Ända sedan jag var liten har jag velat vara pensionär. För friheten att en torsdag när andra stressar till jobbet ligga kvar i sängen och läsa tidningen. Hos mormor och morfar kom inspirationen. De byggde ett så bra liv för sig själva på ålderns höst. Det typ av liv jag redan som åttaåring drömde om, lillgammal som jag var. Mormor som åkte skidor på isarna varje solig vinterdag, och gick skogspromenader varenda vacker vårmorgon. Som var ute i den höga klara oktoberluften och plockade bär – eller vittjade nät med morfar. De hade massor av tid och fyllde den med rejäla, vettiga saker. Allt det där ville jag ha när jag var liten. Även om jag inte kunder formulera det så tydligt.
Jag vill inte ha söndagsångest och vill inte behöva leva livet enligt samma tidtabell som resten av samhället. Inte behöva vara hemifrån hela dagarna. Redan som liten tyckte jag nämligen mest om att vara hemma. När jag tänker efter har nästan hela mitt arbetsliv gått ut på att försöka få till det här – att lyckas med en pensionärskarriär! För varför ska jag vänta tills pensionen med detta sätt att leva?
Jag har ett, om inte helt, så i alla fall väldigt flexibelt jobbschema. Jag kan ta min kafferast på kökssoffan med P1 som sällskap. Eller sitta ute på bron i solen och äta lunch. Jag har sällan exakta klockslag att passa och inga bussar att springa efter. Och lämnar mitt hem gör jag knappt en gång i veckan! Och vill jag kan jag stuva om i mitt schema och vara hemma en dag med Bertil utan att det angår någon.
När jag pratar med andra kvinnliga företagare har de ofta liknande målsättningar. Att kunna sitta på bron när barnen kommer hem från skolan. Att ha möjligheten att ha en bulldeg på jäsning medan man jobbar på sitt arbetsrum. Att få vara mer hemma och ha mer makt över sina arbetstider. Visst vill vi tjäna pengar – men själva drivkrafterna finns någon annanstans.
Men en företagares huvudsyfte ska ju vara att tjäna deg. Riktiga entreprenörer vill bli rika – inte få mer kvalitetstid med barnen. Alltså är dessa drömmar skitdrömmar och dessa entreprenörer betraktas som andra klassens. Så himla dumt! För det vet vi ju alla att det finns många olika sorters rikedom. Och den slags rikedom jag är på jakt efter gör mig inte till en sämre och mindre hungrig entreprenör. Tvärtom!
83 svar
Precis så!! Du är så grym på att formulera sådant jag tror måånga tänker och känner. Kärlek till dig.
Så fint skrivet. Känner precis likadant och strävar efter samma i mitt företag. Att få styra själv, att få kvalitetstid hemma och slippa stressen att behöva passa tider varje dag.
Jag håller med dig till 100%, mer pensionärsliv till alla!
Jag känner precis som du! Jag har nyss startat eget och målet är att kunna vara/jobba hemma så mycket jag kan!
Kramar
Jag känner också så, och jag är bara 25 år, och har egentligen haft mitt första “riktiga” jobb än. Det lockar inte alls att ha ett 8-17-jobb, som innebär scheman och deadlines. Jag älskar att skriva och vill göra det istället, funderar på det här med frilans, men jag känner mig fortfarande för ung. Men just det här lugnet att disponera sin tid själv, ta lunch när jag vill och göra det JAG vill göra, det lockar, och särskilt att göra det hemma istället för på ett kontor.
Åh, tänkte bara haffa den här kommentaren! Jag är lite äldre än du, 27 och har haft mina första “riktiga” jobb efter uni. Ibland kan jag tycka mycket av den här diskussionen handlar om att umgås mer med barnen (dock inte just hos dig Clara, mer generellt). Jag är all pro umgås med sin barn, men man får inte glömma att det är ok att inte vilja jobba 8 – 17 fem dagar i veckan även innan barn. Det ÄR mkt att vara låst fem av sju dagar.
Kram till dig, hoppas du och jag lyckas få till livet så vi inte är riktigt så normativa!
Du är inte alls för ung för frilans tror jag. Ville bara flika in det. <3 Ha en underbar dag!
Mest svar till S men även Caroline:
Jättebra att du kommit på detta innan barnen, säger jag! (om du nu ens vill ha några, det är ju faktiskt inte en dröm precis alla bär på haha). Jag kom på det först i och med att jag gick hem (och då insåg att jag trivdes hemma) och med barn är det lite meckigare att vrida om livet. Dels ska de ju ges mat och kläs så man kan liksom inte säga upp sig och leva på nudlar medan man ändrar inriktning men sen är ju barn väldigt krävande familjemedlemmar och då har man inte tid och ork på samma sätt att dra igång något nytt. Min man kan ju faktiskt laga middag själv medan jag surfar runt och letar nya jobb – barnen kan inte det 😉
Så jag tycker bara att det är super att du insett NU att du inte känner för 8-17 -livet. Jag önskar att jag kommit på det lite tidigare.
Så sant!
Det sorgligaste är väl när jagandet efter drömmarna tar all ens tid, så att en inte hinner leva i drömmen.
Ja, precis så! Jag tycker dock att det är lätt att gå bort sig i det här- är jag bortskämd som har ett bra jobb som jag egentligen helst inte vill gå till? Är jag otacksam som har en stabilitet och livssituation som många ser som ideal när jag mest av allt bara vill kunna hänga lite mer med ungarna? Det känns som att idealen skiftar så snabbt så man knappt vet vad som är upp eller ner. Jag uppskattar verkligen dina reflektioner, för de hjälper till att visa på andra perspektiv. Det tackar jag för.
Hej! Nu hoppar jag in lite här 😉 Jag tror att man kan vara både tacksam för det jobb man har, som ger pengar till hus och mat, och ändå längta till något annat. Tror vi är jättemånga idag som känner att vi liksom fostrats in i arbetssamhället där man ska just vara tacksam och glad att man har ett jobb att gå till fast man egentligen kanske vill få lite mer tid i livet till annat. Upplever att många i min vänkrets, både med och utan barn, längtar liksom lite “hem”. Att det var kul när man var ny på arbetsmarknaden att jobba mkt men att sen blir annat viktigare. Typ barnen eller fritidsintressen.
Och jag gillar också Claras inlägg skarpt. Hennes röst och hur hon sätter ord på saker behövs!
Så himla bra tankar! Jag har inga kids (än) men jag längtar efter att kunna gå ner i tid och satsa mer och mer på mitt fotograferande. Så underbart att själv kunna bestämma mina arbetstider och bara göra det som jag tycker är roligast!
Tror ändå att man ska tänka på att tjäna deg för att man som pensionär ska känna sig någorlunda fri!
Men för det måste man ju inte gå upp i arbetstid eller dra på sig fler uppdrag, man måste bara omfördela dom pengar man håvar in!
Men om man som jag (och clara) redan nu börjar skapa det liv man vill ha även som gammal med hus, olding osv så kommer man inte ha några lån på huset som pensionär. Och då behöver man bara ha pengar till drivskostnaden av huset och lite mat. Frön kan man ta från den oling man redan har osv. Det kankse blir skralt i bemärkelsen ingen shopping, resor eller märkeskläder men man har lugn på insidan 🙂 Jag hoppas i alla fall att vi ska lyckas betala av huset så vi äger det inom 10 år
Klapp klapp klapp på axeln. Vad du är duktig Clara.
Oj så bra! Alldeles precis så! Jag har alltid tänkt lika och är lycklig nog att vara där idag med min ponnyridskola (barndomsdröm) och mina fyra barn. Skulle inte byta mitt liv mot något!
Åh, jag vill också bli pensionär. Jag vill bli som min sambos morföräldrar, de har en gård på norra Öland och har haft jordbruk och djur fram till pensionen. Nu ler morfar med hela sitt väsen och berättar att de femton år som gått sedan de gick pension har varit de bästa i hans liv. Sedan cyklar han ned till sjöboden med mormor och så sitter de där och pratar bort en hel kväll.
Clara du är så underbart klok! Älskar att få ta del av dina tankar 🙂
Åh, jag som trodde jag var den enda som tänkte så! Jag är så avundsjuk på det lugn som många (inte alla) pensionärer har i kroppen. Ungefär: stressa du, jag är klar! Jag hade också ett fantastiskt par i släkten som föregick med gott exempel med sin lilla trädgård, gympa på torsdag och bio (!) på lördag. Jag blir avundsjuk på hur de har tid att långsamt ta på sig glasögon och läsa en tidning medan jag nästan gråter av stress på tok för ofta. Inte så konstigt att våra barn ofta fäster sig så vid en morfar eller farmor. Vi moderna föräldrar är alltid stressade och kanske inte så barnvänliga som vi vill tro.
Min fina pappa han såg minsann fram emot pensionen, han gnatade ihop extra timmar på jobbet för allt vad han var värd och sparade för att kunna gå ett par veckor “tidigare” än vad han skulle ha kunnat göra.
Min pappa dog utan förvarning vid 58 års ålder. Han kommer aldrig att få gå i pension, han får aldrig spendera hela dagarna med sina barnbarn, åka och fiska eller läsa tidningen i hängmattan.
Jag är i nuläget 31 och har tre underbara barn hemma, jag gör allt i min makt för att få spendera så mycket tid med dom som möjligt just nu och jo, jag kommer förmodligen att leva på gröt om jag når pensionsåldern.
Men i min värld så finns det ingenting som säger att jag kommer att leva 35 år till, jag lever idag och förhoppningsvis i morgon, tillsammans med mina barn och de som jag håller kära.
Livet pågår varje dag, alla dagar.
Tragiskt med din pappa! Men det är ju så det blir för många. Man jobbar och sliter ihjäl sig (ibland bokstavligen) för att förhoppningsvis hinna ta det lugnt och göra det man drömmer om. Jag vill inte behöva vänta 40 år på att vara lycklig.. Men det är svårt ibland att ta tillvara på nuet.
Haha så kul o läsa. Jag ville nämligen också bli pensionär när jag var liten, brukade vara lite avundsjuk på pensionärsgrannarna när jag traskade förbi deras fönster på mornarna. Älskar fortfarande att vara hemma. Fast jag jobbar som sjuksköterska så friheten att jobba hemifrån finns inte, att påverka arbetstider är också svårt. 30 timmars arbetsvecka är min dröm, hade varit perfekt. Ja det var kul att läsa i alla fall att andra gått runt med samma tankar
Du skriver så gott som alltid väldigt klokt Clara. Men detta var bland det bästa.
Jag är hemma nu, sjukskriven för utmattning, och har varit det detta år. Det är ett riktigt skit, av många anledningar, bland annat för jag inte klarar av att jobba.
MEN mina barn har aldrig mått så bra som nu, aldrig tidigare lyckats så bra i skolan, varit så sams och haft så välfungerande kompisrelationer som nu.
Den yngste, 9 år, svarade själv på frökens fråga: “-Varför tror du att det går så mycket bättre nu?”
“-Jag har fått mer tid med mamma.”
Jepp skulle vilja gå nu vid 50n år och aldrig mer behöva jobba. Har aldrig velat jobba. Jo som 15 åring i en glasskiosk på landet. I dag måste man vara stenrik och entreprenör får att själv få styra sitt liv synd .
Precis just det där vill jag också ha, jag vill ut på landet och bort från stressen och det eviga jagandet som finns i städerna.
Jag har hittat det perfekta huset, på landet men inte längre bort än att det snabbt går att handla om det skulle behövas. Jag längtar bort! Jag längtar hem till landet!
Så bra skrivet! Precis så känner jag med. Livet är kort och kan dessutom ta slut tidigare än man vill och anar. Jag jobbar inte för att bli rik på pengar utan drivs av en önskan att bli rik på tid. Tid att njuta är vardagslyx på hög nivå!
Det låter så härligt. Tänk om det var ett liv jag också kan leva. Men jag trivs så bra inom vården och känner inte att det är något jag vill byta bort.
Det är ju fantastiskt att du jobbar inom vården om du trivs med det! Du behövs! Alla behöver/kan inte sluta lönearbeta, man kan istället göra andra förändringar i sitt liv för att leva på ett sätt man mår bra av.
http://www.becomingminimalist.com/rethink-work/
Detta är också min dröm och förstår verkligen varje ord du skriver. Just nu studerar jag en Entreprenörskap och företagande kurs här på universitetet i Umeå och det pratas verkligen om den andra mentaliteten hela tiden. Där att lyckas är lika med att få bli rik på sitt företag, inget annat är lyckat eller kan anses som lyckat, och detta göra mig så ledsen. För den barometern kommer jag aldrig att mäta mina lyckanden eller misslyckanden med. Jag vill ha den du skriver om och då kommer jag känna att jag lyckats!
Mitt företagsnde har också alltid handlat om att kunna styra sin tid med barnen. Inte för att kunna ha dom hemma på heltid, utan för att möjliggöra ett drägligare liv, nåmstans mellan 50-60% är mitt mål, utan att för den skull gå miste om pensionspoäng och inkomster. Kanske en utopi? Visst, men ett mål är något man har för att sträva efter, något att kämpa för. Jag kommer inte nå alla mål i mitt liv, men förhoppningsvis några av dom. Än så länge ligger denna överst.
Så bra skrivet! Mer tid för familjen och mindre pengar, så värt det!
Du är ju bara så Bäst!!
Du är fantastisk som alltid, Clara! Jag strävar efter precis samma mål, har inga barn men vill kunna ha tid att skriva romaner och rita. <3
Åh! Igenkänning! Fast jag fattade inte förns nyss att jag vill ha det där lugnet och hemmajobbet. Har alltid gillat pensionärslivet, var också väldigt lillgammal och undrar lite varför jag spenderat tjugoårsåldern med allt jobbande. Jag har väl aldrig velat vara på ett jobb hela tiden? Hur tänkte jag där? Jaja, jag har ju 30 år till av arbetande framför mig – dags att se till att det blir som jag vill innerst inne 🙂
Känner igen mig så mycket – som så ofta sätter du ord på det jag känner. Fast jag har tänkt ut en annan lösning ä n pension:
http://www.utispenaten.se/?p=1389
Låter helt underbart! Kunde inte bli mer mitt i prick faktiskt. Vilket drömliv, att kunna jobba med det man tycker om och ändå ha tid till familj och annat utan att behöva stressa varje dag.
Tack för att du inspirerar och faktiskt säger att det är okej att vara och tycka annorlunda och inte vilja ha ett karriärsstyrt liv.
Jag brukar också drömma om pensionen men helt ärligt vill jag nog inte riktigt sluta jobba än och vara bara hemma. I min dröm så jobbar jag dock halvtid och och hemma och gör produktiva saker resten av tiden men det är tyvärr inte ekonomiskt möjligt för oss då min man inte har ett stabilt jobb medan jag har tillsvidare sedan länge och därför är rätt säker i min position så jag får allt jobba 80-100% som allra minst. Men, skulle min man få ett jobb som löpte en längre tid eller tillsvidare skulle jag gå ned till 75% i alla fall och jag hoppas att även han efter att ha jobbat några år kan göra samma sak om han vill.
Så är mitt liv nu! Njuter!
När min son var 6 år brukade han säga, när morfar inte finns längre ska jag ta hans plats som pensionär. Ha,ha!
Det där går att få till utan att vara egenföretagare också. Jag omvärderade vad jag tycker är viktigt med ett jobb och sa upp mig från mitt åtta till fem för att istället börja jobba skift. Har nu många långa sköna dagar för mig själv eller med något av barnen hemma. Så jobbar jag ett långt pass på tjugo timmar (med sovande jour) och sen är jag ledig igen. Visst ingår helger i mitt schema men att slippa vara en del av rusningstrafikkaoset med stressmorgnar för barnen och klump i magen är extremt mycket värt!
Precis så vill jag leva. Jobbar 75 %, och tänker fortsätta med det tills mina barn är större. Kvinnofälla? Nä är den som vill vara hemma mer och har valt det själv
Ja. Jag sitter där nu, på kanten att kasta mig ut i det okända men ge mig själv gåvan att kontrollera tiden. Istället som nu, när jag gör ett försök att vara “normal”, ha ett “riktigt” jobb, en bra välbetald karriär med inflytande, något som jag får höra jag är bra på men bara gör mig olycklig. Med kvällar då det tar tre timmar innan jag kan somna, vakna med ett ryck och hjärtklappning på morgonen, ångest och oro från lördag kväll till fredag eftermiddag när jag kommer hem igen, spyfärdig på morgnarna och en halvt ifylld avskedsansökan i en skrivbordslåda som tröst. Men “jag tjänar ju bra!”
Jag har tur, jag kommer ha ett färdigt alternativ där jag kommer kunna försörja mig men kunna få en annan kontroll över min tid. Ska bara våga språnget innan jag går sönder.
Oj vad jag känner igen mig. Hade en mental avskedsansökan i huvudet i säkert tre år. Sen gick det över till att bli en riktig och jag kommer aldrig glömma känslan den dagen jag gjorde slag i saken och sa upp mig, spelade Iron Maidens “Running Free” i bilen hela vägen hem med världens flin i ansiktet. Jag har inte ångrat mig en enda gång sedan dess! Håller tummarna för att det går bra för dig, det är jag säker på att det gör.
Fasen alltså – den som bara hade ett heltidsjobb att säga upp sig från. Det har inte jag. Lever pensionärslivet, utan jobb, utan pengar. Riktigt okul.
Jag tror att det är enklare att få till som anställd än som företagare, om man har ett flexibelt jobb med möjlighet till distans osv. Enklare att släppa jobbet då man kommer hem, konstant lön osv. Dock svårare att ta en hel dag ledig, man har ju sina fasta tider. Och mindre lön som deltidare….men tänker ändå att den där företagsfällan också kan vara en kvinnofälla? Om den bygger på att man även måste göra allt hushållsjobb då man “ändå är hemma och är “fri”? Säger inte att det är så för dig, men för vissa tror jag
Clara du sätter ord på mångas tankar och drömmar och det viktiga är att om det är drömmen att leva pensionärsliv tidigt i livet så krävs det mycket planering och målsättning. Det händer inte bara annars förrän man blir ålderspensionär. Min dotters man var arbetssökande en längre tid och ägnade mycket tid åt barnen och de utvecklades mycket under den tiden. Den tiden får ses som en gåva även om den var ofrivillig. Tid är en underskattad gåva och den gåvan kan man ofta ge sig själv med bättre planering, t.ex. strunta i alla måsten ibland och bara umgås och lyssna till varandra.
Själv lever jag ett pensionärsliv och njuter av det till fullo. Kan göra det som faller mig in och det är underbart. Det bästa är att ligga i sängen på morgonen och lyssna till alla som rusar iväg till sina jobb. Sedan en lång, lugn och härlig frukost. Sedan litet pyssel hemma och därefter promenad antingen ensam eller med maken eller en väninna. Det är så kul att planera och laga middag till oss och testa nya rätter, vi njuter verkligen av god mat. Att kunna vara med våra barnbarn och ge dem av vår tid, vi läser tillsammans, spelar spel, leker kurragömma, vilket de älskar, går till lekparken eller skogen och ibland äter vi lunch på restaurang det är livskvalitet. Så förstår alla er som längtar efter ett pensionärsliv, det är härligt.
Jag tyckte dock att det var kul att jobba och har gjort så sedan jag var tonåring med många olika både roliga och tråkiga jobb. Det är utvecklande att lära sig nytt hela tiden, att träffa nya människor och ha viss disciplin i livet. De sociala kontakterna man har i ett jobb saknar jag ibland men då kan man vara volontär efter behag, gå med i någon aktivitet och verkligen ta sig tid att träffa vänner, äta lunch tillsammans osv. Har vänner som tyckt det varit jobbigt att sluta jobba, så det gäller att förbereda sig innan man slutar för det är en stor förändring i livet, men i mitt tycke en härlig förändring.
Med önskan om en härlig helg och ta er tid att verkligen umgås med er familj, de är viktigast i våra liv!
Fin tanke, men ibland tror jag att du är lite förblindad av ditt privilegium. De flesta som jobbar deltid, företagare eller anställda, tjänar INTE dom pengar du gör. Det är väl enkelt för dig att gå ned i tid då du ändå får din trädgårdsrenovering och ditt marockanska kakel.
Fast hon har väl även skrivit att de duschade i en skruttig dusch nere i källaren i några år medan de sparade till badrum och marockansk kakel?
Handlar inlägget verkligen om att jobba deltid/jobba lite? Jag har väldigt svårt att tro att Clara kan ge ut dessa böcker, driva blogg, medverka i radio, tv, tidningar och allt annat som krävs för att hålla sig aktuell och relevant, göra web-tv, samarbeten med företag, ha djur och jordbruk, osv osv… Jag har svårt att tro att den reella arbetstiden är mkt mindre än 40 h/vecka i genomsnitt. Sedan att man slipper restid, kan göra material på att man har det nystädat hemma, har loppat en kappa eller bakat bullar till barnen, det sparar kanske in en del tid (och pengar). Å andra sidan kan restiden ibland vara Umeå-Stockholm tur och retur, och man kan ju fråga sig var gränsen går mellan fritid och arbetstid om man gör material till sin blogg på trevliga saker man gjort med familjen.
Skulle förresten vara ett jätteintressant inlägg. En företagares vardag och verklighet, hur drar man gränsen mellan arbetstid och fritid när en del av ens jobb är att dela med sig av sitt hem och sitt familjeliv? Bara en sån sak som att dra av saker på företaget, vet kompisar som har arbetsrum hemma och har världens ångest över minsta lilla krukväxt som ska köpas dit och eventuellt momsredovisas eller inte, eller hur det nu funkar. Samtidigt som man hör manliga egenföretagare som drar av “allt” på firman och skyller på att momsreglerna uppmuntrar till att köpa så mycket som möjligt varje år. Intressanta frågor, kom lite utanför ämnet bara 🙂
Får?! Tror du verkligen att Clara fått detta. Urlöjligt. Det doftar avundsjuka lång väg.
Det var väl lite väl spetsigt skrivet av mig förut kanske. Men faktum kvarstår ju att det knappast framstår som att Clara behöver välja mellan tid och pengar. Då tycker jag att det är lite dålig stil att framställa det som att det är sämre att vilja ha pengar än att vilja ha tid.
Vissa av oss kan inte välja, och varför är det skitdrömmar med trädgårdsrenovering och andra excesser för “oss” men inte för henne?!
Ja, jag är avundsjuk, och sur, jag behöver inte bli spottad på för att jag vill ha det hon har, bara det att jag behöver ta till andra medel: anställning och heltidsjobb.
Och jo, spara pengar får man lov att göra som anställd och heltidsarbetande med vanlig lön också om man vill renovera badrummet
Du sätter verkligen ord på mina tankar Clara. Jag tror vi är många i vår generation – inte bara kvinnor – som börjat sätta värde på hemmalivet och det lugn som det skapar i själen. Undrar vad det kommer sig att trenden slagit tillbaka och att vi drömmer om det liv som våra mor- och farföräldrar levt till större del än våra föräldrar. Fördjupa gärna dina inlägg mer på detta ämne. Ha en fin helg!
när jag blev kär i han som nu är min make sa han: jag ska då aldrig jobba heltid. han hade då fått sitt första jobb efter utbildning och fick 50 %. det har verkligen hängt med oss! vi är verkligen sådana som vill jobba mindre och nu har vi barn sedan fem år tillbaka och ja, då tänker vi väl på det ännu mer. jag tycker det är gött, varför vara som alla andra? det vi inte får är väl dyra kläder, dyrare mat, resor och sådär. men helt ärligt, det klarar man sig riktigt bra utan. att ha ett skönt vardagsliv är guld!
Jag drömmer också om att få ha det så. Har sedan jag var liten känt att jag aldrig vill jobba bort hela mitt liv och leva livet som alla andra. Vad är vitsen med att jobba hela tiden för att tjäna pengar som man aldrig hinner spendera? Eller att köpa dyr hemelektronik och liknande för dem, som man ändå inte hinner nyttja? Nej usch. En dag ska jag också arbeta hemifrån (kanske i kombination med ett annat arbeta, så att jag får den sociala biten), och styra över min tillvaro själv. Tyvärr får man ju ta mycket skit för sådana visioner, höra att man är lat osv..
Mina egna tankar – och mitt eget liv – på pränt. Bara att knappt veta skillnaden mellan föräldraledig och arbetande… Tack!
Tur vi människor är olika! Jag har en helt vanlig anställning, jobbar 75%, det har man ju rätt till när barnen är små. Har ingen söndagsångest för jag trivs på jobbet. Tycker det är jätteskönt att lämna hemmet för att jobba och när jag hämtat barnen på eftermiddagen behöver jag inte tänka på jobbet alls. Det är frihet för mig. Jag skulle bli stressad av att vara hemma hela dagarna och prioritera mellan jobb, barn och hushållsarbete. Grattis till oss båda som lyckats hitta ett sätt att jobba och leva som passar oss!
Så olika det kan vara. Jag trivs inte alls med att jobba flexibla arbetstider hemifrån. Tycker det är urskönt att ha ett sammanhang med andra människor utanför hemmet och sedan vara helt ledig med familjen efter arbetstidens slut. Har inget med strävan efter hög lön att göra. Och att sätta en deg och ta hand om barnen när man ändå är hemma, det kallar jag dubbelarbete. Typiskt att det är kvinnliga företagare som har det som målsättning. Låt era män fixa bulldegen för bövelen. Blev också lite nyfiken på det där med “rejäla, vettiga saker” som bärplockning och skidåkning. Vad skulle vara icke-rejält och ovettigt att syssla med och vem avgör det?
För att förtydliga: ser inget problem med att vilja leva som du gör, men varför måste andra drivkrafter innebära att vara något sorts offer för kapitalismen? Folk är olika helt enkelt. Lika mycket som det finns en hets att kvinnor och män ska jobba ihjäl sig i statusjakten (för det håller jag med om), finns den gamla myten om att den ideala kvinnan innerst inne vill prioritera hem och barn. Kan vi inte bara skippa båda?
Vad som är rejält och vettigt är förstås helt subjektivt och just detta är saker jag finner vara det. Ang deltid och kvinnofällor är så är ju problemet inte att kvinnor jobbar deltid utan att män inte gör det. Skrev om det här. http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2014/11/27/det-duger-inte-att-jobba-heltid-och-aldrig-hamta-pa-dagis/
Jag har heller aldrig påstått att någon annan är offer för någon slags kapitalism. Jag försökte bara lyfta en del av entreprenörskapet som mycket sällan lyfts i entreprenörssammangang eftersom pengarna väldigt ofta är i fokus där. Ju större omsättning – ju bättre entreprenör. Och så enkelt är det ju inte
Delar absolut drömmen att alla skulle jobba deltid. Men nu skrev ju jag ingenting om deltid utan fenomenet att (som kvinna) jobba hemifrån och samtidigt passa på att fixa med hushållet.
Ok, jag fattar. Har aldrig hört den sidan av entreprenörskapet förut. Tycker det brukar låta tvärtom, att man måste drivas av passion för det man gör och helst verka helt opåverkad av att man råkar bli miljardär, tänk Ingvar Kamprad eller Jonas Birgersson som stereotyper.
Intressant ämne. Tack för svar!
En entreprenör som fokuserar på avkastningen istället för idén kommer aldrig att lyckas. Här är några kloka ord till dem som tror att entreprenörsskap är en quick fix till pengar:
http://www.entrepreneur.com/article/234168
..och här är inledningen utklippt:
Fact: a very high percentage of startups fail. They might run out of money, and they might very well bankrupt their founders in the process. Despite the odds, more people are jumping onto the entrepreneurial bandwagon.
I have seen highly successful people leap into entrepreneurship with the only goal of attaining personal wealth. They lose heart when faced with the inevitable setbacks. The most successful entrepreneurs are not motivated by money. It’s about the experience, the way of life, the chase, the identity, the rush. It is a calling. It’s about scratching the itch that just won’t go away. It’s about knowing that this is the work you simply can’t not do.
Success in entrepreneurship can be handsomely rewarded but even if it was not, I would do it anyway. Entrepreneurship is not a job, or a get-rich-quick scheme. It’s a journey.
Det hela handlar väl om prioritering och att känna efter vad man själv vill med sitt liv?
Vi har livet här och nu…ta vara på det!
Heja! Kan inget annat än att hålla med i princip vart enda ord! Blir som oftast dumförklarad när jag inte delar andras mål att arbeta på “vanligt” jobb heltid (jobbar på fsk) och ha tre ungar.. (i framtiden).. Allt handlar om att komma till freds med sig självt hur detta ska gå till.. Så det får man klura vidare på..
Jag kan bara hålla med! Träffar pensionärer dagligen via mitt jobb som fotvårdare. De inspirerar mig till LUGNET! Rena rama terapin att prata med dem som har ett helt annat perspektiv på TID. Var i söndags med som gäst i “Söndagar med Stina” som bl.a handlar om pensionärers plats i samhället:http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/614598?programid=4604
Heja pensionärskarriären!!!
Åh va jag känner igen mig i texten, speciellt i raderna “Att få vara mer hemma och ha mer makt över sina arbetstider. Visst vill vi tjäna pengar – men själva drivkrafterna finns någon annanstans.”.
Just nu vaknar jag med söndagsångest varje dag, trivs inte med varken jobbet eller arbetstiden. Vill verkligen förändra, men vet inte hur jag ska börja……
Jo, det är nog lättare att tänka så när man tjänar så mycket som du faktiskt gör men de flesta kvinnliga entreprenörer sliter ihjäl sig för att få ihop ekonomin och har INTE tid att sitta på någon veranda halva dagen. Det är bara att gratulera men du kanske representerar 0,1 procent av de kvinnliga entreprenörerna.
Tänker flera saker när jag läser ditt inlägg och alla kommantarer:
dels: alla pensionärer är inte så där rosenlyckliga som många beskriver. Finns inte hälsan, sammanhanget, orken eller pengar att leva för är pensionslivet för många ångestfyllt, ensamt, enformigt. Pensionärerna i min släkt eller som jag mött inom arbete mår ofta inte särskilt bra, huvudorsaken är hälsan (som vi aldrig vet något om hur den ska bli), eller en allmän bitterhet över livet. Upplevde dem mycket mer glada och aktiva som personer när arbetet fanns som riktning i livet. Claras bondeliknaknde pensionärssläktingar är en fin bild men rätt unik tror jag.
Jag vet att inlägget inte främst handlade om att VARA gammal utan att LEVA som om man vore en lycklig gammal ledig person. Men tänk till bara, alla ni som “vill bli gamla”: när problematik med hälsan uppdagas – för många runt 60 (för väldigt många av mina vänners släktingar och mina egna började t ex cancer dyka upp kring 60) – blir din tillvaro väldigt annorlunda, din sjukpenning väldigt beroende av hur mycket och vad du jobbat med. Visserligen har vi ett bra sjukvårdsystem i Sverige, men din inkomst när livet skakar är inte oviktig.
Sedan blir jag lite provocerad över alla här som “aldrig velat jobba”. Hur fick ni mat, kläder, husrum och aktiviteter när ni växte upp? Av föräldrar som aldrig jobbat? Det är en rikemansillusion tycker jag att se ner på arbete, som för de flesta på jorden är dyrt eftertraktat och den enda biljetten till ett liv undan misär. Och vem ska torka oss i rumpan när vi blir gamla om fler och fler unga ska sitta hemma, göra precis det den vill, jobba “litegrann” med enbart kul grejer och ändå ha full tillgång till vårt välfärdsystem om deras liv inte går ihop? Min man som har företag märker den här inställningen mer och mer hos praktikanter eller lärlingar från skolorna – han kommer hem upprörd och berättar om unga som “kräver” att få börja tio på förmiddagen, för att de är morgontrötta (firman börjar sju), kräver ingångslöner lika höga som de som varit 15 år på firman fast de inte kan någonting, med mera. Arbetsskräcken eller ska vi tala klarspråk och säga latheten är påtaglig.
Det skrämmer mig att yngre verkar tro att pengar kommer flygande från ingenstans och att lycka alltid tycks hänga på att göra exakt det man blir tillfredsställd av, inte att genom att vara tillfredsställa någon/något annat, vara plikttrogen, jobba på bra, göra som någon annan säger, växa i rollen och sedan få både mer rörelsefrihet OCH pengar. Man tror att så många led kan hoppas över.
Missförstå mig inte, jag är också frilans, tvingades efter många år med vanligt jobb med barn och ungdomar ändra riktning i livet pga långvarig ryggproblem. Älskar det och friheten men jag har i perioder med noll uppdrag kunnat luta mig på att min man jobbar mer än helid som företagare. Utan detta, inget hus, bil, mat, täcka barnens utgifter.
Vår granne är chefredaktör på en stor tidning här i Stockholm, han har alltid sagt till sina döttrar: Börja inte med det som jag gör! Börja inte “inom media”, tro att ni ska klara er på att skriva lite då och då! Han om någon vet hur många intresserade skribenter det finns på varje pyttetlitet uppdrag och hur tuff den banan är. (nu läser en av döttrarna till läkare= han är nöjd).
Jag älskar bilderna Clara målar upp om de äldre, tiden för njutning, vara med varandra, barnbarn eller i naturen, min morfar var likadan, saknar honom massor. Men som han hade slitit för att kunna nå den där äppelplockartillvaron! Som han hade jobbat för att ha ett drägligt liv som gammal. Hans valkiga sköna händer, hans berättelser om många långa skiftpass på fabriekn – respekt! Tack morfar och alla andra som byggde landet med hårt jobb – och som var stolta över att få jobba!
Men däremot tycker jag att balansen mellan arbete och fritid är mkt viktig, och att arbetstempot för många skruvats upp in absurdum. Väldigt många jobbar alldeles för mycket där andra inte jobbar alls. Så galet.
Intressant kommentar! Jag tänker dock mer att Claras inlägg syftar till balans. Man kan ta bart termen pensionär, och lägga in balanserat liv. Jag tycker få kommentarer handlar om att inte jobba utan att t.ex. kunna styra mer över sin tid, umgås mer med de man älskar, ha lite fritid osv.
Många pratar om att förr i tiden jobbade man så mkt ex; din morfar, men det beror lite på hur man räknar. Då kunde man generellt leva på en lön och försörja en familj, t.ex. Även i många andra länder har de kortare arbetstid per person, antingen då man fortfarande kan leva på en lön eller det är lagstadgat kortare arbetstid t.ex. Frankrike mfl.
Att du beskriver den nya generationen som ska ut på arbetsmarknaden som såpass oarbetsför provocerar mig lite. Jag tvivlar inte på att din man upplevt detta och haft sådana praktikanter, men jag vet att min generation och framförallt de några år yngre ofta blir beskriva så. I min bekantskapskrets ser det verkligen inte ut så. Vi kommer ut på en tuff jobbmarknad (att söka 100 – tals jobb för att få förstajobb efter studier är norm, likaså att få vik och göra om hela proceduren strax igen med 100 tals nya). Bemanningsfirmor har på många juniora tjänster tagit över vilket innebär osäkra villkor och lägre löner. För att öht få jobb förväntas du har universitetsexamen men även extrajobbat, pluggat utomlands, meriterat dig gm att ha haft förtroendeuppdrag parallelt. Bostadsmarknaden är stentuff (i storstäderna ja, men jag bor här och många med mig) och många flyttar runt på otaliga kontrakt innan de kan få ngt stadigt framåt 30.
Det är också en annan bild av “den lata” generationen.
Långt inlägg. Håller med dig i en del. Vi behöver lojalitet och solidaritet och att kunna leva tillsammans det vill säga anpassa oss till regler. Nu har Clara en unik begåvning som gör henne lämpad för det liv hon lever. Alla människor har inte talang för allting så det handlar också om rätt person på rätt plats. Plikttrogenhet är för övrigt en undervärderad egenskap
Sorry för jättelång kommentar, ser jag nu, hoppas någon orkar läsa – blev så engagerad att tiden och tangentera flög iväg…
Jag har hoppat av ekorrhjulet helt och känner mig djupt befriad och bekväm med det. PENGAR ordnar sig alltid ety Universum fyller på – det är själva lagen. Att sluta tro att jobb = att ha ett liv är det bästa jag gjort. Ja, och att ha slutat röka för sex år sedan, börjat löpträna när jag fyllt 50 samt losat 22 kilo. Gud, EFT, LoA och en stor portion ödmjukhet har hjälpt mig att bli en bättre människa.
Jag blir nästan pirrig av att läsa dina texter, det är så ofta som känslor och aningar jag gått och burit på plötsligt finns nedskrivna av dig. Som om du nåt mitt inre och pusslar ihop allt jag själv inte förmår att sätta ord på. Det är en sån känsla att plötsligt förstå sig själv, hur sjukt det än låter 🙂 Så TACK för att du delar med dig av dina tankar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du finner den balans och harmoni du söker i ditt liv.
PRECIS SÅ KÄNNER JAG MED!
Jag med!
Väldigt fint skrivet och fint att se att det är någon som tycker helt olikt mig själv. Det är spännande att läsa att de flesta företagskvinnor du möter delar dina tankar. De flesta jag möter delar mina. Jag tror det handlar väldigt mycket i vilka kretsar du umgås och rör dig. En tenderar ju till att röra sig i kretsar med någorlunda likasinnade. Därför var det väldigt intressant att läsa din text. Fick en stor heads-up för hur olika vi människor tänker. Jag har aldrig längtat efter ett familjeliv och barn tror jag aldrig kommer vara en del av mitt liv. Jag vill bo i storstaden, jobba hårt och mycket och de veckor jag har semester resa mycket, dricka gott vin och hänga med min man. Jag har verkligen ingen ångest för pension men känner också att är jag pigg och kry kommer jag inte ha några problem att fortsätta arbeta, om än kanske halvtid. Det är fint att vi människor är så olika och med det kan vi hoppas på att förståelsen för olikheter bland oss ökar.
Ha en bra lördag!
När jag var liten sa jag till min mormor att jag längtade efter att bli pensionär och det brukar hon påminna mig om. Funderar på hur jag ska kunna få ett mer fritt liv, men r inte riktigt där än…
Tycker du borde lyssna på min pod Punschverandan då. Där vi intervjuar den äldre generationen. Där finns det många spännande pensionärer att få inspiration ifrån!
https://itunes.apple.com/se/podcast/punschverandan/id1038112833?mt=2
Tack, tack, tack Clara för den här och många andra kloka och fina texter du skriver! Det är så skönt när någon sätter ord på allt det där som man själv skulle vilja skriva men sällan gör, skönt att någon gör sin röst hörd för kufar som mig med ett annat sätt att se på världen och livet. Det blev många länkar till dig idag 🙂
Exakt så, min drivkraft är att klara mig lönemässigt men att bli rik på tid och frihet. Har en hemmadag idag bara för att jag kunde, väldigt skönt!
Jag har sâ lãnge fõrsõkt fõrstâ mig pâ mig sjãlv och vad jag vill och mina drõmmar. Nu lãste jag detta inlãgg och dãr har vi det!!! Tusen tack! Kãnner igen mig i varenda ord! Time to create my dream life 😀
Hej! Jag har varit hemma med våra barn i många år och aldrig varit intresserad av karriär. Dock hade jag en högskoleexamen som gav mig ett fantastiskt unikt jobb vid 50+. Nu är jag 60+. Jag är nu erbjuden ett mycket högavlönat chefsjobb. Har efter en hel del överväganden hit och dit just tackat nej till det. Kommer i stället att säga upp mitt nuvarande jobb och ta ledigt resten av livet. Jag är väldigt ödmjuk inför det hela. Inget har jag förmått av egen kraft utan Gud har lett mig genom hela livet. Jag är gränslöst tacksam för det och ber att hans plan för mig är många friska år ännu när jag kan göra det som jag själv vill. Hur det än blir så vet jag att Gud är med mig, alltid! Kram!