Det är samma sak varje vinter. Man tycker att man borde lära sig med tiden. Men ändå. Där i januari tror jag aldrig att det ska kunna bli vår igen. Att ljuset ska betvinga mörkret. Att värmen ska betvinga kylan. Att fåglar, insekter, pollen och gröna blad ska återvända.

Och nu ligger jag på gräsmattan – fortfarande är den lite fuktig och brun efter vintern – men ändå. På gräsmattan. Och stirrar fånigt på ett gäng krokusar och ett bi. Och känner mig bara så tacksam och lycklig till gud och skapelsen och hela världsalltet för att jag får finnas till och känna solstrålar mot ögonlocken. Och Bertil som frågar Mamma, är det vår nu? Och äntligen kunna svara. Ja. det är det. Nu är det faktiskt vår!