Någon önskade ett inlägg om hur man överlever renovering med småbarn. Jag vet inte om jag kan skriva ett sådant inlägg. Vår renovering är inte slut ännu så jag vet inte om vi kommer överleva. Fast jag upplever inte alls att barnet är det besvärliga i ekvationen. Kanske hade det varit värre om vi renoverat köket, med matlagning till en otålig unge. Men det mesta andra går helt ok. Fast jag har bävat inför det – det måste jag erkänna. Så vi har avvaktat sedan Bertil var nyfödd med alla stora renoveringprojekt. Så nu har liksom lusten hunnit växa till sig på riktigt. Och faktiskt så gör renoverandet mig lycklig och ger mig mer energi. Att komma till rätta med en massa saker som varit dåliga och besvärliga. Plus att få vara kreativ och välja tapeter, rusta upp loppisfynd, sy nya gardiner – ja allt sådant som jag älskar!

Jag har flera gånger undrat över det kloka i att renovera badrum, barnkammare, vardagsrum, matsal och bygga om hönshuset samtidigt. Som vi gör nu. Men det har visat sig passa mig perfekt eftersom jag är jordens mest otåliga människa. Så fort det står still med ett projekt så kan jag jobba vidare med nästa. På det sättet känns det som att jag hela tiden kommer framåt. I övrigt försöker jag bara stänga av stöket. Titta bort. Och fokusera på den fina utsikten istället.

I helgen börjar vi flytta in i vardagsrummet och nya matsalen. Jag ska fota lite så att ni får se tapeterna vi valt – återkommer med bilder!