”Din blogg har spelat en positiv roll för mig i livet. Dina fantastiska bilder lyft mig ur depression i tunga perioder. Det är helt sant! Jag fann din blogg bland mina dystraste tider och lättsamheten i dina fina foton fick mig att le när allt annat kändes totalt meningslöst och terapin knappt gav effekt. Med dina vackra klokheter tog jag mig så sakteliga ur min avgrundsdjupa svacka och blev en allt bättre, starkare, gladare och mer tacksam människa med stöd av dina goda tips och råd om allt och inget. ”

Fick en så fint mejl för en tid sedan som jag har sparat. I tider när folk skriker PRESTATIONSÅNGEST så fort de kolla på en blogg som innehåller en fin bild tycker jag att det är viktigt att minnas att det är olika. Det som ger den ena prestationsångest ger den andra glädje.  Och tvärtom såklart. Vi fungerar olika helt enkelt. Saker triggar oss på olika sätt.

När jag ligger hemma trött med fett hår är det sista jag vill kolla på bilder av någon annan som ligger hemma trött med fett hår. Jag blir inte gladare över stöket i mitt hem för att jag kollar på andra som har stökigt i sitt hem. Jag känner inte att min kassa kondis är ett mindre problem för att någon annan bloggar om sin kassa kondis. Men jag vet ju att det är olika. En del människor känner precis tvärtom. Att just sådant är inspirerande. Att igenkänningen är härlig. En tröst till och med. Och det är ju toppen om man känner så. Det ena är inte konstigare än det andra.

Men när jag var deprimerad och sjukskriven efter att mamma hade dött. Vet ni vad som fick upp mig ur sängen då? Jo, att gå och köpa senaste numret av tidningen Lantliv. Och att se på gamla repriser av Leila Bakar. Och sedan fota fina bilder till bloggen som kanske i sin tur kunde inspirera någon annan.