Alltså den här killen – som sitter själv nu och har upptäckt det fina med att plocka klossar i och ur en låda och igår lärde sig klappa händerna. Jag känner mig helt perplex när jag tänker på det. För när Bertil var sju månader tyckte jag att det hade gått så långsamt! Varenda fas hade nogsamt registrerats och alla steg såsom vändning, första smakportionen, första leendet och allt däremellan var liksom inbränt i minnet. Nu med Folke? Nu minns jag ingenting. Han har vuxit upp framför näsan på mig medan jag vikt strumpor, bytt blöjor, läst böcker med storbarnet och lagat oändliga mängder mat. Det låter nästan lite sorgligt när jag säger det fast det känns inte sorgligt. Det känns bara att jag är en tvåbarnsmamma den här gången. Och egentligen är det ju Folke som har dragit vinstlotten för han fick en mamma som övat på att vara förälder i fyra år medan Bertil fick totalt oerfarna föräldrar – 23 och 24 år gamla.
20 svar
Så roligt att din Folke och min Sigge började klappa händerna exakt samma datum! Bara det att Sigge är 1 år… Lustigt nog har båda våra barn varit sena just med att klappa händerna!
Tack för en fin blogg. Hittade den när jag googlade runt på bra bloggtips. Jag har inte bloggat så länge så allt känns nytt och wow kan man göra så. Så tack för superbra tips och jag är bara 1-barns mamma ännu, och tror nog att det typ blir 4 år till nästa 😉
Dina bilder och texter gör så mina minnen blir tydliga. Tack för det!
Kommer ihåg när nr 4 kom hem och barnen inte verkade uppfatta det mer dramatiskt än om jag placerat en kasse mat på golvet 😉 Ettan och tvåan hade såna där album, ettan t.o.m. två. Trean fick visserligen ett album men inget hanns skrivas in utan jag skrev ibland i en konsumalmanacka när en tand kommit och när han lärt sig nåt nytt. Fyran kan jag absolut inte minnas att jag skrivit in något om någonstans MEN hon var oändligt älskad och omhuldad av sina syskon under hela uppväxten.
Ååh, vad jag känner igen mig!!!!
Jag har en fråga som jag har funderat mycket på och kom på det när jag såg bilden; hur har ni gjort med Melker för att han ska bli ”barnvänlig”? Hur gick det för honom att först få in en unge och sen en till i hushållet? Hur har ni ”uppfostrat” honom? Och hur har ni ”uppfostrat” barnen att inte dra för hårt i öron och sånt? Tack för en fin blogg 🙂
Hejsan Hanna! Jag vet inte om vi gjort så mycket faktiskt. Han har liksom fattat det på en gång. Att bebisar är ömtåliga. Han är helt enkelt en väldigt trygg och snäll hund. När barnen blir större handlar det mest om att säga till barnen så att de respekterar honom tillräckligt och att han aldrig ska behöva känna sig trängd.
Hög igenkänningsfaktor på det!
Instämmer, det bara hände!! Kram
Det blir ju så med nummer två! Min trea är 1 månad nu och den har rusat fram!
Men din blogg hjälper mig att ta vara på ögonblicken med alla tre barn bättre. Att läsa din blogg inspirerar mig till roliga saker att göra med barnen, kul pyssel, inredning för att få mysigt hemma, klädinspiration och bra tips för trädgården. Och detta gör att jag uppskattar och tar mig tid att uppskatta familjen och hemmet mer. Du påminner mig om vad som är viktigt. Tack för att du bloggar!
Jag tycker att jag njutit mer av de senare barnen än det första. Då kände jag att jag var tvungen att registrera allt, kunna allt, vara ”som mammor ska”. Men med de senare barnen har jag känt mej tryggare i mej själv och njutit av barnen, föräldraledigheten och barnets spännande utveckling på ett helt annat sätt. Lilla femman har helt klart en helt annan sorts mamma, en mindre nervös och prestationsångestladdad mamma, än min förstfödde.
Men så skönt skrivet. Har själv stressat över att min 8 månaders bara rattar utvecklingen på egen hand, utan samma hejarop och applåder. Men när jag tänker på det blir han nog en självständig rackare som kan ta hand om sig själv.
Och jag hade det lite tvärtom. Efter ettan hade jag vad jag i efterhand har förstått var en förlossningsdepression som aldrig diagnosticerades – minns mycket lite av hans första år, mest att jag grät hela tiden. Minns mer av tvåan, när jag mådde bättre och var gladare. Har väldigt dåligt samvete för det, trots att det inte var mitt ”fel”.
Känner igen det där lite, fast ändå inte riktigt.
Mina barn är så totalt olika att jag inte har så svårt att komma ihåg bådas barndom (än så länge).
Det var lite som att vara förstagångsmamma igen med tvåan, då hen var helt annorlunda som spädis jämfört med ettan.
Sen är jag väldigt glad att tvåan inte kom först, jag hade nog inte hanterat det lika bra som förstagångsmamma.
Sen kan det vara så att tvåan har fördel av att vara småsyskon i alla fall i vissa delar för vårt barn, men i annat så fanns det inga fördel kanske rent av en nackdel med ett storasyskon som vill hjälpa till.
Haha! Känner igen det där! Vi har en liten kille som är nr 3. Tror våra små är födda ungefär samtidigt, där i slutet av juli. Jag blev alldeles paff när han igår lärde sig klappa händerna, hur kan han kunna det han som är alldeles nyfödd?!
det finns nog inget mer alternativ än att skaffa en till. 🙂
Det jag och min fru både reagerat på och konstaterat är att antalet kort på barnen minska ju mer man har. Fösrta barnet fick en scrapbook med minsta grej väl dokumenterad. Andra fick boken, men alla korten ligger i en hög. Tredje har i alla fall en pärm, medan det fjärde barnet inte ens har det… Det är inte så lite skämmigt.
//Bengt
http://endelavmig.nu
Fascinerande och samtidigt lite sorgligt på en gång hur man hinner uppfatta och sedan minnas den första tiden med barnen.
Yngste sonen ska nu skriva en uppsats om sig själv och behövde hjälp med kapitlet om när han var liten. Maken och jag tittade på varandra och insåg att vi inte minns så mycket. Medans från storebrors första tid är minnena mycket klarare. För att inte tala om allt jag skrev ner från son 1s första tid, men inget från son 2.
Kändes lite orättvist mot honom…
Gott att du hittade en annan vinkel på fenomenet. 🙂
Jag är yngsta barnet i en skara av tre och det sätter sig faktiskt på självkänslan att det inte finns några kort, inga filmer sol det finns på lina systrar, ingen minnesbok med handavtryck mm. Tror det gett mig ett bekräftelsebehov på nåt sätt, för jag utgår alltid ifrån att jag inte riktigt räknas som alla andra. Jag blir inte förvånad om någon glömmer bort mig, blir inte förvånad om jag blir bortprioriterad. Tror det har med det att göra! Är också mycket obekväm med för mycket stoj omkring min person, vill inte skapa besvär för folk. Ja, det sägs att yngsta är bortskämd men jag undrar med vad. Ärvda kläder?
KAN ju också hänga ihop med det faktum att han har en äldre bror att imitera, som gör att det går ”fortare”. Min första son kunde inte klappa händerna rent förrän efter 1-årsdagen och han plockar fortfarande bara UR lådan, aldrig i. 😉 får se vad som händer med nummer 2 som kommer i juli 🙂
gillar hur du får en att vrida och vända på ens egna perspektiv. 🙂
Förstår precis vad du menar och när vi ick tredje barnet fattade vi verkligen ingenting, plötsligt gick ungen och nu 13 mån senare klättrar hon på allt och sa något som liknande hej då när jag gick till bussen imorse, alltså hur fort kan tiden gå?