Har ni tänkt på hur många av Astrid Lindgrens berättelser som handlar om barn som är trötta, går vilse och blir kalla. Men som så småningom kommer in i värmen igen? Väldigt många är det. Som när Lisabet följer med gubben Anderssons släde och hamnar ensam mitt ute i skogen och det börjar vräka ner snö. Men sedan får skjuts hem med ett vänligt äldre par, nedstoppad under en varm fäll. Eller när Tjorven åker skidor och får snö i pjäxorna och Malin stoppar henne i säng och värmer Tjorvens fötter. Eller när Emil i Lönneberga drar en sjuk Alfred på en släde genom snöstormen, för att komma till läkaren och rädda livet på honom. Eller när Barnen i Bullerbyn blir fast i en snöstorm på väg hem från skolan men efter många strapatser tillslut ändå sitter i sitt eget kök igen och värmer sig med köttsoppa.

Som liten var dessa delar av sagorna de bästa jag visste.  Det var nämligen något rysligt spännande och mysigt med premisserna: barn som fryser, upplever strapatser men sedan får komma in i tryggheten och värmen. Jag återskapade ofta detta scenario i mina lekar. Drog med mina dockor ut i snön på vintern, bara för att få glädjen att bädda ner dem i sina docksängar igen när de kom in. Stoppa om och göra varma.

Det där är fortfarande det bästa jag vet. Fast i verkligheten. Ja, jag vill såklart inte att mina barn ska gå vilse och förfrysa i någon snöstorm. Däremot älskar jag när Bertil kommer in efter att ha lekt ute. Med knallröda kinder och frusna händer. Och jag får pussa och blåsa varmluft och vira in i filt och sätta i korgstolen framför vedspisen. Fixa varm choklad och ostsmörgåsar. Då är jag sex år igen och leker med mina dockor.

Det är ett väldigt ursprungligt behov som kommer till uttryck i den här leken. Att känna att man kan ge sina barn trygghet, värme, mat. Det gör det extra tungt att tänka på alla barn som inte får dessa väldigt grundläggande behov tillgodosedda. Som är hungriga, fryser, är ensamma och saknar trygghet.

Det är ju tyvärr igen ovanlighet i Sverige. Där barnfattigdomen ökat. Där många barn har föräldrar med missbruksproblematik eller psykisk ohälsa. Där det faktiskt finns barn som bor i tältläger och har föräldrar som måste tigga för att få ihop till maten. Ett Sverige där vi tar emot ensammkommande flyktingbarn som förlorat allt. Som kommer till ett boende som måste hållas hemligt. För att hatiska svenskar inte ska försöka elda upp det.

Man kan ibland önska att verkligheten var lite mer som Astrid Lindgrens sagor. Att alla fick värme och köttsoppa på slutet. Och att skurkarna likt Kommadoran i Katthult hamnade i varggropen.