Någon önskade ett inlägg om hur man överlever renovering med småbarn. Jag vet inte om jag kan skriva ett sådant inlägg. Vår renovering är inte slut ännu så jag vet inte om vi kommer överleva. Fast jag upplever inte alls att barnet är det besvärliga i ekvationen. Kanske hade det varit värre om vi renoverat köket, med matlagning till en otålig unge. Men det mesta andra går helt ok. Fast jag har bävat inför det – det måste jag erkänna. Så vi har avvaktat sedan Bertil var nyfödd med alla stora renoveringprojekt. Så nu har liksom lusten hunnit växa till sig på riktigt. Och faktiskt så gör renoverandet mig lycklig och ger mig mer energi. Att komma till rätta med en massa saker som varit dåliga och besvärliga. Plus att få vara kreativ och välja tapeter, rusta upp loppisfynd, sy nya gardiner – ja allt sådant som jag älskar!
Jag har flera gånger undrat över det kloka i att renovera badrum, barnkammare, vardagsrum, matsal och bygga om hönshuset samtidigt. Som vi gör nu. Men det har visat sig passa mig perfekt eftersom jag är jordens mest otåliga människa. Så fort det står still med ett projekt så kan jag jobba vidare med nästa. På det sättet känns det som att jag hela tiden kommer framåt. I övrigt försöker jag bara stänga av stöket. Titta bort. Och fokusera på den fina utsikten istället.
I helgen börjar vi flytta in i vardagsrummet och nya matsalen. Jag ska fota lite så att ni får se tapeterna vi valt – återkommer med bilder!
4 svar
Ni kommer att klara det galant! Vi är inne på vårt andra hus. Och då pratar vi knappt renovering utan med ombyggnation:) Vi har tre barn och med de två första bodde vi i konstant kaos, vilket slutade med skilsmässa. Sen hittade vi tillbaka till varandra, gifte om oss och nu håller vi som sagt på med vårt andra hus. Dock så bor vi INTE i det denna gång. Det går inte att bo utan toa, kök etc… Men, var rädda om varandra. Glöm inte bort varandra och ta andningspauser från den där renoveringen ibland.
Stor kram
Rebecca
http://femme.se/piccole cose
När jag var tre-fyra år nånting så renoverade pappa ovanvåningen i vår villa. Där hade jag och min lillebror våra sovrum, där fanns allrummet och där fanns duschen. Jag minns ju inte hur lång tid det tog, men jag minns att jag tyckte det var underbart roligt! Det måste har varit lite kaos, men jag minns det som ett äventyr. Vi fick ha träskor på oss inomhus, så att vi inte skulle trampa på något vasst, alla möbler stod staplade i ett litet rum där vi kunde klättra omkring och ibland fick vi hjälpa till att spika. Det finns ett foto på mig där jag står klädd i snickarbyxor och mina älskade svarta träskor med målade blommor på, en hammare i ena handen, en ask spik i den andra och jag ler med hela mig för att jag får vara pappas hjälpreda.
Våra barn är till största del uppvuxna under utbyggnation och renovering. De har älskat det. Alltid gott om kojmaterial, alltid möjlighet att få vara med mamma och pappa och greja. Och att ha köket på altanen i tre månader pratar de lyriskt om även tre år efteråt.
Om du orkar & vill dela med dig kan du inte i samma inlägg berätta vart ni valt era tapeter? Det står still för mig i tapetdjungeln! Ha en underbar dag fina du!