Har ni tänkt på hur många av Astrid Lindgrens berättelser som handlar om barn som är trötta, går vilse och blir kalla. Men som så småningom kommer in i värmen igen? Väldigt många är det. Som när Lisabet följer med gubben Anderssons släde och hamnar ensam mitt ute i skogen och det börjar vräka ner snö. Men sedan får skjuts hem med ett vänligt äldre par, nedstoppad under en varm fäll. Eller när Tjorven åker skidor och får snö i pjäxorna och Malin stoppar henne i säng och värmer Tjorvens fötter. Eller när Emil i Lönneberga drar en sjuk Alfred på en släde genom snöstormen, för att komma till läkaren och rädda livet på honom. Eller när Barnen i Bullerbyn blir fast i en snöstorm på väg hem från skolan men efter många strapatser tillslut ändå sitter i sitt eget kök igen och värmer sig med köttsoppa.
Som liten var dessa delar av sagorna de bästa jag visste. Det var nämligen något rysligt spännande och mysigt med premisserna: barn som fryser, upplever strapatser men sedan får komma in i tryggheten och värmen. Jag återskapade ofta detta scenario i mina lekar. Drog med mina dockor ut i snön på vintern, bara för att få glädjen att bädda ner dem i sina docksängar igen när de kom in. Stoppa om och göra varma.
Det där är fortfarande det bästa jag vet. Fast i verkligheten. Ja, jag vill såklart inte att mina barn ska gå vilse och förfrysa i någon snöstorm. Däremot älskar jag när Bertil kommer in efter att ha lekt ute. Med knallröda kinder och frusna händer. Och jag får pussa och blåsa varmluft och vira in i filt och sätta i korgstolen framför vedspisen. Fixa varm choklad och ostsmörgåsar. Då är jag sex år igen och leker med mina dockor.
Det är ett väldigt ursprungligt behov som kommer till uttryck i den här leken. Att känna att man kan ge sina barn trygghet, värme, mat. Det gör det extra tungt att tänka på alla barn som inte får dessa väldigt grundläggande behov tillgodosedda. Som är hungriga, fryser, är ensamma och saknar trygghet.
Det är ju tyvärr igen ovanlighet i Sverige. Där barnfattigdomen ökat. Där många barn har föräldrar med missbruksproblematik eller psykisk ohälsa. Där det faktiskt finns barn som bor i tältläger och har föräldrar som måste tigga för att få ihop till maten. Ett Sverige där vi tar emot ensammkommande flyktingbarn som förlorat allt. Som kommer till ett boende som måste hållas hemligt. För att hatiska svenskar inte ska försöka elda upp det.
Man kan ibland önska att verkligheten var lite mer som Astrid Lindgrens sagor. Att alla fick värme och köttsoppa på slutet. Och att skurkarna likt Kommadoran i Katthult hamnade i varggropen.
30 svar
Åh! Ja, precis så är det! <3
Tack Clara, det är så sant. Ibland undrar jag om de få men högljudda som vill avvisa hungrande, frusna och små kanske aldrig få upplevt den fantastiska känslan i att hjälpa? För om man ogillar sina medmänniskor kan man ju faktiskt hjälpa för sin egen skull – känslan kan vara otroligt underbar! Så var egoistisk och tänk på dig själv: hjälp en medmänniska!
Jag lyssnade på Andliga sånger i P1 häromdagen, avsnittet hette ”Min hand är frusen”. Passar väldigt bra till ditt inlägg.
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/632860?programid=2447
Glömmer aldrig när min kompis,som är polis här i Stockholm kom till en lägenhet där grannarna ringt – mamman var starkt påverkad och i snön utanför huset stod en gråtande treåring barfota med knappt några kläder på. Min vän, som då hade egna rätt små barn hemma, tappade konceptet och proffessionaliteten och började råskälla på mamman eftersom hon blev så förtvivlad över den eländiga synen och kaoset i hemmet. Kollegorna fick föra henne åt sidan och ta över. Hennes mammahjärta gick sönder och det gjorde mitt också när hon berättade.
Den bilden är liksom motsatsen till din bild och text.
Må Gud förbarma sig över alla kalla barn!
Tack för alla era jättefina och kloka kommentarer. Ni är bäst <3
Tårarna började rinna när jag läste din fantastiska text. Önskar så att alla barn i världen kunde få känna värme, kärlek och trygghet!
Älskar Astrids sagor och visdomsord! Hon var så klok och det är du också, Clara!
Oj tänk om allt var som i sagans värld.Verkligheten är nåt helt annat.Speciellt i storstan.Det är otroligt att du lyckats skapa en sån värld i umeå.
Kommer just på varför det känns så bra att blåsa varm utandningsluft in i små barnvantar när jag är på skogsutflykt med mina skolbarn (liksom jag gjorde med mina egna när de var små), det är den där lilla ”bry-sig-om och ta-hand-om-genen som tar över. Den kloka autopiloten vi har inom oss som gör att hoppet finns om en bättre värld. Som vanligt, underbar bild, Tack/ Ninni
Började gråta av detta. Exakt såhär känner jag och tänker jag. För min mormor, som upplevt krigets Finland, ensamstående med två små barn, som sytt barnkläder av gamla militärjackor med kulhål och blod, och som satt barnen på spark i 20 minusgrader och åkt rakt ut i skogen vid flyganfallen – var det så primärt med mat – och värme. Hålla sig varm, strumpbyxor under, dra upp jackan, äkta ylle, och få komma in och bli varm och trygg.
Något som jag 75 år senare, vårdar ömt gentemot mina barn, utan att ha satt foten i något krig här i fredslandet Sverige. Den tacksamhet jag känner för henne och allt hon gav mamma och morbror! Och oss.
Tänker att Astrid, som i allra högsta grad och även i högsta hemlighet jobbade med att läsa om och skriva krigsdokumentationer, måste ha präglats av detta. Att det inte bara är barnaåren i Småland och den mer idylliska sidan av att frysa/bli varm som kom till uttryck.
Underbar bild – må fler barn få det som dina (och mina)!
Tack!
Jeg har sett på dette bildet flere ganger i dag. Hvordan gjør du? Kobinasjon av skarpt eller uklart bilde, lysestaker som kommer til sin rett, hva slags kamera, hva redigerer du etterpå….I tillegg til vakker tekst
Fantastiskt inlägg!
WOW så fint skrivet fick tårar i ögonen!
Precis så går mina tankar också. Önskar att verkligheten var annorlunda…
Tack för dina bra och viktiga texter, Clara!
Åh, jag önskar också så att det vore som i Astrid Lindgrens sagor.
Det kan latt kannas lite hopplost nar man tanker pa alla som inte har den varme och karlek runt om sig som vi alla behover. Jag brukar istallet tanka pa hur manga vi ar som har allt det vi behover, att vi sist och slutligen ar manga fler som har det bra, detta innebar att vi tillsammans kan hjalpa dem som saknar varme och karlek.
Det finns manga barn som saknar en varm och karleksfull familj, men det finns annu fler familjer som har varme att erbjuda i vart land. Vi kan erbjuda dessa barn varme genom att t.ex. bli foster foraldrar, eller genom adoption eller tusen andra olika mojligheter. 🙂
I staden dar jag bor finns det ocksa mer an 5000 manniskor som ar hemlosa. Den tanken gor mig latt nedstamd, men sedan tanker jag pa att har ocksa bor mer an 5 miljoner manniskor i denna stad. Det innebar att bara vi tillsammans har VILJAN att hjalpa sa ar nog mojligheterna till slut storre an problemen. Men situationen kommer ju inte att forandras fore vi bestammer oss for att aktivt gora nagonting at saken forstass. Love is an action, som det heter. 🙂
<3
Men amen på det. Och high five samtidigt!
Vad fint!
Den värmen ska alla barn få uppleva!
Här finns det inte direkt någon kyla att rädda våra barn ifrån. Men jag känner ändå igen det du skriver. För finns det te.x. något härligare än att få ställa fram en stor tillbringare kall saft till en hop törstande barn som tagit paus i den svettiga fotbollsmatchen?
Eller att få bädda ner en (lagom) feber-het pojk i hans säng, bjuda honom på bullar och en lång saga?
Och vilket vackert foto!!
Vad fint skrivet! jag blir rörd, en tår på kinden. Astrid Lindgrens böcker/filmer är helt underbara, läste dom mycket för min son när han var liten. Hoppas en dag att alla barn och människor får uppleva rättvisa och kärlek! (ps.46:9, Upp.21:4)
Fint. Det är sådant en tänker på i dessa dagar.
Madicken och Elisabet åker också skridskor alldeles för långt någon gång men det reder ut sig… Och Lotta på Bråkmakargatan gav sig ut i sena vinterkvällen för att köpa en gran för en liten peng men handlaren vägrar sälja till henne – han ska köra granarna till Stockholm där de betalar mycket för dem. Och en gran ramlar av flaket, så Lotta kan kånka hem den – och julen är räddad! Fint!
Vilken mysig bild. Härlig känsla att komma in och dricka nåt varmt och bara mysa när man varit ute i kylan. Fint skrivet:). Som tur är finns det mer godhet än elakhet i världen. Mycket handlar nog om rädsla för det okända och otäcka med det som är främmande.
Samma här, efter en timmes lek ute gick vi in och drack varm choklad och doppade lussebulle i. Så mysigt!
Det bästa jag läst på länge.
jättefint skrivet! <3
Du skriver så fint Clara! <3
Bra skrivet, Clara. Tänker också ibland på hur det är i sagorna kontra verkligheten.I alla fantasyhistorier så är huvudhandlingen kampen mellan gott och ont. Och i verkligheten finns så mycket ont: terrorkrig, de som eldar upp boenden, mördare, våldtäkter…man vill vara en av de som kämpar mot ondskan.
Det är som du säger en grundläggande drift och vilja att hålla barnen varma och mätta. Extra starkt kände jag det när flyktingarna var tvungna att sova ute i Malmö i fredags.