Djurkärleken

r

När jag var arton år fick jag en hund i födelsedagspresent. Min röda cockerspaniel Sixten. Hela sommaren gick jag upp på nätterna för att låta honom kissa. Och på dagarna övade vi inkallning, gå i koppel och pälsvård. När hösten kom steg jag upp en halvtimma tidigare än annars för att gå med honom innan skolan. Oftast vid sextiden. Och skyndade mig hem efter skolan för att hålla honom sällskap. En ganska stor uppoffring för den som är arton år ung.

Idag tänker jag på hur fantastiskt det är att jag faktiskt fick en hund. Att mina föräldrar lät mig. Jag – allergibarnet – som längtat efter djur hela min uppväxt. Som hållit till godo med fiskar, krabbor, ålar och annat äckel (som jag verkligen älskade). Jag fick tillslut en hund. Vilken lycka – och hjälp vad jag växte.

Nu växer mina barn upp med hund och höns och grisar och kelar med kycklingar. De vet ingenting annat. Och det är fantastiskt att ge dem den möjligheten. Men jag undrar om de kommer förstå hur lyckligt lottade de är? Att fått ha djur i sitt liv, lära sig sköta om, inte vara rädd för. Kanske växer de upp till två stadsråttor som skyr landsbygden, gummistövlar och gödsel? Eller så får livet på landet en extra stark dragning? Men bara vetskapen om att jag ger dem något som jag själv inte kunde få under min uppväxt känns ganska fantastiskt.

Tack för allt, lille Melker

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

26 kommentarer på “Djurkärleken”

  1. Så känner jag också. Vi har inga djur än men just naturen och odlingarna känns så viktiga. Jag hoppas även att mina åsikter och syn på livet ska påverka dem. Kanske gör de tvärtom ett tag, men att jag ändå gett en kärna värt att återvända till. Eller så får en sätta hopp till barnbarnen… 😉

  2. Vi har hundar, katter, höns och kaniner och jag tycker det är skönt att ha djuren runt mig. Man blir lite lugnare i själen 🙂

  3. Jag hade också den stora förmånen att växa upp med djur! Jag inbillar mig att barn som växer upp med djur är mindre allergiska och faktiskt i många fall med ödmjuka 🙂 jag har själv precis fått barn och skulle så gärna vilja ha ett djur som han kan växa upp ihop med men som vi bor nu i en lägenhet mitt i stan känns det inte helt aktuellt. Men vi får se!

    Förresten, är det någon som kan tipsa om en bra bloggportal för en nybörjare? Tänkte mest skriva och lägga upp bilder som stöd för mitt minne nu när mitt barn är litet 🙂

    Så den fr gärna gå att göra privat, vara lätt att hantera via mobilen samt vara gratis 😉 kram!

  4. Jag växte upp på bondgård med massa djur men bor nu i stad och är inte lika mycket “lantmänniska” som mina syskon. Däremot hyser jag stor respekt & empati för djur, älskar djur och tror att det är viktigt för barn att omges av djur. En lär sig omhändertagande, förstår att djur har känslor och får otroligt mycket i utbyte jämfört med en som inte haft djur i närheten under uppväxten. Tror jag!

  5. Att “uppfostra” en hund i stan till att ta hänsyn är nödvändigt, med tanke pâ alla bilar, grannar men det skapar band av tillgivenhet, som man inte kan uppnâ med skator eller krâkor. Dessa är nyfikna, kommer gärna om de kan uppnâ en fördel, kan fôlja mig en bit pâ vägen till snabbköpet, men de har sina revir och fâr inte bli riktigt tama för de behöver si vilda instinkt för att överleva<; Det är trevligt när de kommer svepande till balkongen för att se vad jag gör, men en hund är fint sällskap och en god vän.

  6. Alltså lyckan när jag äntligen blev 15 år och fick köpa en egen hund. Golden retrievernpojken som givetvis blev hela familjens favorit, och kanske allra mest pappas som nog var mest motsträvig från början. Hundar och såklart andra djur har verkligen en fin inverkan på människor. Idag har golden följts av cocker spaniel. Även han börjar bli äldre, och det är det enda negativa med de små liven, att man inte får ha dem för alltid.

  7. Att ta hand om djur är ett stort ansvar som jag tror alla barn skulle behöva lära sig. Plus den ovillkorliga kärleken man får tillbaka, oavsett om man är ledsen, glad, tjock, smal, vacker eller ful (ursäkta ordvalet, men jag hoppas ni förstår vad jag menar). Bara ren kärlek oavsett liksom. Ovärderlig!
    Kram Helén

  8. Jag är i samma dilemma, i tanken. Jag är uppväxt med djur, allt från hästar, kor och får till ödlor, kaniner och fåglar. Jag har fått möjlighet att ha i princip vilket djur jag ville, tack vare att mina föräldrar också är intresserade. Och vilken uppväxt det varit! Idag har jag möjlighet att ge min son samma upplevelse tack vare att mitt intresse höll i sig och att jag nu bor på en egen gård med min familj och har alla de djur jag tycker om. Frågan är bara om mitt barn känner samma sak som jag gjorde, eller om han bara blir urless? Det återstår att se!

  9. Konstigt bara att ge den sortens kärlek till ett sorts djur, medan andra sorter sitter ni och äter. Antar att ni inte skulle äta er hund. Varför är hundar, katter och andra djur mer värda i era ögon? Tror ni seriöst att dom djuren har mer känslor än andra? Grisar är smartare än hundar, men ändå så äter ni dom..
    Snacka om speciesism…

    1. dom äter ju sina egna djur efter att ha gett dom ett bra liv på deras gård. inget säger att hunden är smartare eller behandlas bättre än grisen bara för att grisen sen äts upp när den är avlivad och redo för slakt.

    2. Vi får väl ändå säga att hunden behandlas bättre än grisarna då grisarna dödas (efter en bråkdel av hur länge dom egentligen kan leva) när människorna anser att dom ska bli mat medan hunden får leva tills den dör en naturlig död och bli begraven. Varför inte också äta hunden och frysa in delar tillsammans med skinkan? Jo, för att hundar är mer värda än grisar i de flesta människors ögon.

    3. Vissa djur har blivit att vi har till sällskap, andra till kött. Spontant känns det oekonomiskt att föda upp hund för kött. De kräver relativt mycket animalier till foder och det blir inte mycket till slaktkropp heller. 🙂

    4. Och grisar är underbara och intelligenta djur men blir lite väl stora att ha inomhus.
      Kött eller ej når vi nog aldrig någon konsensus i men jag tror det är några av skälen till att hundar och grisar används olika.

    5. Hunden tjänar människan på annat vis, genom att tex vara jakthund, polishund, vallhund, vakthund, ledarhund, narkotikahund osv. Och icke att förakta, sällskapshund. Grisen är inte lika dresserbar och kommer därför inte människan lika nära.

    6. Man kan visst dressera grisar. Dom kan både bli rumsrena och spela fotboll.
      Jag äter alla djur, inklusive hund och tamkanin. Med rätt sås kan man äta allt.

  10. Jag är uppvuxen på bondgård. (Men bor nu i stan) Med allt från spannmål, rotfrukter till mjölkkor och äggproduktion. Min äldsta son hann vara med på detta innan mina föräldrar avvecklade. Tyvärr inte mina 2 mindre barn och det kan jag nästan känna sorg över. Att dom inte får samma upplevelse. Var allt vi äter kommer ifrån, friheten, gemenskap och angagemanget med djuren och känslan av allt som att bo på landet för med sig…

  11. Så söt lilla Sixten var. De är fantastiskt med djur. Min son fick en hund när han var 6 år. Eller vi skaffade hund då. Och nu när han är 9 år spenderar han mycket tid med får, höns och kaniner. De är verkligen fantastiskt. Kram

  12. Vilken underbar bild, ni strålar av kärlek! 🙂 Ja djur är ovärderliga för både små o stora, liksom naturen som vi alla är en del av,,

  13. Jag tänker samma tankar som du.
    Fast jag är uppvuxen med djur och har alltid uppskattat det och känner mig helt tom utan dem.
    Jag har därför nu både hundar, hästar, katt och kanin. Jag hoppas att mina pojkar kommer minnas djuren med värme och uppskattning, när de blir äldre.

  14. Åh, fina Sixten! Kommer ihåg honom från när jag började läsa din blogg, tyckte han såg så mysig ut. Djur är det bästa som finns och jag l-ä-n-g-t-a-r verkligen att få kunna skaffa hund igen 🙂

  15. Jag undrar hur du klarade av en hund om du var allergisk? Min sambo är uppvuxen med hund och skulle gärna skaffa hund nu, men min allergi sätter käpparna i hjulet.

  16. Jag är uppväxt med djur och har alltid varit tacksam för det.Har dock astma och blev väldigt allergisk i högstadiet. Det var en jobbig tid, och när jag sedan flyttade hemifrån och inte hade något djur led jag väldigt. En dag när jag var arbetslös och deprimerad bestämde jag mig för att jag inte kunde leva utan hund. Således skaffade jag världens finaste Boston, och jag är faktiskt inte allergisk mot honom. Gissar att man kan vänja sig vid sitt eget husdjur. Andra djur ger mig fortfarande andnöd och utslag, men inte han.

    1. Allergier kan visserligen växa bort men om du redan är allergisk mot en hundras är sannolikheten större att du utvecklar allergier även mot andra hundraser, snarare än att den växer bort. Speciellt om du utsätts mycket för det. Det inte är speciellt sannolikt att vem som helst kan “vänja sig vid sitt eget husdjur”. Också stor skillnad på olika allergier, tex hund och katt. Det finns ju dock vissa raser som hundallergiker inte reagerar så starkt mot (eller inte alls). Fast med allt det sagt – bara att vara tacksam att du inte reagerat på din hund än. Hoppas det får förbli så. Och hoppas att du mår bättre nu.

      p.s Tycker det är så spännande med allergier (det var därför jag kände något underliggande sjukt behov av att svara på din kommentar så hoppas att du inte tar illa upp) och det är så komplext med alla korsallergier, hur de utvecklas över tid, hur vi påverkas av miljön och arv. Hade jag inte varit ingenjör hade jag gärna arbetat med allergier på något sätt.

  17. Jag längtade mer än något annat efter en hund när jag var liten, och i tonåren, och efter det också…och SEDAN kunde jag äntligen skaffa egen hund! Jag är lyckligast i hela universum över att ha henne och så tacksam. Önskar att alla som vill fick uppleva det!

  18. Visst är det något speciellt att växa upp med närheten till djur. Jag är självuppvuxen på en grisgård. Som barn tyckte jag det var fantastiskt, men som tonåring var det inte lika coolt. Idag har jag åter insett tjusningen med landet och djuren, och känner så mycket tacksamhet för min uppväxt.