Hittade ett sådant fint gammalt nothäfte på loppis som jag bara var tvungen att köpa med mig. Otroligt fina illustrationer på omslaget. Jag kan inte spela piano men det kan ju Jakob så jag räknar iskallt med att han står för användningen av detta onödiga plock. (Onödigt plock är det bästa jag vet!)

Är förresten så himla förtjust i julkalendern i år. Fyraåringen älskar också. Jag gillar att man blir smartare av den. Vi har ju pratat en del om fattigdom sista tiden, med tanke på världsläget. Och jag har försökt förklara svält och krig och allt det där. Abstrakta saker för en liten kille. Men i avsnittet där ett av barnen får äta ett gammalt skärp i brist på annan mat blev det väldigt tydligt alltihop. Tänk att det bara var ungefär 150 år sedan norra Sverige drabbades av svår missväxt sista gången och vi fick göra just det – äta gamla skor och skärp,  mossa och bark. Fruktansvärda perspektiv. 150 år kan kännas väldigt långt bort – men när jag betänker att min gammelfarfar faktiskt levde då – känns det obehagligt nära.