Något av det svåraste jag övar mig på är att vara besvärlig. Det är inget jag fått med mig under uppväxten eller skolgången.  Att det är bra att vara besvärlig. Tvärtom ska man vara tillmötesgående och glad och inte ställa en himla massa besvärliga frågor eller krav. Jag önskar så att någon peppat mig att ställa till med mer besvär. Sätta ner foten. Säga ifrån. Jag har sagt jatack och amen alldeles för mycket i mitt liv.

Att få barn har hjälpt mig att utforska min egen besvärlighet. Att våga vara obekväm.  För när det gäller mina barns rättigheter och vuxna som utsätter dem för fara eller oaktsamhet – då går jag över lik. Då skiter jag verkligen i om någon blir förnärmad. Och den där självsäkerheten försöker jag överföra till  mitt professionella liv.  Lika tveklöst som jag hötter argt åt en oaktsam bilist som kör för nära mina barn – lika tydligt försöker jag kommunicera när folk inte respekterar min vilja i jobbrelaterade ärenden.

För när det handlar om företagande och ekonomi – ja då funkar inte otydlighet. Och om min ovilja att ställa till besvär leder till att jag går miste om en halv månadsinkomst eller bli överkörd i en tydlig vision jag har inför ett jobb som sedan får mig att framstå i dålig dager – ja då måste jag säga ifrån. Och när jag ska vårda mitt företags varumärke eller samarbetar med någon som inte beter sig på ett juste sätt. Då övar jag på att vara besvärlig. Jag inser att någon säker mumlar bitch bakom min rygg. Men jag övar mig på att skita även i det.

Alla framgångsrika kvinnor jag samarbetat med har föregåtts av ett rykte om att vara bitchiga och besvärliga. Oftast handlar det om att dessa kvinnor har en egen åsikt och vågar hålla fast vid den. Jag har också träffat en massa viljestarka män – men de får aldrig epitetet besvärliga (och absolut inte bitchiga) utan betraktas bara som bestämda. Säkra på sin sak. Beundransvärt viljestarka.

Jag är en ganska snäll människa faktiskt. Men det betyder också att jag inte blir åtlydd. Jag övar varje dag på att bli lite mer surkärring och lite mindre brydd om hur sånt jag säger landar. För jag märker att folk tror att det jag säger är ett önskemål de kan strunta i när det faktiskt är ett konkret direktiv för hur något ska göras.

Alltså övar jag på att inte vara lika mjuk. Att inte vara lika kompromissvillig när jag faktiskt vet precis hur jag vill ha det.  Jag övar på att vara tydligare. Bestämdare. Mindre krusidullig. Och inte fundera så mycket på mottagarens känslor. Om jag tar ansvar för mina känslor får hen ta ansvar för sina. Och det är så befriande, tidsbesparande och faktiskt riktigt roligt att jag rekommenderar en dos besvärlighet till alla kvinnor jag känner!