Att gå på loppis och antikaffärer är verkligen meditation för mig. Det handlar inte om konsumtion för oftast köper jag ju ingenting. Utan bara att gå runt och titta, rota och fundera på gamla grejer funkar som avslappning. Det är som att min hjärna sorterar sig då. Tankar faller på plats och ny inspiration föds. Det ska gärna vara lite stökigt, överlastat och sådär trångt och lurigt att man tänker att man kan gå vilse. Då funkar det som allra bäst för mig.

Vanlig shopping av nya grejer har dock inte alls den inverkan på mig. Jag får ont i huvudet och ångest (Vem ska köpa allt det här? Tänk vilken påfrestning på miljön.. och vilka stackare har tillverkat det?) Det är bara affärer med gamla grejer som har den här lugnande effekten på mig.

Jag tror att det har min barndom att göra. Att gå på loppis har varit en familjeaktivitet sedan jag var liten. Speciellt med pappas släkt där en populär umgängesform var att helt enkelt åka runt på loppisar så fort man sågs, med en känsla av att vara på en gemensam skattjakt. Och nu ser jag att Bertil håller på att bli likadan – för gud nåde mig om jag går på loppis utan att ta med honom. Mammas pojke!

Min bästa loppisguide

Så mediterar jag (på ett mer klassiskt vis)