Man har ju läst en del om visualisering och hur idrottare visualiserar sina framgångar innan de tävlar. Hur de ser sig själv hoppa över hindret eller sätta straffen eller vad det nu är. Och jag har ärligt talat tyckt att det låter skitflummigt. Tills jag insåg att jag håller på med det själv. Framförallt när det gäller alla dagliga, tråkiga sysslor i hemmet som jag har en instinktiv motvilja kring.

När jag ska städa köket efter maten blir jag sittande i soffan en stund extra. Och innan jag slutligen stiger upp på riktigt – ser jag i huvudet framför mig hur jag ska gå med arga, raska steg rakt in i köket och fram till diskmaskinen och öppna den med en smäll. Börja trava in skitiga tallrikar och vara effektiv som bara den. Hur jag sedan ska svepa med disktrasan över bänken från höger till vänster och dänga den i diskhon med en klatsch. Och när jag ska rensa i röran  garderober står jag först en stund och föreställer mig i vilken ände jag ska börja och hur det ska gå till. Först ska underklädeslådan tömmas ut på sängen och sedan ska strumpor, trosor och behåar flyga i olika högar –  och allt udda ska jag slänga på golvet i en hög för att ta itu med senare.

Och varje morgon när jag motvilligt ska gå upp på kontoret och starta arbetsdagen ser jag framför mig hur jag springer upp för trappan, öppnar dator och liksom kastar mig ner framför min mejlkorg och börjar läsa och besvara mejl. Då är nästan som att jag nästan redan har gjort det och sett att det går bra. Och då går det enklare.

Det här är inte någonting jag gör särskilt medvetet. Det har bara kommit naturligt av att allting blir så mycket enklare när jag först sett det framför mig i huvudet som i en film. Ja, det låter lite larvigt och coachigt men det har verkligen hjälpt mig. För att det känns som att startsträckan och motståndet att göra saker blivit kortare. Plus att den där vidriga, veliga stunden innan jag satt igång, då jag mest trampar omkring och flyttar på högar och inte vet i vilken ände jag ska börja – den stunden har nästan försvunnit helt.