Idag är jag så ledsen så jag knappt kan formulera mig. Det hemska hände så plötsligt att jag inte förstår någonting.

Det började igår efter middagen när jag skulle hämta in posten. Lockade med mig Melker ut och gick till brevlådan. Då hör jag ett tjut och vänder mig om och ser att Melker halvligger på grusgången. Utan att kunna röra sig. Jag lyfter in honom i huset och han fortsätter tjuta av smärta och kurar ihop sig till en liten korv. Ringer genast jourveterinären som tycker att jag ska komma in med honom. Men jag är hemma själv med alla barn och utan bil. Så Albin hämtar storbarnen och Stina skjutsar mig, Melker och bebisen till veterinären.

Väl där kan jag knappt röra vid honom för att han har så ont. Trots det försöker han vifta på svansen när veterinären hälsar. Alltid glad. Kär i alla människor. Jag är med honom när vi röntgar och gör ultraljud. Och efter några timmars undersökning konstateras att han har en cancertumör som vuxit sig enorm. Som inte går att operera. Och som förmodligen orsakat någon slags blödning inne i buken. Smärtlindringen har ingen som helst verkan så Melker ligger bara och darrar av smärta och gnäller.

Vid tiotiden på kvällen fick Melker somna in. Men flocken runt sig, smekt av våra händer.

Det var så fruktansvärt svårt att lämna honom där. Stryka hans lena öron för sista gången. Känna de mjuka trampdynor. Veta att när vi hämtar honom igen är det i en låda med aska.

Imorse vaknade jag och mötte en tom hundkorg. Hans koppel på kroken i hallen och två matskålar, fortfarande fulla med mat. Och på bebisens sparkdräkt satt vita små hårstrån fast. Nästan som en hälsning.

Tack för allt, lille vän.

Det är svårt att leva utan hund