Jag har kämpat på med mina promenader ända sedan jag började känna av foglossningarna i december. Hundstackarn måste ju få gå ut alldeles oavsett hur jag mår och även om det har varit riktigt tungt i perioder är jag så glad för hur jag kämpat. Förra gången jag var gravid slutade jag röra på mig helt vilket kanske skonade fogarna en aning men var sämre för resten av kroppen och inte minst psyket. Den här gången har jag lyckats hålla mig på banan bättre. Inte ge efter för tröttheten och håglösheten på samma sätt. Jag är så stolt över mig själv! Hur jag undgått att bli självdestruktiv utan istället lyckats ta hand om mig. Och nu när sommaren är här är promenaderna njutbara igen – även om de blir korta och stillsamma.

Men det ÄR konstigt att vara gravid. Jag är tyngre, tjockare, har mer foglossningar och har BETYDLIGT sämre järnvärden nu än vad jag hade kring jul när jag mådde som sämst. Då det inte syntes att jag var gravid och alla tester visade på helt normala värden. Då mådde jag så fruktansvärt skitdåligt. Och nu när allt talar för att det borde vara ännu värre – är det hundra resor bättre. Men hur det hänger ihop orkar jag inte tänka på utan det är jag bara glad och tacksam för.