Jag kÀnner att jag behöver förtydliga en sak för er som blev förbannade och kommenterade eller mejlade angÄende det hÀr inlÀgget: Jag har ingenstans kallat barnlösa för stolliga (varför i hela vÀrlden skulle jag göra det?). Jag har heller inte sagt att det Àr dumt att de som mÄr dÄligt av en blogg slutar att lÀsa den. Jag har sagt att det Àr en hÄllning jag förstÄr och respekterar. Jag tycker att man ska skydda sig sjÀlv pÄ alla sÀtt man kan. MÄr man dÄligt av att lÀsa om nÄgot ska man sjÀlvklart inte utsÀtta sig för det. Det Àr att ta ansvar för sina kÀnslor. Men att sedan, som vissa gör, gÄ in och kommentera pÄ min blogg och tycka att jag ska sluta blogga om exempelvis MIN graviditet och MINA barn för att det fÄr dem att mÄ dÄligt. Eller att pÄ olika sÀtt försöka pÄföra skuld pÄ mig för att graviditeten ger mig en massa biverkningar och smÀrta. Det Àr vansinnigt. Det finns saker folk bloggar om som gör mig ledsen. DÄ slutar jag lÀsa. Jag krÀver inte att bloggaren ska sluta skriva om sina kÀnslor.

För övrigt var personen i blogginlĂ€gget som sa “Tycker det Ă€r nonchalant mot barnlösa att klaga över krĂ€mpor som gravid! Ingen annan Ă€n du (och din partner) har valt att sĂ€tta ett barn till vĂ€rlden och dĂ€rigenom genomgĂ„ en graviditet. Punkt.” inte en person som sjĂ€lv kĂ€mpade för att bli gravid. Det kan ju vara bra att klargöra eftersom mĂ„nga förutsatte det (och tyckte att det ursĂ€ktade uttalandet?) Visst – hen fĂ„r tycka vad hen vill!  Men att ta sig rĂ€tten att bedöma vem som fĂ„r mĂ„ dĂ„ligt och ej – och dessutom sĂ€ga det till personerna i frĂ„ga – det Ă€r ju helknĂ€ppt! Och om vi vĂ€l börjar jĂ€mföra lidande, hur ska vi dĂ„ gradera smĂ€rta? FĂ„r ofrivilligt barnlösa lov att klaga ens – nĂ€r det finns förĂ€ldrar som förlorat sina barn i cancer? Vem har rĂ€tt till sorg och smĂ€rta egentligen? Vilka Ă€r vi att gradera andras upplevelser?

Slutligen vill jag bara sĂ€ga att det inte Ă€r ett krig mellan de som kĂ€mpar för att bli gravida och de som har barn. Även fast de som “haft lĂ€tt för att bli gravida” nog aldrig kan förstĂ„ den sorg och frustration som mĂ„nga andra upplever – sĂ„ kan de förestĂ€lla sig den. För mig rĂ€cker gott och vĂ€l för att frĂ„n hela mitt hjĂ€rta unna andra ett liv med barn! Jag glĂ€ds sĂ„ oerhört med vĂ€nner som fĂ„tt barn efter lĂ„ng tids kamp och lĂ€ngtan. Och jag unnar dem hela förĂ€ldraupplevelsen. Allt det fantastiska, himlastormande. Men ocksĂ„ det oundvikligt jobbiga och kĂ€mpiga. Och jag skulle aldrig pĂ„stĂ„ att nĂ„gon Ă€r bortskĂ€md eller otacksam som beklagar sig under resan. Det Ă€r en lycka och en förmĂ„n att kunna beklaga sig! Att det faktiskt finns en liten minimĂ€nniska att bli utmattad, sömnlös, magsjukesmittad av. Jag hejar pĂ„ alla som kĂ€mpar – för jag skulle kĂ€mpa som en galning om jag var i samma sits. Och jag skulle förmodligen inte alls orka vara glad för alla som föder barn till höger och vĂ€nster. Men förstĂ„ detta: jag krĂ€ver inte att nĂ„gon ska glĂ€djas för min skull. Det enda jag krĂ€ver Ă€r att ni lĂ„ter mig glĂ€djas. Och klaga. Och ha ont. Och vara lycklig. Allt pĂ„ en och samma gĂ„ng. PĂ„ min blogg. Allt annat Ă€r helt orimligt – och det vad inlĂ€gget handlade om.