r

När jag var arton år fick jag en hund i födelsedagspresent. Min röda cockerspaniel Sixten. Hela sommaren gick jag upp på nätterna för att låta honom kissa. Och på dagarna övade vi inkallning, gå i koppel och pälsvård. När hösten kom steg jag upp en halvtimma tidigare än annars för att gå med honom innan skolan. Oftast vid sextiden. Och skyndade mig hem efter skolan för att hålla honom sällskap. En ganska stor uppoffring för den som är arton år ung.

Idag tänker jag på hur fantastiskt det är att jag faktiskt fick en hund. Att mina föräldrar lät mig. Jag – allergibarnet – som längtat efter djur hela min uppväxt. Som hållit till godo med fiskar, krabbor, ålar och annat äckel (som jag verkligen älskade). Jag fick tillslut en hund. Vilken lycka – och hjälp vad jag växte.

Nu växer mina barn upp med hund och höns och grisar och kelar med kycklingar. De vet ingenting annat. Och det är fantastiskt att ge dem den möjligheten. Men jag undrar om de kommer förstå hur lyckligt lottade de är? Att fått ha djur i sitt liv, lära sig sköta om, inte vara rädd för. Kanske växer de upp till två stadsråttor som skyr landsbygden, gummistövlar och gödsel? Eller så får livet på landet en extra stark dragning? Men bara vetskapen om att jag ger dem något som jag själv inte kunde få under min uppväxt känns ganska fantastiskt.

Tack för allt, lille Melker