Jag hittade ett fotoalbum från 1912 i en antikaffär. På ett fotografi syns en allvarlig, svartklädd man bredvid en öppen kista med en ung kvinna i. Kanske var det hans fru. Bilden satt inklistrad mellan bröllopsporträtt och finklädda barn. Döden måste ha varit annorlunda 1912 – i alla fall vardagligare. Man till och med fotograferade den. Jag undrar om det var likadant med sorgen också? Att den fick finnas på ett annat sätt?
När mamma var sjuk och sedan dog reagerade jag med att försöka fly det jag kände. Jag försökte rationalisera bort sorgen. Envisades med att leta efter det ljusa i det mörka – som skulle få sorgen att bli mindre. För sorgearbete verkade ju handla om det: Strategier för att människor skulle slippa känna sorg. Lösningar för att stuva undan sorgen och gå vidare med livet.
Men sorg vill ut till varje pris. Och kommer den inte ut som sorg, så kommer den ut som ilska, panik, rädsla eller skräck. Sorgen söker sig till ytan – för den vet sitt eget bästa. Att det bara är där den kan bli uthärdlig. Ingen sorg som förnekas försvinner och att hålla inne den är ett kraftprov. För mig framkallade det till slut panikångestattacker.
I arga stunder tänker jag på sorgearbetet som ett stort lass med skit som ligger i vägen för mitt liv. En massa dynga som jag måste skotta undan för att komma vidare. Men den där gödselstacken av sorg, ilska, tårar, ångest och oro är för stor för att kunna tas omhand på en enda gång. Man får ta den ett spadtag åt gången. Grejen med sorgearbete är just att det är ett arbete. Det måste utföras. Man kan inte sorgearbeta snabbt och effektivt bara för att ha det bortgjort. Bara för att samhället önskar det. Sorg tar tid. Kanske hela livet. Och det måste få göra det.
Den viktigaste insikten jag gjort i min egen sorg är att den faktiskt inte är farlig. Sorgen är kvittot på att man förlorat någon som var viktig för en. Ingen stor förlust i våra liv borde efterträdas av jämnmod. De döda förtjänar vår sorg och ibland kan jag längta till en tid när sorgen fick ta större plats. Där klädseln var svart under sorgeåret, där man knöt ett sorgband om armen tiden innan begravningen. Där man satte in bilden från sitt livs svåraste förlust i ett fotoalbum, mitt bland bröllopsporträtt och finklädda barn. Kanske skulle det kännas lättare att sörja då? Om sorgen och döden inte var så tabubelagd.
Det fina med Allhelgona är att vi då faktiskt tar oss tid att tänka på våra förluster. Att gå till kyrkogården och tända ett ljus är en omtyckt tradition men oftast stannar vår sorg där. Svenska kyrkan vill ta med samtalet om sorg ut i samhället – och har som ett led i detta placerat ut ljusträd på 15 ställen i Sverige. Där kan vi genom nätet gå in och tända ett ljus i något av träden och hedra minnet av dem vi förlorat. Det kommer i alla fall jag göra som bor långt ifrån gravarna där jag vill tända ljus. Jag tänker tända mitt ljus i trädet som står på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå – som var platsen där min mamma somnade in för sju år sedan.
Under träden kan man också höra inspelningar av artisten Albin Johnsén och jag själv prata om våra erfarenheter av sorg. Ett jättefint initiativ som jag verkligen vill stötta. Gå in och tänd ett ljus du också på: www.svenskakyrkan.se/mittljus/
46 svar
Tack.
Så bra.
Tack för dina fina ord!
I helgen ska jag tända ett ljus och gå på Minnesgudstjänst för min man som dog för sex månader sen. Kram Britt
Så viktigt! Tack för en fin text och för att du skapar rum och eftertanke. Skickar varma kramar till dig och dina nära Clara!
Tack för en fin text. Vi måste prata mer om sånt även fast det känns obekvämt och jobbigt.
Jag kan inte hålla med om din rubrik. Att döden, sorgen, skulle vara tabu. Jag har upplevt, när jag har haft sorg, att min omgivning varit mycket tillåtande. Både på jobbet och i vänkretsen. Den som var minst tillåtande har nog varit jag själv. Inte på grund av någon yttre påverkan utan på grund av mina egna tankar. Att jag inte velat sörja. Min omgivning har istället försökt förklara för mig att sorg tar tid. Att sorg måste ut. Men det gör ont att sörja så det är kanske inte så konstigt att man vill att det ska gå över.
Jag är glad för din upplevelse men jag har precis som Clara en uppfattning att vi bör vara “ytliga” utåt. Ofta får man reagera den första veckan eller fram till begravningen men sen “ska man” liksom gå vidare och många av mina döda släktingar tex är det ingen som ens vill prata om för att det upplevs som tabu och jobbigt. Tänk då att vara så “jobbig” att man i återkommande cykler sörjer år efter år? Nej då är man en svag och känslostyrd människa.. tror vi skulle behöva få sörja som vi vill, stå och skrika och gråta som barn om vi vill. Se bara på en “vanlig” begravning- allt är väldigt tillknäppt och ordningssamt. Vad skulle hända om man bröt ihop och skrek och grät ut sin sorg hulkandes på en begravning? Rätt jobbigt skulle nog de flesta tycka. Man ska tyvärr vara tillknäppt och lagom även med sorgen. Framförallt inte tänka för mycket och älta i för många år.. (jag tycker inte såhär utan förklarar hur jag känner att den allmänna a synen på sorg är)
Jag håller med om att i början är det okej att sörja och sedan ska man vara klar. Iallafall med alla utom min familj. När min mormor plötsligt gick bort i en bilolycka så befann jag mig 200mil hemifrån. Jag hade inte förstått vad som hänt, men alla kusiner o deras föräldrar hade varit på sjukhuset efter olyckan. Så när jag kom på begravningen grät jag hysteriskt och det var ingen som brydde sig. Vore väldigt konstigt och oförskämt att lägga sig andras sätt att sörja. I min släkt har vi också alltid haft öppen kista innan själva begravningen, så dem som velat har kunnat ta förväl. Som anhörig är det nog bra att vara öppen och låta barn få vara delaktiga om man känner att man orkar med det som förälder!
Fin och viktig text! Tack!
Vad sorgsen jag blir då jag läser din text. Självklart ska sorgen få utrymme. Sorgen är något som får oss att växa som människor.
Jag har precis som Asta, aldrig känt att man inte får sörja. Sorgen är inte tabu. Inte i min värld, inte i mitt Västerbotten. Här går ju melankolin hand i hand med skrattet. Vi sörjer och vi ler, vi minns och gläds åt det som varit och sörjer och saknar. Allt sitter ihop.
Och nu kommer helgen då vi ska minnas alla de vi mist. Och sorgen kommer att vara stor, och barnen får höra historier och anekdoter om våra älskade, och de kommer kanske att fnissa åt de historier som är roliga och fundera över vad som händer efter döden och var vi alla hamnar. Sedan går vi hem och myser och lever och älskar och skrattar.
Vackert inlägg. Får mig att tänka på min fina morfar. Jag saknar honom.
Visst är det märkligt att det blivit så med en sak som drabbar alla förr eller senare. När min mamma blev sjuk klarade inte ens hennes läkare av att tala med henne om det, för det var ju så osäkert om vad som skulle hända. Hon har däremot alltid varit nyfiken så till slut satt hon i radion och pratade om det. Just att sorg och döden är så tabu.
Clara, du är så himla fin. Och ett sådant proffs. Så här ska samarbeten se ut. Så bra av både dig och Svenska Kyrkan. All heder till er.
Tack för detta <3
Vad fint! Nu har jag tänt ett ljus
Så fint och klokt skrivet. Det är såna här gånger jag är så glad åt att jag lever i en tid när internet finns, för att man kan sörja tillsammans fast man sörjer ensam. För visst är viss sorg mer svårhanterad än annan, mer känslig att prata om (tycker man, fast det inte borde vara det). Just då kan det vara så läkande att se att andra kämpar med sin sorg, och att livet ändå går vidare och ändå inte.
Tack, tack, tack.
Tack för den texten! Så mitt i prick vad det handlar om.
Från en som också aldrig fått se sin mamma bli gammal.
Döden är påtaglig nu under hösten. En kär granne och arbetskamrat gick bort i cancer igår. Inte ens sextio år gammal. En av mina äldsta och närmsta vänner valde att gå vidare för ca ett år sedan, 27 år gammal. Jag försöker tänka att livet går vidare. Jag pratar mycket med fyraåringen om döden och håller inget hemligt för barnen. Just för att döden är en naturlig del av livet. Jag tycker det är viktigt att ha en öppen dialog om döden för att kunna greppa, förstå och acceptera den för vad den är. Jag har svårt att förstå varför barn ofta hålls borta från begravningar. Runt Medelhavet är det inte ett dugg konstigt med både barn och öppen kista.
Hej Jennifer,
Hur har du löst det med din fyraåring och det att din vän tog livet av sig. Min femåring undrar mycket kring döden. För 21 år sedan dog hennes morbror och hon vill veta mycket om det men det är så svårt att förklara för en livsglädje femåring om att inte orka leva längre. Hittills har vi talat om att han hade en sjukdom (hon vet att man kan dö av sjukdomar, olyckor och att man är riktigt gammal) som gjorde att han hade svårt att kunna leva och som tillslut gjorde att han dog. Några tips?
Maria.
Förklara för din femåring hur det var. Barn förstår så mycket. Vi pratar mycket om döden på vår förskola då ett barn som gick hos oss nyligen gick bort.
Du kanske vill göra det lite mer konkret för ditt barn? Typ “Han var så ledsen att han inte orkade leva mer. Det kan vara väldigt jobbigt att vara ledsen. Minns du att du var ledsen igår?”
Försök svara så ärligt och rakt du kan.
Tack Clara för denna texten! Min mamma har fattats mig i 2 år snart. Alexandra och Asta, fint att höra att det finns en annan sida – de som fått sörja och haft en stöttade omgivning. Tror det är väldigt olika, som med allting annat. <3
Jag kan tycka om de de lite makabra sätten att fira döden, i Mexiko bland annat. Där får sorgen vara mer extrovert. Jag tycker det är svårt och sorgligt att fira som vi gör i Sverige, i ensamhet. Jag kan hitta glädje precis invid sorgen.Rädslan för döden kan vara en riktig bra drivkraft, att leva sitt eget liv fullt ut.
Här i Grekland får sorgen verkligen ta plats. Män rakar sig inte på 40 dagar efter en närståendes död. Man bär svart iaf 40 dagar, vissa ett år, äldre änkor bär svart resten av livet. Min svägerska förlorade sin fästman i en bilolycka och fortfarande är alla noga med att inte utsätta henne för tex blommorna dom hade på hans begravning (på hennes önskan) osv. Ingen förväntar sig att man ska ha kommit över det.
En närstående förlorade sin 19åriga dotter efter lång tids sjukdom. Självklart kan sorgen även nu, 8år senare, överfalla henne med jämna mellanrum. Det är många hemma som har svårt att acceptera det. Så mycket idiotiska, tanklösa kommentarer hon fått utstå. Som om man någonsin kommer över förlusten av ett barn!
Ja, visst har vi mycket att lära av andra kulturer!
Jag känner igen det du skriver från Östafrika där vi bor och jag gillar det. Man delar livet på ett annat sätt än vad jag upplevt i Sverige.
Det gäller det mesta, inte bara döden. Är jag sjuk, så kommer vännerna och “vakar” vid min bädd. Är jag gravid, så hjälper de mig. Och på begravningar lagar man mat ihop t den sörjande familjen, men gråter tillsammans och låter smärtan vara både konkret och närvarande. Det är fint.
Kan inte heller hålla med. Du måste helt har missat den kollektiva sorgen som drabbade din egen kommun den 19 september. Efter en fruktansvärd olycka med fyra ungdomar inblandade så har uppslutning varit helt enorm!!! Har aldrig varit med om något liknande! Så mycket sorg men också så mycket kärlek så man kan inte inte förstå. Ungdomarna har själva ordnat minnens stunder, kortege och hyllningar på andra sätt. Sorgen, tårar och chocken över det som hänt har verkligen fått leva och hjälper många av oss att kunna se ljus och hopp igen.
Den kollektiva sorgen är något helt annat än den enskilda. Godkänd av samhället på ett helt annat sätt. Den enskilda sorgen, har jag erfarit, ska helst gömmas undan och får absolut inte dra ut på tiden mer än ett sorgeår. Då är man besvärlig. Kram till dig Clara från en syster i saknaden! I år 21 år utan storebror som valde att lämna oss i allhelgona 1994, 30 år gammal.
Tack för en viktig och bra text.
Vet hur det känns att förlora en älskad mamma alldeles för tidigt, när man knappt blivit vuxen själv.Just idag är det 25 år sedan min mamma lämnade oss. Stod vid hennes grav ikväll och tittade på ljuset jag tänt och tänkte på allt jag hade velat dela med henne under alla dessa 25 år. Jag har skrivit ett inlägg om detta på min blogg och även om en stillsam tradition som byts ut mot en helg som mer och mer övergår att vara partyhelg med maskerad, alkohol och musikdunk.
Tack för att du tar upp ett viktigt ämne som ingen av oss kommer att komma ifrån.
bra och fint skrivit. döden var nog mer vardaglig förr idag är det tyvärr tabu och man får inte sörja rejält utan man ska bara snyfta lite. tror att det är bra att få ur sig all sorg så att man sedan har de fina minnena kvar. jag har haft svårt för döden men alltid tyckt om att gå på kyrkogården där det läns lugnt. jag har upplevt döden på nära håll, förlorade en vän som barn och förlorat nära släkt och vänner som tonåring och vuxen. sen jag blev mamma har döden blivit jobbigare att handskas med men jag gör allt för att handskas med det och vara naturlig, vi ska ju prata om de som inte finns hos oss längre och vi får sörja
Tipsar om en bra webshop http://outletshop.se
Min farmor hade en sån bild som du har hittat. På bilden har hela min farmors familj, mamma, pappa och 5 barn samlats runt det 6:e barnets kista. Farmos bror var 6 år när han dog, han lekte i ett stenröse och fick blodförgiftning. På bilden kan man se hur vit det döda barnet är i ansiktet. Familjen som samlats runt kistan har allvarliga och samanbitan miner. Min farmor är yngst och bara 2 år gammal och hänger på sin mammas arm.
När jag var liten frågade jag min pappa varför man tog bild på begravningen. Min pappa svarade att man gjorde så då. Farmor avskydde alltid den där bilden. Hon tyckte att den var fruktansvärd. Varför vet jag inte, men jag tror inte att det var varken bättre eller lättare förr…men det kanske kan bli bättre framöver?
Åh vad fint Clara! Verkligen! Tack<3
Jag hittade en stor bunt med gamla (vet ej vad det heter) sådana där vikta papper man får vid begravningar, där det står namn på den som ska begravas, psalmer osv, som var efter gamla släktingar. De äldsta var från början av 1900-talet och var skickade hem till folk i förväg. Det var något slags standardpapper man hade till detta då, för alla papper var vita (nu gulnade) med svarta kanter, och så var ena kortsidan avsmalnad, så pappret kunde vikas ihop och stängas som ett brev. Hur som helst…på dessa gamla papper stod det att samling skedde i sorgehuset (dvs där den avlidne bodde). Och så stod det vilken tid och daturm man samlades där, och vilken tid begravningen skulle vara senare på dagen (ofta var det 5-6 timmar senare). Flera av dessa personer bodde flera mil bort från kyrkan där begravningen skulle vara, och detta var på en tid då ingen hade bil, utan alla färdades med häst och vagn. Även kistan med den avlidna färdades med häst och vagn. (Den avlidne hade varit i öppen kista i hemmet när alla samlades där innan begravningen. Och detta var långt innan frysrum fanns, så den avlidne låg i hemmet fram till begravningen). Detta var lantbrukare i Skåne. Kanske har det varit annorlunda uppe Västerbotten och/eller inne i städer. Har för mig att det var något som var annorlunda med mäns och kvinnors sorgeband också, att de inte hade samma. Men är inte säker.
På tal om döden och tabu… hur har ni andra blogg läsare valt när ni har mist någon närstående, när det kommer till att se kroppen?? Och hur har det känts efteråt? Var ni “glada” (fel ordval, men kommer ej på annat) över ert val, eller har ni ångrat er efteråt? Jag stod själv i denna situation för inte så länge sedan, och har aldrig sett en död kropp. Jag ångrar inte att jag till sist, av flera aledningar, valde att inte göra det. Tycker det är synd att allt möjligt som har med döden att göra är så tabu. Det gör ju bara att det blir svårare att hantera när det nästan bara ska tigas ihjäl.
Såg min döda mormor när jag var barn. Innan var jag rädd men när jag hade sett henne kändes det inte så konstigt. Det kändes inte som att hon var “där” utan att hennes kropp var ett skal. Vet inte riktigt hur jag skulle reagera idag men det kan ju finnas skäl till varför man inte vill se sin närståendes döda kropp.
Jag hade länge en overklighetskänsla efter att mormor gick bort. Vi fick inte se henne, bara mamma o hennes bästa vännina som var de som hittade henne i sin lägenhet o “snyggade till” henne innan dom kom o hämtade bort henne.. Har undrat ett par gånger om det skulle ha hjälpt mig att inse att hon var borta att få “se” henne, men beslutet togs att man inte skulle. Kanske det är precis lika svårt att släppa taget om någon man älskat ändå..
När min farmor dog fick vi se henne innan begravningen. Det ville jag gärna eftersom jag bodde i en annan stad då och inte hade träffat henne på ungefär en månad (?) innan hon dog. Det avdramatiserade situationen och gjorde det mer verkligt, så jag är glad att vi hade möjligheten. I våras när min svärmor dog valde vi gemensamt att ingen av oss hade behov av att se henne i kistan, för då hade vi alla, även våra barn, varit väldigt närvarande på sjukhuset (hon hade en kort och intensiv sjukdomstid). Det beslutet kändes också bra, just för att vi ända hade varit med henne vid dödsbädden. Håller absolut med om att döden borde få vara mindre tabu!
Hej Louise! Jag vill först beklaga din förlust. Vill även säga att besluten ter sig olika för alla. Den första döda kroppen jag såg var min lillasyster, hon var nästan ett år, jag var 13, snart 14. När jag höll i henne var hon fortfarande kroppsvarm och det rann vätska genom näsan på henne. Det är ett märkligt minne jag har, eftersom det kändes som om hon sov. När jag sedan fick se henne på britsen var det annorlunda; hon var kall, likblek och såg så fruktansvärt liten ut på den där vuxenstora britsen. Men det var på något sätt befriande att se henne så, eftersom det var så tydligt att hon faktiskt var borta nu.
Andra gången jag såg en död människa var det min pappa. Då var jag 14, men skulle snart fylla 15. Han fick istället knappt plats på den där britsen då han var lång och muskulös. Hans hår var fint och tjockt men hyn var blek och läpparna var svagt rosafärgade. Jag pussade honom en gång på munnen och en väldigt salt smak infann sig i flera timmar efteråt.
Den här gången var det ett slag i magen att se en död nära, eftersom pappa gick bort mycket plötsligt och oväntat. Min syster dog på grund av de många komplikationerna som följde då hon föddes med Edwards syndrom. Nu i efterhand är jag väldigt glad och tacksam över att jag faktiskt fick se min pappa därinne på den där britsen. Främst den första tiden efter hans bortgång men även under flera år efteråt slogs jag med tanken om huruvida han faktiskt var död eller inte. Hade otroligt livliga och verklighetstrogna drömmar om honom, i vilka han fortfarande levde i nuet. Men den där pussen på munnen, den salta, kalla pussen, den blev och förblir ett minne som vittnar om att han, tyvärr, gick bort den där natten.
sorgen är definitivt inget tabu för varken mig eller min familj vi har mist ganska många släktingar och i svåra sjukdomar. Jag kan gråta i mina anhörigas närhet och två yngre bekanta/ vänner dog innan dom fyllt 50 år så det känns viktigt för mig att säga till mina vänner att ta inget förgivet. Hälsan kan svikta, man kan ju faktiskt råka ut för en olycka och man kan bli hjälslagen för att man ‘r på fel plats på fel tidpunkt. Jag tycker inte döden är tabu men jag har varit med om människor som levt som döden aldrig funnits och det känns så typiskt att dom dött tragiska dödar. Om döden vore en naturligt samtalsämne så skulle de flesta ta livet mer seriöst och inte hela tiden tro att man har alla chanser i livet att göra om och göra rätt. jag har varit allvarligt sjuk också och blivit frisk men jag hade odsen på min sida och komm in till sjukhus och fick min diagnos efter två dygn
Har sett flera idag som skrivit om sorg, men jag själv har ingen relation alls till denna alla helgons dag, det är inte en “högtid” som bekommer mig alls, vi har inga traditioner knutna till den inom familjen.. Jag har inte tänkt extra på något sorgligt.. Tvärtom har vi firat min brors födelsedag idag 🙂
Fint skrivet! 🙂
Tack för att du delar dina tankar Clara, jag har själv väldigt nyligen upplevt att förlora en förälder och finner väldigt mycket stöd i det du skriver. Jag har känt precis som du beskriver att det kan kännas som att en måste försöka stuva undan sorgen och gå vidare, att det på något vis ska gå effektivt. Och jag tror det kanske främst känns så hos mig själv, inte nödvändigtvis att det är något som någon runt mig har sagt, utan mer att vårt samhälle är uppbyggt kring att saker ska vara ganska effektiva och att det inte alltid finns tid att stanna upp och bara vara i sin sorg. Och jag upplever nu när det drabbat mig själv, att det ibland kan kännas svårt att vara ärlig med att berätta hur jag mår i situationer utanför min absolut närmsta familj och vänkrets, som för exempelvis bekanta eller arbetskamrater men ibland även vänner, för att det lätt kan bli en obekväm tystnad i samtalet om jag säger vad som faktiskt händer i mitt liv just nu. Även om jag i teorin vet att jag måste tillåta mig själv att få vara ledsen närhelst den känslan kommer över mig, att det inte går att stressa, det måste få ta den tid den tar och alla känslor och all ledsamhet måste få komma ut, så är det svårt i vardagslivet att faktiskt alltid göra precis så. Därför känns det väldigt fint och stärkande att läsa det du skriver.
Sorgen är kärlekens pris
Den här texten ger styrka, också nu långt efter att du skrivit den.
Det är inte acceptabelt att sörja någon som snart varit död i 32 år. Men jag gör det fortfarande. Jag saknar min mamma och sörjer att hon inte fick se oss barn vuxna och får dela sina vuxna barns liv och sina barnbarn. Att hon aldrig fick bli mormor.
Angående att se den döda så var det väldigt viktigt för mig att se mamma för att alls kunna acceptera det faktum att hon var död. Alla andra i min familj var med om en bilolycka där min mamma dog. Jag hade träffat pappa och mina syskon som inte visste att mamma var död och det var verkligen illa tilltygade. Så jag var rädd när jag gick in till mamma men hon var så fin. Ingen yttre skada alls. Den stunden jag fick med henne bär jag för alltid med mej i mitt hjärta. Sen vid begravning vägrade pappa att kistan skulle öppnas så mina syskon fick int ta samma farväl. När min mormor mycket senare dog ville jag mina barn skulle få ett lika fint farväl av henne. Hon hade varit död i en vecka då och det fanns ingen likhet med mormor. Min dotter grät och sa det var inte hon det var en häxa. När min pappa dog fick barnen välja vem som var med och tog farväl. När deras farfar dog i år valde alla att ta ett sista farväl. De hade dock varit mycket hos honom den sista sjudomstiden.
Så min erfarenhet är att sorgen och saknaden går aldrig över men den växlar i intensitet. Och att se en död kan både vara svårt eller en fin stund. Bästa är väl att man får se den döda så nära som möjligt efter döden