Om att inte rymmas i ramarna

Jag tänker mycket på vår snäva definition av jobb och vad som är normalt. Vi har bestämt att det är normalt att jobba åtta timmars arbetsdag. Och orkar man inte det så har man ett problem. Jag har en kompis som är väldigt duktig och kompetent och skött sitt jobb bra, men med jämna mellanrum kraschat. För att det blivit för mycket. Utåt sett så uppfyller hon kriterierna för “en god arbetande människa som gör rätt för sig”. Men villkoren på arbetsmarknaden funkar inte för henne. Och en starkt bidragande orsak till kraschandet är försöken att jobba heltid. Det funkar helt enkelt inte. Men åtta timmars arbetsdag en norm man ska sträva efter. Och i den normen är hon avvikande.

Jag brukar med fasa tänka på hur det skulle vara för mig att jobba på en vanlig arbetsplats. Där jag var tvungen att närvara alla vardagar mellan bestämda klockslag. Jag vet med säkerhet att jag inte skulle fixa det. Jag skulle krascha. Anledningen till att jag idag kan jobba och prestera så pass mycket är att jag har totalt fria arbetstider och inga jobbarkompisar. Jag har byggt en maximalt gynnsam miljö just för min mäniskotyp. Men om jag inte lyckats med det så skulle jag kanske vara en av dessa människor som i befinner sig i utanförskapet. En problemsiffra i en problemstatistik. Där de som inte ryms inom samhällets snäva ram för det normala helt enkelt är obrukbara.

När jag blir lyft som entreprenör eller tas som exempel på någon som lyckats göra karriär känns det väldigt bakvänt för mig. För jag har fått kämpa mycket för mitt sätt att vara och vilja leva. Och mötts av många oförstående människor på vägen. Ända tills jag “lyckats” i samhällets ögon (lyckas = att tjäna pengar). För då är dessa särdrag plötsligt något bra!

Man ska vara medveten om att många av de framgångsrika entreprenörer vi idag hyllar en gång klassats som “problembarn”. Många konstnärer och kreatörer också. De passar inte in i samhällets norm och har därigenom varit tvungna att skapa egna regler. Ställa sig utanför och bygga en egen värld. Men för att lyckas göra det krävs både en stark drivkraft och starka personliga resurser. Och det har inte alla. Kanske hade de det en gång – men orken och förmågan har nötts ner av motstånd. Av att ända sedan barnsben varit tvungen att anpassa bort sig själv.

Jag känner förtvivlan när jag tänker på alla människor som på grund av att de inte ryms i våra snäva ramar betraktas som ett problem. Som en tråkig siffra i statistiken – istället för en tillgång. Om vi har ramar där mängder av människor faller utanför kanske vi måste ändra på våra ramar? Inte envisas med samma struktur och samtidigt förvänta oss ett nytt resultat.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

88 kommentarer på “Om att inte rymmas i ramarna”

  1. Jag har läst dina tidigare inlägg om hur du ogillar arbetslinjen och såg även ditt avsnitt av “de obekväma”. Jag tycker du har intressanta tankar men har ändå lite svårt att få ihop resonemanget. Tex: vad av det du gör på en dag definierar du som arbete? Jag får uppfattningen att när du skriver på bloggen, har möte om något projekt, fotar för en bok eller skriver en krönika anser du att du jobbar. Men när du rensar i hönshuset, planterar växter eller utför annat på eran gård så anser du att det inte är arbete utan det är något annat? Lägger du ihop allt är jag säker på att det blir mer än 8 timmar/dag? Jag är väldigt nyfiken på just vad det är som gör det ena till mer arbete än det andra (och om svaret är pengar vore det ju lite trist men så kan det ju också vara, isåfall blir min följdfråga dock om pengar gör det tråkigare att utföra sysslor?).

    Själv är jag väldigt mycket för frihet, har svårt för regler och struktur. Jag älskar mitt jobb, som är väldigt fritt med total kontroll över tider och ofta jobbar jag ca 8 timmar/dag eller mer men det känns inte som jobb. Om jag blev tvingad in i 6-timmar per dag skulle jag troligen ändå jobba 8 fast de sista skulle ske hemifrån. För mig personligen skulle det bli en mer stressig tillvaro. Däremot har jag även arbetat som sjukvårdsbiträde och där skulle det varit en välsignelse med 6 timmars arbetsdag istället för 8 så jag kan verkligen se många yrkesgrupper som skulle vinna på att deras personal arbetade kortare pass = friskare, mer tid för familj, mer ork på jobbet osv. Så jag tror detta är betydligt mer komplicerat än att när man inser att nuvarande ramar inte passar alla istället försöka trycka in alla i nya annorlunda ramar. Vi kommer aldrig kunna konstruera ramar som passar alla, istället tror jag vi måste ha ett samhälle där alla får plats oavsett och där ramarna är mjuka och böjliga (eller inte finns alls).

  2. Så sjuuuukt bra text! Känner igen mej så mycket i de tankarna. Jag har befunnit mej både i utanförskapet och i känslan att vilja något annat, att inte vilja det inrutade livet. Nu har jag bestämt att jag gör det här livet på mitt sätt, så som jag vill och det är en sån befrielse. Jag har också störts av att lyckad alltid = pengar. Så himla snävt och tråkigt, känner massor med människor som är superlyckade i mina ögon men kanske inte har så jättemycket pengar.

  3. Jag förstår vad du menar men tycker att samhället ändå förändrats en hel del bara de senaste 5 åren. Fler företag anammar möjligheten för anställa att kunna jobba hemifrån vilket gör det lättare att få ihop vardagen med familj och småbarn. Man kan ha åtkomst till sin mejl , officepaket och dokument och affärssystem hemifrån utan att ens behöva ta med sig jobbdatorn hem. Självklart beror det ju på vad man jobbar med, men jag ser ändå positivt på att saker förändras, att fler och fler chefer inser att bara för att man ser sina anställda så jobbar de.

    1. Jag ser detta som väldigt oroväckande istället. Det är ingen hjälp, vad det handlar om många gånger är att kunna kräva 8+ timmars arbetsdag ur människor men ändå bara betala för 8. Genom att allt finns tillgängligt hemma förväntas du vara mycket mer tillgänglig och allt du inte hinner med med ska göras hemma istället för att det sätts in fler anställda osv. Jag tror att hemarbete för de stora flertalet innebär mer stress och mindre tid. En kortare tid kan det vara en förbättring men när detta blir ett förväntat inslag i arbetet så tror jag det är destruktivt.

  4. Du är så klok! Och lyckliga du som orkat kämpa för att få det liv du velat ha! Det är inspirerande att läsa om och får mig att vilja kämpa för en förändring i mitt eget liv – och arbetsliv. Jag skulle gärna läsa mer om det du pratade om under intervjun på podcasten Blog Business, det var jätteintressant och nyttigt.

  5. Allt som inte innebär 40-timmarsveckor känns så främmande, svårt och snårigt. Om jag skulle vilja jobba så så skulle jag inte veta var jag vill börja. Nu älskar jag mitt jobb och vill för allt i världen inte byta. Men ändå, om man ska leka med tanken.

  6. Fantastiskt bra skrivet! Jag är en av alla dom som kraschat och provat igen och kraschat igen. Jag säger en av alla dom eftersom mer än hälften av mina sjuksköterskekollegor också har kraschat. Jag har insett att jag inte klarar av stressen inom vården men vet inte vad jag ska göra av mitt liv. Jag kämpade hårt med en utbildning för att jag ville hjälpa andra och för att få stabil inkomst och “vara som alla andra ” sen blev jag en mosad grönsak som bara är till besvär och känner mig värdelös eftersom jag inte kan jobba. Jag har aldrig tänkt på det förrän jag kraschade hur många som ser ner på sjuka /arbetslösa och att hela min självkänsla byggde på att prestera – att ha ett jobb, att göra nytta i samhället

    1. Skäms inte för dig! Jag tror inte “alla andra”, klarar av det heller. Man kan hålla fasaden utåt, men någonstans tär 40-timmors-veckorna på oss alla. Vissa copar med det genom att helt enkelt sluta engagera sig lika mkt i jobbet, tycker jag har sett många äldre kollegor som känns ganska likgiltiga till det dem håller på med. Men hur kul är det i längden att göra jobbet halvdant för att orka? Hellre jobba deltid och orka göra sitt bästa känner jag (är också inom vården).

  7. Fin och tänkvärd text.
    Jag jobbar heltid i skolans värld, ständigt stressad och slutkörd när jag kommer hem efter en lång och hektisk arbetsdag. Jag gillar verkligen delar av mitt jobb! Att möta människorna… Men ogillar starkt stressen och pressen och känslan att aldrig vara nöjd med det jag åstadkommer. Vill ge mer även om jag ger och ger hela dagarna så att jag känner mig som en urvriden trasa…
    Har kraschat både en och två gånger…
    Drömmer om att en dag slå mig fri, att hitta min nisch och att göra något som jag älskar men som inte fullständigt tar knäcken på mig.

  8. Vad är ett vanligt jobb för dig? De flesta som jobbar på “vanliga jobb” i min umgängeskrets jobbar verkligen inte 8-17 måndag till fredag

    1. Men vad gör folk då? Undrar av nyfikenhet då jag gärna inte vill ha 8 – 17 men majoriteten av jobb kräver det och majoriteten av mina vänner jobbar så

  9. Mitt hjärta knyter sig då jag läser ditt inlägg Clara! Detta för att jag jag liknar din kompis. För att jag är en “duktig” person, lojal, återkopplande och upplysande. Jag är nogrann, kreativ och aktiv. Glad och öppen MEN emellanåt “bara orkar jag inte”, jag är inte lat, jag är inte sjuk. Jag bara inte orkar och undrar alltjämt varför? Är något fel på mig? Varför orkar alla andra? Orkar verkligen alla andra? Ja, vissa, andra inte. Jag känner mig mindre ensam av att ha läst ditt inlägg men också en stor förtvivlan. Vart ska jag nånsin rymmas? Jag är inte stressad av mig men det skaver i hela min kropp av arbetshetsen och att jobba enligt regler verkar va enda sättet att räknas. Jag avskyr det! Jag är mitt i en utbildning, där jag sedan kan jobba som frilans. Jag gör det för att kunna jobba mindre! Så att jag kan styra mitt liv och jobba då det passar mig. Vissa tänker ambitiöst att utbilda sig, ja visst. Men jag utbildar mig för att få makt över mitt liv. Ett liv som inte står och faller för varje månadslön. Kommer aldrig se det som ett mål att jobba heltid. Allt beror på vilket liv man vill leva, hur mycket pengar som måste in. Det bara måste finnas plats för oss som “orkar mycket bra, men i perioder”.

  10. Så fantastiskt bra formulerat. Man måste vara så stark för att bryta dom inövade normerna. Min kropp å själ har så svårt för det. Tycker också att nämner man det så ses det inte med blida ögon. Lite som “att så här ser det ut lilla gumman”…..och visst det är förbaskat svårt att hitta en lösning. Tack för din blogg Clara!

  11. jag gillar din blogg Clara! Och återigen har du skrivit en bra text. Jag gillar inte heller 9-17-mentaliteten, utan skulle hellre jobba på ett annat sätt så att jag kunde hämta barnen tidigare på förskola och fritids. Men det är lite svårt när man jobbar på fritids.. Hur tycker du att samhället skulle se ut istället? Har du något svar på problematiken?
    Tack för en bra blogg!

  12. Jag är en av dom. En av dom som högst troligen aldrig kommer kunna ha ett heltidsjobb. En av dom som inte orkar, som inte fungerar så. Som fungerar lite annorlunda än normen. Jag är kreativ, rolig, ansvarstagande, nogrann, spontan, talför, orädd, påhittig, problemlösare och utanförlådantänkare. Men jag har också energibrist och orkbrist och svårigheter med igångsättning, slutförande, sortera intryck och till viss del sociala kontakter. Jag har svårt att hålla många saker i luften samtidigt och blir lätt splittrad, jag får inte dom tråkiga sakerna gjorda. För att sammanfatta mina svårigheter använder vården diagnoserna adhd och asperger. Jag har inget emot det, det är egentligen rätt bra att det finns en problembeskrivning som gör att andra kan ha en chans att förstå vad som är krångligt för mig. Problemet kommer när det inte finns anpassningsmöjligheter i arbetslivet i den grad det skulle behöva finnas. Jag menar inte att jag eller andra som inte fungerar som normen ska få saker serverade på silverfat men som det ser ut nu hamnar alldeles för många av oss i dom avlägsna korridorerna på psyk, vi hamnar hemma i siolering och sjukskrivning på sjukskrivning. Vi provar och försöker komma in i arbetslivet och misslyckas gång på gång. Faller, raserar och för varje gång försvinner en bit till av självförtroedet och självkänslan. Det är så syn, för alla vi har så mycket att bidra med, saker vi faktiskt kan, saker vi vet, erfarenheter vi har. Om det bara gick att hitta lite mer flexibilitet i anställningsformer, i arbetsuppgifter och i samhället i stort.

    Jag sitter hemma, mitt nionde år som sjukskriven, tjugonio år gammal. Jag är högintelligent, jag är kreativ, jag är påhittig, pålitlig, nogrann, rolig, ansvarsfull och jag kan inte jobba. För jag är rund i ett fyrkantigt samhälle.

    1. Jag har även ett tips till dig: Läser att du är sjukskriven. Jag var det i 7 år mellan 22-29 år. Sen vart jag sååå less på att jag blev sämre av att vara sjukskriven så jag tänkte nej nu jävlar. Jag sökte in på en folkhögskol och är inne på mitt tredje år där. Där är dom urduktiga på att anpassa efter individer. Bara som ett tips. För jag vet inte alls om hur din situation ser ut, med utbildning osv. Men för mig var det lättare och jag orkade att vara på skolan, då den kunde anpassas så bra.

    2. Camilla och Hanna, läs gärna mitt svar till Saras kommentar precis ovan. Bland alla fyrkantiga tanter på försäkringskassan och arbetsförmedlingen så finns det mänskliga personer som vill hjälpa -på riktigt! Det kräver dock en viss öppenhet hos en själv, annars är det svårt att få hjälp. Med en ödmjuk och optimistiskt inställning har jag märkt att det är lättare att få hjälp. Är en negativ för att en är i ett sjukdomstillstånd såsom en depression är det en helt annan sak, den personen förtjänar hjälp oavsett! Men det jag menar är att du lättare får det stöd du behöver om du inte är dömande och pessimistiskt inställd till olika insatser. Ställ krav, självklart! Du ska INTE gå med på att förminskas eller ingå i ett program som du direkt känner inte alls passar dig. Men var tydlig och bestämd med öppenhet. Då blir du bättre bemött, vilket du ju själv tjänar på!

  13. Otroligt bra inlägg! Jag är en av dem som verkligen inte passar in på arbetsmarknaden just för att jag är den jag är. Jag ser det inte som ett stort problem utan en tillgång att jag har Aspergers men vet inte vad eller hur jag ska göra för att lyckas få ett jobb och dessutom ha det kvar. Känner inte att jag passar in på ett arbete och får panik av att behöva befinna mig på samma ställe varje dag, träffa samma människor (många dagar att träffa folk alls) och att passa tider. Jag är just nu arbetslös sedan årsskiftet och jobbade innan i tre år i en second hand butik men kunde inte vara kvar. Det gick sådär men det fungerade. Mina största problem var att åka bussen varje morgon, umgås med folk hela dagarna och att behöva göra detta varje dag. Jobbade bara 75% och skulle aldrig klarat av heltid då bussresorna gjorde att det blev heltid för mig ändå. Vilket i sin tur ledde till att jag var sur och irriterad många gånger, speciellt mot slutet av veckan. Då kom helgen och jag kunde ladda upp igen för att vara pigg måndag-tisdag och sedan krascha och så var det samma igen varje vecka. Men man måste ju ha ett jobb så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Dessa månader utav arbetslöshet har varit de bästa på flera år! Mindre pengar visst, men jag mår bättre än på länge. Jag behöver inte gå upp på morgonen och stressa iväg utan kan vakna, ta det lugnt och sedan skriva, fotografera eller bara pyssla för mig själv. Jag önskar att jag hade det drivet du har för jag är otroligt kreativ och vill mycket men känner varken att jag vågar eller att jag skulle klara av det. Det är ofta jag önskar att jag lyckats så som du har gjort, jag är ändå ett år yngre bara, men det kommer säkert! Jag hoppas på det iaf. Att en dag kunna jobba och tjäna pengar på mina villkor och må bra också. Det hade varit något. 😀

    1. Det jag också skulle haft med var det att jag var ett sådant “problembarn”. En sådan som redan på dagis inte passade in och skolan blev ett rent helvete för jag gjorde allt annorlunda. Nu som vuxen är det ännu svårare och det är mycket därför jag inte lyckas med det här med jobb. Men jag har förlikat mig ganska mycket de senaste åren med det att jag kommer nog aldrig vara den som har ett “normalt” jobb. Det känns både bra och dåligt faktiskt. Jag önskar ofta att vårt samhälle inte var såhär likriktat utan att personer som t ex mig kunde få plats utan att för den sakens skull behöva ha en diagnos eller anses vara “fel”.

    2. När jag läste ditt inlägg blev jag så glad att läsa om en annan tjej med asperger, jag har den diagnosen själv och har länge känt mig ensam som just tjej! Även om vi är två helt olika personer med bara diagnosen som gemensam nämnare vill jag ändå tro att jag förstår dina problem relativt väl.

      Jag skulle gärna berätta hur min väg sett ut, men vill inte lämna ut för mycket av mig i ett öppet kommentarsfält. (Fördomar och rädslan att dömas har gjort att jag inte berättar för någon om min diagnos). Jag kan ändå kort berätta att jag också har haft det tufft på arbetsmarknaden. Det har dock “funkat” utåt sett. Jag kan med säkerhet säga att ingen på mina tidigare arbetsplatser någonsin skulle misstänka att jag har asperger. Jag är social, tar initiativ och är verkligen inte någon stereotyp av diagnosen. T.o.m min egen mamma tror att jag har asperger light, vilket gör mig så ledsen. Bara för att jag verkar så normal betyder det inte att jag inte har samma vidd av problem som någon annan med asperger. Det tar bara olika form! Mina närmaste vänner som vet om min diagnos förstår inte hur jag kan ha sociala problem när jag ju är social?! Det låter ju som en motsägelse i sig själv, men är fullt möjligt. Jag anstränger mig så fruktansvärt mycket bland folk, jag uppträder helt naturligt enligt andra, men inuti mig kokar det och utmattningen kommer alltid hemma. Jag skulle ALDRIG visa det för någon annan. Men hemma går det ut över min pojkvän, för då krashar jag.

      Ang. jobb så har jag i flera år kämpat mig fram. Har på något jäkla vis klarat mig utan att behöva låna pengar av föräldrar, och har alltid varit omtyckt av kolleger och chefer, men det har alltid varit snudd på outhärdligt emellanåt. Till skillnad från dig så går jag under utan ett arbete. Jag fixar inte den friheten, utan behöver tydlig struktur över min vecka.

      Efter flera korta anställningar och perioder av arbetslöshet (har berott på arbetsbrist och inte på mig, även om jag varit nära att krasha), så fick jag till slut träffa en alldeles underbar handläggare på AF. Han såg mig som en hel människa och fokuserade inte bara på att jag skulle funka på jobbet utan även att mitt liv skulle funka. Han såg till att jag fick en insats som heter SIUS och det är något helt fantastiskt! Helt plötsligt öppnade AF upp dörren för mig där empati och mänskligheten fanns. Trodde inte att det fanns bland dessa byråkrater!

      Med SIUS får du själv välja ut tänkbara arbetsplatser, varpå din SIUS-konsulent tar kontakt med arbetsgivaren och mer eller mindre skapar en anställning som aldrig någonsin hade varit möjlig att söka själv. Jag menar, vem anställer någon som säger “jag vill jobba hos er, men jag vill inte bli inringd med kort varsel, jag vill inte jobba oregelbundna tider, jag är lättstressad och jag blir lätt socialt utmattad”. Ingen! Men med SIUS gör de upp ett avtal med arbetsgivaren, de ska erbjuda en anställning utifrån de behov som personen har och för det får arbetsgivaren ett bidrag från AF, vilket gör det hela möjligt.

      Precis alla skulle behöva denna insats, inte bara personer med diagnoser. Det är många gånger som jag känt att jag inte förtjänar det här.. Jag har ju klarat mig innan, det finns de som har det värre osv. Jag kämpar verkligen med att bara ta emot den här hjälpen nu. Det känns för lyxigt liksom. Jag som är van vid att kämpa så hårt, ska jag bara få det här nu liksom? Men ja, ja och åter ja!! Jag förtjänar det, och det gör du också! SIUS är verkligen inte som alla urbota dumma program som ska framstå som så specialanpassade till funktionshindrade, men som i själva verket bara är förminskade. Nej, en SIUS-konsulent är en person som ser dig, dina svårigheter men även din potential och hjälper dig att få en anpassad anställning. En tillsvidareanställning t.o.m! Ja, det låter verkligen för bra för att vara sant för en annan som harvat runt på timanställningar och tvingat sig själv att vid flertalet tillfällen säga “självklart är jag snabb, stresstålig, social och mycket, mycket flexibel. Och ja, jag kan absolut hoppa in när det behagar er, bara ring mig!”.

      Om du vill skulle vi kunna fortsätta ha kontakt via mail?

  14. Tack för klok text Clara! Jag blir både glad och ledsen – kämpar just nu för att inte krascha och tänker väldigt mycket på det som du skriver om. Jag är så rädd att just så, bli för sliten för att klara av att bryta mönstren och skapa en hållbar situation för mig själv. Har läst en lååång utbildning till ett kreativt och jätteroligt yrke, men inser nu att jag inte vet om jag kommer stå pall för branschen. Jag: ambitiös, lättlärd, lojal, socialt kompetent, noggrann och “duktig” men samtidigt – värdelös? Det måste vara fel! En friare och flexiblare arbetsmiljö tror jag skulle fungera delvis för mig, men till sist kommer det nog ändå an på antalet timmar! Jag blir så förbannad när jag tänker på att jag ska behöva känna mig dålig för att jag inte kommer klara att jobba heltid och ofta övertid. Känslan av värdelöshet ger mig ångest och gör det hela mycket värre. Hur sjukt är det inte att vi är så många som känner såhär?!

  15. Intressant inlägg!

    Har du någon tanke om hur man undviker att den där orken och förmågan nöts bort då? För som du säger, innan man lyckats hitta det som funkar för en själv är det otroligt tungt att försöka “gå sin egen väg”. Det är tungt att kämpa utan mål, och tyngre när de i ens närhet har starka åsikter om hur man ska vara.

  16. Å de va som de va om mig du skrev. Jag klarar inte vara normal och arbeta vanligt 8 timmar. Jag har gång på gång försökt och fallit som en fura för jag orkar inte. Jag gör bra jobb och sköter de jag ska och är trevlig men hemma är ja så trött. Jag har frågat mig gång på gång vad de är för fel på mig, varför går de inte osv. Skönt att du skriver om detta!

    1. Du är inte ensam om att känna så vi verkar vara många som känner lika. Det kanske inte är oss det är fel på utan vårt samhälle som skapat EN enda mall som de trycker på oss alla! Känns skönt att inte vara ensam med känslan iallafall:-) kram

  17. Jättebra inlägg. Jag kan ibland känna att jag inte alltid passar in i ramarna när jag är på restaurang eftersom jag inte är jätteförtjust i alkohol eller kaffe och blir ofta tittad snett på i de sammanhangen. Eftersom jag dessutom är 29 år och alltså är i en väldigt fertil ålder så känns det nästan som att man måste säga; “nej jag är inte gravid” när jag beställer in ett alkoholfritt alternativ när min man kör bilen hem. Suck.

    http://www.diningandcooking.blogg.se

  18. Tack för det du skriver! jag är en av dom “onormala”. Jag var också “kreativ” en gång i tiden och höll på en del med musik och arbetade då endast som timmvikarie inom sjukvården(det här var på 80,90-talet, det fanns mer jobb då och fler vikarier/vikariepooler!) sedan fick jag barn och mitt liv tog en annan riktning men jag kände fortfarande att jag inte kunde jobba 8-17, 5 dgr i veckan på samma ställe dag ut och dag in. Och så är det fortfarande, det finn mer i livet än att bara jobba och resa till och fr jobbet 2-3 timmar/dag = 12 timmar/dag. det är helt sjukt! Jag är arbetslös nu och söker jobb inom kontor och de flesta jobb är 8h/dag och när jag ibland ringer och frågar om jobbet om det är möjligt att jobba 6h/dag eller 3-4 dgr/vecka så svarar de som om det är ngt fel på mej fast de inte uttalar det så är inställning så. I en arbetsannons där arbetet var 50% så stog det ändå att man skulle förklara vad orsaken var att man ville jobba 50%, helt vansinigt! Det måste verkligen bli en ändring på det här, det är inte hållbart! Många vill gå ner i arbetstid men dom vågar inta nämna det just därför, som du skriver, att de ses som lata, eller inte är arbetsföra 100%.

  19. Hej igen! fortsätter på mitt tidigare inlägg. Ville bara skriva att den arbetslinjen och det ekonomiska systemet vi har idag ska i första hand främja tillväxten som i sin tur bygger på att vi ska konsumera så mycket som möjligt och det här tycker jag är en skrämmande utveckling som aldrig är hållbar i längden. Konsekvenserna av det ser vi ju redan med så många människor som blir utbrända/sjuka och det slår också mot miljön/klimatförändringarna. Just att det är så styrt från politiker, ekonomer och industriella storföretag globalt så finns det inget utrymme för att en människas/arbetstagares egna vilja och synpunkter blir hörda eller accepterade. Man måste inrätta sej i “mallen” så de kan ha kontroll, en kontroll över nettofinanserna som fyller deras plånböcker. I grund och botten handlar det om girighet och makt där den lilla människan får “betala” både med sin hälsa och värdighet.

  20. Kloka ord! Verkligen helt sant. Jag hade inte orkat fortsätta jobba om jag inte gått ner i tid. Kvinnofälla, ja, säkert, men som samhället, dess struktur och mitt yrke ser ut idag så är detta som gäller. Att kunna stå bredvid är ett mål på sikt, men inget som funkar just nu för mig. Alla måste hitta sin egen väg i livet.

  21. I Finland talar man just nu om att förlänga arbetsdagarna (till längre än 8 timmar) för att öka produktionen och kompensera för den haltande ekonomin. Dessutom har det länge varit diskussion om att höja pensionsåldern. Samtidigt går många unga arbetslösa och antalet arbetslösa unga växer hela tiden. Märkligt att politiken fortfarande utgår från industrialisering à la 1899. Vad är poängen med detta undrar man… Tack för ditt inlägg!

  22. Det är inte vi som är konstiga eller märkliga. Det är världen som just nu är skev. Vi har aldrig jobbat så mycket som vi gör nu. När vi var jägare/samlare och även jordbrukare så jobbade vi intensivt i perioder och sen vilade och lekte vi. Bara för hundra år sedan fanns knappt elektricitet vilket också innebar att när det blev mörkt – ja då sov man. Har ni tänkt på hur många månader av vila det blir varje vinter? Månader av sömn, slipa knivar och berätta historier runt elden. Nu sliter vi slut oss själva och tror att vi ska kunna vara på topp året runt, dygnet runt. Vi glömmer av att vi faktiskt är människor och detta sättet att leva är NYTT, vi har INTE anpassat oss till det.

    Många av oss som har extra svårt för minst 40 timmars arbetsvecka och öppna kontorslandskap och sånt skit är också Högkänsliga, HSP – 20% av befolkningen har en hjärna som tar in mer information vilket leder till mer att processera = mer behov av down-time. Detta är ett helt naturligt karaktärsdrag. (Googla och läs mer för att få mer förståelse och respekt för din känslighet!)

    Kärlek till er alla!!

  23. Jag gör våld på mig varje dag genom heltidsjobb.
    Trasig kropp och känslig hjärna. Är 33 och kommer köra slut på mig. Men jag försöker bygga upp ekonomi och ersättningsnivåer.
    Var deltidssjukskriven ett tag nu i våt.
    Det var så skönt. Komma hem tidigt, hinna vila/sova en stund och ha ork till matlagning och sambo.

    Jag saknar inte mina väldigt sjuka och arbetslösa dagar. Men jag önskar det var mer okej att jobba mindre. Utan att för den saken straffas med kassa socialförsäkringsersättningar och mager pension.
    Eller ja, att världen inte bara krävde både mitt anletes svett och mina pengar.

    De flesta människor borde bara vara lite mer. Inte göra så mycket jämt. Orka topprestera hela tiden!

    Själv önskar jag mig sovmorgon varje jobbdag. Trots att jag är tjänsteman och vi möjligtvis kan flexa in 30 minuter sent.
    Samhället tar liksom ingen hänsyn till nattugglor och morgontrötta. Eller sjuka, trasiga och trötta människor.

  24. Tack. Du sätter verkligen ord på det jag känner. Jag går på folkhögskola för att få gymnasiekompetens och jag har lärt känna väldigt många människor där som är så begåvade och har många olika talanger, men som inte skulle palla ett “vanligt” jobb. Vissa pga diagnoser och vissa pga personlighetsdrag eller både och.

  25. Bra text!! Håller helt med dig, och känner igen mig i din upplevelse att inte passa in på arbetsmarknaden men ändå vara en arbetsvillig människa!

  26. Så himla bra och viktigt inlägg! Jag är likadan och trivs egentligen inte alls i den arbetssituation som normen dikterar. Hoppas att det i framtiden kommer att finnas en större acceptans (och fler alternativ) för oss som känner så.

  27. Härligt med människor som bygger sin egen vrå i världen. En som gör det är en tjej som flyttade själv från Göteborg till norrland. http://www.jonnajinton.se Inspirerande! Hoppas jag inte gör fel som länkar till henne – om jag gör fel ber jag om ursäkt och då kan du ju radera mitt inlägg

  28. Jag känner mig så träffad av din text. Under min graviditet och efter förlossningen växte min känsla av att det var fel att vara anställd (lärare) och i höstas, när mitt barn var drygt ett år, sa jag upp mig hux flux. Jag var på väg att springa rätt in i väggen en tredje gång under mitt snart 25:åriga liv. Kollegorna kunde för allt i världen inte förstå att jag ville vända på sättet att arbeta, att jag ville byta fokus. Det viktiga för mig är att kunna vara pigg och glad och umgås med min familj, inte arbeta och ha en ekonomisk “trygghet”. Som tur är har jag en stor familj som förstår precis och en pappa som gjort på samma sätt flera gånger. Efter min föräldraledighet (som inte ska vara sex månader den här gången utan ett år) ska jag plugga ett par år till för att sen starta eget och arbeta hemifrån. Allt för att ha ork att bakat bröd till mina barn en lördagsmorgon, ta en promenad i trädgården med en kopp kaffe i handen, dra ner på jobbet när jag får vinterdeppighet.

  29. Håller med om allt du skriver Clara! ( även om jag tycker att bloggbranchen borde bli granskad mer än vad den är idag. Väldigt mycket sponsring, produktplacering och reklam utan att det framgår tydligt i blogginlägg – det borde vara tydligt vad som är rena kommersiella bloggar med andra ord. )

    1. Det är en ” alternativ” försörjning som kan finansiera andra roliga projekt i livet, men jag tycker inte att bloggare direkt skiljer sig från någon som jobbar med PR eller livsstilskommetsen. I grund och botten verkar det vara samma sak. Sedan är det kul, inspirerande och peppande att såna som Clara tar plats i den branschen!

  30. Den klassiska frågan: jobbar vi för att leva eller lever vi för att jobba? Vi måste alla ta i den känsliga frågan, vad är meningen med mitt liv? Läs gärna om ursprungsbefolkningar runt om i världen, tufft och hårt många gånger eftersom de inte har vår sjukvård t.ex, men de “jobbar” (söker efter mat) inte särskilt många timmar per dygn utan ägnar en stor del av tiden till att vila och umgås. I vår tid kan vi ju fundera över varför det räckte med en person som försörjde familjen på 1950-talet? Hur väljer vi att leva idag egentligen? Flexibilitet för vem?

  31. Jag tror på kortare arbetsdag och att detta skulle leda till mindre stress och sjukdomar men också att fler människor skulle orka arbeta hela arbetslivet och inte krascha lika lätt. Däremot vill jag själv inte jobba hemifrån, jag älskar att kunna lämna hemmet till mitt egna och ha jobbet på en annan plats och jag tror att hemarbete många gånger blir en dold stresskälla för många (men självklart inte alla). Min dröm när det gäller arbete skulle vara att jobba 4-5 timmar per dag på en arbetsplats och ha resten av tiden till att ta hand om mig själv och mina egna projekt, det skulle jag må som bäst av men jag skulle gärna ta 6 timmars arbetsdag/4-dagarsvecka som ett första steg.

  32. Jag känner igen mig så väldigt väl i det du skriver. Jag är också egenföretagare, jobbar med skrivande och föreläsningar, och behöver kunna styra mina tider själv. Det är enda sättet för mig att må bra, att ha dagar och veckor då jag inte gör någonting alls, och sedan perioder då jag jobbar hårt och intensivt. Flera gånger har jag försökt ha “vanliga” jobb med 40 timmar i veckan, men jag mår så fruktansvärt dåligt av det och crashar efter bara några månader. Ska jag kunna vara anställd måste jag vara det på en lägre procentgrad än heltid. Annars går jag sönder.

  33. Jag förstår verkligen vad du menar. Det finns verkligen inte plats eller utrymme för de som vill göra något annorlunda. Jag som kreativperson fungerar och jobbar bäst sent på kvällen och inpå natten, men de arbetstimmarna går knappt att hitta. Då får man jobba natt, men då förlorar jag dagarna också och det gillar jag inte. Skulle jag kunna bestämma mina egna arbetstimmar så vore detta problemlöst, men det uppfattas givetvis som naivt och konstigt.

  34. Bra skrivet Clara! Jag klarar heller inte av samhällets ramar. Har toppbetyg och snart en färdig universitetsutbildning och har försökt pressa in mig i normen i så många år och bara kraschat gång på gång. Jag tycker ju att kunskap är kul och vill lära mig en massa saker och jag har det väldigt lätt för mig att högprestera, men det är just mängden arbete och tidspressen som jag inte fixar! Får jag bara tid och lugn och ro så brukar det gå så mycket bättre. Och såklart en massa tid till återhämtning mellan varven.Trots att jag sänker kraven så funkar det bara inte att jobba 8h/dag. Min hjärna kokar över. Högkänslig till tusen och med en orkidésjäl som behöver ompyssling och rätt förhållanden för att blomstra. Är bara 25 år och har hela livet framför mig och pendlar mellan pepp och oro inför framtiden. Pepp för att jag minsann ska skapa mig ett liv på mina villkor och orolig för att jag inte vet hur.

    Stora kramar till alla er som inte klarar av det här jäkla samhället där bara en sorts människor räknas!

  35. Bra skrivit Clara, jag känner att jag blir kritiserad för att jag inte är rik på min tillverkning som båda tar enormt mycket tid att tillverka samt att det är särskild dyra matrial. Jag har då ett jobb i butik som jag kämpar med som jag måste ha för att överleva. Det är ingen människa jag känner till med mitt yrke som har gått den vägen jag vill gå och det är väldigt jobbigt att staka ut sin egen väg skälv när man till tider inte blir trodd och när man inte har någon att få hjälp av eller som har varit med om något liknande, men jag måste gå ändå för min egen del, skälv om jag kämpar med mitt psyke.

  36. Kan inte annat än hålla med.

    Jag har lite problem med normen “jobba heltid mån-fre 7-16”. Jag frilansar och kan inte styra mina arbetstider eller mängden arbete (om jag inte tackar nej till uppdrag helt enkelt, vilket oftast inte är ett alternativ, eftersom det är jag som är huvudförsörjare i familjen). Det är den arbetsformen jag har att välja på om jag vill jobba inom mitt yrke och bo där jag bor. Men du kan ju gissa vilket krångel det har varit med Försäkringskassan mm! Det märks tydligt att samhället är anpassat efter att folk har fasta anställningar och jobbar heltid.

  37. Håller fullständigt med dig! Du lyfter verkligen en aktuell fråga, så många utbrända människor som ska behöva må dåligt, lidande för den enskilde och en kostnad för samhället. Jobbade halvtid i 10 års tid när mina barn var små, en underbar tid, kände aldrig “jobbleda”, njöt av att få vara hemma med mina barn. Det var ständigt ont om pengar men då vi inte har så stora behov grejade vi det. Tyvärr kommer jag att straffas som pensionär då jag får lägre pension. Nu jobbar jag heltid men längtar efter att få gå ner i tid, men jag måste ju kunna försörja mig som pensionär också så jag får väl hålla ut några år till! Livet är så oändligt mycket mer än statusjakt och karriär! Är 58 år och blir så lycklig när jag läser din blogg, att det finns unga som visar att det går att leva olika! Du är verkligen en förebild Clara! ☺

  38. TACK CLARA!!! Du sätter ord på exakt det jag också brukar tänka på och som skaver nåt fruktansvärt. Jag passar inte heller in i normalramen, jag hatar mitt jobb och att gå dit gör nig djupt olycklig. Jag har tur och kan jobba 75% eftersom min sambo arbetar heltid och tjänar bättre. Jag skulle så gärna vilja ägna mig åt mina passioner: trädgård, odling och illustrering. Min själ dör långsamt på det där jobbet jag måste gå till. Jag hatar normalramen och den satans arbetsnormen!!!

    1. Du måste försöka byta jobb! Eller omutbilda dig. Så där kan du inte ha det. Det ska vara roligt att gå till jobbet. Lycka till!

  39. Å, vad jag håller med! Jag har ett heltidsjobb där vi ibland (rätt ofta) även förväntas jobba mer än så. Jag klarar jobbet ganska precis men får ju ingen värdefull fritid alls. Kvällarna går åt till återhämtning och helgerna oftast en minikrasch för att på något vis starta om inför nästa vecka. Funderar allt som oftast på om det verkligen ska vara såhär?! Det är inte värt det.. Just nu kan jag inte gå ner i arbetstid på grund av dyrt boende m.m. Men målet framöver är billigare boende och kortare arbetsdagar. Det måste gå på något vis!

  40. Låt stå! Själv ska en kanske ta ett jobbuppehåll i tre månader och göra klart mina låtar. Känns som jag avviker ganska mkt från normen, särskilt inom min bransch – som läkare – där man ska vilja ha jobbet som sitt liv nästan, men jag har andra drömmar att uppfylla också, vill ha lite tid o va lite kreativ, och om jag får det tror jag också jag blir en bättre läkare.

  41. Ah, för första gången tänker jag ryta ifrån lite!

    Att prata om samhällets norm om åtta timmars arbetsdag osv, handlar ju bara om att man ska kunna “få” ett jobb av en “arbetsgivare”. Det är ramarna som satts upp så att arbetsgivare som anställer fler än sig själva ska ha ett ramverk att förhålla sig till. Det är ju jättebra!

    Men att det ska vara konstigt att alla inte väljer att vara anställda, utan istället – av väldigt varierande skäl – driver sitt eget bolag efter egna förutsättningar, det kan jag inte hålla med om.

    Att “få” ett jobb är ju ingen grundläggande rättighet. Vuxna människor är ju just vuxna individer med en egen vilja och eget huvud.

    Jag inser att jag låter hård. Men jag skulle vilja luckra upp normen om att vara dömd till arbetstagare. Varför ska man vara det om man känner att man inte passar in i just den mallen? Var och en kan ju forma sitt liv efter sina egna färdigheter och förutsättningar. För de allra svagaste finns det såklart hjälp att få, men för alla andra så finns tusen möjligheter att vara sin egen lyckas smed. Passar det inte att jobba för andra så får man klura ut på vilket sätt man kan jobba åt sig själv.

    1. Att det skulle finnas hjälp att få för de svaga är en sanning med mycket modifikation, och genom att göra frågor som dessa till individfrågor avsäger sig de med den verkliga makten allt ansvar. Innan en använder uttryck som “sin egen lyckas smed” bör en tänka ett par varv till på socioekonomiska aspekter, förutsättningar och priviliegier. Menar med detta inte att du inte har tänkt till, för din kommentar är välformulerad, bara att det finns lika många sanningar som personer och att det är tufft att jobba i motvind även om rötterna i längden blir starkare när det blåser, och att inte alla har förmågan att ta sitt öde i egna händer. (Sedan är det naturligtvis upp för diskussion huruvida vi ska ha ett samhälle där var och en lever för sig eller om vi istället bör hjälpas åt.)

  42. Det känns som att jag kunnat skriva vartenda ord i det här inlägget själv. Du inspirerar så mycket för att du vågar säga sånt som vissa är obekväma med eller inte vågar. <3

  43. Jag förstår att inte alla passar in i ‘mallen’ men var är egenansvaret? Precis som att du, med all rätt, inte kan ta ansvar för hur vi läsare känner när vi läser din blog, måste väl den egna individen även ta ansvar för sin arbetssituation?

    1. Tänk om det ändå vore så enkelt att det gick att att ta ansvar för sin egen situation, så många där ute som inte har valet att bara söka nytt jobb eller som kanske redan sitter så djupt i stress-och-ångest-träsket att de inte orkar ta sig upp. Vi fostras alla olika, och har olika förutsättningar och personligheter, och i en idealisk värld skulle vi ta vara på denna mångfald istället för att driva häxjakt på allt som inte är mest lönsamt.

  44. Jag har valt att kunna finnas till för mina barn, har eget företag och jobbar några timmar som anställd i veckan. Tror att fler företag skulle få gladare och mer presterande personal om de jobbade kortare dagar. Vi har ju inte mycket att leva för i månaden, typ gubbens lön. Men det går, vi kan inte ha lyxprylar men ekologiskt kan vi välja:). Allt handlar om prioriteringar, lycka och kärlek kostar inte pengar. Tack för att du tar upp detta ämne. /Carolina

  45. Tack för en välskriven och viktig text! Förra året återgick jag till mitt arbete efter att ha varit föräldraledig med vårt första barn. Jag jobbar sedan dess deltid. Jobbar på ett stort kontor, vi är ca 100 anställda. Kan räkna antalet medarbetare som förutom jag själv jobbar deltid på ena handens fingrar. Heltidsnormen är påtaglig och jag kan fortfarande känna mig lite sämre än alla andra när jag går hem kl 14. I början fick jag “kloka råd” om att tänka på pensionen..! Samt skojiga kommentarer som “lyxlirare där..!” när jag gick och de andra hade ytterligare 2,5 timme kvar i kontorslandskapet (hej alla andra hsp:are som inte funkar i kontorslandskap!).
    Många medarbetare i verksamheten mår dåligt och är stressade, detta är ett faktum. Intressant är då att arbetsplatstidningen denna månaden hade med en artikel om hur man bäst hanterar stress i jobbet. Tips på hur man kan strukturera sin arbetsdag, tänka sig mindre jäktad och hur man efter jobbet återhämtar sig bäst. Allt är upp till dig som enskild medarbetare hur DU ska hantera DIN stress. Var finns analysen över hur skevt arbetslivet är ordnat idag? Förutom här då 🙂 Igen, tack för en viktig text!

    1. Så bra du formulerar det när du skriver hur vår stress ständigt tilldelas oss själva och blir vår egen att hantera! Jag jobbar på ett ställe där väldigt få anställda tar raster eftersom vi konstant “ligger efter” och där vi som ibland gör det får sura blickar och pikar om att vi “vilar”, vilket i längden blir ohållbart för mig som i princip lever efter min mat-och-sovklocka. Varje gång jag försökt lyfta frågan om rasterna, på arbetsplatsen eller utanför, får jag svaret att det minsann bara är att jag tar min paus och struntar i de andras irritation. I mitt tycke är detta orimligt eftersom arbetsbördan och fördelningen av arbete är vad som orsakar den här prestationstävlingen. Oavsett om jag är personen som väljer att fika och utsätta mig för de andras irritation, eller om jag är den som känner att jag bör jobba på för att inte sinka gruppen blir stressen min, när det istället borde ligga i ledningens intresse att lösa det så vi alla kan må bra. Stress är som nötande vatten som tär och bryter ner på lång sikt.

  46. Fint och inspirerande skrivet! Arbetslivets ramar är skrämmande snäva och skapar så mycket onödigt lidande.

  47. Är så himla glad att min arbetsgivare gick med på att låta mig jobba lite mindre än 100%. Från början hette det att det går verkligen inte om det blir fråga om en fast tjänst utan bara funkar så länge jag är på ett vik. Men det var nog tack vare min närmsta chef som tycker jag gör ett bra jobb och själv tycker att vi borde arbeta mindre. Jag är duktig och effektiv när jag får jobba lite mindre, men de gånger jag jobbat 100% har jag mått dåligt. Jag blir så trött för att man är på jobbet så länge och sen blir jag deppig för att jag är för trött för att orka ägna mig åt mina intressen. 100% är en pina för mig. Jag kanske är extra “känslig” men nog tror jag att de flesta av oss skulle må väldigt mycket bättre om vi slapp jobba som tokar. Jag önskar att alla pengar man tjänar på effektiviseringar gick till arbetarna och att sänka vår arbetstid och inte raka vägen ner i aktiespararnas och direktörernas fickor…