I september blir jag plötsligt pruttless på sommaren och att till varje pris försöka hålla kvar den. Nu vill jag ha höst! Plantera ljung, plocka in rönnbär och göra buketter av röda löv, binda kransar och ställa ut prydnadspumpor. Den här hösten känns hoppfull på något vis. Många jobbiga saker ska bli avslutade, många nya bra saker påbörjade. Och nu när gårdsbutiken stängt och vi avvecklar odlingarna för säsongen så får jag ett lugn i hela kroppen. Jag är så glad att odlandet är cykliskt. Att det föds och dör varje år. Att man får en ny chans. Att det kommer en ny säsong. Men däremellan en vinter för andhämtning och utpustning. Det behövs verkligen.

Jag är ju egentligen ingen utemänniska utan gillar att vara inomhus. Och på sommaren drabbas jag av någon slags undermedveten stress över vädret och tvånget att vara ute. Jag känner det inte särskilt tydligt just då  – däremot märks det på hösten när det plötsligt är helt okej att knappt sticka näsan utanför huset på en hel helg. Då känner jag hur jag längtat efter att stanna inomhus.

Nu välkomnar jag den sprakande, friska hösten och slutar spjärna emot.