Att leva med en yogi är ju lite…speciellt. Och det färgar av sig på barnen minst sagt. Bertil älskar att göra samma yogaövningar som sin pappa och ropar “titta mamma jag gör baddha konasana! Titta jag gör vira vadrasana”. Dessutom är min man ett hopplöst fall som aldrig bara kan sitta vanligt på en stol utan rätt vad det är vänt omkull den och trätt den över huvudet typ. Plus att han står på händer och i brygga och gör massa konstiga fysiska övningar dagarna i ända. Jag har slutat reflektera över hur knasigt det är att jag kan samtala med Jakob en lång stund om någon politisk fråga, medan han hänger upp och ner i en dörröppning. Den tanken slår mig bara när vi har besök.

Här har vi precis ätit middag och det avslutas med att killarna står på händer och huvud medan jag dricker kaffe och ammar. Inget konstigt med det. Nejnej. Varför vara vanlig när man kan vara sig själv?