Ända sedan jag var liten har jag velat vara pensionär. För friheten att en torsdag när andra stressar till jobbet ligga kvar i sängen och läsa tidningen. Hos mormor och morfar kom inspirationen. De byggde ett så bra liv för sig själva på ålderns höst. Det typ av liv jag redan som åttaåring drömde om, lillgammal som jag var. Mormor som åkte skidor på isarna varje solig vinterdag, och gick skogspromenader varenda vacker vårmorgon. Som var ute i den höga klara oktoberluften och plockade bär – eller vittjade nät med morfar. De hade massor av tid och fyllde den med rejäla, vettiga saker. Allt det där ville jag ha när jag var liten. Även om jag inte kunder formulera det så tydligt.

Jag vill inte ha söndagsångest och vill inte behöva leva livet enligt samma tidtabell som resten av samhället. Inte behöva vara hemifrån hela dagarna. Redan som liten tyckte jag nämligen mest om att vara hemma. När jag tänker efter har nästan hela mitt arbetsliv gått ut på att försöka få till det här – att lyckas med en pensionärskarriär! För varför ska jag vänta tills pensionen med detta sätt att leva?

Jag har ett, om inte helt, så i alla fall väldigt flexibelt jobbschema. Jag kan ta min kafferast på kökssoffan med P1 som sällskap. Eller sitta ute på bron i solen och äta lunch. Jag har sällan exakta klockslag att passa och inga bussar att springa efter. Och lämnar mitt hem gör jag knappt en gång i veckan! Och vill jag kan jag stuva om i mitt schema och vara hemma en dag med Bertil utan att det angår någon.

När jag pratar med andra kvinnliga företagare har de ofta liknande målsättningar. Att kunna sitta på bron när barnen kommer hem från skolan. Att ha möjligheten att ha en bulldeg på jäsning medan man jobbar på sitt arbetsrum. Att få vara mer hemma och ha mer makt över sina arbetstider. Visst vill vi tjäna pengar – men själva drivkrafterna finns någon annanstans.

Men en företagares huvudsyfte ska ju vara att tjäna deg. Riktiga entreprenörer vill bli rika – inte få mer kvalitetstid med barnen. Alltså är dessa drömmar skitdrömmar och dessa entreprenörer betraktas som andra klassens. Så himla dumt! För det vet vi ju alla att det finns många olika sorters rikedom. Och den slags rikedom jag är på jakt efter gör mig inte till en sämre och mindre hungrig entreprenör. Tvärtom!