Efter det här inlägget blossade en hetsig diskussion upp i kommentarsfältet. Några blev kränkta för att de trodde att jag sa att alla som inte delade min åsikt kan fara åt helvete. Det sa jag inte. Jag sa att alla som inte vill behöva samsas om samhället med barn kan vistas där det inte finns några barn. Och så gav jag några förslag på sådana barn-ovänliga ställen.  Raljant i överkant må hända.

Men precis som det inte är ok att generalisera kring grupper i samhället och säga att man ogillar romer eller bögar är det inte ok att säga att man ogillar barn.  Och dessutom också förespråka att det ska finna platser där de inte ska vara tillåtna bara för att man själv stör sig på dem. För vems preferenser och fördomar ska vi då börja ta hänsyn till? Om någon stör sig på en funktionshindrad som pratar högt på bussen – ska hen då kunna betala för att slippa sitta bredvid funktionshindrade? Eftersom de kan tänkas prata högt?

Någon skrev att barn precis som hundar är sina ägares ansvar. Det är en inställning som gör mig mörkrädd. Barn är allas ansvar. Det handlar om att barn ska bli vuxna medborgare en dag och de kommer att ta hand om oss när vi blir gamla. Så att uppfostra barn till empatiska, fungerande vuxna är något som ligger i allas intresse. Det är inte ett ansvar man inte kan frånsäga sig bara för att man inte själv gillar eller har barn. Och nej självklart kan inte barn få bete sig hur som helst. Men hur ska de lära sig hur man beter sig om de förvisas från vuxna sammanhang? Och varför reagerar många vuxna som stör sig på barn själva så omoget i sådana situationer?

I mitt blogginlägg använde  jag precis samma argumentation som folk som stör sig på barn använder. Men jag vände den mot vuxna istället. Som förväntat blev många arga eftersom det aldrig är roligt att bli utsatt för generaliseringar och diskriminering. Det tycker inte heller barn – vilket texten handlade om men många ändå missade.

Jag har inget emot tysta kupéer eller zoner på flygplan. Skillnaden är att jag och min stillsamma son är välkomna i dessa zoner eftersom att vi är just stillsamma. Men en barnfri zon kan vi förbjudas ifrån – trots att det finns många vuxna som beter sig betydligt olämpligare än barn. Och även om jag själv föredrar det lite tyst och stillsamt när jag reser – vem har sagt att just min uppfattning om vad som är lagom stillsamt är den rätta?