppas du inte uppfattar det här som att jag försvarar all kritik mot dig, för det är inte min poäng i det här. Är bara tacksam för att du står upp för dig själv och skriver om dina tankar och upplevelser. Jag kommer läsa din blogg för jag tycker du är genuin, äkta och en driven kvinna. Sedan behöver jag inte hålla med om allt som skrivs, men det är utifrån mitt perspektiv, men jag kan förstå dina resonemang, dina erfarenheter och tankar, eftersom du skriver hur du upplever och känner. TACK FÖR DET! 🙂
Fortsätt, fortsätt, fortsätt Underbara Clara! Det är en ära att få ta del av dina tankar kring detta ämne. Ni som tar illa upp av blogginläggen kanske bara kan tänka att alla upplever saker på sitt sätt, utifrån sin egen situation, och att känslorna som publiceras i den här bloggen är precis lika okej som det ni själva känner? Och tvärt om förstås… 🙂
Att en människa vill dela med sig av sitt inre på en blogg är helt fantastiskt. Vad vore livet utan andra människor, som ser livet ur andra perspektiv än en själv liksom? Även om man inte alltid håller med eller känner igen sig.
Förstår dina funderingar på om det är värt att skriva om, bara att läsa det här kommentarsfältet gör mig lite lätt knasig. Ibland läser folk att dina texter som fan läser Bibeln… Och inte bara skuldbelägger dig för saker du skrivit utan också saker du inte skrivit.
Tycker om att du skriver om det i alla fall! Det är intressant och värt så mycket att läsa om andras upplevelser, även om det är ett ämne som det är svårt att ha åsikter om. Jag vet i alla fall att jag själv fått bita mig i tungan ett antal gånger för att inte skriva empatiska saker som om man vore den allvetande föräldern…
Och heja dig! Snart är bebisen här 🙂 och foglossningen försvinner fort förhoppningsvis fort!
Elin // mellanskogochgard.blogspot.se
Bra Clara, fortsätt skriv! Jag diggar dig väldigt mycket 🙂
Jag tycker ofta att du har väldigt svårt att hantera kommentarer där folk inte håller med dig. Jag pratar självfallet om de kommentarer som kommer med konstruktiv kritik, inte dom som bara spyr ur sig galla. Du kanske behöver jobba mer med att kunna ta kritik, det gör att vi hela tiden utvecklas som människor och lär oss tänka ur andra människors perspektiv. Om någon som kämpar med att bli gravid skriver att de inte orkar läsa din blogg ngt mer så är det väl otroligt onödigt att du trampar på den/dessa människor ännu mer.
Vem trampar på vem? Om de mår dåligt av att läsa bloggen kan de väl bara sluta läsa? När de säger att de tänker sluta läsa är det väl för att påverka blogginnehållet inte bara informera om sin kommande frånvaro?
Jag tänker att det är olika slags lidanden, att inte kunna få barn och att lida medan man ”tillverkar” ett. Man kan inte jämföra lidanden med varandra rakt av, olika människor lider på olika sätt av samma orsak. Och som du säger, det är högst frivilligt att välja att läsa något som man mår dåligt av. Någon annan kanske mår bra av att få stöd och veta att de inte är ensamma med att ha det jobbigt under gravditeten. Om du inte kunnat få barn och lidit på detta sätt, skulle du skrivit om det istället. På sin egen blogg måste man ju få skriva om det som ligger nära ens hjärta, både glädje och sorg.
Men vilka torra människor det finns
Jag vill läsa om graviditeten. Så knäppt att folk kräver att man ska anpassa sig till alla som har svårt på olika sätt. Det är frivilligt att läsa och det är din blogg där du bestämmer vad som ska skrivas om.
http://hannafialotta.blogg.se
skriv på, som någon annan sa!. Kommentarer från kvinnor som inte kan få barn är oftast väldigt bittra, man måste ha förståelse för dom också. Men det är tråkigt att få dom när man är i sin egen lilla bubbla. Hoppas du får en fortsatt bra graviditet! Lycka till!
Ja, fortsett Clara! Det er mitt valg å lese eller ikke lese. Hilsen barnløs
Skriv på du! Det är var och ens val och ansvar vad man läser. Om jag hade fått bestämma vad bloggare (inte) skulle skriva om skulle det knappt bli något kvar. Jag har varit deprimerad i perioder, haft ätstörningar, har en alkismorsa som jag dessutom har brutit kontakten med, har varit mobbad hela grundskolan mm. Jag skulle aldrig be en bloggare sluta skriva om sitt matintresse för att min matrelation har varit minst sagt trasslig, be någon sluta skriva om sitt träningsintresse för att det kanske triggar, om sin lyckliga familj/ mammarelation/ mysiga helgdagar (HATAR jul), lägga upp bilder från sina barns skolavslutningar etc. Jag väljer bort de bloggar jag inte pallar med under perioder. Vissa återkommer jag till, andra inte. Om alla bloggare ska ta hänsyn till allt kan vi lika gärna lägga ner hela bloggosfären.
Sen kan man ju fundera över om det är av nåt allmän intresse med Dina krämpor? Kanske det är!
Uppenbarligen eftersom folk går in och läser, så även du!
Catching! Klart man får och ska ventilera sig omkring sina krämpor! Vilken fånig blogg det hade blivit om det bara hade handlat om bra grejjer.
Ja snälla fortsätt! Det är så viktigt att lyfta upp det här ämnet även om det känns som att en måste göra det om och om igen.
Du är så klok och härlig Clara! Vilket bra inlägg! Sluta aldrig!
Yes! Där satt den 😉 Du skriver ju din blogg utifrån Dig. Därför är den så bra!
Det är märkligt vad vi kvinnor är bra på att i vissa lägen ta ner varandra. Undrar vad det beror på?
Att du (och jag) är gravida är ju vårt. Men…jag kan oxå känna igen hat o avund som kan väckas när man går igenom en sorg. Det har jag oxå gjort. Och avunden kommer nog alltid titta fram då o då- mot alla dem som har någon förälder kvar i livet-eller syskon.
Att vara ofrivilligt barnlös, tror jag, är en mer utdragen- och på det sättet mer stressande sorg. Läste någonstans att mängden stresshormoner hos en kvinna som är det- är lins hög som på en person som fått en dödlig sjukdom av något slag. Så det är oerhört starka krafter.
Det känns som om vissa barnlösa vill slänga över livets orättvisor på oss gravida.
Det är liksom inte vårt fel…
Tror nog att de flesta gravida eller de som har barn önskar alla den upplevelsen.
Vi gravida mammor hejar på er som kämpar och hoppas självklart att ni också ska få uppleva en graviditet, med eller utan krämpor 🙂
Det är inte vi mot er. Även om det säkert kan kännas så ibland.
Man behöver inte hålla käften om sin egen kamp som någon längre ner skrev.
Det är viktigt att alla ofrivilligt barnlösa vet hur vanligt det är.
Men att vi gravida måste hålla tyst om våra problem eller ska behöva höra att vi är nonchalanta eller otrevliga mot barnlösa känns inte heller rätt.
Livet är som vi alla vet inte rättvist, men det är inte mammornas fel.
Lisa T, vilken total brist på empati du verkar ha.
Verkar jag? Då undrar jag hur du har tolkat det jag skrev…
Tycker det är du som verkar ha brist nånstans, Lisa säger ju uppenbarligen inget om att trycka ner barnlösa, men att även gravida har rätt att uttrycka sig.
Jag tycker du ska fortsätta köra ditt race. Din blogg – dina regler 🙂
Åh sluta inte skriva SNÄLLA!
Jag är gravid i 4:e månaden och tycker det är så skönt att kunna läsa vad du går igenom som ligger lite före. T.ex. Läste jag ju för ett tag sedan om dina problem med foglossning, nu verkar det som om jag gått med i den klubben, och tycker det är så skönt att veta att jag inte är ensam med att få det så tidigt. Detta är ju faktiskt DIN blogg, och du skall skriva vad du vill och känner för, och uttrycka dina känslor. Jag relaterar inte till allt du skriver på din blogg, och håller inte heller med om allting. Men trots det så läser jag och inspireras. Vi är ju alla olika, och det är det som gör det så speciellt att jag liksom kan få se hur du har det i ditt liv, jag ser det som ett privilegium, inte en rättighet. Självklart skall du inte skriva om saker du inte vill, men vi som läsare borde inte försöka korrigera vad du skriver om, när du är vänlig nog att låta oss få en inblick i ditt liv och din vardag. Det är din rättighet att uttrycka PRECIS vad du vill, och vårt privilegium att få läsa det… Jag hade nog inte gått in och läst din blogg så flitigt om jag själv var barnlös, eller om du varit gravid under tiden jag gick igenom mitt missfall, men det är ju var och ens personliga val, jag kan ju välja vad jag läser och inte, också beroende på hur jag mår eller vilken livssituation jag befinner mig i. Jag skulle idag ha svårt att läsa om någon som är mitt i sorgen av ett missfall, inte för att jag inte delar deras sorg eller har empati, utan för att jag idag befinner mig i en annan livssituation, och hellre läser om någon som befinner sig i en som liknar min mer… Hope I make sense…
I alla fall, så vill jag att du skall veta att jag uppskattar och tar inte för givet att du låter oss få en inblick i ditt liv, jag upprepar min åsikt om att det är ett privilegium, inte en rättighet från vår sida som dina läsare!
Allt gott,
Sofia
Personligen är jag väldigt trött på allt tyckande hit och dit. ”Jag tycker så”, ”jaha, men jag tycker såhär”, ”Nej så får ni inte tycka för jag tycker såhär och det är det rätta sättet att tycka på”. Arghh! Sen vet man ju att folk avstår från att göra saker, klä sig på ett visst sätt eller vara sig själva för ”vad skulle folk tycka?”. Ja, folk tycker ju hela tiden att det andra gör är helt fel och absurt så om man ska anpassa sig till ”folket” så får man vända på sin kappa så många gånger att man lika gärna kan ta av sig den, men vad skulle folk tycka då?
Jag läste igenom min kommentar och de andra från ofrivilligt barnlösa och förstår inte att du tar dem som kritik. Ja, kommentaren ovan var hård, men det står ut från mängden och är inte representativ. Den samlade åsikten från ofrivilligt barnlösa verkar vara att samtidigt som det gör lite ont eftersom man själv inte får vara en del av det stora att bli mamma, så är det ändå fint att läsa och vi önskade dig all lycka. Men vi kanske ska hålla käften om vår egen kamp? Förstår att graviditeten inte är odelat rosa moln och jag har full förståelse för det. Klart att du ska få klaga på foglossning! Känns trist att du nu beskriver ofrivilligt barnlösa som stollar, vi vill nog bara dela med lite av vår vardag utan att du ska känna det som något slags påhopp.
Ingenstans i texten står det att ofrivilligt barnlösa är stollar! Det måste vara fruktansvärt att vara ofrivilligt barnlös, men hur hemskt det än är ger det ingen rätten att klanka ner på någon annan. Det är inte kul att ha ont, oavsett orsak, och bara för att man är gravid betyder inte det att man inte tycker det är jobbigt om man har ont eller mår dåligt. Nej, håll inte käften om er kamp, men respektera att alla har en egen kamp som kanske inte är precis som din men jävligt jobbig i alla fall….
Håller med dig Mia! Varför ska vissa hålla käft om sina ”krämpor” medan andra inte? Man har rätt att klaga på sjukdomsliknande tillstånd vid en graviditet OCH man har rätt att klaga på sitt ofrivilliga barnlöshetstillstånd! Båda sidor kläcker sina ogenomtänkta kommentarer. Helt normalt!
Oj, du läser verkligen som du vill! Herregud.
Ja, herregud! Inte ens i närheten av vad Clara skrev.
I den bästa av världar vill jag skriva: Go Girl det är din blogg skriv om vad du vill!
I den sämre världen skriver jag: skriv INTE om föräldraskap. Du kommer att få fruktansvärt mycket skit för allt möjligt och omöjligt(vilket jag inte tycker du förtjänar)
Föräldraskap får folk att uppföra sig som galningar.
Jag tycker att du har helt rätt i det du skriver i slutet, att moderskapet väcker mycket känslor och åsikter.
MEN. Väldigt synd att du tar några kommentarer från ofriviligt barnlösa som exempel. Du måste väl ha fått andra kommentarer som går att använda för att stärka din tes?
En kritisk/elak kommentar från en ofrivilligt barnlös är som ett skrik av sorg och frustration, det är något som vi som har fått glädjen att bära ett barn och föda det levande ska vara stora nog att bara låta passera. Det rätta svaret är ”hoppas ni lyckas till sist, på något sätt, eller att du kan finna någon annan glädje i livet”. Inte att se det som en jobbig åsikt och attack på ens bloggande och på moderskapet i stort. För tro mig, är det några som lever tätt intill alla åsikter kring moderskap så är det de ofrivilligt barnlösa. För varje liknande kommentar du har fått på din blogg har den barnlösa fått tre frågor av typen ”jaha och när är det dags för er att skaffa smått?” eller ”du vet att det inte blir lättare med åldern, dags att börja nu”.
Den ofrivilligt barnlösa kan inte svara utan att avslöja väldigt privata saker om sig själv, för de flesta handlar det om att titta ner i golvet, rodna och mumla något. Jämför det med hur du har möjlighet att bemöta kommentarer här på din blogg. Bland de som drabbas av ofrivillig barnlöshet finns vissa (jag hörde tack och lov inte till den gruppen) som inte riktigt klarar av att se andra bli gravida gång på gång samtidigt som de själva misslyckas varje månad. Nätet är den naturliga platsen för att låta bägaren rinna över eftersom man då får ur sig lite sorg och frustration utan att blotta sig. Att ta ut det på en gravid person är också naturligt eftersom man tror att hon går runt i en så stor lycka att ingen elak bloggkommentar kan skada henne.
Det jag vill säga är att jag tror att du skulle tjäna på att inte se kommentarer från ofrivilligt barnlösa som främst ett angrepp på dig och moderskapet, utan att elakheten är ett tråkigt symptom på deras sjukdom.
Ska man jämföra med cancer så är den ofrivilligt barnlösa inte anhörig utan hon är själv den cancersjuka som inte vet om hon kommer överleva eller dö. För det känns som att livet är slut om man inte får ta del av moderskapet. Den dagen man slutar känna så och hittar en annan riktning i livet än familj så sitter man inte heller och skriver bittra kommentarer på nätet.
Jag är själv anhörig till en cancersjuk och vet att alla inte bär den sjukdomen med högt huvd heller, trots att de (precis som en ofrivilligt barnlös) kan ha många lyckliga och friska år framför sig. Oavsett vilken sjukdom som är bakgrunden till att någon spyr ur sig galla så tycker jag att man ska försöka se det som en påminnelse om vad mycket man själv har att vara tacksam för. Låta personen vara. Inte göra en politisk poäng av det.
Anna, som själv varit ofrivilligt barnlös under många år, som aldrig tappade fattningen under den tiden, men som nog hade gjort det om jag på riktigt vetat det jag vet idag om hur underbart det är att få barn.
Tack för en så balanserad och konstruktiv kommentar! <3
Fantastiskt bra skrivet! Det finns andra sidor på alla mynt. Har själv varit där…
”Ska man jämföra med cancer så är den ofrivilligt barnlösa inte anhörig utan hon är själv den cancersjuka som inte vet om hon kommer överleva eller dö. För det känns som att livet är slut om man inte får ta del av moderskapet. Den dagen man slutar känna så och hittar en annan riktning i livet än familj så sitter man inte heller och skriver bittra kommentarer på nätet.”
Jag tycker att detta var ett tänkvärt inlägg i debatten. När man är sjuk eller drabbad är det lätt att få ”tunnelseende” och tappa perspektivet på hur det man säger påverkar andra. Vissa personer blir mer utåtagerande än andra. Men handlar det ”bara” om att få ur sig sin frustration så finns det oändligt många forum där man kan ventilera med andra i samma situation och som känns bra mycket mer konstruktiva och peppande än att rikta sig mot en enskilt bloggare, som ju faktiskt är ganska utsatt (även om det på många sätt är en självvald utsatthet).
Jag tycker att alla människor har ett ansvar för hur man påverkar andra. Jag har själv en nära familjemedlem som går ”till attack” med jämna mellanrum, på ett sätt som har gjort att jag tvingats bryta kontakten för att skydda mig själv. Det är väldigt sorgligt när en människa mår så dåligt att hens eget utagerande får gå före allt annat. Jag förstår alla bloggare som håller sina bloggar på en mindre personlig nivå, men samtidigt tycker jag att de bloggarna är dötrista. Jag hoppas verkligen att Clara orkar vara så öppen och personlig som hon är (jag hade aldrig pallat det när jag ser alla åsikter som ventileras och tycker att man faktiskt kan läsa mellan raderna hur det kan såra ibland).
Javisst, man kan ha olika syn på om det är acceptabelt eller inte att låta sitt eget mående gå ut över andra. Jag tycker generellt inte att det är ett bra beteende, tycker att de som gör så misslyckas med att bära sin sjukdom/kris på ett bra sätt. Är nöjd med att jag inte sjönk till den nivån själv.
MEN. Som sagt. Hur tar man emot en sådan kommentar? Kan man se den som ett uttryck för att någon mår dåligt, eller måste man bemöta och argumentera emot? Vänder mig framförallt mot att dessa kommentarer från folk som mår dåligt ska användas för att visa på att det är känsligt att skriva om moderskap. Det borde som jag skrev finnas så mycket mer att ösa ur.
Tänkte exakt samma sak. Ibland förvånas jag över din brist på empati Clara. Du av någon borde väl veta att en sorg ibland tar sig i uttryck på fel sätt. En kvinna som kämpat med barnlöshet väljer att sluta läsa din blogg låter endast väldigt sunt tycker jag. Att du är så småsint och blir arg över detta är bara urdåligt Clara.
Det är ju Precis det här jag menar! Folk blir så
Arga när man pratar om dessa frågor att de inte ens kan läsa ordentligt! Jag tycker att alla som mår dåligt av att läsa om min graviditet verkligen ska sluta! Att välja bort min blogg är klokt och bra i så fall. Att däremot gå in och kommentera att de önskar att jag ska blogga mindre om graviditeten och känslorna runt den känns helt befängt! Alla måste ta ansvar för sina egna känslor. Finns en massa bloggar som får mig att må dåligt. De slutar jag läsa. Jag kräver inte att de ska anpassa sitt bloggande efter mitt tycke
Fast problemet är ju inte att man slutar läsa utan att man meddelar det på ett väldigt missunnsamt och skuldbeläggande sätt. Det var ju samma visa när bloggen gick över till Amelia, ”eftersom du inte tänker vara som jag vill att du ska vara så tänker jag sluta läsa din blogg”. Bättre då att vara som man själv vill och locka andra läsare…
Om jag inte minns fel så var inte personen som citeras ofrivilligt barnlös utan hade faktiskt barn.
Ja det kan stämma och det kanske är därför Clara kallar kommentaren ”stollig”. Men jag tycker inte att det påverkar hennes resonemang i stort, hon hänvisar ju även till kommentarer under förra graviditeten och texten är nog menad att fungera även om läsaren inte känner till kommentarerna och sammanhanget i detalj.
Kan hålla med om att det är lite stolligt att göra sig till språkrör för ofrivilligt barnlösa – själv läste jag gravidbloggar nästan som en drog eftersom jag lyckades hålla uppe hoppet om att det en dag skulle bli vår tur. Det är därför jag är noga med att det är VISSA som låter sjukdomen gå ut över andra. Hur som helst, den som kom med kommentaren den här gången hade lka gärna kunnat vara ofrivilligt barnlös, eller någon som läser Claras svar och det här blogginlägget är ofrivilligt barnlös. Och då är det bättre med förståelse eller att inte svara alls.
Det är inte bara stolligt utan fruktansvärt okänsligt. Enligt de citerade resonemanget skulle det då vara tex nonchalant av föräldrar att klaga över hur jobbigt det är med magsjuka barn för det finns ju faktiskt föräldrar vars barn dött. Fast egentligen får inte dessa föräldrar heller klaga då för de har ju (enligt personens resonemang) frivilligt skaffat ett barn, hade de inte gjort det hade de inte behövt uppleva den sorgen. Eller?
Jag har äntligen, äntligen vid en ålder av 42 blivit gravid, men det är fortfarande osäkert om allt kommer att gå bra till slutet. Men aldrig någonsin har jag tyckt att det varit okej för mig eller någon annan barnlös att klaga över dem som är gravida eller har det jobbigt med små barn. Alla har sina egna sorger och jag tycker definitivt inte att det är okej för ovanstående citerade person att skälla på UC för något som är mitt öde.
Jag blir arg på den citerade personen som tror att jag tänker så: vill att alla ska hålla tyst för att jag inte ska bli sårad, när hon inte ens har den erfarenheten själv. Tror hon verkligen att jag skulle vara så fruktansvärt självisk att jag skulle missunna andra deras graviditeter och barn bara för att jag inte kan få några själv? Nej, heja Clara!
Susanna, jag hoppas att allting kommer gå jättebra för dig med din graviditet!
Grattis och hoppas hoppas att det håller hela vägen!
Jag tycker inte att någon ska förtiga varken sin lycka eller sorg för att det finns andra som har det bättre eller sämre.
Tycker bara att hänsynen ska komma vid rätt tillfälle. Exempel, det är ok att sitta och prata barn barn barn vid fikabordet med gravidmagen i vädret. Men om barnlösa kollegan snäser till över ämnet så kan man ha förståelse för att den personen kanske inte har det så lätt, istället för att hålla ett brandtal om att man inte ska behöva bli censurerad och borde få prata om vad man vill.
Fast hänsynen ska kanske komma från båda hållen?
Alla har sina besvär/problem/krämpor, och det blir konstigt om man ska hålla nån slags tävling i vem det är som det är mest synd om, och den som förlorar ska bara sitta tyst. Att vara gravid eller ha barn kan vara lika jobbigt som att inte vara gravid eller ha barn det, det är väl subjektivt. En utomstående vet inget om vad som pågår innerst inne.
För mig handlar det inte om att bli tystad. Det handlar om att själv ha empati och förstå att någon annan har det jobbigt.
Jag förstår inte varför man alltid hamnar i ”man kan inte jämföra lidande”. Räcker det inte att notera att det finns ett lidande och låta det få vara just ett lidande och behandla det som ett sådant?
Kring fikabordet kan det kanske hända att den gravida snäser tillbaka (tro mig jag vet allt om hur jobbigt det kan vara som gravid – krämpor som ständigt irriterar fysiskt och orsakar medicinskt befogad oro för barnet). Och då är det upp till den barnlösa att försöka förstå att graviditet inte heller är så lätt. Alla ska försöka förstå varandra. Men Clara som sitter vid datorn och formulerar ett blogginlägg och har chansen att tänka efter – troligtvis inte skriver i affekt som många som kommenterar gör – hon skulle kunna se lidandet och reagera med empati istället för att ta det som ett belägg för att folk försöker tysta henne när hon skriver om moderskap. Kanske ett högt ställt krav på Underbara Clara men den höga nivån på blogginläggen i övrigt väcker sådana förväntningar.
Självklart ska du skriva om vad du vill. Fast du måste kanske tåla att få en kommentar om att någon väljer att inte läsa din blogg längre om personen i fråga mår dåligt av det. Jag har full förståelse för att man väljer att sluta läsa en blogg om en gravid kvinna om man själv har svårt att bli gravid. Det ligger ingen kritik i en sån kommentar och om du tar väldigt illa upp av en sådan kommentar måste du nog reflektera över din reaktion istället.
Fast var det inte precis det som Clara skrev? Att hon har förståelse för de som skriver sådana kommentarer och att det är ok att känna så? Hon skriver ju ”det är en hållning jag både kan förstå och respektera”.
Det som gör mig ledsen Clara är inte att du skiter i att bemöta stollarnas kritik utan att du verkar friskt ta bort kommentarer vars författare inte håller med dig i dina upprop. Det är synd, för du har mycket vettigt att säga men trovärdigheten faller då man inte vet hur många som inte applåderar fått sina tankar borttagna.
Otroligt bra skrivet. Fortsätt säger jag, så kanske vi kan ändra på det här.
Håller helt med! Skriv om det du vill skriva om, vi läsare kan inte kräva nåt utan är fria att använda vår tid där vi mår bra!
Inser att jag kan känna tacksamhet över att få läsa tankar från någon som både är gravid (ganska samtidigt i alla fall) och har mist sin mamma i tonåren. Det spelar så stor roll, i alla fall för mig, att jämfört med många andra inte kunna bolla graviditets- och föräldratankar med sin mamma (även om jag kan göra det till stor del med min pappa). Förlåt om det blev lite rörigt, men Go girl! 🙂
fortsätt som du gör skriv det du känner <3 hade själv svårt att bli gravid men inte gick jag runt å hata alla som gnällde över gravid krämpor nej så missunnsam får man inte vara det är ju löjligt, vi gnäller för att vi är trötta när vi fått vårt efterlängtade superjobb el jetlag efter resor…. Mm å inte är det alla som kan resa just nu heller var sak har sin tid i livet å är det nu så att man inte kan få barn alls så finnns det många fina barn som behöver kärlek å ingen får…
Väl rutet Clara! Du är verkligen en pionjär bland bloggare som så konstruktivt bemöter orättvisa kommentarer! Varför ska någon komma undan med att säga saker här som man (antagligen) inte hade sagt ansikte mot ansikte?
Som gravid med foglossning och B12-brist har jag knappt kunnat lämna lägenheten på 2 månader. Vad som provocerar MIG just nu är att alla andra glatt struttar runt och jobbar heltid, orkar göra saker efter jobbet, klararsig med att sova 8h per natt… Att kräv av mig att jag ska vara glad och tacksam är faktiskt ganska mycket begärt. Det finns helt enkelt inte utrymme för de känslorna som det är nu. Men livet är orättvist och vi har alla våra ok att bära. Vore ju absurt om hela världen skulle stanna hemma bara för att jag inte orkar!
Keep up the good work!
Bra skrivet! Min svärmor kommenterade mitt (och makens) ”gnäll” över sömnlösa nätter med: jamen, tänk om ni inte kunnat få barn, då hade ni ju varit i en helt annan situation! Så skriv på! Alla har rätt till sina känslor!
Min mamma dog för 6 år sedan och ganska precis ett år efter att hon dött föddes min son, numera har jag två barn. Jag har tyvärr ingen kontakt med min pappa, han träffade en kvinna när jag var i 15års åldern och i samband med det valde han att avsluta sin kontakt med min syster och mig. Mina barn har alltså inga morföräldrar och detta är något som jag känner mig oerhört bitter över. Tror inte att sorgen och ilskan över det någonsin kommer att försvinna.
Vill tipsa dig om att det i senaste M-magasin skrevs om just detta då en ung mamma efterlyst en ”mormor” till sina barn och det verkar finnas många som inget hellre vill än att få bli några barns morföräldrar. Din sorg försvinner ju inte av det men dina barn kanske får fina ersättare.
http://www.hyrestanten.blogspot.se/
Skriv på Clara, jag älskar dina inlägg som är relaterade till föräldraskap och graviditet. Du skriver om vad du vill och dom som inte vill läsa det kan välja att sluta besöka din blogg. Tack!
Fortsätt med dina betraktelser om allt vad du själv vill. Vi har som läsare möjligheten att själva bestämma vad vi vill eller inte vill läsa om . Jag är helt klart för att du fortsätter som tidigare med såväl glädjeämnen som besvikelser och svårigheter. Vi har alla en stor palett av olika sinnesstämningar.
Jag förstår mig verkligen inte på den här grejen att man inte får klaga på sina graviditetskrämpor. Jag själv hade en ganska ”lätt” gravididet, ingen foglossning och pytteliten mage som knappt var i vägen, men visst var det jobbigt och gjorde ont ibland och då blev jag så förvånad över den här ”förr födde de minsann på fältet och fortsatte jobba strax efter”-attityden jag möttes av när jag sade något om det.
Visst är det helt naturligt att vara gravid och visst är det ingen sjukdom, men alla krämpor och symptom man får är ju _också_ naturliga! De är ju en helt naturlig del av ett helt naturligt förlopp, klart man måste få berätta, klaga och ojja sig. Precis som man gör när man lider av andra krämpor.
Sen tycker jag rent allmänt att alla får blogga om vad de vill. Ibland blir jag upprörd när jag läser om hur andra har det, men det ligger ju på mig att sluta läsa eller försöka hantera mina känslor. Jag kan ju inte begära att andra, faktiskt främmande människor vars blogg jag valt att läsa, ska censurera sina bloggar för min skull!
Får man sådana kommentarer kan man ju också påpeka att anledningen till att kvinnor dog så unga och fick kroppen totalt utsliten så tidigt var just för att de ”födde på fälten och fortsatte jobba direkt efteråt”.
Även om man (som jag) är man och/eller inte kan/vill bli gravid så vet man väl ändå att en graviditet sliter på kroppen.
Äh skit i gnällspikar. Finns inte mycket att skriva om ifall man ska ta hänsyn till att det alltid finns någon som har det värre. Struligt på jobbet? Tänk på alla arbetslösa! Förkyld? Tänk på dem som har cancer! Bråkat med maken? Tänk på dem som blir misshandlade osv i alla oändlighet. Och alla kommentar som slutar med Punkt har automatiskt diskvalificerat sig från att bli tagna på allvar.
Ja, jag ansluter mig till skaran som tycker du ska fortsätta i vanlig ordning. De som det inte passar får helt enkelt sluta följa dig. Svårare än så är det inte.
Jag hade en dipp humörmässigt för nån sommar sedan när jag upplevde att alla var gravida med barn nummer två. Lästa bloggar och kände att jag blev nedstämd och sur. Så då plockade jag bort alla som var gravida med tvåan från mig bloglovin och struntade i att läsa tills det ”gick över”. Ibland är man mer känslig än annars. Då bör man se över vad man ska göra för att må bättre.
Problemet ligger hos dom, inte hos dig…
(och jo, jag har fortfarande bara ett barn så situationen är densamma idag.)
Du har helt rätt!! Igen. Det är fruktansvärt att inte kunna bli gravid. Jag har levt med det men haft turen att bara en gång ha blivit ledsen (eller missunnsam) för att någon annan lyckats bli gravid (igen). Och bloggläsning kan jag ju anpassa efter vad jag klarar. Kan ju läsa andra inlägg än föräldrainlägg eller pausa en blogg som inte passar just då.Ta ansvar för mina känslor.
Jag tror verkligen det finns en mening i att fortsätta lyfta fram både det bra och dåliga. Som nyblivet gravid önskar jag verkligen att jag fått läsa och höra mer om hur jobbigt det faktiskt kan vara. Inte för att det hade ändrat mitt beslut att försöka skaffa barn, men det hade nog känts bättre med lite mer mental förberedelse. Nu kom allt mer eller mindre som en chock. Att känna sig såhär svag både fysiskt och psykiskt är verkligen ingen lek, och det blir ju bara ännu värre när en inte riktigt kan prata om det utan den där känslan av att vara okänslig och otacksam.
Fortsätt skriva!
För mig som inte är där än, o inte vet om jag får samma möjligheter tycker det är intressant för det är så verkligheten ser ut. För de vänner jag tipsat om din blogg har det hjälpt dem att inte känna sig ensamma i sina ”krämpor”.
Tycker om den ärlighet och information som jag får läsa om här på bloggen.
Men kära nån! Du måste väl få blogga om vad du vill! Och eftersom detta ligger dig närmast just nu vore det konstigt om du inte skrev om det. Vi som läsare kan faktiskt avstå att läsa om det känns jobbigt eller om man är ointresserad av ämnet.
Jag brukar regelbundet titta in på din blogg, trots att jag är både farmor och mormor och kanske inte tillhör din målgrupp (?) Men jag läser inte allt och håller kanske inte med om allt du skriver. Jag tycker dock att du är ovanligt klok och har många bra reflektioner på saker och ting trots din unga ålder. Ja, det där lät kanske lite nedvärderande mot unga kvinnor men jag menar faktiskt inte så. Jag jämför med mig själv, som var mycket mer omogen och osäker när jag var i din ålder.
Fortsätt att skriva som du gör och jag tycker det är härligt att få följa din graviditet. De som inte tycker det kan lätt låta bli att läsa!!
Ja, fortsätt för tusan!! Du behövs, som motvikt och förebild!
Grattis till graviditeten! Skriv vad du vill! Punkt!
Ja kära nån, det där med barnalstrande, moderskap och amning triggar så mycket känslor. Hos alla mer eller mindre verkar det som. Har också fascinerats av det, även jag själv kan känna att nåt primitivt känslomässigt vaknar till liv när detta ämne berörs. Från det till att hålla på och skriva negativa kommentarer och skuldbelägga andra önskar man dock att steget vore lite längre för vissa… Blogga på om det du, det är så härligt att läsa så det gör mig glad om du fortsätter! Men rusta dig för en och annan vass pil i kommentarsfältet, det verkar svårt att undvika;) Hoppas alla pepp-kommentarer uppväger som sagt. Lycka till med din förestående nedkomst!
Klart du ska fortsätta. Det du skriver tror jag peppar många som vill starta familj men inte vet vad det kan betyda och för andra så är det igenkänning. Finns alltid folk som upprörs som vill klaga. Livet är både sött och salt – för alla!
Jag säger som de andra, fortsätt skriva om du vill det. Själv har jag aldrig hymlat med de få krämpor jag haft som gravid, jag har heller aldrig påstått att det varit mest synd om mig. Men om någon velat veta om jag haft den eller den krämpan så har jag svarat ”Ja”, eller ”Nej, som tur är har jag inte det, det låter jättejobbigt!”.
Jag behöver bara se mig omkring bland mina vänner för att inse att jag haft tur. Jag har kunnat och velat jobba så länge som möjligt, med de två yngsta nästan fram till förlossningsdagen. Jag har inte hindrats av illamående även om det funnits och jag har inte behövt bli sjukskriven för några krämpor. Men nästan alla jag känner har haft dessa problem och jag har all respekt för detta. Man ska ta hand om sig själv när man är gravid och ta krämporna på allvar. Och jag vet ju inte själv hur jag drabbas nästa gång, om jag bestämmer mig för att jag vill ha fler barn.
Och det är alldeles för mycket tyckande i samhället kring kvinnors kroppar, krämpor och livsval.
Jag har själv vänner som drabbats av ofrivillig barnlöshet, men ingen av dem missunnar mig varken att vara gravid eller att gnälla lite över krämporna detta fört med sig.
Det är inte bara rosa fluff som man får höra när man precis blivit gravid. Det är en massa andra saker också som man inte tänkt på att kroppen och psyket ska utsättas för eftersom ingen pratar om det. Jag tycker att det är viktigt att någon tar upp även dessa delar. Jag själv kan så här halvvägs in känna att vi gick in i vår graviditet med en väldigt naiv syn på det hela.
Jag måste väl få säga att det gör ont med foglossning eller att det faktiskt är ganska plågsamt att föda barn? Även om jag valt det?
Mycket får man klaga på, men inte graviditet tydligen, för man SKA vara lycklig då.
Men ska vi låtsas som att allt är solsken och gröna ängar och inte prata om nackdelar med att vara gravid? Isåfall hade nog alla förstföderskor fått men för livet om de inte var förberedda på det som komma skall…
Fortsätt blogga, och klaga, Clara.
Stolliga kommentarer får man se som underhållning!
Senaste tre veckorna har båda mina barn varit sjuka. Jag har därmed gnällt en del, men inte på barnen utan på situationen. Fast jag redan innan vi hade barn visste att de kan bli sjuka, och att vi skaffade ett syskon trots att vi visste hur jobbigt det är med ett magsjukt barn.
De personerna som skriver dessa kommentarer, hur klarar de av att applicera sitt tankesätt på sitt eget liv?
Spot on, som vanligt!
Det krävs att man vågar bryta tabut om graviditeter och barnafödande. Man älskar inte slutprodukten mindre eller förtjänar den mindre – om man klagar på krämporna man tilldelats. (Upplevelsen är olika för alla, punkt slut.)
Stå på dig. Folk har så mycket åsikter om saker och ting att hälften vore nog.
Fortsätt blogga om din graviditet! Eller vad du vill för den delen!
Jag har absolut ingen aning om jag har lätt, svårt eller kanske inte alls kan bli gravid, för jag har inte försökt än. Men en dag ska jag försöka och om det går bra och jag blir gravid så är det oerhört skönt att veta lite vad som väntar. Det kanske blir för mig exakt som det blev för dig? Och då har jag det här att luta mig tillbaka mot. Eller så blir det inte så här, men då vet jag iaf att andra har det så här.
Jag tycker vi pratar för lite om graviditet, mens och andra ”åkommor” som drabbar kvinnor. Det blir så mycket enklare när man vet att man inte är ensam.