Jag hittade ett fotoalbum från 1912 i en antikaffär. På ett fotografi syns en allvarlig, svartklädd man bredvid en öppen kista med en ung kvinna i. Kanske var det hans fru. Bilden satt inklistrad mellan bröllopsporträtt och finklädda barn. Döden måste ha varit annorlunda 1912 –  i alla fall vardagligare. Man till och med fotograferade den. Jag undrar om det var likadant med sorgen också? Att den fick finnas på ett annat sätt?

När mamma var sjuk och sedan dog reagerade jag med att försöka fly det jag kände. Jag försökte rationalisera bort sorgen. Envisades med att leta efter det ljusa i det mörka – som skulle få sorgen att bli mindre. För sorgearbete verkade ju handla om det: Strategier för att människor skulle slippa känna sorg. Lösningar för att stuva undan sorgen och gå vidare med livet.

Men sorg vill ut till varje pris. Och kommer den inte ut som sorg, så kommer den ut som ilska, panik, rädsla eller skräck. Sorgen söker sig till ytan – för den vet sitt eget bästa. Att det bara är där den kan bli uthärdlig. Ingen sorg som förnekas försvinner och att hålla inne den är ett kraftprov. För mig framkallade det till slut panikångestattacker.

I arga stunder tänker jag på sorgearbetet som ett stort lass med skit som ligger i vägen för mitt liv. En massa dynga som jag måste skotta undan för att komma vidare. Men den där gödselstacken av sorg, ilska, tårar, ångest och oro är för stor för att kunna tas omhand på en enda gång. Man får ta den ett spadtag åt gången. Grejen med sorgearbete är just att det är ett arbete. Det måste utföras. Man kan inte sorgearbeta snabbt och effektivt bara för att ha det bortgjort. Bara för att samhället önskar det. Sorg tar tid. Kanske hela livet. Och det måste få göra det.

Den viktigaste insikten jag gjort i min egen sorg är att den faktiskt inte är farlig. Sorgen är kvittot på att man förlorat någon som var viktig för en. Ingen stor förlust i våra liv borde efterträdas av jämnmod. De döda förtjänar vår sorg och ibland kan jag längta till en tid när sorgen fick ta större plats.  Där klädseln var svart under sorgeåret, där man knöt ett sorgband om armen tiden innan begravningen. Där man satte in bilden från sitt livs svåraste förlust i ett fotoalbum, mitt bland bröllopsporträtt och finklädda barn. Kanske skulle det kännas lättare att sörja då? Om sorgen och döden inte var så tabubelagd.

Det fina med Allhelgona är att vi då faktiskt tar oss tid att tänka på våra förluster. Att gå till kyrkogården och tända ett ljus är en omtyckt tradition men oftast stannar vår sorg där. Svenska kyrkan vill ta med samtalet om sorg ut i samhället – och har som ett led i detta placerat ut ljusträd på 15 ställen i Sverige. Där kan vi genom nätet gå in och tända ett ljus i något av träden och hedra minnet av dem vi förlorat. Det kommer i alla fall jag göra som bor långt ifrån gravarna där jag vill tända ljus. Jag tänker tända mitt ljus i trädet som står på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå – som var  platsen där min mamma somnade in för sju år sedan.

Under träden kan man också höra inspelningar av artisten Albin Johnsén och jag själv prata om våra erfarenheter av sorg. Ett jättefint initiativ som jag verkligen vill stötta. Gå in och tänd ett ljus du också på: www.svenskakyrkan.se/mittljus/tandettljus – och dela gärna vidare under hashtagen #mittljus